Riksplanering och landskapsanalys

öSTEN BOHLIN:
Riksplanering och landskapsanalys
Sedan fem år pågår förberedelser för
en fysisk riksplanering som avser bl a
mark- och vattenresurser samt utformning
av bebyggelse och transportleder. Den
skall motsvara den lokala planering som
kommunerna länge utfört. Man syftar
till en hela landet omfattande översiktlig
bedömning av hur efterfrågan på speciella
fysiska resurser kan komma att riktas
mot olika delar av landet och hur tillgångarna är fördelade. Pol mag Osten
Bohlin bedriver doktorandstudier vid
Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet och är sysselsatt med
forskning rörande mätning och utvärdering av landskapets kvalitetsegenskaper
i kust- och skärgårdsområden. Han belyser
de kollisioner mellan olika intressen som
uppstår t ex i fråga om kustområden
som eftersträvas såväl av vissa industrier
som för fritidsområden. Landskapsanalysen möjliggör en värdering och kan
vara ett hjälpmedel vid fördelning av
områden för olika ändamål.
Varje mänsklig aktivitet är på ett eller
annat sätt knuten till en viss liten del av
jordytan, ofta till en anläggning eller en
byggnad på detta stycke mark eller vatten. All denna aktivitet är beroende av
förändringar i den fysiska verkligheten,
liksom förändringar i den fysiska miljön
ändrar betingelserna för det mänskliga livet och för mänsklig verksamhet. De förändringar som människan själv åstadkommer är dels avsiktliga, dels oavsiktliga. Avsikten är alltid att nå bättre betingelser
för att kunna tillfredsställa mänskliga behov. Med den fortgående industrialiseringen och urbaniseringen ökar takten i den
ständiga miljöförändringen. Stigande varuproduktion och allt mer omfattande
stadsbyggande betyder uttag ur jorden av
allt större materialmängder, tillskapande i
stegrad takt av nya medvetet formade
miljöelement och uppkomst av allt större
mängder av förbrännings-, avfalls- och förslitningsprodukter. Olika former av avfall
anhopas till stor del utanför det »naturliga kretsloppet» som miljöelement, som
allt oftare visar sig vara till skada. De processer, som medför sådana i och för sig
icke önskade miljöförändringar, berör
praktiskt taget hela fältet av agrar och
industriell verksamhet.
Människan utnyttjar, upplever och värderar sin omgivning och de element den
är uppbyggd av på olika sätt. Miljön kan
brukas praktiskt som material och redskap för fysisk produktion och annan
verksamhet. Den kan upplevas estetiskt,
liksom den också kan få betydelse för religiöst, socialt och enskilt inre liv. Många
föremål eller delar av totalmiljön skapas
eller används för att tillgodose endast ett
av dessa syften.
Allmänt kan sägas att vid byggnadsoch anläggningsverksamhet miljöförändringen är det direkta målet för verksamheten. Odlingsverksamhet intar en mellanställning. Till denna hänförs inslag med
karaktär av anläggningsverksamhet och
miljöomvandlingen har till syfte att ge
bättre betingelser för det odlade: röjning,
markbearbetning, dränering. Det odlade,
emellertid, vegetation och grödor, blir sekundärt element i miljön. Där vegetation
primärt ses som miljöelement bör man
inte tala om odling utan om anläggningsverksamhet.
Fysisk riksplanering
Planering för landet som helhet förekommer i olika former. Olika centrala myndigheter bedriver sådan inom vägväsendet, skolväsendet och andra sektorer. Inom departementen bedrivs också en riksplanering, som ger underlag för avvägningarna bl a i statsverkspropositionen.
Till denna verksamhet hör den ekonomiska långtidsplaneringen, den arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska planeringen och besluten om fördelning av offentliga investeringar på olika sektorer.
Någon översiktlig utvärdering av efterfrågan och tillgång på olika slags markoch andra fysiska resurser omfattande hela
landet har hittills inte förekommit. Sedan
fem år pågår förberedelser för en fysisk
riksplanering. Fysisk planering, d v s en
planering avseende mark- och vattenresur- 375
ser, fysisk miljö i allmänhet och mer speciellt utformning av bebyggelse och transportleder, förekommer sedan lång tid i
kommunerna och i vissa fall i samarbete
mellan dem. Den fysiska riksplanering som
nu förbereds syftar till en hela landet omfattande översiktlig bedömning av hur efterfrågan på speciella fysiska resurser kan
komma att riktas mot olika delar av landet och hur dessa tillgångar är fördelade.
Långtidsperspektivet
En ökad konkurrens om de fysiska resurserna har på senare tid lett till konflikter
om användningen av mark och vatten.
Skilda verksamheter har många gånger
likartade krav på läge och miljöegenskaper. Den ökade fritiden har medfört en
växande omfattning av rörligt friluftsliv
i landskapet, till sjöss och av fritidsbebyggelse. I första hand genom bilismen har
allt fler fått förbättrade transportmöjligheter. Det alltmer utbredda innehavet av
fritidsbåtar har medfört större anspråk
på utflyktsområden i landets kust- och
skärgårdsområden. Samtidigt ställer nya
typer av anläggningar inom industrin speciella krav på läge och miljö.
Många av de uppmärksammade konflikterna måste lösas efter en bedömning
utifrån totala behov och tillgångar i Iandet som helhet. Näringslivets speciella lokaliseringskrav kan kanske tillgodoses endast på ett fåtal ställen, eller också skall
de planerade anläggningarna betjäna stora delar av landet.
En grundläggande förutsättning för den
fysiska långtidsplaneringen är att det till
376
största delen gäller att utnyttja tillgångar som inte alls – eller endast mycket
långsamt – förnyas. Mark som tagits i anspråk för bebyggelse kan inte återställas
till »naturlandskap» i någon större omfattning. Den mark och de vattenområden,
som i ett längre tidsperspektiv kan behö-
vas för mindre intensiv exploatering eller
i obebyggt skick, måste avgränsas så snart
som möjligt. Detta reser krav på forskning för att skapa metoder för analys,
uppmätning och redovisning av landskapets kvalitetsegenskaper i såväl jord- och
skogsbruksområden som i kust- och skärgårdsområden.
Agrar kulturlandskapsmiljö
Jordbruksnedläggelsen omfattar idag omkring 15 000 enheter per år. Av de nu befintliga enheterna kommer, enligt gjorda
prognoser, endast ca 35 % att utvecklas
så att de fyller de krav som ställs på modernt jordbruk. Åkerarealen minskar för
närvarande med omkring 60 000 ha per
år, och minskningen väntas få en ökad
takt fram till slutet av 1970-talet. Av den
nedlagda åkerarealen lämnas hälften eller
30 000 ha i vanhävd medan den andra
hälften skogsplanteras, tas i anspråk för
extensivt jordbruk, avstyckas till tomter
för fritidsbebyggelse eller omvandlas till
urbant kulturlandskap. Åkerns andel av
Sveriges sammanlagda landareal beräknas minska från 8,1 % 1960 till omkring
4,6 % 1980, vilket innebär omkring 1,5
milj ha under denna 20-årsperiod- en yta
som motsvarar landarealen i landskapet
Västergötland.
Detta är en av de mest genomgripande
miljöförändringar som vårt land kommer
att genomgå. Möjligheter att beskriva och
tolka dessa förändringsprocesser kommer
att skapas genom ett 1970 igångsatt forskningsprojekt inom Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet. Forskningsresultaten kommer att vara till nyt~
ta för planeringen av »fritidslandskapet»,
för att dimensionera och styra insatser för
att bevara socialt värdefulla delar av kulturlandskapet.
Inom den övergångszon mellan urban
och agrar markanvändning, som finns
strax utanför de tätbebyggda delarna av
större städer, sker en påverkan på jordbrukets struktur och produktionsförhållanden, som direkt beror på närheten till den
stora tätorten. Här planeras för en framtida expansion av det urbana landskapet,
närheten till den stora staden innebär att
stora markområden blir särskilt attraktiva
för fritidsbebyggelse, och stora områden
reserveras med eller utan särskilda åtgärder för den stadsbundna befolkningens rekreation.
Ofta säljes marken inom denna zon i ett
tidigt skede till kommunala eller privata
köpare. I väntan på exploatering arrenderas marken ut till jordbrukare för kortare
tidsperioder. Kontinuiteten i jordbruksdriften störs, investeringarna i jordbruket uteblir nästan helt och produktionen
blir alltmer intensiv. Gårdarna drivs oftast
kreaturslöst och mindre goda åkrar förblir obrukade. En miljöförändring kommer till stånd som tar sig uttryck i att
landskapet växer igen. Delar av marken
används under en längre tid som upplag
för krossten, byggnadsmaterial eller avfall. Samtidigt utnyttjas – eller borde utnyttjas – dessa områden i omedelbar anslutning till befintlig bostadsbebyggelse i
hög grad för utflykter, motion och promenader.
Det agrara kulturlandskapet är till största delen format av struktur och produktionsförhållanden inom jordbruket. Förändringar av dessa faktorer får därför
snabbt fysiska återverkningar i kulturlandskapet. Dessa märks i form av förändringar i markanvändningen men tar sig också
uttryck i en successiv förändring av bebyggelsens funktion. Inom det tidigare
nämnda forskningsprojektet kommer möjligheter att ges att genom intervjuer med
jordbrukare följa beslutsfattandet om och
övergången till ändrade förhållanden.
Man kan sedan fastställa konsekvenserna
av de förändrade produktionsbetingelserna i det agrara kulturlandskapet. Möjligheter kommer också att finnas att förutsäga verkningarna i framtiden av fortsatta
förändringar.
Igenväxningen av öppet landskap är
den mest påtagliga konsekvensen av de
nämnda förändringarna inom jordbruket.
En annan är skogarnas förändrade utseende sedan man inom skogsbruket infört
maskinell avverkning, bearbetning och uttransport. Den nya landskapsbild som
kommer att sätta sin prägel på landet ger
upphov till en ny ekologisk situation; den
påverkar lokaliseringen av friluftsliv och
fritidsboende och – framför allt – denna
nya bild är en faktor som påverkar oss
377
i vårt val av boendemiljö, fritidsmiljö och
turistmiljö.
Kust- och skärgårdsområden
Landskapet i landets kust- och skärgårdsområden representerar stora värden för
människorna. Fritidsbebyggelse och alla
aktiviteter som är knutna till fritidsbostaden är i stor utsträckning koncentrerade
till dessa områden. »Det tertiära boendet»
i form av camping, båtburet friluftsliv
i större båtar och husvagnsboende medför
en ytterligare förstärkt efterfrågan på rekreationsmiljön längs kusterna och vid
större insjöar. Dessutom tillkommer de
resor för bad, fiske m m som företas under dagen eller under kortare tid med den
ordinarie bostaden som utgångspunkt.
Vissa typer av industri har speciella
lokaliseringskrav, som inte kan tillfredsställas i en tätbygd. Det kan gälla krav
på tillgång till råvara, processvatten, kylvatten, specialhamn eller att industrin
medför säkerhetsrisker, immissioner eller
annan påverkan av omgivningen. En stor
del av de här diskuterade anläggningarna
kommer under de närmaste decennierna
att framtvinga ianspråktagande av just
kust- och skärgårdsområden.
I ett långt tidsperspektiv kan konsumtionens och produktionens inriktning förändras avsevärt. Dessutom varierar svårigheterna att belysa den antalsmässiga utvecklingen av olika anläggningstyper från
bransch till bransch. Särskilt stora kan
de bli när det gäller expansiva industrigrenar och sådana som är starkt beroende
av konkurrensen på en internationell
378
marknad och av ersättningsprodukter. Den
kartläggning som redan utförts visar emellertid att den svenska västkusten kommer
att bli föremål för stort intresse för flera
branscher. Under de närmaste 30 åren
kan nyetableringar eller utvidgningar av
existerande anläggningar aktualiseras när
det gäller oljeraffinaderier (en kapacitet
motsvarande 5-10 anläggningar med en
årsproduktion vardera av 6 miljoner ton),
eraekeranläggningar (3-7 med en årsproduktion vardera av 0,5 miljoner ton eten),
eraekercentra med petrokemisk följdindustri (1-3 anläggningar), kondenskraftverk (oljekraft eller kärnkraft) (4-7 anläggningar med en årsproduktion vardera
av 3 000 MW), 2 specialstålverk med en
årsproduktion vardera av 1,0-1,5 miljoner ton, l handelsstålverk med en årsproduktion av 2 miljoner ton, 2 aluminiumverk med vardera 200 000 tons årsproduktion, 1-2 ferrolegeringsverk, l reparationsvarv, eventuellt l nybyggnadsvarv samt sannolikt ett flertal massaindustrianläggningar.
Naturligtvis är en lista av denna typ
osäker. Några av etableringarna eller utvidgningarna kommer kanske aldrig att
förverkligas i Sverige eller på västkusten;
andra kan tillkomma.
Konflikter och möjliga lösningar
När ett företag bedömer lokaliseringsbetingelserna på olika platser blir naturligtvis, under givna yttre förutsättningar, i
första hand lönsamhetskriterier avgörande. Från planerande och beslutande myndigheters sida måste man göra en bedömning av vilka områden som med minsta
möjliga skadeverkningar för sociala och
vetenskapliga intressen kan avsättas som
lämpliga för industrilokaliseringarna. Dessa reservationer måste avvägas så man i ett
utvalt område »ger plats» även för framtida investeringar som vid beslutstillfället
inte kan förutses. Det kan t ex vara
fråga om att endast tillåta att sötvattentillgångar används så att mindre förorenande industrier först nyttjar vattnet, vilket sedan på nytt kan användas av andra
industrier som har mera besvärliga föroreningar eller lägre krav på vattnets kvalitet.
Av flera skäl är det angeläget att samla
industrier med önskemål om kustläge och
med besvärande omgivningspåverkan till
så få nya områden som möjligt. Dels kan
den totalt sett störda ytan – och därmed
kuststräckan – hållas mindre. Dels kan
man då bättre utnyttja offentliga och privata basinvesteringar såsom transportanläggningar, tekniska försörjningssystem
m m. Sist men inte minst är det en fråga
om att ge människorna som skall arbeta i
de nya industrierna en tillfredsställande
»levbarhetsnivå». De måste ha god tillgång till offentlig och privat service; detta talar för att tillkommande industri så
långt möjligt lokaliseras i närheten av tätorter som har eller på sikt – kanske sedan befolkningsunderlaget förstärkts genom den tillkommande industrin – kan
väntas få ett tillfredsställande serviceutbud.
»En regering kan inte vänta på en expertutredning i oändlighet» yttrade statsminister Olof Palme i november 1970 inför Halmstads arbetarekommun när han
skulle motivera varför regeringen beslutat
godkänna OK:s raffinaderietablering vid
Brofjorden. Citatet belyser ett svårt dilemma för beslutsfattarna. Regionalpolitiska skäl talar för att man längs västkusten utväljer ett antal områden dit nya
industrier kan förläggas. Men de experter
som sedan 1966 arbetat med förberedelserna för den fysiska riksplaneringen har
ännu inte funnit metoder för kvantitativ
landskapsanalys. Inte heller när »riksplanen>> innevarande år successivt presenteras kommer dessa problem att vara lösta. Man kommer dock att kunna utpeka
och avgränsa vissa områden, som absolut
inte bör komma ifråga för industrietablering på grund av sitt värde för friluftsliv
iolika former.
Några problem vid landskapsanalys
Inför uppgiften att beskriva ett visst av
människan upplevt landskap – på landsbygden eller i ett kust- och skärgårdsområde – ställs forskningen inför delvis nya
problem. Det gäller att till en värdeskala
överföra en sammanställning av beskrivande uttryck som öppet-slutet, kargtbördigt, monotont-omväxlande. Ett sådant
mått kan exempelvis vara den yta som
är visuellt tillgänglig från en given punkt.
Målet är att framställa en karta som återger människans upplevelse av ett naturavsnitt »från marken». Efter uppmätning
på kartor och flygbilder av höjdvariatio- 379
ner, skogsbrynslängd, strandlängd etc, allt
räknat per ytenhet, kan denna nya karta
ta form.
Inom beteendevetenskap och formlära
har man arbetat med attitydundersökningar och metoder för värdering av olika urbana miljösituationer. I agrart landskap
eller i kust- och skärgårdslandskap _har
motsvarande undersökningar ännu inte utförts. De miljösituationer på vilka attitydprö~ningarna skett har heller inte hämtats ur några kvantitativt definierade visuella miljöer med rumsliga avgränsningar, utan varje undersökt situation har varit ensam i sitt slag. Utvärderingen kan
ges en mera generell betydelse genom
ett val av testlokaler inom olika klassifikatoriskt definierade miljöer. Målet skall
vara att få fram vilka faktorer som är
bestämmande för landskapsupplevelsen.
Tidigare forskning i Sverige och utomlands har givit klara belägg för att människan i sitt val av rekreationsmiljö styrs
inte bara av natur- eller kulturlandskapets attraktivitet. En mycket stor majoritet är bunden till den existerande infrastrukturen. Detta innebär t ex att majoriteten av de besökande i ett fjällområde
återfinns i anslutning till skidliftar och
serveringar, de flesta besökande i ett friluftsområde återfinns nära bilvägar och
gångstigar i området. Dessutom gäller helt
naturligt att ju oftare en individ (och den
grupp han ingår i) besöker ett område,
desto fullständigare blir hans kunskap om
detta. Successivt utbildas därvid ett rö-
relsefält – eller besöksmönster – som kan
studeras. För många individer (och grup- 380
per av individer) med likartade förutsättningar såsom innehav av transportmedel
(bil eller båt), avstånd mellan bostad
och undersökt område har visats att man
kan förutsätta överensstämmande värderingar av variationen i attraktivitet inom
området. Genom att på ett objektivt sätt
söka mäta landskapets formelement, infrastrukturella innehåll och lokalklimat
kan man förutsäga graden av attraktivitet
på olika platser inom området.
För ett större sammanhängande område kan den här beskrivna metodiken utnyttjas för att beskriva möjligheterna att
i olika delar av detta uppfylla krav på i
framtiden tillkommande efterfrågan på rekreationsmiljö. Sedan dessa möjligheter
kartlagts kan en sammanvägning ske mellan människornas behov av »fritidslandskap» och industrins behov av mark längs
kusterna för nyetableringar. De konflikter
som kommer att uppstå kan då lättare lö-
sas. Om man exempelvis tillåter industrietablering i ett område med mycket goda
möjligheter för fritidsliv kan detta åtminstone delvis »kompenseras» genom att
man i ett annat, närbeläget område investerar i form av badplatser, eller gästhamnar. Man kanske till och med kunde
tänka sig att ålägga det företag som erhåller det önskade läget för sin anläggning att bidraga till dessa investeringar.