Thede Palm; Gunnar Hägglöf – Tredje delen
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEiDE PALM:
Gunnar Hägglöf: tredje delen
I företalet till den nu utkomna delen av sina
minnen, ”Fredens vägar. 1945-1950” (Norstedts), skriver ambassadör Gunnar Hägglöf
att han inte avsett någon memoarskrivning
i gängse mening. Han har inte stått i förgrunden, säger han, och hans personliga upplevelser skulle inte vara värda någon uppmärksamhet. Detta är en alldeles onödig blygsamhet. Hägglöf har varit statsråd och ambassadör på viktiga platser. Hans personlighet
~ar satt sin prägel på hans omdömen och
rapportering. Något annat är inte möjligt.
När han nu flitigt citerar sina rapporter och
samtidigt beskriver den omgivning, i vilken
de kom till, är detta vad man väntar sig av
en förstklassig memoarbok.
Man kan däremot beklaga att Hägglöf inte
berättar tillräckligt mycket ens om väsentliga
ting. Han var ju välplacerad som källa. Ett
exempel är frågan om miljardkrediten till
Sovjetunionen efter kriget. Hägglöf tycks ha
hört om en eventuell sådan redan 1944 av då-
varande utrikesrådet Rolf Sohlman. Vem som
kommit upp med iden nämns inte, men Sverige borde, sade Sohlman, ge en stor kredit
till Sovjet för att på detta sätt påverka USA
att ge en jättekredit. Krediten skulle alltså
motiveras ekonomiskt men också politiskt.
Senare samma år kom Myrdal med sin felbedömning av efterkrigstidens ekonomi, vilken regeringen lade till grund för sitt ekonomiska program. Men därtill kom – och
Hägglöf säger det uttryckligt – Per Albin
Hanssons och Wigforss’ allt klarare beundran
för Sovjetunionen. De ville ge krediten av
politiska skäl, som ett stöd och ett erkännande, även sedan de ekonomiska skälen för Sveriges del fallit bort.
I förbigående kan det vara värt att konstatera, att åtminstone dessa medlemmar av regeringen var väl orienterade om hur den
ryska kontrollkommissionen vid samma tid
uppträdde i Finland. Men de tillhörde en
äldre generation, som var beredd att förlåta
mycket för den marxistiska revolutionens
skull.
Men Hägglöf nämner ytterligare en mot~
vering utöver den politiska. ”En av de ivrigaste förespråkarna” för miljardkrediten menade, att denna skulle bidraga till att väga
upp de förluster, som ryssarna lidit 1941 genom att Engelbrechtdivisionen transiterades
genom Sverige! Att också Hägglöf sätter ut
ett utropstecken efter denna upplysning torde
uttrycka hans försynta mening om att ett
sådant nonsens faktiskt förekom.
Nu brukar ett liknande resonemang hänföras till Dag Hammarskjöld men i formen
att Sverige stod i skuld till Sovjetunionen,
som bekämpade Hitler medan vi höll oss
neutrala. Hägglöf är en alltför god sagesman
för att man i fortsättningen skulle kunna beskylla Hammarskjöld för att ha sagt något
sådant. Och därför hade det varit värdefullt
om Hägglöf talat om vem som var den ivrige
förespråkaren.
I sin bok ”Moscow Journal” har den bekante journalisten Harrison Salisbury besk~
vit svårigheterna att få fram relevant material
i Moskva. Han anlände dit ej alltför långt
efter det att Hägglöf lämnat. Denne gjorde
som sändebud liknande erfarenheter men hade åtminstone den fördelen, att vad han inberättade kom fram ocensurerat. Salisbwy
fann att redaktörerna i New York Times hade
förutfattade meningar om vad han borde
skriva. Hägglöf upplevde detsamma. Utrikesminister Unden gick strängt igenom h3DI
rapportering, som inte stämde med vad Unden tänkt sig och ville ha.
Detta är återigen ett fall där Hägglöfs bol
kommer att få betydelse för framtiden. Den
som skriver efterkrigstidens svenska utrikespolitik måste uppmärksamma att redan Unden, som dock hade en helt annan syn på sitt
ämbete än efterträdarna, hade proryska S)’lDpatier och antiamerikanska fördomar. De för·
ra spelade t ex in i hans bedömningar av de
baltiska staterna, de senare t ex i hans mot·
vilja mot varje försvarsallians, även en nordisk.
Om den nordiska försvarsalliansen lw
Hägglöf några uppriktiga tankar. Han talade
för den i London, där han då var placerad,
men han trodde inte själv på den. Han fick
emellertid tillfälle att säga sin verkliga mening i Stockholm på ett sändebudsmöte 1949.
Statsminister Erlander redogjorde för regeringens planerade politik. Hägglöf satte fingret på den ena av de två verkligt svaga punktema i denna, nämligen att en pakt som innedöt Danmark, skulle tvinga Sverige till ett
åtagande att försvara inte bara inloppen till
Ostersjön utan även Danmarks sydgräns. Den
425
andra svaga punkten var väl svårare att rationellt förklara, nämligen norrmännens obenägenhet att ingå i en pakt där Sverige, vad
vi än lovade, måste komma att spela den
viktigare rollen.
Hägglöf slutar sin bok med en stilla varning. Vår neutralitetspolitik ger oss inte ”ett
fribrev i världspolitiken”. I och med att Östen
Unden släppte tyglarna blev denna enkla sanning bortglömd inom regeringen. Hur resultatet blev sett från utlandet kan man hoppas
få höra i någon av Hägglöfs följande delar.
THEiDE PALM:
Gunnar Hägglöf: tredje delen
I företalet till den nu utkomna delen av sina
minnen, ”Fredens vägar. 1945-1950” (Norstedts), skriver ambassadör Gunnar Hägglöf
att han inte avsett någon memoarskrivning
i gängse mening. Han har inte stått i förgrunden, säger han, och hans personliga upplevelser skulle inte vara värda någon uppmärksamhet. Detta är en alldeles onödig blygsamhet. Hägglöf har varit statsråd och ambassadör på viktiga platser. Hans personlighet
~ar satt sin prägel på hans omdömen och
rapportering. Något annat är inte möjligt.
När han nu flitigt citerar sina rapporter och
samtidigt beskriver den omgivning, i vilken
de kom till, är detta vad man väntar sig av
en förstklassig memoarbok.
Man kan däremot beklaga att Hägglöf inte
berättar tillräckligt mycket ens om väsentliga
ting. Han var ju välplacerad som källa. Ett
exempel är frågan om miljardkrediten till
Sovjetunionen efter kriget. Hägglöf tycks ha
hört om en eventuell sådan redan 1944 av då-
varande utrikesrådet Rolf Sohlman. Vem som
kommit upp med iden nämns inte, men Sverige borde, sade Sohlman, ge en stor kredit
till Sovjet för att på detta sätt påverka USA
att ge en jättekredit. Krediten skulle alltså
motiveras ekonomiskt men också politiskt.
Senare samma år kom Myrdal med sin felbedömning av efterkrigstidens ekonomi, vilken regeringen lade till grund för sitt ekonomiska program. Men därtill kom – och
Hägglöf säger det uttryckligt – Per Albin
Hanssons och Wigforss’ allt klarare beundran
för Sovjetunionen. De ville ge krediten av
politiska skäl, som ett stöd och ett erkännande, även sedan de ekonomiska skälen för Sveriges del fallit bort.
I förbigående kan det vara värt att konstatera, att åtminstone dessa medlemmar av regeringen var väl orienterade om hur den
ryska kontrollkommissionen vid samma tid
uppträdde i Finland. Men de tillhörde en
äldre generation, som var beredd att förlåta
mycket för den marxistiska revolutionens
skull.
Men Hägglöf nämner ytterligare en mot~
vering utöver den politiska. ”En av de ivrigaste förespråkarna” för miljardkrediten menade, att denna skulle bidraga till att väga
upp de förluster, som ryssarna lidit 1941 genom att Engelbrechtdivisionen transiterades
genom Sverige! Att också Hägglöf sätter ut
ett utropstecken efter denna upplysning torde
uttrycka hans försynta mening om att ett
sådant nonsens faktiskt förekom.
Nu brukar ett liknande resonemang hänföras till Dag Hammarskjöld men i formen
att Sverige stod i skuld till Sovjetunionen,
som bekämpade Hitler medan vi höll oss
neutrala. Hägglöf är en alltför god sagesman
för att man i fortsättningen skulle kunna beskylla Hammarskjöld för att ha sagt något
sådant. Och därför hade det varit värdefullt
om Hägglöf talat om vem som var den ivrige
förespråkaren.
I sin bok ”Moscow Journal” har den bekante journalisten Harrison Salisbury besk~
vit svårigheterna att få fram relevant material
i Moskva. Han anlände dit ej alltför långt
efter det att Hägglöf lämnat. Denne gjorde
som sändebud liknande erfarenheter men hade åtminstone den fördelen, att vad han inberättade kom fram ocensurerat. Salisbwy
fann att redaktörerna i New York Times hade
förutfattade meningar om vad han borde
skriva. Hägglöf upplevde detsamma. Utrikesminister Unden gick strängt igenom h3DI
rapportering, som inte stämde med vad Unden tänkt sig och ville ha.
Detta är återigen ett fall där Hägglöfs bol
kommer att få betydelse för framtiden. Den
som skriver efterkrigstidens svenska utrikespolitik måste uppmärksamma att redan Unden, som dock hade en helt annan syn på sitt
ämbete än efterträdarna, hade proryska S)’lDpatier och antiamerikanska fördomar. De för·
ra spelade t ex in i hans bedömningar av de
baltiska staterna, de senare t ex i hans mot·
vilja mot varje försvarsallians, även en nordisk.
Om den nordiska försvarsalliansen lw
Hägglöf några uppriktiga tankar. Han talade
för den i London, där han då var placerad,
men han trodde inte själv på den. Han fick
emellertid tillfälle att säga sin verkliga mening i Stockholm på ett sändebudsmöte 1949.
Statsminister Erlander redogjorde för regeringens planerade politik. Hägglöf satte fingret på den ena av de två verkligt svaga punktema i denna, nämligen att en pakt som innedöt Danmark, skulle tvinga Sverige till ett
åtagande att försvara inte bara inloppen till
Ostersjön utan även Danmarks sydgräns. Den
425
andra svaga punkten var väl svårare att rationellt förklara, nämligen norrmännens obenägenhet att ingå i en pakt där Sverige, vad
vi än lovade, måste komma att spela den
viktigare rollen.
Hägglöf slutar sin bok med en stilla varning. Vår neutralitetspolitik ger oss inte ”ett
fribrev i världspolitiken”. I och med att Östen
Unden släppte tyglarna blev denna enkla sanning bortglömd inom regeringen. Hur resultatet blev sett från utlandet kan man hoppas
få höra i någon av Hägglöfs följande delar.