Jämlikhetens offer
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JAN BERGSTRöM:
Jämlikhetens offer
Mer än ett och halvt år har nu gått sedan
sjukTonorsreformen inom sjukvården
genomfördes. Overläkare Jan Bergström
vid lasarettet i Nyköping konstaterar att
resultatet blivit en ständigt växande kö
av vårdsökande. Den lönereform för de
offentligt anställda läkarna, som också
genomförts, har medfört att de yngre
läkarna överger de jourtunga och ur mottagningssynpunkt hårdarbetade specialiteterna. Värst drabbade är röntgen-, ögonoch öronklinikerna. Denna situation har
uppstått då socialministern inte kunde
tåla att en läkare, som tog emot flera
patienter än sina kolleger fick mer betalt,
skriuer författaren. Från ansvarigt håll
viftar man bort läkarnas varningar under
hänvisning till att de stora läkarkullarna_,
som kommer i mitten på 70-talet, kommer
att lösa alla problem. De nya läkarna
kommer emellertid i stor utsträckning att
gå till den ökande företagsläkarorganisationen, de administrativa läkartjänsterna
samt långvård- och psykiatrispecialiteterna.
En gång fick socialminister Aspling en vision. Han fann ett område inom sitt departement där det rådde ett privatkapitalistiskt förtryck och utsugning av folket. Det var visserligen reglerat i avtalen
för våra sjukhusanställda läkare att de
skulle få betalt från två olika håll: en fast
lön från huvudmannen och en del, som
bestod av inkomster från den öppna mottagningen vid sjukhusen. Enligt hr Aspling var detta givetvis ideologiskt felaktigt och i jämlikhetens namn kunde man
ju inte acceptera att de läkare, som tog
emot flera patienter än sina kolleger, fick
mera betalt. Sådant får ju bara inte förekomma – att systemet som sådant fungerat relativt tillfredsställande och genom
stora arbetsinsatser från läkarna i stort
sett höll den svenska sjukvården igång var
ju inget hinder för ingripande av en sann
jämlikhetsivrare. Så tillkom under 1969
sjuhonorsreformen och den följdes efter
förhandlingar av en lönereform för de
offentligt anställda läkarna.
Sjukronorsreformen är snart två år
gammal och läkarnas lönereform några
månader yngre. »Sjukronans» effekt är –
för att bara nämna det mest påtagliga –
en ständigt växande kö av vårdsökande.
Detta trots att läkarnas arbetsinsatser varit oförändrade, vilket till och med hr
Aspling tvingats medge i riksdagen. Skä-
len till dessa ökade köer och ett hotande
kaos vid sjukhusen skall inte diskuteras
här.
Reformernas följder
Jag skall i stället ta upp de följder av järn- 372
likhetssträvandena som den samtidigt genomförda lönereformen lett till. Det gamla lönesystemet gav alltså skillnader i inkomster mellan olika läkare i samma tjänsteställning. En överläkare på t ex en öronklinik ·hade höga – ibland mycket höga –
inkomster på grund av att han kunde klara av ett stort antal patienter på mottagningen. Men han fick göra skäl för sig
också: det var ofta arbetsamma mottagningar och framför allt var han på landsortslasaretten ofta tvungen att vara jour,
kanske tre- fyra nätter per vecka. Vad det
betyder att efter fyllda 50 år gå upp för
bagatellfall natt efter natt för att på dagen sköta det löpande arbetet kan nog
bara den förstå som upplevt det. I en del
länder har man också tagit konsekvensen
av detta. Läkare som är äldre än 50-55 år
behöver där inte deltaga i jourarbetet.
Den nyutexaminerade läkaren hade alltså möjlighet att välja: »lätta» specialiteter med liten och föga betungande jourverksamhet eller »jourtunga». Så uppkom en slags marknadsekonomisk jämvikt – de förra specialiteterna gav lägre
inkomster, de senare större. Att en del avarter förekom t ex i fråga om vissa laboratorieläkartjänster förnekas inte. De utgjorde väl snarast undantag som bekräftar
regeln. Det bör observeras att sjukronorsreformen i sig inte tvingade fram en radikal lönereform. Ett prestationslönesystem
hade mycket väl kunnat bibehållas även
om patientens avgift inte erlades till läkaren.
Men lönereformen kom: alla med samma tjänsteställning- skulle ha lika lön. Man
var dock medveten·om att alla inte hade
lika mycket att göra och ett sinnrikt system fullbordades med lokala förhandlingar under våren 1970. slutresultatet blev
ett totallönesystem med relativt små differenser mellan de olika specialisterna vid
våra sjukhus, och i stort sett hamnade
sjukhusläkarnas årslöner i trakten av medelinkomsterna före reformen.
Läget i dag
Hur ser det då ut idag? Hur slår jämlikheten i verkligheten? Hur går det när
man sätter marknadsekonomin ur spel på
ett litet och relativt känsligt område? Naturligtvis som alla – utom de jämlikhetsblinda – kan förutse. Det ·går inte alls.
Läget är idag att de jourtunga och ur
mottagningssynpunkt hårdarbetade specialiteterna överges av de yngre kollegerna. Värst drabbade är röntgen-, ögonoch öronklinikerna.
Röntgenavdelningarna är något av en
flaskhals på de flesta av våra sjukhus.
Varje dag, som en patient får vänta på
en undersökning där, kostar stora pengar vare sig patienten är inneliggande eller kommer från den öppna vården. Behandlingen försenas eftersom diagnosen
inte kan ställas eller bekräftas av röntgenundersökning. sjukskrivningen blir
längre än nödvändigt. Lidandet förlängs.
Öron- och ögonklinikerna har i alla tider haft en hög omsättning av patienter
i öppen vård. Här uppstår stora köer om
tjänster inte kan besättas eller vikarier
inte står att få. Konsultationer i utredningsfall från andra avdelningar vid sjukhusen försenas.
Verkan av lönereformen har varit förödande framför allt för landsortslasaretten. Låt mig ta ett exempel från öron-,
näs- och halsklinikerna. Det finns utanför universitets- och regionssjukhusen 52
underläkartjänster vid öronklinikerna i
landet. Den 1.9.1970 (alltså ett halvt år
efter genomförd reform!) var 26 av dessa
tjänster helt obesatta, 17 besatta med vikarier och endast 9 tjänster hade ordinarie innehavare. Läget torde inte vara
bättre idag.
Dystra framtidsutsikter
Jag har här berört en av aspekterna på
jämlikhet inom sjukvården. Enbart det
beskrivna låter kanske inte så besvärande, men det är tyvärr inte hela sanningen. sjukronan och lönereformen genomfördes trots läkarnas varningar för följderna. Alla försök till diskussion om framtiden får bara ett svar från administratörer
av sjukvård: allt ordnar sig automatiskt
när de stora läkarkullarna kommer i mitten på 70-talet. Tillåt mig betvivla detta.
De många läkare som kommer då är inte
färdigutbildade när lasaretten får dem, i
varje fall inte i den mening vi idag lägger in i begreppet legitimerad läkare. Dess- 373
utom är dessa stora läkarkullar redan till
stor del intecknade: företagsläkarorganisationen expanderar, långvård- och psykiatrispecialiteterna kräver massor med
personal, administrativa läkartjänsterna
ökar etc.
Ytterligare ett mörkt moln tornar upp
sig för den sjukhusanställde läkarens blickar. Läkartjänsteutredningens förslag är
illavarslande för den svenska sjukhusorganisationen.
Den allmänna olusten inom SACO-leden över behandlingen under avtalsförhandlingarna har inte heller gått läkarna
på våra sjukhus spårlöst förbi. Överhuvudtaget är stämningen bland sjukhuslä-
karna tryckt – jämlikheten har börjat skörda sina offer. Om svensk sjukvård i allmänhet och sjukhusvård i synnerhet inte
skall tryckas ned i totalt bottenläge personellt och ekonomiskt fordras nytänkande och snabb handling. Vi har haft en
välfungerande sjukvårdsorganisation och
har, trots allt, fortfarande en någorlunda
acceptabel sådan idag. Men den väg som
ligger framför oss måste få en annan riktning än den har idag. Det fordras att alla
goda krafter samverkar. Annars hotar totalt kaos, visserligen i den grå jämlikhetens tecken – men likväl kaos.
Jämlikhetens offer
Mer än ett och halvt år har nu gått sedan
sjukTonorsreformen inom sjukvården
genomfördes. Overläkare Jan Bergström
vid lasarettet i Nyköping konstaterar att
resultatet blivit en ständigt växande kö
av vårdsökande. Den lönereform för de
offentligt anställda läkarna, som också
genomförts, har medfört att de yngre
läkarna överger de jourtunga och ur mottagningssynpunkt hårdarbetade specialiteterna. Värst drabbade är röntgen-, ögonoch öronklinikerna. Denna situation har
uppstått då socialministern inte kunde
tåla att en läkare, som tog emot flera
patienter än sina kolleger fick mer betalt,
skriuer författaren. Från ansvarigt håll
viftar man bort läkarnas varningar under
hänvisning till att de stora läkarkullarna_,
som kommer i mitten på 70-talet, kommer
att lösa alla problem. De nya läkarna
kommer emellertid i stor utsträckning att
gå till den ökande företagsläkarorganisationen, de administrativa läkartjänsterna
samt långvård- och psykiatrispecialiteterna.
En gång fick socialminister Aspling en vision. Han fann ett område inom sitt departement där det rådde ett privatkapitalistiskt förtryck och utsugning av folket. Det var visserligen reglerat i avtalen
för våra sjukhusanställda läkare att de
skulle få betalt från två olika håll: en fast
lön från huvudmannen och en del, som
bestod av inkomster från den öppna mottagningen vid sjukhusen. Enligt hr Aspling var detta givetvis ideologiskt felaktigt och i jämlikhetens namn kunde man
ju inte acceptera att de läkare, som tog
emot flera patienter än sina kolleger, fick
mera betalt. Sådant får ju bara inte förekomma – att systemet som sådant fungerat relativt tillfredsställande och genom
stora arbetsinsatser från läkarna i stort
sett höll den svenska sjukvården igång var
ju inget hinder för ingripande av en sann
jämlikhetsivrare. Så tillkom under 1969
sjuhonorsreformen och den följdes efter
förhandlingar av en lönereform för de
offentligt anställda läkarna.
Sjukronorsreformen är snart två år
gammal och läkarnas lönereform några
månader yngre. »Sjukronans» effekt är –
för att bara nämna det mest påtagliga –
en ständigt växande kö av vårdsökande.
Detta trots att läkarnas arbetsinsatser varit oförändrade, vilket till och med hr
Aspling tvingats medge i riksdagen. Skä-
len till dessa ökade köer och ett hotande
kaos vid sjukhusen skall inte diskuteras
här.
Reformernas följder
Jag skall i stället ta upp de följder av järn- 372
likhetssträvandena som den samtidigt genomförda lönereformen lett till. Det gamla lönesystemet gav alltså skillnader i inkomster mellan olika läkare i samma tjänsteställning. En överläkare på t ex en öronklinik ·hade höga – ibland mycket höga –
inkomster på grund av att han kunde klara av ett stort antal patienter på mottagningen. Men han fick göra skäl för sig
också: det var ofta arbetsamma mottagningar och framför allt var han på landsortslasaretten ofta tvungen att vara jour,
kanske tre- fyra nätter per vecka. Vad det
betyder att efter fyllda 50 år gå upp för
bagatellfall natt efter natt för att på dagen sköta det löpande arbetet kan nog
bara den förstå som upplevt det. I en del
länder har man också tagit konsekvensen
av detta. Läkare som är äldre än 50-55 år
behöver där inte deltaga i jourarbetet.
Den nyutexaminerade läkaren hade alltså möjlighet att välja: »lätta» specialiteter med liten och föga betungande jourverksamhet eller »jourtunga». Så uppkom en slags marknadsekonomisk jämvikt – de förra specialiteterna gav lägre
inkomster, de senare större. Att en del avarter förekom t ex i fråga om vissa laboratorieläkartjänster förnekas inte. De utgjorde väl snarast undantag som bekräftar
regeln. Det bör observeras att sjukronorsreformen i sig inte tvingade fram en radikal lönereform. Ett prestationslönesystem
hade mycket väl kunnat bibehållas även
om patientens avgift inte erlades till läkaren.
Men lönereformen kom: alla med samma tjänsteställning- skulle ha lika lön. Man
var dock medveten·om att alla inte hade
lika mycket att göra och ett sinnrikt system fullbordades med lokala förhandlingar under våren 1970. slutresultatet blev
ett totallönesystem med relativt små differenser mellan de olika specialisterna vid
våra sjukhus, och i stort sett hamnade
sjukhusläkarnas årslöner i trakten av medelinkomsterna före reformen.
Läget i dag
Hur ser det då ut idag? Hur slår jämlikheten i verkligheten? Hur går det när
man sätter marknadsekonomin ur spel på
ett litet och relativt känsligt område? Naturligtvis som alla – utom de jämlikhetsblinda – kan förutse. Det ·går inte alls.
Läget är idag att de jourtunga och ur
mottagningssynpunkt hårdarbetade specialiteterna överges av de yngre kollegerna. Värst drabbade är röntgen-, ögonoch öronklinikerna.
Röntgenavdelningarna är något av en
flaskhals på de flesta av våra sjukhus.
Varje dag, som en patient får vänta på
en undersökning där, kostar stora pengar vare sig patienten är inneliggande eller kommer från den öppna vården. Behandlingen försenas eftersom diagnosen
inte kan ställas eller bekräftas av röntgenundersökning. sjukskrivningen blir
längre än nödvändigt. Lidandet förlängs.
Öron- och ögonklinikerna har i alla tider haft en hög omsättning av patienter
i öppen vård. Här uppstår stora köer om
tjänster inte kan besättas eller vikarier
inte står att få. Konsultationer i utredningsfall från andra avdelningar vid sjukhusen försenas.
Verkan av lönereformen har varit förödande framför allt för landsortslasaretten. Låt mig ta ett exempel från öron-,
näs- och halsklinikerna. Det finns utanför universitets- och regionssjukhusen 52
underläkartjänster vid öronklinikerna i
landet. Den 1.9.1970 (alltså ett halvt år
efter genomförd reform!) var 26 av dessa
tjänster helt obesatta, 17 besatta med vikarier och endast 9 tjänster hade ordinarie innehavare. Läget torde inte vara
bättre idag.
Dystra framtidsutsikter
Jag har här berört en av aspekterna på
jämlikhet inom sjukvården. Enbart det
beskrivna låter kanske inte så besvärande, men det är tyvärr inte hela sanningen. sjukronan och lönereformen genomfördes trots läkarnas varningar för följderna. Alla försök till diskussion om framtiden får bara ett svar från administratörer
av sjukvård: allt ordnar sig automatiskt
när de stora läkarkullarna kommer i mitten på 70-talet. Tillåt mig betvivla detta.
De många läkare som kommer då är inte
färdigutbildade när lasaretten får dem, i
varje fall inte i den mening vi idag lägger in i begreppet legitimerad läkare. Dess- 373
utom är dessa stora läkarkullar redan till
stor del intecknade: företagsläkarorganisationen expanderar, långvård- och psykiatrispecialiteterna kräver massor med
personal, administrativa läkartjänsterna
ökar etc.
Ytterligare ett mörkt moln tornar upp
sig för den sjukhusanställde läkarens blickar. Läkartjänsteutredningens förslag är
illavarslande för den svenska sjukhusorganisationen.
Den allmänna olusten inom SACO-leden över behandlingen under avtalsförhandlingarna har inte heller gått läkarna
på våra sjukhus spårlöst förbi. Överhuvudtaget är stämningen bland sjukhuslä-
karna tryckt – jämlikheten har börjat skörda sina offer. Om svensk sjukvård i allmänhet och sjukhusvård i synnerhet inte
skall tryckas ned i totalt bottenläge personellt och ekonomiskt fordras nytänkande och snabb handling. Vi har haft en
välfungerande sjukvårdsorganisation och
har, trots allt, fortfarande en någorlunda
acceptabel sådan idag. Men den väg som
ligger framför oss måste få en annan riktning än den har idag. Det fordras att alla
goda krafter samverkar. Annars hotar totalt kaos, visserligen i den grå jämlikhetens tecken – men likväl kaos.