Ledare; Äktenskapslagstiftningen
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Äktenskapslagstiftningen
År 1966 ingicks i Sverige 61 000 nya äktenskap. 1972 hade siffran sjunkit till c:a
38 000. Det innebär en minskning med
ungefär 37 procent på 6 år.
I våra nordiska grannländer är situationen väsentligt annorlunda. Varken i Danmark, Norge eller Finland har man kunnat registrera någon motsvarande nedgång; endast Danmark har noterat en
svag sådan. Många, däribland statsrådet
Camilla Odhnoff, har hävdat att utvecklingen för Sveriges vidkommande enbart
är en följd av en modernare inställning
till samlevnadsfrågorna. Unga människor
skulle ha tagit konsekvensen av sin radikalare syn på individens rätt till självständighet genom att i växande utsträckning
bilda familj utan de juridiska bindningar
som äktenskapet medför.
I en lång och intensiv interpellationsdebatt i riksdagen förra året bestred interpellanten, hr Staffan Burenstam Linder,
att detta kunde vara en sannolik förklaring. Sverige ligger visserligen före många
andra länder när det gäller att anamma
radikala ideer, men knappast så mycket
att det förklarar den uppseendeväckande
skillnaden jämfört med exemplvis Danmark. Burenstam Linder visade i stället på
e n rad ekonomiska faktorer, främst sådana som hänger samman med samhällets
ekonomiska stöd till ensamstående och
med regler för behovsprövning i förhållande till makes ekonomi, vilka i flertalet
fall verkar diskriminerande på äktenskap et som samlevnadsform. Sedan dess har
riksdagen antagit en ny giftermålsbalk,
som huvudsakligen innebär ett förenklat
förfarande vid skilsmässa. Ifråga om i p:
tenskapets ekonomiska rättsverkningar ~ fi:
går alltjämt ett utredningsarbete hos t~
miljesakkunniga. Det är framförallt sa
denna del av lagstiftningen man har • d1
ledning att knyta en del reflektioner. st
En systematisk genomgång av de l dt
stämmelser, som reglerar de ekonomiii D
rättigheterna och skyldigheterna mellai kc
ena sidan det gifta paret, å andra si4l oc
samhället, ger vid handen att äkte~ sj
är klart ofördelaktigt i det korta perspi fr
tivet. studiemedelssystemet, det kontall k\
arbetsmarknadsstödet och utbildningi ar
dragen vid arbetsmarknadsutbildning re
exempel på stödformer som kraftigt ~ le
ceras för gifta där den andra maken~ gt
inkomster. Många yngre har alltså n4 or
ekonomiskt sett anledning att avstå if4 df
eller att uppskjuta ett giftermål, som at
jest tett sig självklart. ni
I ett längre perspektiv medför å aJJI! m
sidan giftermål fördelar t ex i penQ m
hänseende som ogifta sammanboende~
får del av. Men eftersom reglerna på lit F;
sikt verkar antingen neutralt med avsat bt
de på samlevnadsform eller klart diskrit m
nerande till äktenskapets nackdel, if h~
det fullt godtagbara ekonomiska föri m
ringar till den dramatiska nedgången i ta
tenskapsfrekvensen. Man får kanske it
förvånas över att t ex unga studerande m
te i första hand tänker på sin pensilt-m
nng. so
Det brukar ofta hävdas, att sa. S~
skall förhålla sig neutralt till olika se
nadsformer. Samhället skulle idag, tillsllnad från förr, inte ha någon anledningll
rioritera eller premiera äktenskapet framor fritt sammanboende. Men har man
t över konsekvenserna? Även ett fritt
manboende innebär i många fall att
ena kontrahenten, i regel kvinnan,
”Is i ett ekonomiskt beroendeförhållansom gör henne till den svagare parten.
tta är ett förhållande som är svårt att
mma runt med käcka paroller om vars
ens skyldighet att ta ansvar för sig
·v, eftersom även en begränsad tids
’ varo på grund av barnafödande ger
·nnan ett visst handikapp på en kärv
tsmarknad. Utan äktenskapets rättsler är kvinnan oskyddad om sammanaden plötsligt upphör. Och vilka arent skall den svaga parten åberopa
hon vill skaffa sig detta skydd, när
starkare parten dels kan hänvisa till
samhället står neutralt och inte begär
’ on ”legalisering” av förhållandet, dels
kalla siffror kan visa att giftermål
för försämrad ekonomi?
Nu kanske detta kan lösas på något sätt.
amiljelagssakkunniga lär i sinom tid ge
ked. Men då återstår likväl den ekono- . ka relationen mellan paret och sam- . et. Det går, i princip, att i alla saronhang likställa sammanboende med gifDet försöker man redan nu göra, .åt- . tone när det gäller sammanboende
d gemensamma barn. Men var hittar
rman de avgörande kriterierna för när peroner skall anses vara sammanboende?
lärskilt för sammanboende utan barn fö-
433
religger stora möjligheter att uppträda än
som ensamstående, än som sammanboende. Genom att samhället med alla sina bidragsformer kommer in i så många sammanhang, saknas praktiska möjligheter att
kontrollera uppgifterna. Utmärkta – och
upprörande – exempel kan hämtas från
bl a utredningen om värnpliktsförmånerna.
Kanske kan familjelagssakkunniga lösa
också detta problem. Kanske kommer man
fram till, att sammanboende skall likställas med gifta under förutsättning att sammanboendet på något sätt registreras centralt, så att berörda myndigheter får entydiga uppgifter att gå efter.
Men om vi reglerar både sammanboendes inbördes förhållanden – i syfte att
skydda den svagare parten – och deras
status i förhållande till samhället i egenskap av bidragsgivare och skatteuppbärare, kommer vi då inte snubblande nära den
rättsliga reglering av samlevnaden som
just äktenskapslagstiftningen alltid syftat
till?
Förvisso. Det visar bara att familjebildning alltjämt är en social, dvs samhällelig
angelägenhet med följdverkningar på en
rad områden, som aldrig kan reduceras till
en helt privat angelägenhet mellan två enskilda personer. Det vore bra om regeringen erkände detta och handlade därefter
i stället för att låtsas som om det endast
gällde att göra eftergifter för en opm10n
som inte hunnit med sin tid.
År 1966 ingicks i Sverige 61 000 nya äktenskap. 1972 hade siffran sjunkit till c:a
38 000. Det innebär en minskning med
ungefär 37 procent på 6 år.
I våra nordiska grannländer är situationen väsentligt annorlunda. Varken i Danmark, Norge eller Finland har man kunnat registrera någon motsvarande nedgång; endast Danmark har noterat en
svag sådan. Många, däribland statsrådet
Camilla Odhnoff, har hävdat att utvecklingen för Sveriges vidkommande enbart
är en följd av en modernare inställning
till samlevnadsfrågorna. Unga människor
skulle ha tagit konsekvensen av sin radikalare syn på individens rätt till självständighet genom att i växande utsträckning
bilda familj utan de juridiska bindningar
som äktenskapet medför.
I en lång och intensiv interpellationsdebatt i riksdagen förra året bestred interpellanten, hr Staffan Burenstam Linder,
att detta kunde vara en sannolik förklaring. Sverige ligger visserligen före många
andra länder när det gäller att anamma
radikala ideer, men knappast så mycket
att det förklarar den uppseendeväckande
skillnaden jämfört med exemplvis Danmark. Burenstam Linder visade i stället på
e n rad ekonomiska faktorer, främst sådana som hänger samman med samhällets
ekonomiska stöd till ensamstående och
med regler för behovsprövning i förhållande till makes ekonomi, vilka i flertalet
fall verkar diskriminerande på äktenskap et som samlevnadsform. Sedan dess har
riksdagen antagit en ny giftermålsbalk,
som huvudsakligen innebär ett förenklat
förfarande vid skilsmässa. Ifråga om i p:
tenskapets ekonomiska rättsverkningar ~ fi:
går alltjämt ett utredningsarbete hos t~
miljesakkunniga. Det är framförallt sa
denna del av lagstiftningen man har • d1
ledning att knyta en del reflektioner. st
En systematisk genomgång av de l dt
stämmelser, som reglerar de ekonomiii D
rättigheterna och skyldigheterna mellai kc
ena sidan det gifta paret, å andra si4l oc
samhället, ger vid handen att äkte~ sj
är klart ofördelaktigt i det korta perspi fr
tivet. studiemedelssystemet, det kontall k\
arbetsmarknadsstödet och utbildningi ar
dragen vid arbetsmarknadsutbildning re
exempel på stödformer som kraftigt ~ le
ceras för gifta där den andra maken~ gt
inkomster. Många yngre har alltså n4 or
ekonomiskt sett anledning att avstå if4 df
eller att uppskjuta ett giftermål, som at
jest tett sig självklart. ni
I ett längre perspektiv medför å aJJI! m
sidan giftermål fördelar t ex i penQ m
hänseende som ogifta sammanboende~
får del av. Men eftersom reglerna på lit F;
sikt verkar antingen neutralt med avsat bt
de på samlevnadsform eller klart diskrit m
nerande till äktenskapets nackdel, if h~
det fullt godtagbara ekonomiska föri m
ringar till den dramatiska nedgången i ta
tenskapsfrekvensen. Man får kanske it
förvånas över att t ex unga studerande m
te i första hand tänker på sin pensilt-m
nng. so
Det brukar ofta hävdas, att sa. S~
skall förhålla sig neutralt till olika se
nadsformer. Samhället skulle idag, tillsllnad från förr, inte ha någon anledningll
rioritera eller premiera äktenskapet framor fritt sammanboende. Men har man
t över konsekvenserna? Även ett fritt
manboende innebär i många fall att
ena kontrahenten, i regel kvinnan,
”Is i ett ekonomiskt beroendeförhållansom gör henne till den svagare parten.
tta är ett förhållande som är svårt att
mma runt med käcka paroller om vars
ens skyldighet att ta ansvar för sig
·v, eftersom även en begränsad tids
’ varo på grund av barnafödande ger
·nnan ett visst handikapp på en kärv
tsmarknad. Utan äktenskapets rättsler är kvinnan oskyddad om sammanaden plötsligt upphör. Och vilka arent skall den svaga parten åberopa
hon vill skaffa sig detta skydd, när
starkare parten dels kan hänvisa till
samhället står neutralt och inte begär
’ on ”legalisering” av förhållandet, dels
kalla siffror kan visa att giftermål
för försämrad ekonomi?
Nu kanske detta kan lösas på något sätt.
amiljelagssakkunniga lär i sinom tid ge
ked. Men då återstår likväl den ekono- . ka relationen mellan paret och sam- . et. Det går, i princip, att i alla saronhang likställa sammanboende med gifDet försöker man redan nu göra, .åt- . tone när det gäller sammanboende
d gemensamma barn. Men var hittar
rman de avgörande kriterierna för när peroner skall anses vara sammanboende?
lärskilt för sammanboende utan barn fö-
433
religger stora möjligheter att uppträda än
som ensamstående, än som sammanboende. Genom att samhället med alla sina bidragsformer kommer in i så många sammanhang, saknas praktiska möjligheter att
kontrollera uppgifterna. Utmärkta – och
upprörande – exempel kan hämtas från
bl a utredningen om värnpliktsförmånerna.
Kanske kan familjelagssakkunniga lösa
också detta problem. Kanske kommer man
fram till, att sammanboende skall likställas med gifta under förutsättning att sammanboendet på något sätt registreras centralt, så att berörda myndigheter får entydiga uppgifter att gå efter.
Men om vi reglerar både sammanboendes inbördes förhållanden – i syfte att
skydda den svagare parten – och deras
status i förhållande till samhället i egenskap av bidragsgivare och skatteuppbärare, kommer vi då inte snubblande nära den
rättsliga reglering av samlevnaden som
just äktenskapslagstiftningen alltid syftat
till?
Förvisso. Det visar bara att familjebildning alltjämt är en social, dvs samhällelig
angelägenhet med följdverkningar på en
rad områden, som aldrig kan reduceras till
en helt privat angelägenhet mellan två enskilda personer. Det vore bra om regeringen erkände detta och handlade därefter
i stället för att låtsas som om det endast
gällde att göra eftergifter för en opm10n
som inte hunnit med sin tid.