Tankar i en trädgård

AKE THULSTRUP:
Tankar i en trädgård
Den sommarbetraktelse, som fildrAke
Thulstrup givit Svensk Tidskrift tillfälle
att publicera, har av författaren försetts
med en underrubrik: V ad är det som är
fel i marxisternas metod? Nymarxisterna,
som har insett att en del av lärofaderns
profetior inte stämmer med verkligheten,
talar om det stora och oförstörbara i
Marx’ metod. I produktions- och
egendomsförhållanden såg han, enligt dem,
förklaringen till individernas agerande på
olika plan och till deras åsikter. Detta är
bakgrunden till att »samhället» numera
så ofta får klä skott för vad individer
brutit. Sista modet är t o m att man vill
betrakta psykisk sjukdom inte som en
medicinsk fråga utan helt och hållet som
en samhällsfråga. M en dessa nya uttolkare
glömmer, att Marx, som var en beundrare
av Darwin, trots detta aldrig kunde sätta
sig in i att människan tillhör både djurriket och samhället, att det finns biologiska
fakta att taga hänsyn till när det gäller
henne och inte bara sociologiska.
Min sommarstuga på Färingsö omges av
en skogsdunge där ek och björk blandas
med tall och gran. Många fågelarter
häckar i blandskogen, men den fågel som
känner sig mest hemmastadd och som brukar ta alla mina holkar i besittning på vå-
rarna är den omusikaliska talgoxen. Omkring talgoxarnas holkar inträffar ibland
stora och skakande händelser. Det händer
att en ekorre smyger sig upp för tallens
stam för att plundra holken – vilket han
väl förresten knappast förmår, så litet som
hålet är. Men när ekorren har börjat tafsa
på fågelholken träder automatiskt en försvarsorganisation i funktion. Regionens
hela uppsättning av flygkunniga talgoxar
samlas som på ett givet tecken i och omkring det träd där ekorren utför sina
machinationer. De (troligen) djärvaste
och flygskickligaste talgoxarna störtdyker
gång på gång mot fridstöraren för att
skrämma honom. Två eller tre andra talgoxar placerar sig i tallens topp och ger
där med sina pipiga läten en larmsignal
som mycket starkt påminner om vårt flyglarm. sakkunskapen uppger, att hela denna aktivitet koordineras av en eller flera
gammeltalgoxar, som de yngre fåglarna
på grund av den vördnad de känner för
ålderdomen enhälligt har tillerkänt befälsrätt.
Talgoxarnas försvarssystem har fungerat förträffligt vid de tillfällen då jag har
sett det i funktion. Skrämd av störtbombarna har ekorren kilat ner på marken
och satt i väg med svansen i vädret, ivrigt förföljd av de mest snabbvingade fåglarna. De som har deltagit i avvärjnings- 382
manövern ger sig väl sen av var och en
till sitt revir. Ty endast ett talgoxepar
häckar i varje träd.
Revirkänslan är också någonting mycket sällsamt. Det sägs att även fredliga
småfåglar råkar i luven på varandra, när
den ena hanen försöker bygga ett bo inom
den andres revir. Jag kan inte påstå, att
jag själv har bevittnat detta, men jag har
läst något om vissa djurs revirkänslor. De
sydöstasiatiska tigrarna t ex lär med pedantisk noggrannhet markera de sektioner
av djungeln som de uppfattar som sitt
eget område.
En fågel han värjer sin egen bur,
så göra ock alla vilda djur.
Karl Marx och talgoxarna
Karl Marx lärde, att våra samhällsinstitutioner återspeglar vårt samhälles ekonomiska basstruktur. De har, skriver han,
framgått ur de egendomsförhållanden och
den klasskiktning som samhället uppvisar.
Om, som även våra nymarxister av i dag
ivrigt predikar, vårt polis- och rättsväsen
liksom vårt militära försvar helt och hållet har framsprungit ur egenheter som
kännetecknar »klassamhället», måste man
dock ställa den frågan vilken (orättvis)
egendomsfördelning och vilka samhällsförhållanden i övrigt som har givit upphov
till djurens solidariska uppträdande inför
faran. Olika djurarter är mer eller mindre
flockbetonade – och mina kära talgoxar
tycks vara det relativt litet. Men då det
dyrbaraste de äger utsätts för ett allvarligt hot träder en uppenbart i förväg förberedd försvarsorganisation i funktion.
Karl Marx’ ekonomilära med sitt metafysiska postulat »utsugningen» har visat sig vara fullkomligt felaktig. Hans fö-
reställningar om att privategendom och
»kapitalism» höll sitt intåg i världen som
ett slags syndafall, att dessa onda makter
dock en gång skall krossas och att Rättvisa, Mänsklighet och Frihet en gång skall
återställas under helt nya stjärnor – denna vision eller apokalyps är uppenbart
kalkerad på de heliga skrifter som judendomen och kristendomen har gemensamt,
framförallt profetutsagorna. Drömmen om
ett kommande lyckorike, som ej skall veta
av brott eller orättfärdighet, motsvarar
uppenbart ett djupt liggande mänskligt
behov; vi som har upplevt att stölder och
våld har ökat alldeles oerhört starkt på
sista tiden kan omöjligt tro att vi någonsin kan ge upp vår vaksamhet mot inbrottstjuvar och rånmördare. Marx’ profetior har obarmhärtigt krossats av verkligheten, bortsett från några obestridligt
riktiga iakttagelser som han gjorde om
vissa tendenser inom det privata näringslivets högre skikt.
Studiet av Marx’ skrifter har likväl
undergått ett stort uppsving under de decennier som har förflutit efter det andra
världskrigets slut. Uttolkarna är många,
och de demagogiska förkunnarna av en
marxismus redivivus i popupplaga är
många gånger fler. Nymarxismens popularitet har sin givna förklaring i att Lenin
i vårt sekels början formade Marx’ spridda
teser till ett förstklassigt instrument för revolution, i första hand i sitt eget land.
Detta land, Ryssland, vann genom det
andra världskrigets utgång en oerhörd
maktutveckling bl a vid Östersjön. Att
Sovjetunionen och den ideologi som den
bekänner, alltså vad som officiellt kallas
marxismen-leninismen, hänför många
unga svenskar är helt naturligt. I början
av detta sekel var det kejserliga Tysklands
maktutveckling som ryckte ungdomen
med sig.
Men hur resonerar då de som med
flit och allvar går in för Marx-tolkning
och som hävdar att den store mannen har
kvar om inte hela så dock en stor del av
sin glans? Den nordamerikanska Marxforskningens och sovjetolegins grand old
man Bertram D Wolfe har ställt denna
fråga i en av sina essayer (Marxism –
Yesterday and Today). Wolfe menar att
det finns två skolor bland de »vetenskap·
liga» nymarxisterna. Den ena skolans anhängare slår mynt av »Marx humanis·
ten». Den andra skolan menar, att det
stora, det oförstörbara och eviga hos Marx
var hans »metod».
Den marxska metoden
Det var i sina ungdomsskrifter som Marx
utvecklade sitt »humanistiska» budskap,
men det var paradoxalt nog också där
som han öppet hyllade terror och blodsutgjutelse som legitima medel i den politiska kampen. Under denna tid hade han
ännu inte utformat det »vetenskapliga»
system, som han lade fram i första delen
av Das Kapital (1867). En viktig del av
detta system är just den »metod» som enligt många marxisters mening återstår, när
383
så mycket annat av Marx’ förkunnelse
har raserats.
Hur skall då Marx’ metod i få ord
uttryckas? Kärnan däri synes ha varit hans
föresats att i produktions- och egendomsförhållanden söka hela förklaringen inte
bara till samhällets skiktning utan även
till individernas agerande på olika plan
och naturligtvis till deras åsikter. Visst
kan denna metod till en viss grad visa sig
brukbar. Vad man måste vända sig emot
är dess användande på ett dogmatiskt och
monomant sätt i alla möjliga sammanhang, även sådana där metoden inte alls
passar.
Det misstag som alla nutida nymarxistiska författare tycks göra är att de helt
eller nästan helt bortser från människans
biologiska natur. Karl Marx var i själva
verket en stor beundrare av sin tids naturvetenskapliga forskning och tänkte dedicera Das Kapital till Charles Darwin –
en ära som dock denne avböjde. Marx’
ambition var att på samhällsforskningens
fält göra en lika stor insats som Darwin
hade gjort på naturforskningens. I själva
verket ligger dessa båda fält mycket nära
varandra. Människan tillhör både djurriket och samhället. Hon kommer in i
livet utrustad med en mängd anlag för
det ena och det andra – tillgångar som
alls inte härrör från samhället utan från
hennes förfäder men som kommer att
starkt prägla hela hennes liv som samhällsvarelse. Tyvärr tycks Marx, sin Darwin-beundran till trots, ha saknat insikt
om elementära biologiska fakta. Han ville bygga upp ett speciellt system för sam- 384
hällsforskning, grundat på en speciell metod.
En kristallklar illustration till motsättningen mellan de dogmatiska marxisternas
primitiva metod – enligt vilken allt hos
oss, till och med våra psykiska rubbningar,
ytterst härrör ur »samhällets» utformning
– och vetenskaplig, biologiskt grundad
syn gavs nyligen i Göteborgs Handelstidning. Den 7 maj publicerade tidningen en
arti:kel av Hans Forssman, professor i
psykiatri vid Göteborgs universitet, där
denne gick till rätta med det slags psykiatri som »just nu mest låter tala om sig i
massmedia». Professor Forssman kallar visserligen inte denna form av psykiatri
marxistisk, men så bör den enligt min mening benämnas. Ty vad är det den nu moderna psykiatrin lär? Forssman citerar en
kollega:
»Sista modet i psykiatrin är att helt
skilja ämnet från medicinen och betrakta
psykisk sjukdom som helt och hållet en frå-
ga om den enskilda människan och hennes
mellanmänskliga relationer . . . Terapin
blir till en röra av välmenade och mestadels klumpiga ingrepp i invecklade sammanhang efter subjektivt bedömande …
Men den erfarne läkaren vet att sjukdom
med psykiska symtom ofta framkallas av
kroppsliga orsaker och att nästan allt som
vi med säkerhet vet om orsakerna till
psykiska sjukdomar har hopsamlats på
denna nivå.»
Marxisterna vill ha det till att samhället helt enkelt driver vissa i och för sig
fullkomligt normala människor till sinnessjukdom genom sin dålighet, dvs genom
sin s k kapitalism, sin fria marknadsföring,
sin fria åsiktsbildning. Sinnessjukdomar
kommer enligt detta recept att försvinna
först sedan vi har socialiserat näringslivet
och infört proletariatets diktatur. Lustigt
nog gavs på Göteborgs Stadsteater samma
dag Hans Forssmans artikel publicerades
en pjäs av Kent Andersson och Bengt
Bratt, kallad »Tillståndet», där den marxistiska synen på sinnessjukvården utvecklades med vulgärpropagandistisk tydlighet.
De internerade sinnessjuka om vilka dramat handlar framställs som helt och hållet
offer för samhällets dålighet, missriktad
vård och andra yttre omständigheter.
Respekt för reviret
Men tillbaka till min »trädgård»! Är det
någon av »produktionsförhållandena» bestämd reaktion som kommer talgoxen liksom staren och trasten att reagera så ursinnigt, när ekorren kommer för att plundra deras bo? Uppenbart är att fåglarna
liksom många andra djur kräver respekt
för ett slags privat ägande, ofta uppfattat
som identiskt med hela reviret. Bland djuren finns också sparare som avstår från
stundens frestelse att svälja allt ätbart och
i stället lagrar mat för bistrare tider. Så
gör t ex mina ekorrar. De tycker mycket
om ekollon som föda, men förtänksamt
nog lägger de undan en del av den skörd
som på hösten sållas ut på marken, En
stor del av de ekollon som de kommer
över gräver de ner i marken – men gömställena är inte lätta att hålla i minnet,
och följden blir att ekskott i stort antal har
skjutit upp på min tomt.
Djuren är lärorika. De reflekterar troligen inte över sitt beteende när de med
en kollektiv ansträngning driver bort den
som vill tränga in i deras revir eller när de
individuellt lägger upp matförråd till vintern som den värsta kapitalist. Det förhåller sig väl helt enkelt så att önskan att
äga någonting – ett stycke jord, ett förråd av något slag, ett hem där man kan
dra sig undan irriterande kollektivism –
är en instinkt som är nedlagd hos en mycket stor del av denna jords levande varelser.
Var och en av oss är en unik produkt
385
av säregna kombinationer av arvsanlag,
vilka sen modifieras av miljön med aldrig
utplånas. Vi kan inte klandra Karl Marx
för att han inte kä:nde till Gregor Mendels
epokgörande forskningar inom ärftlighetsläran. Ty Mendel var samtida med Marx,
och hans geniala forskningar uppmärksammades först efter hans död. Men de
lärde bland våra nymarxister har inte denna ursäkt. Det är oförsvarligt att i vår tid
gå på och dogmatiskt tillämpa en metod,
som enligt vad den biologiska forskningen
har visat äger en mycket begränsad tilllämplighet.