Carl Bildt; Christopher Johlins bok. Åke Thulstrup; Svar
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Debatt
CARL BILDT:
Christopher Jolins bok
Med all respekt för Ake Thulstrup skulle jag
nog vilja sätta ett enda stort frågetecken efter
hans artikel ”Christopher Jolin och hans kritiker” i Svensk T1idskrift 1973 nr 8. Artikelns
sy.fte fördaller lika oklart och tveksamt som
större delen av de tankegångar den innehåller.
Thulstrup säger sig ha läst den jolinska boken flera gånger – en inte alldeles oäv·en
pr·estation – och han har idel berömmande
ord att komma med. Hans artikel förefaller ha
t111 syfte att hävda, att alla de som kritiserat
denna förnämliga bok på något underligt sätt
vill blunda för att det förekommit vänstervridning på olika områden i vårt samhälle.
Att försöken att bevisa denna tes leder till
några intressanta saltomortaler, som leder tankarna till den typ av logik som oftast brukar
känneteckna interndebatter inom vänstern om
vem som står på den korrekta ”klasståndpunkten”, säger sig självt.
Grundtesen i Thulstrups .artikel är självfallet
helt felaktig. Man kan vara ytterligt kritisk
mot Jolins bok utan att för den skull tvunget
behöva förneka att det förekommit vänstervridruing. Det går att skriva dåliga böcker också
om sanningar.
Jolins bok är dålig, t o m utomordentligt
dålig. Thulstrup tycker visserligen att de olika
sakfel i boken som påpekats av s k moderata,
seriösa kritiker – och sådana finns det faktiskt
en uppsjö- är ”småkrafs”, men vad han inte
noterat är att boken är så full av detta ”små-
krafs” att man mycket snart förlorar varje
tilltro t]l! dess detaljuppgifter. Själv har jag
svårt att hitta ett enda kapitel som inte inne·
håller grundläggande fakta- eller bedömnings·
fel. Och det är -ett ganska hårt omdöme.
I slutet av sin artikel presenterar Thulstrup
ett antal tankar som förefaller mig om möjligt än underligare än de tidigare. På något
sätt, hävdar han, beror vänstervridningen på
att Sovjet~nionen är en stark militärmakt. Åke
Thulstrup tror med andra ord, allt de ungdomar som attvaheras till olika vänsterrörelser
gör det därför att de läst i tidningarna att Sov·
jet har så modema flygplan eller så fina strids·
vagnar. Varför de amerikanska B52-orna inte
förmått atJt aurahera fler sympatisörer förkla·
rar han försiktigtvis inte. Teorin i dess helhet
förtjänar inte någon annan benämning än befängd.
Att bekämpa extremvänstern är inte lätt –
om man vill ha resultat. Det är inte svårt att
som Jolin gå ut med storsläggan och utan hän·
syn till fakta, sans och balans drämma på för
allt vad man förmår. Gör man det kan man i
alla fall vara säker på applåder – och livliga sådana – från en begränsad grupp i samhället. Men att seriöst och långsiktigt försöka
driva til1baka extremvänstern från dess positioner inom ungdoms- och studentvärlden ford·
rar ett långt mer seriöst och noggrant arbete.
I det arbetet är insatser av typ Jolin snarare
en black om foten än en hjälp.
ÅKE THULSTRUP:
Svar
Carl Bildt har redan ,j en .annan tidskrift talat
om att han tycker illa om Christopher Jolins
bok ”Vänstervridningen – en fara för demokratin”. Carl Bildts recension av Jolins bok
var just en av de invektivpräglade anmälningar – den trycktes under rubriken ”Töntigt”
– som jag tillät mig att nagelfara i det senaste numret av Svensk Tidskrift. Någonting
nytt har hr Bildt nu alls ej att komma med.
Det är helt oriktigt, att jag själv inte har några invändningar mot Jolins opus. Det framgår tydligt att }ag reserverar mig mot hans
423
hypotes att den svenska vänsterradikalismen
helt och hållet är dt utflöde ur sovjetiska propaganda- och infiltrationsinsatser. Inte heller
har jag någonsin sagt eller menat, att den
vänstervridning som f n i så hög grad präglar
vår Radio/TV och en del av pressen ”beror
—på att Sovjetunionen är en stark militärmakt”. Vad jag skrev var att en betydande
militär kraftutveckling enligt historiens vittnesbörd, särskilt från de två världskrigen, i synnerligen hög grad har påverkat svensk politik
och opinionsbildning.
CARL BILDT:
Christopher Jolins bok
Med all respekt för Ake Thulstrup skulle jag
nog vilja sätta ett enda stort frågetecken efter
hans artikel ”Christopher Jolin och hans kritiker” i Svensk T1idskrift 1973 nr 8. Artikelns
sy.fte fördaller lika oklart och tveksamt som
större delen av de tankegångar den innehåller.
Thulstrup säger sig ha läst den jolinska boken flera gånger – en inte alldeles oäv·en
pr·estation – och han har idel berömmande
ord att komma med. Hans artikel förefaller ha
t111 syfte att hävda, att alla de som kritiserat
denna förnämliga bok på något underligt sätt
vill blunda för att det förekommit vänstervridning på olika områden i vårt samhälle.
Att försöken att bevisa denna tes leder till
några intressanta saltomortaler, som leder tankarna till den typ av logik som oftast brukar
känneteckna interndebatter inom vänstern om
vem som står på den korrekta ”klasståndpunkten”, säger sig självt.
Grundtesen i Thulstrups .artikel är självfallet
helt felaktig. Man kan vara ytterligt kritisk
mot Jolins bok utan att för den skull tvunget
behöva förneka att det förekommit vänstervridruing. Det går att skriva dåliga böcker också
om sanningar.
Jolins bok är dålig, t o m utomordentligt
dålig. Thulstrup tycker visserligen att de olika
sakfel i boken som påpekats av s k moderata,
seriösa kritiker – och sådana finns det faktiskt
en uppsjö- är ”småkrafs”, men vad han inte
noterat är att boken är så full av detta ”små-
krafs” att man mycket snart förlorar varje
tilltro t]l! dess detaljuppgifter. Själv har jag
svårt att hitta ett enda kapitel som inte inne·
håller grundläggande fakta- eller bedömnings·
fel. Och det är -ett ganska hårt omdöme.
I slutet av sin artikel presenterar Thulstrup
ett antal tankar som förefaller mig om möjligt än underligare än de tidigare. På något
sätt, hävdar han, beror vänstervridningen på
att Sovjet~nionen är en stark militärmakt. Åke
Thulstrup tror med andra ord, allt de ungdomar som attvaheras till olika vänsterrörelser
gör det därför att de läst i tidningarna att Sov·
jet har så modema flygplan eller så fina strids·
vagnar. Varför de amerikanska B52-orna inte
förmått atJt aurahera fler sympatisörer förkla·
rar han försiktigtvis inte. Teorin i dess helhet
förtjänar inte någon annan benämning än befängd.
Att bekämpa extremvänstern är inte lätt –
om man vill ha resultat. Det är inte svårt att
som Jolin gå ut med storsläggan och utan hän·
syn till fakta, sans och balans drämma på för
allt vad man förmår. Gör man det kan man i
alla fall vara säker på applåder – och livliga sådana – från en begränsad grupp i samhället. Men att seriöst och långsiktigt försöka
driva til1baka extremvänstern från dess positioner inom ungdoms- och studentvärlden ford·
rar ett långt mer seriöst och noggrant arbete.
I det arbetet är insatser av typ Jolin snarare
en black om foten än en hjälp.
ÅKE THULSTRUP:
Svar
Carl Bildt har redan ,j en .annan tidskrift talat
om att han tycker illa om Christopher Jolins
bok ”Vänstervridningen – en fara för demokratin”. Carl Bildts recension av Jolins bok
var just en av de invektivpräglade anmälningar – den trycktes under rubriken ”Töntigt”
– som jag tillät mig att nagelfara i det senaste numret av Svensk Tidskrift. Någonting
nytt har hr Bildt nu alls ej att komma med.
Det är helt oriktigt, att jag själv inte har några invändningar mot Jolins opus. Det framgår tydligt att }ag reserverar mig mot hans
423
hypotes att den svenska vänsterradikalismen
helt och hållet är dt utflöde ur sovjetiska propaganda- och infiltrationsinsatser. Inte heller
har jag någonsin sagt eller menat, att den
vänstervridning som f n i så hög grad präglar
vår Radio/TV och en del av pressen ”beror
—på att Sovjetunionen är en stark militärmakt”. Vad jag skrev var att en betydande
militär kraftutveckling enligt historiens vittnesbörd, särskilt från de två världskrigen, i synnerligen hög grad har påverkat svensk politik
och opinionsbildning.