Dagens frågor; Professorssamhället
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
”Professorssamhället”
Universitetens kritik mot U 68 har som bekant
särskilt gällt de föreslagna högskolestyrelsernas
tillsättning. Dessas majovitet (6 av 10-11)
skulle bestå av ”samhällsrepreserutanter”; företrädare för politiska och fackliga organisationer utsedda av regeringen. Därutöver skulle
finnas en representant för den administrativa
personalen och en student. Den sålunda sammansatta styrelsen skulle i sin tur komplettera sig själv med att utse rektor och prorektor,
vilka sålunda också skulle få säte och stämma
i församlingen.
Två i den offentliga debatten uppmärksammade talesmän för professorskåren, Torgny
Segerstedt och Gunnar Biörck, har uttryckt en
mening, som torde vara allmänt utbredd bland
universitetslärarna: detta är galenskaper.
Tyvärr förefaller det som denna akademiska
opinion ännu inte gjort starkare intryck på de
politiska och fackliga makthavarna, som skulle
övertaga en så svår uppgift som att få universitet (och högskolor), dessa ytterligt komplicerade och ’känsliga expertsystem, att fungera effektivt. Vid en TCO-konferens nyligen menade sålunda en ledande TCO-man att en uppgift vid universitetsreformen just var att avskaffa det gamla ”professorssamhället”.
Något sådant samhälle existerar emellertid
inte i dag. Professorerna är så till den grad insnörda mellan utbildningsdepartementet och
UKÄ på ena sidan och studentrepresentationen
i olika lägre organ på den andra att de nätt
och jämnt har tillräcklig rörelsefrihet för att
godtagbart leda den forskning och den undervisning, för vilken de var och en i sin kateder
bär ett högst konkret ansvar.
Vad de och deras kolleger i andra forskaroch lärarbefattningar fruktar är att även denna rest av rörelsefrihet skall tagas ifrån dem.
Likaså befarar de att både forskning och undervisning efterhand skall komma att sättas
under politisk kontroll och dirigering. Sådant
leder enligt en myckenhet av skrämmande historiska el’farenheter till att man i forskningen
varken får undersöka om de politiska makthavamas verklighetsbild till äventyrs är feJi.
tig eller upplysa om forskningsresultat dän._
lag i undervisningen. Det är här fråga om~
utveckling som kan gå smygande, länge niistl
omärkligt. Och det är för sent att slå larm 11r
tvångströjan väl sitter på.
Men universitetens uppgift är just att förm
ra det fria sanningssökandet gentemot i!b
logiskt bestämda värderingars tryck, ett ti’)U
som kan vara oerhört starkt. För männisU
som av hjärtat omfattar sådana värderingt
är det ofta en helig plikt att kämpa för dm
utbredning. Vad kan då vara viktigare än
se till att så inflytelserika opinionscentra !Il
universiteten med deras a’>’handlingar, lärt
böcker och föreläsningar för ut dessa väm
ringar?
Politiker har till uppgift att utbreda vänt
ringar. De har också till uppgift att förv
makt. Så som de nya högskolestyrelserna sk
sammansättas blir det mycket lätt att
dem till maktpolitiska instrument. Man bcli
ver bara följa mönstret från de nya kollegiii
länsstyrelserna. En regering tager helt ene
majoriteten bland ”samhällsrepresentante!lll
och de tillsätter sedan rektor och prorektor
den egna åsiktsgruppen. Studenten och 1’li!
mästaren lär inte våga protestera. Genom
sedan backa upp sin egen rektor kan maj
teten sätta högskolan under politisk diktall
Personalrekrytering, forskningsanslag, stucl
planer och kurslitteratur anpassas så efter il
politiska målsättningen.
Mot det slaget av maktutövning är forlt
ren och läraren nästan värnlös. Att protesta
mot myndighetens i laga ordning företap
ämbetsåtgärder är meningslöst. Blir han
obekväm kan det klassificeras som tjänstefel
Efter någon generation har sedan arvet hi
medeltidens lärda och fria republik –
självstyrande universitetet – förspillts. b
finns bara fabriker för tillverkande av bir.
rop till statsmakten och förmaningar till
välsinnad ungdom att alltid lita på vad •
hällets politiska auktoriteter säger. De
nämligen alltid rätt, ty de är i besittning
sanningen – eller, rättare sagt, de bestämmer
vad som är sant.
Den obligatoriska förskolan
Ett av de viktigaste lagförslag Gamilla Odhnoff framlagt under sin statsrådstid är propositionen om förskoleverksamhetens utbyggnad
och organisation. Propositionen skall föreläggas riksdagen den 7 december i år, och fru
Odhnoff tillträder inte sin landshövdingepost
förrän riksdagen behandlat den.
Lagförslaget går ut på att en allmän förskola införes år 1975 för landets alla 6-åringar.
Förskola utgör i förslaget en gemensam benämning på nuvarande daghem och lekskola. För
kommunerna blir förskolan obligatorisk. De
får lagfäst skyldighet att anvisa plats i förskola
för alla barn i kommunen från höstterminen
det år barnet fyller 6 år. Verksamheten skall
omfatta minst 15 timmar i veckan. För glesbygdskommuner finns möjlighet att ordna förskola med kortare verksamhet per år men i
stället omfattande två år, dvs från 5 års ålder.
Förslaget utgör i viss mån en anpassning till
andra länders förskole- och skolsystem. Barn
i många länder börjar skolan vid 5 eller 6 års
ålder, även om de första skolåren blandas med
lek. Lågstadielärarna kan vittna om fördelarna av att barnen redan hunnit vänja sig vid
samvaro i grupp om de haft tillfälle gå i förskola innan de börjar i klass l, och många
föräldrar är lyckliga över att deras barn får
meningsfull sysselsättning i de nuvarande daghemmen och lekskolorna.
Så långt är allt gott. Men när man studerar förslaget närmare, finner man att de
existerande icke-kommunala förskolorna får
fortsätta sin verksamhet endast under förutsättning att denna förlägges till annan tid och
plats än den kommunala förskolan. Då denna
disponerar tiden 09.00-16.00, blir all övrig
förskoleverksamhet i praktiken omöjlig.
För närvarande går över 60 000 barn i
icke-kommunala förskolor. Till dessa hör kyrkans småbarnsskola och privata förskolor varlav en del med speciell pedagog·ik som t ex
435
Montessoriförskolorna. I de senares fall blir
situationen märklig. I dessa förskolor börjar
barnen i allmänhet vid 4 års ålder. Om förslaget går igenom kommer dessa barn att gå
två år i Montessoriförskola för att sista året
tvingas gå i den vanliga kommunala förskolan.
De börjar sedan på nytt med Montessoripedagogik i klass l i de grundskolor, som tillämpar denna pedagogik. Det hela verkar minst
sagt inkonsekvent.
Enligt lagförslaget får föräldrarna i praktiken inte välja förskaleform för sina barn. Detta strider mot Europarådets konvention om dc
mänskliga rättigheterna. I denna ålägges medlemsstaterna, däribland Sverige, att ”respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn
en uppfostran och en undervisning som står i
överensstämmelse med föräldrarnas religiösa
och filosofiska uppfattning”.
Det är anmärkningsvärt att den socialdemokratiska regeringen gång på gång lägger fram
förslag som strider emot Europarådets konvention. Ett tidigare uppmärksammat fall gällde föräldrarna i Evangelisk-Lutherska S:t
Martins församling i Stockholm, som skrev till
Europarådet då de vägrats tillstånd att själva
undervisa sina barn i religion. Regeringen gav
i det fallet vika innan Europarådet behandlat
skrivelsen.
Propositionen om allmän förskola är ett
exempel på vad den bristande planeringen i
riksdagsarbetet kan leda till. Propositionen är
daterad den 25 maj 1973 men har som många
andra kommit mitt i vårriksdagens mest hektiska tid. Först i oktober månad fästes allmänhetens uppmärksamhet på den genom de aktioner och namninsamlingar, som föräldrar i ickekommunala förskolor startade.
Opinionen mot förslaget i dess nuvarande
form är stark. Gamilla Odhnoff har mött motstånd också i det egna partiet. Sju broderskapare har lagt fram en motion i vilken de krä-
ver att alternativa förskolor- förutsatt att de
uppfyller kvalitetskraven – skall ha möjlighet att verka. Bland undertecknarna märks
den nye utbildningsministern Bertil Zachris- 436
son, och hans ord bör väl väga tungt. Låt oss
hoppas att de väger tyngre än Garnilla Odhnoffs.
Denna motion liksom en lång rad remissyttranden tar fasta på det som propositionen
försökt gömma, nämligen frågan om frivillig
contra obligatorisk förskola. Av olika skäl har
man valt ett icke-obligatorium. Samtidigt vill
man hindra nu befintliga alternativa förskolor
att verka. Antingen har man en obligatorisk
förskola eller en frivillig, ej en frivillig obligatorisk.
Bättre tider?
Den nästan tre år långa lågkonjunkturen är
slut. Ända sedan andra halvåret 1970 har Sverige präglats av den djupaste och längsta lågkonjunkturen sedan 30-talsdepressionen. Den
pågående uppgången har emellertid i mycket
liten utsträckning påverkat gemene man. Arbetslösheten har inte sjunkit påtagligt, och
någon ökad köplust hos allmänheten har inte
mfunnit sig.
Konjunkturuppgången är i stället ett resultat av en ovanligt kraftig ökning av exporten.
Utvecklingen på hemmamarknaden är fortfarande svag. Denna inhemska dämpning anses
ha varit huvudorsaken till de magra åren under början av 70-talet. Även om exporten nu
går upp kan inte den tidigare mera måttliga
ökningen sägas ha orsakat någon större del
av lågkonjunkturen, eftersom ökningstakten
hela tiden varit relativt normal. Exportutvecklingen under lågkonjunkturen har sålunda nå-
gorlunda väl motsvarat de förväntningar som
ställdes av 1970 års långtidsutredning.
Den otillfredsställande utvecklingen på hemmamarknaden har av företrädare för regeringen skyllts på en fullständigt oväntad ökning av folks sparande. Mot detta kan invändas att den ekonomiska politiken även förutsätts kunna bekämpa sådana orsaker till lågkonjunkturer. Men bortsett från detta är sparökningen inte hela förklaringen. Hushållens
inkomster har efter skatter och prisstegringar
utvecklats så svagt att det blivit en osedvanligt liten ökning av vanliga människors köP” s
kraft. Orsaken är naturligtvis de höga margj. s
nalskatterna i kombination med en förhö~
inflationstakt. Hade inte staten genom att hö~
de sociala bidragen bidragit till hushållens m. c
korostförbättringar skulle köpkraften t 011
sjunkit. Detta är också vad som hänt får
många människor, vilka ej åtnjuter någtt
form av bidrag.
De bättre tider, som nu förutses för 1974 at r
konjunkturinstitutet, bygger inte på någd Jstörre genomslag från exportindustrin på and- I
ra branscher. Tvärtom torde exportutved·
lingen bromsas något nästa år beroende på et n
begynnande ny internationell konjunkturdämP’ r
ning. I stället förutses den stillastående hemmakonjunkturen komma i gång. Något egea- }
domligt förefaller det emellertid att ingat Istans i konjunkturrapporten klart framgår var- \1
för inkomster och konsumtion nu kan föruua k
öka i en 5-procentig takt 1974. Det är intt s:
första gången konjunkturinstitutet ställer i ut- a
sikt en konjunkturförbättring orsakad på detta ä
sätt. a
Visserligen kommer bidragen från den eX- s1
fentliga sektorn att öka väsentligt, och bortta- E
gandet av folkpensionsavgiften innebär en be- g•
tydande ökning av inkomsterna efter skatt. n
Men utan dessa förbättringar hade hushållem K
disponibla inkomster sjunkit på grund av cf. e1
fekten av marginalskatter och prisstegringar. a1
Från de normala inkomsterna kan därför knap- d
past något mer avsevärt bidrag till köpkraflt h.
ökningen väntas. Man kan av denna anledniJt te
ställa sig något tvivlande till möjligheterna all bt
hela utrymmet för privat konsumtion kommfl n
att kunna tas i anspråk. I synnerhet kommfl
dessa möjligheter att bli begränsade om infla. gi
tianstakten blir hög. Eftersom ambitionerna all sJ,
bekämpa inflationen förefaller att ha dämpall tr
både hos finansministern och betydelsefulla gi
organisationer på arbetsmarknaden, kan ma sv
befara starka prisstegringar och en otillräå- fr.
lig ökning av medborgarnas realinkomster cf. R
ter skatt. ty
De kommande bättre tiderna riskerar all til
nanna vid en utvidgning av den offentliga
sektorn, om inte någonting mera görs åt skattesystemet för 1974. Men finansministern har
genom sitt ”stimulanspaket” från oktober redan visat vilken väg han tänker gå om hushållens inkomster utvecklas för svagt: ökad offentlig konsumtion och ökade sociala bidrag.
Det är en väg utan återvändo. En överdos av
denna medicin är omöjlig att ta tillbaka om
risk för överhettning skulle bli följden. Bättre
hade varit om momsen hade sänkts temporärt.
På längre sikt måste emellertid marginalskatteproblemet ovillkorligen lösas för att en lugnare inhemsk konjunkturutveckling skall säkras.
Krisens höjdpunkt
Hur president Nixon skall komma igenom
Watergateaffären och dess följder kunde tyckas vara hans och det amerikanska folkets ensak. Men så är det inte. Världen är beroende
av hur Förenta Staternas president ser på sitt
ämbete, hur han föredrar den ena eller den
andra ekonomiska politiken, hur han vänder
sitt huvudintresse mot Asien eller mot Europa.
Eftersom han med sin arbetsbörda inte kan
göra allting själv, finns också anledning att
noga följa hur han väljer medarbetare; Henry
Kissinger som utrikesminister är exempel på
ett gott val. Men hur han än är, lånar han sin
auktoritet av presidenten, och det är till sist
denne som håller makten i sin hand. Sällan
har detta demonstrerats så som den dag i oktober, då presidenten i sin egenskap av överbefälhavare höjde beredskapen för alla amerikanska militära förband.
Orsaken angavs vara att ryssarna hotat att
gå in med trupper i Mellersta Östern för att få
slut på kriget – det är typiskt för det misstroende, som nu möter presidenten, att folk
~ssade att den höjda beredskapen var ett
svepskäl för att leda bort uppmärksamheten
från alla inrikes bekymmer. Detta är oriktigt.
Ryssarna förberedde sedan några dagar betydande truppsändningar per flyg, sannolikt
till Egypten. Hade dessa anlänt, hade de re- 437
dan genom sin närvaro avgjort konflikten till
Israels nackdel. Israel kunde nämligen under
inga omständigheter ensamt gå i krig med Sovjetunionen.
A andra sidan kunde USA knappast se en
sådan utveckling utan att ingripa. Ryssarna
har redan sin mycket stora flotta i Medelhavet. Skulle de nu också övertaga kontrollen av
åtminstone Egyptens hamnar och flygfält, kanske också mera, ja kanske ”i fredsbrvarande
syfte” gå in i Israel, vore situationen för USA
intolerabel. En konfrontation mellan stormakternas intressen var förestående. Den hade inte
med nödvändighet behövt betyda krig, men
risken fanns, och den var nu i oktober större
ä:: på mycket länge.
Moskva befann sig i en ytterst otrevlig ställning. Ryssarna hade satsat på egyptiska framgångar, som också kom. När egyptierna gick i
ställning öster om Suezkanalen, räknade man
med att denna ställning skulle hållas en tid
med hjälp av det moderna ryska luftvärnet.
Israel skulle tröttas och nötas ut. Israelernas
genombrott över kanalen och deras inringning av den 3. egyptiska armen kom som en
obehaglig överraskning. Israelerna erövrade redan noga hemlighållna sovjetiska luftvärnspjä-
ser, inklusive de rörliga SAM-6. Ryska trupper kunde lätt komma i direkt strid med israeliska, och ·sedan visste ingen hur utvecklingen
skulle gå. Amerikanerna föreföll vara beredda
att ingripa. Moskva övergick snabbt till att
helhjärtat stödja vapenstilleståndskraven via
FN.
Den höjda amerikanska beredskapen- som
f ö inte var särskilt hög; det finns ännu två
grader innan stridsberedskap intagits – hade
fyllt sitt ändamål. Men den lämnade trots
detta en dålig eftersmak. De europeiska NATO-makterna tycks inte ha underrättats. President Kennedy sände under Kubakrisen höga
ämbetsmän för att orientera sina allierade.
President Nixon förefaller ha underlåtit denna
inte bara artighet utan nödvändighet. Men
värre är, att ingen riktigt litade på att hans
nerver skulle hålla. Man fruktade att han kun- 438
de ha gått till nästa, och kanske åter nästa
beredskapsgrad utan att lämna diplomatien
tid att göra sitt. Det blev inte så, men redan
tanken att krig eller fred sklall bero på en
mans handlande, och denne hårt sliten, är
a1lvarsamt nog.
Var det allt?
När hr Palme vid en stort upplagd presskonferens orienterade de förväntansfulla journalisterna om sin regeringsombildning var han mäkta belåten. Det är inte säkert att hans politiska meningsfränder blev lika lyckliga. Snarast
är det troligt att Aftonbladets Håkan Glander
på ett illustrativt sätt uttryckte deras – och
rätt många andra partibröders – reaktion inför regeringsombildningen i kommentaren {AB
1/11 -73):
”De fyra nya i regeringen innebär naturligtvis en personell förnyelse. Om de medför någon politisk förnyelse är högst osä-
kert.
Ska man vara snäll kan man säga att de
nya är rutinerade, mångsidig~a och arbetsvilliga.
Är man däremot elak kan man säga att de
är mångsysslare, har drag av karriärister och
framstår som litet tråkiga.
De är mer politiska administratörer än agitatörer. Men så styrs Sverige numera från
skrivbord och inte från talarstolar.”
Så långt Aftonbladet. I avvaktan på vad de
nya krafterna kan komma att prestera har man
från oppositionssidan inte anledning lägga till
nämnvärt i AB :s karakteristik. Det skulle då
möjligen vara att Bertil Zachrisson är en respekterad riksdagsprofiL Med tanke på den
svenska riksdagens förmåga att stillsamt taxera
människor till deras verkliga kapacitet km
man kanske hoppas att utbildningspolitiken a1
honom kommer att drivas med mindre doktJi.
när stelbenthet än av Ingvar Carlsson.
Mest uppseendeväckande i regeringsombildningen är egentligen inte de nya namnen ulai:
Sven Anderssons övergång till utrikesdepan~
mentet. Detta arrangemang hedrar i lika min
hr PaJmes omdöme {vilket är på tiden) SOII
Sven Anderssons pliktkänsla efter så många lr
i den slitsamma och otacksamma uppgiftCI
som försvarsminister. För den äldre genentiorren socialdemokrater, liksom för motsl”lrigheten inom oppositionen, torde Sven Anderssons namn utgöra en borgen för att utrikafrågorna kommer att handläggas med politisk
förstånd och personlig fasthet. Dess bättre sli~
per han u-landsuppgifterna (inklusive, förhow
ningsvis, statssekreterare Klackenberg med till
hörande svans) genom tillsättandet av en •
landsminister, och han kan alltså koncentren
sig på de egentliga utrikespolitiska uppgifteflll.
De artar sig nu till att bli mera komplicerali
än på länge.
Det antages att u-landsministern ga!llll
snart skall få ett eget departement som arbctt
verktyg. Att så sker förefaller förnuftigt 11
administrativ synpunkt. U-landsanslagen är m
så stora och u-landsuppgifterna så speciella 11
en särskild apparat för dem väl kan anses van
motiverad. I bästa fall kan en sådan åtgil!
också bidraga till att u-hjälpen i fortsättnint
en handläggs med mindre inslag av parti~
tiska, närmare bestämt socialistiska, förtecka
Sicla-chefen hr Michanek har länge krävt de~?-
ta. Kanske får han större gehör nu. Han bon’t
åtminstone få större möjligheter att sätta sig
på hr Klackenberg.
”Professorssamhället”
Universitetens kritik mot U 68 har som bekant
särskilt gällt de föreslagna högskolestyrelsernas
tillsättning. Dessas majovitet (6 av 10-11)
skulle bestå av ”samhällsrepreserutanter”; företrädare för politiska och fackliga organisationer utsedda av regeringen. Därutöver skulle
finnas en representant för den administrativa
personalen och en student. Den sålunda sammansatta styrelsen skulle i sin tur komplettera sig själv med att utse rektor och prorektor,
vilka sålunda också skulle få säte och stämma
i församlingen.
Två i den offentliga debatten uppmärksammade talesmän för professorskåren, Torgny
Segerstedt och Gunnar Biörck, har uttryckt en
mening, som torde vara allmänt utbredd bland
universitetslärarna: detta är galenskaper.
Tyvärr förefaller det som denna akademiska
opinion ännu inte gjort starkare intryck på de
politiska och fackliga makthavarna, som skulle
övertaga en så svår uppgift som att få universitet (och högskolor), dessa ytterligt komplicerade och ’känsliga expertsystem, att fungera effektivt. Vid en TCO-konferens nyligen menade sålunda en ledande TCO-man att en uppgift vid universitetsreformen just var att avskaffa det gamla ”professorssamhället”.
Något sådant samhälle existerar emellertid
inte i dag. Professorerna är så till den grad insnörda mellan utbildningsdepartementet och
UKÄ på ena sidan och studentrepresentationen
i olika lägre organ på den andra att de nätt
och jämnt har tillräcklig rörelsefrihet för att
godtagbart leda den forskning och den undervisning, för vilken de var och en i sin kateder
bär ett högst konkret ansvar.
Vad de och deras kolleger i andra forskaroch lärarbefattningar fruktar är att även denna rest av rörelsefrihet skall tagas ifrån dem.
Likaså befarar de att både forskning och undervisning efterhand skall komma att sättas
under politisk kontroll och dirigering. Sådant
leder enligt en myckenhet av skrämmande historiska el’farenheter till att man i forskningen
varken får undersöka om de politiska makthavamas verklighetsbild till äventyrs är feJi.
tig eller upplysa om forskningsresultat dän._
lag i undervisningen. Det är här fråga om~
utveckling som kan gå smygande, länge niistl
omärkligt. Och det är för sent att slå larm 11r
tvångströjan väl sitter på.
Men universitetens uppgift är just att förm
ra det fria sanningssökandet gentemot i!b
logiskt bestämda värderingars tryck, ett ti’)U
som kan vara oerhört starkt. För männisU
som av hjärtat omfattar sådana värderingt
är det ofta en helig plikt att kämpa för dm
utbredning. Vad kan då vara viktigare än
se till att så inflytelserika opinionscentra !Il
universiteten med deras a’>’handlingar, lärt
böcker och föreläsningar för ut dessa väm
ringar?
Politiker har till uppgift att utbreda vänt
ringar. De har också till uppgift att förv
makt. Så som de nya högskolestyrelserna sk
sammansättas blir det mycket lätt att
dem till maktpolitiska instrument. Man bcli
ver bara följa mönstret från de nya kollegiii
länsstyrelserna. En regering tager helt ene
majoriteten bland ”samhällsrepresentante!lll
och de tillsätter sedan rektor och prorektor
den egna åsiktsgruppen. Studenten och 1’li!
mästaren lär inte våga protestera. Genom
sedan backa upp sin egen rektor kan maj
teten sätta högskolan under politisk diktall
Personalrekrytering, forskningsanslag, stucl
planer och kurslitteratur anpassas så efter il
politiska målsättningen.
Mot det slaget av maktutövning är forlt
ren och läraren nästan värnlös. Att protesta
mot myndighetens i laga ordning företap
ämbetsåtgärder är meningslöst. Blir han
obekväm kan det klassificeras som tjänstefel
Efter någon generation har sedan arvet hi
medeltidens lärda och fria republik –
självstyrande universitetet – förspillts. b
finns bara fabriker för tillverkande av bir.
rop till statsmakten och förmaningar till
välsinnad ungdom att alltid lita på vad •
hällets politiska auktoriteter säger. De
nämligen alltid rätt, ty de är i besittning
sanningen – eller, rättare sagt, de bestämmer
vad som är sant.
Den obligatoriska förskolan
Ett av de viktigaste lagförslag Gamilla Odhnoff framlagt under sin statsrådstid är propositionen om förskoleverksamhetens utbyggnad
och organisation. Propositionen skall föreläggas riksdagen den 7 december i år, och fru
Odhnoff tillträder inte sin landshövdingepost
förrän riksdagen behandlat den.
Lagförslaget går ut på att en allmän förskola införes år 1975 för landets alla 6-åringar.
Förskola utgör i förslaget en gemensam benämning på nuvarande daghem och lekskola. För
kommunerna blir förskolan obligatorisk. De
får lagfäst skyldighet att anvisa plats i förskola
för alla barn i kommunen från höstterminen
det år barnet fyller 6 år. Verksamheten skall
omfatta minst 15 timmar i veckan. För glesbygdskommuner finns möjlighet att ordna förskola med kortare verksamhet per år men i
stället omfattande två år, dvs från 5 års ålder.
Förslaget utgör i viss mån en anpassning till
andra länders förskole- och skolsystem. Barn
i många länder börjar skolan vid 5 eller 6 års
ålder, även om de första skolåren blandas med
lek. Lågstadielärarna kan vittna om fördelarna av att barnen redan hunnit vänja sig vid
samvaro i grupp om de haft tillfälle gå i förskola innan de börjar i klass l, och många
föräldrar är lyckliga över att deras barn får
meningsfull sysselsättning i de nuvarande daghemmen och lekskolorna.
Så långt är allt gott. Men när man studerar förslaget närmare, finner man att de
existerande icke-kommunala förskolorna får
fortsätta sin verksamhet endast under förutsättning att denna förlägges till annan tid och
plats än den kommunala förskolan. Då denna
disponerar tiden 09.00-16.00, blir all övrig
förskoleverksamhet i praktiken omöjlig.
För närvarande går över 60 000 barn i
icke-kommunala förskolor. Till dessa hör kyrkans småbarnsskola och privata förskolor varlav en del med speciell pedagog·ik som t ex
435
Montessoriförskolorna. I de senares fall blir
situationen märklig. I dessa förskolor börjar
barnen i allmänhet vid 4 års ålder. Om förslaget går igenom kommer dessa barn att gå
två år i Montessoriförskola för att sista året
tvingas gå i den vanliga kommunala förskolan.
De börjar sedan på nytt med Montessoripedagogik i klass l i de grundskolor, som tillämpar denna pedagogik. Det hela verkar minst
sagt inkonsekvent.
Enligt lagförslaget får föräldrarna i praktiken inte välja förskaleform för sina barn. Detta strider mot Europarådets konvention om dc
mänskliga rättigheterna. I denna ålägges medlemsstaterna, däribland Sverige, att ”respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn
en uppfostran och en undervisning som står i
överensstämmelse med föräldrarnas religiösa
och filosofiska uppfattning”.
Det är anmärkningsvärt att den socialdemokratiska regeringen gång på gång lägger fram
förslag som strider emot Europarådets konvention. Ett tidigare uppmärksammat fall gällde föräldrarna i Evangelisk-Lutherska S:t
Martins församling i Stockholm, som skrev till
Europarådet då de vägrats tillstånd att själva
undervisa sina barn i religion. Regeringen gav
i det fallet vika innan Europarådet behandlat
skrivelsen.
Propositionen om allmän förskola är ett
exempel på vad den bristande planeringen i
riksdagsarbetet kan leda till. Propositionen är
daterad den 25 maj 1973 men har som många
andra kommit mitt i vårriksdagens mest hektiska tid. Först i oktober månad fästes allmänhetens uppmärksamhet på den genom de aktioner och namninsamlingar, som föräldrar i ickekommunala förskolor startade.
Opinionen mot förslaget i dess nuvarande
form är stark. Gamilla Odhnoff har mött motstånd också i det egna partiet. Sju broderskapare har lagt fram en motion i vilken de krä-
ver att alternativa förskolor- förutsatt att de
uppfyller kvalitetskraven – skall ha möjlighet att verka. Bland undertecknarna märks
den nye utbildningsministern Bertil Zachris- 436
son, och hans ord bör väl väga tungt. Låt oss
hoppas att de väger tyngre än Garnilla Odhnoffs.
Denna motion liksom en lång rad remissyttranden tar fasta på det som propositionen
försökt gömma, nämligen frågan om frivillig
contra obligatorisk förskola. Av olika skäl har
man valt ett icke-obligatorium. Samtidigt vill
man hindra nu befintliga alternativa förskolor
att verka. Antingen har man en obligatorisk
förskola eller en frivillig, ej en frivillig obligatorisk.
Bättre tider?
Den nästan tre år långa lågkonjunkturen är
slut. Ända sedan andra halvåret 1970 har Sverige präglats av den djupaste och längsta lågkonjunkturen sedan 30-talsdepressionen. Den
pågående uppgången har emellertid i mycket
liten utsträckning påverkat gemene man. Arbetslösheten har inte sjunkit påtagligt, och
någon ökad köplust hos allmänheten har inte
mfunnit sig.
Konjunkturuppgången är i stället ett resultat av en ovanligt kraftig ökning av exporten.
Utvecklingen på hemmamarknaden är fortfarande svag. Denna inhemska dämpning anses
ha varit huvudorsaken till de magra åren under början av 70-talet. Även om exporten nu
går upp kan inte den tidigare mera måttliga
ökningen sägas ha orsakat någon större del
av lågkonjunkturen, eftersom ökningstakten
hela tiden varit relativt normal. Exportutvecklingen under lågkonjunkturen har sålunda nå-
gorlunda väl motsvarat de förväntningar som
ställdes av 1970 års långtidsutredning.
Den otillfredsställande utvecklingen på hemmamarknaden har av företrädare för regeringen skyllts på en fullständigt oväntad ökning av folks sparande. Mot detta kan invändas att den ekonomiska politiken även förutsätts kunna bekämpa sådana orsaker till lågkonjunkturer. Men bortsett från detta är sparökningen inte hela förklaringen. Hushållens
inkomster har efter skatter och prisstegringar
utvecklats så svagt att det blivit en osedvanligt liten ökning av vanliga människors köP” s
kraft. Orsaken är naturligtvis de höga margj. s
nalskatterna i kombination med en förhö~
inflationstakt. Hade inte staten genom att hö~
de sociala bidragen bidragit till hushållens m. c
korostförbättringar skulle köpkraften t 011
sjunkit. Detta är också vad som hänt får
många människor, vilka ej åtnjuter någtt
form av bidrag.
De bättre tider, som nu förutses för 1974 at r
konjunkturinstitutet, bygger inte på någd Jstörre genomslag från exportindustrin på and- I
ra branscher. Tvärtom torde exportutved·
lingen bromsas något nästa år beroende på et n
begynnande ny internationell konjunkturdämP’ r
ning. I stället förutses den stillastående hemmakonjunkturen komma i gång. Något egea- }
domligt förefaller det emellertid att ingat Istans i konjunkturrapporten klart framgår var- \1
för inkomster och konsumtion nu kan föruua k
öka i en 5-procentig takt 1974. Det är intt s:
första gången konjunkturinstitutet ställer i ut- a
sikt en konjunkturförbättring orsakad på detta ä
sätt. a
Visserligen kommer bidragen från den eX- s1
fentliga sektorn att öka väsentligt, och bortta- E
gandet av folkpensionsavgiften innebär en be- g•
tydande ökning av inkomsterna efter skatt. n
Men utan dessa förbättringar hade hushållem K
disponibla inkomster sjunkit på grund av cf. e1
fekten av marginalskatter och prisstegringar. a1
Från de normala inkomsterna kan därför knap- d
past något mer avsevärt bidrag till köpkraflt h.
ökningen väntas. Man kan av denna anledniJt te
ställa sig något tvivlande till möjligheterna all bt
hela utrymmet för privat konsumtion kommfl n
att kunna tas i anspråk. I synnerhet kommfl
dessa möjligheter att bli begränsade om infla. gi
tianstakten blir hög. Eftersom ambitionerna all sJ,
bekämpa inflationen förefaller att ha dämpall tr
både hos finansministern och betydelsefulla gi
organisationer på arbetsmarknaden, kan ma sv
befara starka prisstegringar och en otillräå- fr.
lig ökning av medborgarnas realinkomster cf. R
ter skatt. ty
De kommande bättre tiderna riskerar all til
nanna vid en utvidgning av den offentliga
sektorn, om inte någonting mera görs åt skattesystemet för 1974. Men finansministern har
genom sitt ”stimulanspaket” från oktober redan visat vilken väg han tänker gå om hushållens inkomster utvecklas för svagt: ökad offentlig konsumtion och ökade sociala bidrag.
Det är en väg utan återvändo. En överdos av
denna medicin är omöjlig att ta tillbaka om
risk för överhettning skulle bli följden. Bättre
hade varit om momsen hade sänkts temporärt.
På längre sikt måste emellertid marginalskatteproblemet ovillkorligen lösas för att en lugnare inhemsk konjunkturutveckling skall säkras.
Krisens höjdpunkt
Hur president Nixon skall komma igenom
Watergateaffären och dess följder kunde tyckas vara hans och det amerikanska folkets ensak. Men så är det inte. Världen är beroende
av hur Förenta Staternas president ser på sitt
ämbete, hur han föredrar den ena eller den
andra ekonomiska politiken, hur han vänder
sitt huvudintresse mot Asien eller mot Europa.
Eftersom han med sin arbetsbörda inte kan
göra allting själv, finns också anledning att
noga följa hur han väljer medarbetare; Henry
Kissinger som utrikesminister är exempel på
ett gott val. Men hur han än är, lånar han sin
auktoritet av presidenten, och det är till sist
denne som håller makten i sin hand. Sällan
har detta demonstrerats så som den dag i oktober, då presidenten i sin egenskap av överbefälhavare höjde beredskapen för alla amerikanska militära förband.
Orsaken angavs vara att ryssarna hotat att
gå in med trupper i Mellersta Östern för att få
slut på kriget – det är typiskt för det misstroende, som nu möter presidenten, att folk
~ssade att den höjda beredskapen var ett
svepskäl för att leda bort uppmärksamheten
från alla inrikes bekymmer. Detta är oriktigt.
Ryssarna förberedde sedan några dagar betydande truppsändningar per flyg, sannolikt
till Egypten. Hade dessa anlänt, hade de re- 437
dan genom sin närvaro avgjort konflikten till
Israels nackdel. Israel kunde nämligen under
inga omständigheter ensamt gå i krig med Sovjetunionen.
A andra sidan kunde USA knappast se en
sådan utveckling utan att ingripa. Ryssarna
har redan sin mycket stora flotta i Medelhavet. Skulle de nu också övertaga kontrollen av
åtminstone Egyptens hamnar och flygfält, kanske också mera, ja kanske ”i fredsbrvarande
syfte” gå in i Israel, vore situationen för USA
intolerabel. En konfrontation mellan stormakternas intressen var förestående. Den hade inte
med nödvändighet behövt betyda krig, men
risken fanns, och den var nu i oktober större
ä:: på mycket länge.
Moskva befann sig i en ytterst otrevlig ställning. Ryssarna hade satsat på egyptiska framgångar, som också kom. När egyptierna gick i
ställning öster om Suezkanalen, räknade man
med att denna ställning skulle hållas en tid
med hjälp av det moderna ryska luftvärnet.
Israel skulle tröttas och nötas ut. Israelernas
genombrott över kanalen och deras inringning av den 3. egyptiska armen kom som en
obehaglig överraskning. Israelerna erövrade redan noga hemlighållna sovjetiska luftvärnspjä-
ser, inklusive de rörliga SAM-6. Ryska trupper kunde lätt komma i direkt strid med israeliska, och ·sedan visste ingen hur utvecklingen
skulle gå. Amerikanerna föreföll vara beredda
att ingripa. Moskva övergick snabbt till att
helhjärtat stödja vapenstilleståndskraven via
FN.
Den höjda amerikanska beredskapen- som
f ö inte var särskilt hög; det finns ännu två
grader innan stridsberedskap intagits – hade
fyllt sitt ändamål. Men den lämnade trots
detta en dålig eftersmak. De europeiska NATO-makterna tycks inte ha underrättats. President Kennedy sände under Kubakrisen höga
ämbetsmän för att orientera sina allierade.
President Nixon förefaller ha underlåtit denna
inte bara artighet utan nödvändighet. Men
värre är, att ingen riktigt litade på att hans
nerver skulle hålla. Man fruktade att han kun- 438
de ha gått till nästa, och kanske åter nästa
beredskapsgrad utan att lämna diplomatien
tid att göra sitt. Det blev inte så, men redan
tanken att krig eller fred sklall bero på en
mans handlande, och denne hårt sliten, är
a1lvarsamt nog.
Var det allt?
När hr Palme vid en stort upplagd presskonferens orienterade de förväntansfulla journalisterna om sin regeringsombildning var han mäkta belåten. Det är inte säkert att hans politiska meningsfränder blev lika lyckliga. Snarast
är det troligt att Aftonbladets Håkan Glander
på ett illustrativt sätt uttryckte deras – och
rätt många andra partibröders – reaktion inför regeringsombildningen i kommentaren {AB
1/11 -73):
”De fyra nya i regeringen innebär naturligtvis en personell förnyelse. Om de medför någon politisk förnyelse är högst osä-
kert.
Ska man vara snäll kan man säga att de
nya är rutinerade, mångsidig~a och arbetsvilliga.
Är man däremot elak kan man säga att de
är mångsysslare, har drag av karriärister och
framstår som litet tråkiga.
De är mer politiska administratörer än agitatörer. Men så styrs Sverige numera från
skrivbord och inte från talarstolar.”
Så långt Aftonbladet. I avvaktan på vad de
nya krafterna kan komma att prestera har man
från oppositionssidan inte anledning lägga till
nämnvärt i AB :s karakteristik. Det skulle då
möjligen vara att Bertil Zachrisson är en respekterad riksdagsprofiL Med tanke på den
svenska riksdagens förmåga att stillsamt taxera
människor till deras verkliga kapacitet km
man kanske hoppas att utbildningspolitiken a1
honom kommer att drivas med mindre doktJi.
när stelbenthet än av Ingvar Carlsson.
Mest uppseendeväckande i regeringsombildningen är egentligen inte de nya namnen ulai:
Sven Anderssons övergång till utrikesdepan~
mentet. Detta arrangemang hedrar i lika min
hr PaJmes omdöme {vilket är på tiden) SOII
Sven Anderssons pliktkänsla efter så många lr
i den slitsamma och otacksamma uppgiftCI
som försvarsminister. För den äldre genentiorren socialdemokrater, liksom för motsl”lrigheten inom oppositionen, torde Sven Anderssons namn utgöra en borgen för att utrikafrågorna kommer att handläggas med politisk
förstånd och personlig fasthet. Dess bättre sli~
per han u-landsuppgifterna (inklusive, förhow
ningsvis, statssekreterare Klackenberg med till
hörande svans) genom tillsättandet av en •
landsminister, och han kan alltså koncentren
sig på de egentliga utrikespolitiska uppgifteflll.
De artar sig nu till att bli mera komplicerali
än på länge.
Det antages att u-landsministern ga!llll
snart skall få ett eget departement som arbctt
verktyg. Att så sker förefaller förnuftigt 11
administrativ synpunkt. U-landsanslagen är m
så stora och u-landsuppgifterna så speciella 11
en särskild apparat för dem väl kan anses van
motiverad. I bästa fall kan en sådan åtgil!
också bidraga till att u-hjälpen i fortsättnint
en handläggs med mindre inslag av parti~
tiska, närmare bestämt socialistiska, förtecka
Sicla-chefen hr Michanek har länge krävt de~?-
ta. Kanske får han större gehör nu. Han bon’t
åtminstone få större möjligheter att sätta sig
på hr Klackenberg.