Namn att minnas – Hans Palmstierna
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Hans Palmstierna
>Sekreteraren i miljövårdsberedningen är
inte längre någon väckarklocka. Han har förlorat den klang han hade. Han har inget mer
att säga … Hans misstänkliggörande av forskare med uppdrag från industrin var okunnig och billig demagogi . . . Anklagelserna är
groteska och grundade på skvaller . . . Industrin är van att bli misstänkliggjord och börjar
bli härdad. Men det här är första gången,
som någon tar hedern av en hel yrkeskår i
tron att därigenom få ett mer dräpande slagträ.»
Det är ord och inga visor, särskilt för att
härröra från Axel Iveroth, Industriförbundets
i allmänhet så jovialiske, urbane och verserade direktör. Om någon till äventyrs trott
att hr Iveroth tagit munnen väl full fick sig
denne någon en tankeställare, när kort efteråt en partivän till miljövårdsberedningens
sekreterare och framstående expert på miljöområdet, nämligen generaldirektör Valfrid
Paulsson i naturvårdsverket, underströk vikten
av ett förtroendefullt samarbete mellan forskare, företag och myndigheter. »Vi har inte
i ett litet land som Sverige råd att avstå från
ett sådant samarbete, vilket ibland krävs under åberopande av manipulationsteorier och
misstänkliggörande av enskilda personer», yttrade hr Paulsson. ·
Att det rör sig om en snubba är lika litet
att ta fel på som att den riktar sig till samma
person, som hr Iveroth avsåg. Hans namn är
Hans Palmstierna, han är docent i medicinsk
kemi, han är socialdemokratiska partiets miljövårdsexpert och i slutet på augusti detta år
höll han inför Fabriksarbetarnas kongress det
anförande, som framkallat ovan återgivna
kommentarer. Det var inte första gången docent Palmstierna gjort sig skyldig till ett övertramp. Alltsedan han – om uttrycket må tilllåtas – tagit värvning som regeringens specielle vapendragare i miljövårdsfrågor, har
han gång på gång begagnat miljövården som
förevändning för rent partipolitiska utspel.
Redan när debatten om Väröbacka pågick
som bäst, varnade han för en liberal låt-gå-
politik när det gäller miljön och förklarade
i samma andetag att »inget parti till höger
om socialdemokratin skulle kunna lösa miljö-
frågorna.» I betraktande av den meritlista på
miljövårdens område som socialdemokratin
sedan dess förskaffat sig – via Sturup och Ritsem fram till Brofjorden – hade man kanske
kunnat tro att hr Palmstierna skulle ha dämpat tonen. Men visst inte; han har tvärtom
bedrivit en allt högljuddare agitation mot det
enskilda näringslivet, enkannerligen industrin, i miljövårdsfrågor.
Priset togs emellertid i anförandet inför
Fabriksarbetarnas kongress. Det överträffar
allt vad han tidigare sagt i ämnet, inte bara
när det gällde det misstänkliggörande av industrin, som hrr Iveroth och Paulsson påtalat,
utan också när det gäller uppammandet av
lika hätska som oresonliga klasskampsstämningar. Docent Palmstierna började med att
insinuera att svenska vetenskapsmän ofta är
köpta av näringslivet och att konsultuppdragen
inom industrin lätt leder till att upptäckter
om hälsorisker smusslas undan. »Man angriper
naturligtvis inte gärna den som ger en själv
en stor del av honungen på smörgåsen», sade
han. Några exempel vägrade han dock att ge
under förebärande av att det var systemet
han ville åt, inte enskilda personer!
Men han nöjde sig alltså inte med detta,
utan framförde också den fantastiska, rent
metafysiska, teorin att förhållandena skulle
bli bättre, när en större del av forskarna kommer från arbetarfamiljer. Då stiger moralen
och solidariteten med medmänniskorna kommer att förhärska. Arbetarnas barn är nämligen, om man får tro hr Palmstierna, mera
etiska än barn ur andra socialgrupper. För arbetarbarnen faller det sig lättare att bibehålla
sin integritet. De låter sig inte köpas, korrumperas och tystas av sina arbetsgivare.
Därmed hade docentens framställning tagit
steget över från det skandalösa skvallrets
till den sublima stollighetens sfär. Det är
400
Nietzsches övermänniskoteori med omvända
förtecken, det är rastänkande i klasskampskategorier. Man undrar bara över att baron
Palmstierna inte tänkt på att hans resonemang återfaller på honom själv. Hur skall
a11betarna kunna lita på denne docent, som
kommer från en högaristokratisk miljö, där
det enligt honom själv är klent beställt med
moralen och solidariteten gentemot medmänniskorna? Eller förhåller det sig möjligen så
att Överlöpare från borgerligheten till socialdemokratin som Palmstierna – och Palme – betraktas som ett slags proletärer honoris causa,
som – låt vara andra rangens – arbetare?
Hans Palmstierna är inte den förste hedersproletären inom familjen. Han är nämligen sonson till Erik Kule Palmstierna, sjö-
officeren som blev socialdemokrat (dock på
den tiden då det ännu var förenat med risker
och inte som nu bara fördelar) och småningom Erantings utrikesminister för att sluta sin
karriär som sändebud i London. Denne Palmstierna, känd för Åtskilliga Egenheter, var
högt begåvad, kvick, elak, inbilsk och intrigant. Att Hans Palmstierna skulle tagit arv
efter farfadern och valt honom till förebild
är naturligtvis möjligt men innebär i så fall
säkert en överraskning för såväl hans far som
farbror, bägge två pålitligt konservativa personer. Troligare är att påbråt kommer från den
framlidna modern, en märklig kvinna och orolig ande, psykoanalytiker av facket med radikala ideer. Detta verkar så mycket mera sannolikt som även Hans’ syster har en utpräglat radikal läggning. Hon är ingen annan än
den bekanta konstnärinnan Gunilla Palmstierna, som kan berömma sig av att ha åstadkommit Peter Weiss’ socialistiska väckelse –
det förhåller sig alltså inte, vilket de flesta
väl föreställt sig, tvärtom.
Alltnog: Hans Palmstierna, lä:karson, fysiskt
bräcklig, nervös, intelligent, intensiv, började
efter kriget läsa medicin, men ville inte själv
bli läkare. Efter att ha disputerat och förordnats till docent specialiserade han sig efterhand på miljöforskning och blev år 1967
allmänt känd genom den lilla stridsskriften
»Plundring, svält, förgiftning.» Han hade då
redan länge varit socialdemokrat i hopp om
att, som det brukar heta, kunna påverka partiet inifrån, och nu fick han sin chans. Ar 1968
blev han sekreterare i den statliga miljö-
vårdsutredningen, och har sedan dess hört till
socialdemokratins brain-trust. En lågsinnad
kvällstidning har påpekat att han bor i egen
villa i en förortsstad, deklarerar för inkomster,
som är·ungefär fyra gånger så höga som de en
moraliskt högtstående arbetarfamilj måste
klara sig på samt att han i stället för att använda de kommunala transportmedlen åker
till jobbet i egen bil. Men därutinnan skiljer
han sig i rättvisans namn inte från våra övriga
ledande jämlikhetskämpar. Han har stått på
socialdemokratiska riksdagslistor, om också
inte på riktigt valbar plats, det har t o m – åtminstone bland hans vänner och beundrare
– viskats om att han skulle vara nästa Palmstierna som blir socialdemokratisk regeringsledamot; då som något slags miljövårdskonsult.
Mot denna bakgrund kan man trots allt
kanske inte förvåna sig över uttalanden så-
dana som de han gjorde på Fabriksarbetarnas kongress, hur häpnadsväckande de än i
förstone kan verka. Ty, som en maliciös iakttagare citatvis framhållit – det kan ju inte
skada att försöka hålla sig väl med den som
ger en själv en stor del av honungen på smörgåsen.
GU
Hans Palmstierna
>Sekreteraren i miljövårdsberedningen är
inte längre någon väckarklocka. Han har förlorat den klang han hade. Han har inget mer
att säga … Hans misstänkliggörande av forskare med uppdrag från industrin var okunnig och billig demagogi . . . Anklagelserna är
groteska och grundade på skvaller . . . Industrin är van att bli misstänkliggjord och börjar
bli härdad. Men det här är första gången,
som någon tar hedern av en hel yrkeskår i
tron att därigenom få ett mer dräpande slagträ.»
Det är ord och inga visor, särskilt för att
härröra från Axel Iveroth, Industriförbundets
i allmänhet så jovialiske, urbane och verserade direktör. Om någon till äventyrs trott
att hr Iveroth tagit munnen väl full fick sig
denne någon en tankeställare, när kort efteråt en partivän till miljövårdsberedningens
sekreterare och framstående expert på miljöområdet, nämligen generaldirektör Valfrid
Paulsson i naturvårdsverket, underströk vikten
av ett förtroendefullt samarbete mellan forskare, företag och myndigheter. »Vi har inte
i ett litet land som Sverige råd att avstå från
ett sådant samarbete, vilket ibland krävs under åberopande av manipulationsteorier och
misstänkliggörande av enskilda personer», yttrade hr Paulsson. ·
Att det rör sig om en snubba är lika litet
att ta fel på som att den riktar sig till samma
person, som hr Iveroth avsåg. Hans namn är
Hans Palmstierna, han är docent i medicinsk
kemi, han är socialdemokratiska partiets miljövårdsexpert och i slutet på augusti detta år
höll han inför Fabriksarbetarnas kongress det
anförande, som framkallat ovan återgivna
kommentarer. Det var inte första gången docent Palmstierna gjort sig skyldig till ett övertramp. Alltsedan han – om uttrycket må tilllåtas – tagit värvning som regeringens specielle vapendragare i miljövårdsfrågor, har
han gång på gång begagnat miljövården som
förevändning för rent partipolitiska utspel.
Redan när debatten om Väröbacka pågick
som bäst, varnade han för en liberal låt-gå-
politik när det gäller miljön och förklarade
i samma andetag att »inget parti till höger
om socialdemokratin skulle kunna lösa miljö-
frågorna.» I betraktande av den meritlista på
miljövårdens område som socialdemokratin
sedan dess förskaffat sig – via Sturup och Ritsem fram till Brofjorden – hade man kanske
kunnat tro att hr Palmstierna skulle ha dämpat tonen. Men visst inte; han har tvärtom
bedrivit en allt högljuddare agitation mot det
enskilda näringslivet, enkannerligen industrin, i miljövårdsfrågor.
Priset togs emellertid i anförandet inför
Fabriksarbetarnas kongress. Det överträffar
allt vad han tidigare sagt i ämnet, inte bara
när det gällde det misstänkliggörande av industrin, som hrr Iveroth och Paulsson påtalat,
utan också när det gäller uppammandet av
lika hätska som oresonliga klasskampsstämningar. Docent Palmstierna började med att
insinuera att svenska vetenskapsmän ofta är
köpta av näringslivet och att konsultuppdragen
inom industrin lätt leder till att upptäckter
om hälsorisker smusslas undan. »Man angriper
naturligtvis inte gärna den som ger en själv
en stor del av honungen på smörgåsen», sade
han. Några exempel vägrade han dock att ge
under förebärande av att det var systemet
han ville åt, inte enskilda personer!
Men han nöjde sig alltså inte med detta,
utan framförde också den fantastiska, rent
metafysiska, teorin att förhållandena skulle
bli bättre, när en större del av forskarna kommer från arbetarfamiljer. Då stiger moralen
och solidariteten med medmänniskorna kommer att förhärska. Arbetarnas barn är nämligen, om man får tro hr Palmstierna, mera
etiska än barn ur andra socialgrupper. För arbetarbarnen faller det sig lättare att bibehålla
sin integritet. De låter sig inte köpas, korrumperas och tystas av sina arbetsgivare.
Därmed hade docentens framställning tagit
steget över från det skandalösa skvallrets
till den sublima stollighetens sfär. Det är
400
Nietzsches övermänniskoteori med omvända
förtecken, det är rastänkande i klasskampskategorier. Man undrar bara över att baron
Palmstierna inte tänkt på att hans resonemang återfaller på honom själv. Hur skall
a11betarna kunna lita på denne docent, som
kommer från en högaristokratisk miljö, där
det enligt honom själv är klent beställt med
moralen och solidariteten gentemot medmänniskorna? Eller förhåller det sig möjligen så
att Överlöpare från borgerligheten till socialdemokratin som Palmstierna – och Palme – betraktas som ett slags proletärer honoris causa,
som – låt vara andra rangens – arbetare?
Hans Palmstierna är inte den förste hedersproletären inom familjen. Han är nämligen sonson till Erik Kule Palmstierna, sjö-
officeren som blev socialdemokrat (dock på
den tiden då det ännu var förenat med risker
och inte som nu bara fördelar) och småningom Erantings utrikesminister för att sluta sin
karriär som sändebud i London. Denne Palmstierna, känd för Åtskilliga Egenheter, var
högt begåvad, kvick, elak, inbilsk och intrigant. Att Hans Palmstierna skulle tagit arv
efter farfadern och valt honom till förebild
är naturligtvis möjligt men innebär i så fall
säkert en överraskning för såväl hans far som
farbror, bägge två pålitligt konservativa personer. Troligare är att påbråt kommer från den
framlidna modern, en märklig kvinna och orolig ande, psykoanalytiker av facket med radikala ideer. Detta verkar så mycket mera sannolikt som även Hans’ syster har en utpräglat radikal läggning. Hon är ingen annan än
den bekanta konstnärinnan Gunilla Palmstierna, som kan berömma sig av att ha åstadkommit Peter Weiss’ socialistiska väckelse –
det förhåller sig alltså inte, vilket de flesta
väl föreställt sig, tvärtom.
Alltnog: Hans Palmstierna, lä:karson, fysiskt
bräcklig, nervös, intelligent, intensiv, började
efter kriget läsa medicin, men ville inte själv
bli läkare. Efter att ha disputerat och förordnats till docent specialiserade han sig efterhand på miljöforskning och blev år 1967
allmänt känd genom den lilla stridsskriften
»Plundring, svält, förgiftning.» Han hade då
redan länge varit socialdemokrat i hopp om
att, som det brukar heta, kunna påverka partiet inifrån, och nu fick han sin chans. Ar 1968
blev han sekreterare i den statliga miljö-
vårdsutredningen, och har sedan dess hört till
socialdemokratins brain-trust. En lågsinnad
kvällstidning har påpekat att han bor i egen
villa i en förortsstad, deklarerar för inkomster,
som är·ungefär fyra gånger så höga som de en
moraliskt högtstående arbetarfamilj måste
klara sig på samt att han i stället för att använda de kommunala transportmedlen åker
till jobbet i egen bil. Men därutinnan skiljer
han sig i rättvisans namn inte från våra övriga
ledande jämlikhetskämpar. Han har stått på
socialdemokratiska riksdagslistor, om också
inte på riktigt valbar plats, det har t o m – åtminstone bland hans vänner och beundrare
– viskats om att han skulle vara nästa Palmstierna som blir socialdemokratisk regeringsledamot; då som något slags miljövårdskonsult.
Mot denna bakgrund kan man trots allt
kanske inte förvåna sig över uttalanden så-
dana som de han gjorde på Fabriksarbetarnas kongress, hur häpnadsväckande de än i
förstone kan verka. Ty, som en maliciös iakttagare citatvis framhållit – det kan ju inte
skada att försöka hålla sig väl med den som
ger en själv en stor del av honungen på smörgåsen.
GU