Politik och moral
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Politik och moral
En dramatisk höstriksdag har börjat. Den
snabbt förvärrade ekonomiska krisen, som
sträcker sina verkningar över stora områ-
den av produktionslivet, har fått starka
politiska återverkningar. De borgerliga
partierna har framfört kraftfulla krav på
åtgärder för att öka konsumtionen, få
igång investeringarna och förbättra sysselsättningen. Som naturligt är angriper
de problemen från olika infallsvinklar –
men grundtankarna är desamma. Man
kan alltså hoppas att de enar sig kring en
i huvudsak gemensam linje.
Inför regeringens handfallna och otillräckliga krisprogram frågar sig många
om ett nyval kan bli aktuellt. Regeringen
skulle kunna fällas om kommunisterna
gjorde gemensam sak med den borgerliga
oppositionen. Att de åtminstone på en
punkt borde ha starka skäl att rösta med
de borgerliga är givet; de bedriver nu en
riksomfattande namnlistekampanj med
krav på sänkning av moms på livsmedel.
Men troligen aktar kommunisterna sig för
att störta sina socialistiska kusiner. Med
sina 4,8 % av väljarkåren ligger de så
nära den ödesdigra 4 %-spärren att de
knappast vågar utsätta sig för risken att
på arbetsplatserna mötas av en socialdemokratisk härondeagitation för att de störtat en »arbetarregering». I så fall kan de
lätt helt åka ur riksdagen – och den risken lär hr Hermansson inte taga. Han stö-
der nog som hittills hr Palme, som blir allt
fastare låst vid sin oheliga allians till vänster.
Vi har alltså sannolikt att räkna med en
förbittrad debatt men knappast nyval. Vad
bör vara oppositionens huvudlinje i denna
debatt, som blir början till den stora attacken i 1973 års valrörelse.
Det är gott och väl om oppositionen kan
få allmänheten att inse att den förda ekonomiska politiken – och EEC-frågans skötsel – varit så till den grad inkompetent att
det är berättigat att tala om grovt vanstyre. Det är naturligtvis också viktigt att
de borgerliga partierna kan ge konkreta
besked om den nya politik, som är nödvändig, och göra den begriplig och trovärdig.
Men det finns en annan linje, på vilken
regeringen också bör angripas med alla de
resurser, som de borgerliga partierna kan
förfoga över i riksdagsdebatten, i pressen,
i möteskampanjer och i broschyrer. Oppositionen bör göra klart för det svenska folket att regeringens stora försyndelse är att
den medvetet fört väljarna bakom ljusethelt enkelt för att till varje pris behålla
den politiska makten. Kritiken mot regeringen bör utformas inte bara som en teknisk kritik för dess vanskötsel av uppgiften att styra landet. Den bör fastmer gälla den nästan otroliga moraliska feghet,
som präglat regeringspolitiken under de
senaste två åren. Folk måste få veta att
100 000 människor går arbetslösa därför
att hrr Palme och Sträng varit för rädda
att i tid säga sanningen om den ekonomiska utvecklingen. Tvärtom har dessa
herrar systematiskt undanhållit allmänheten sin egen kunskap och sina egna verkliga bedömningar av den hotfulla ekonomiska utvecklingen för att förgylla utsikterna och lugna ner oroade människor.
Inte minst svårartat är det storstilade bedrägeri mot väljarna, som den Strängska
skattereformen representerar. Dess faktiska innebörd belyses närmare på andra
håll i detta häfte. Socialdemokraterna, enkannerligen regeringen, bör läras förstå att
politik inte bara är en fråga om makt,
utan i en demokrati också om moral. Ett
aningslöst förtroende får icke missbrukas
på sätt som sker. Och när så sker måste
de ansvariga politikerna ställas vid skampålen.
Detta är något helt annat än den personförföljelse av politiska förtroendemän,
varöver hr Palme på senaste tiden så bittert har klagat. På den punkten har han i
någon mån sig själv att skylla. Han har
medverkat till att driva fram en personkult
kring sig själv, och sådant kan leda till
obehagliga bakslag. Men vi instämmer
med honom såtillvida att personlig förföljelse av politiska förtroendemän är ovärdigt i en demokrati och bör brännmärkas
som en form av otillåten terrorkrigföring.
Vad vi angriper är naturligtvis inte hrr
Palme och Sträng som människor utan deras agerande som politiker och den brist
på ansvarskänsla, som de visat. Ett klar- 403
läggande härav borde alldeles särskilt vinna gehör hos ungdomen. I svensk politik
med dess många yrkespolitiker har det utbrett sig en alltför tolerant inställning till
ohederlig politisk taktik. Socialdemokraternas hänsynslösa metoder har varit den
avgörande orsaken till denna moraliska nivåsänkning. Folk tröttnar till sist på att
reagera mot övergrepp och cynism. Hos de
stora skaror av ungdom ur alla åsiktsgrupper, som i dag tar ställning för politiska
ideal framförallt av moraliska motiv, borde rimligen en skarp reaktion uppstå mot
det lättsinniga maktpolitiska spel, som lett
till att hundratusentals människor förorsa~
kas svåra bekymmer och försänker än flera i dyster passivitet inför en framtid, som
de inte ser bjuda något hopp om förbättring.
Den socialdemokratiska politiken har
fört Sverige in i ett skede av förskräckande snabb ekonomisk, social och kulturell
nedgång. Regeringen har torpederat det
svenska välstånds- och välfärdssamhället,
för att själv få regera. Den har inte haft
den moraliska styrkan att tala sanning –
dess anseende bland allmänheten bör bli
därefter.
En dramatisk höstriksdag har börjat. Den
snabbt förvärrade ekonomiska krisen, som
sträcker sina verkningar över stora områ-
den av produktionslivet, har fått starka
politiska återverkningar. De borgerliga
partierna har framfört kraftfulla krav på
åtgärder för att öka konsumtionen, få
igång investeringarna och förbättra sysselsättningen. Som naturligt är angriper
de problemen från olika infallsvinklar –
men grundtankarna är desamma. Man
kan alltså hoppas att de enar sig kring en
i huvudsak gemensam linje.
Inför regeringens handfallna och otillräckliga krisprogram frågar sig många
om ett nyval kan bli aktuellt. Regeringen
skulle kunna fällas om kommunisterna
gjorde gemensam sak med den borgerliga
oppositionen. Att de åtminstone på en
punkt borde ha starka skäl att rösta med
de borgerliga är givet; de bedriver nu en
riksomfattande namnlistekampanj med
krav på sänkning av moms på livsmedel.
Men troligen aktar kommunisterna sig för
att störta sina socialistiska kusiner. Med
sina 4,8 % av väljarkåren ligger de så
nära den ödesdigra 4 %-spärren att de
knappast vågar utsätta sig för risken att
på arbetsplatserna mötas av en socialdemokratisk härondeagitation för att de störtat en »arbetarregering». I så fall kan de
lätt helt åka ur riksdagen – och den risken lär hr Hermansson inte taga. Han stö-
der nog som hittills hr Palme, som blir allt
fastare låst vid sin oheliga allians till vänster.
Vi har alltså sannolikt att räkna med en
förbittrad debatt men knappast nyval. Vad
bör vara oppositionens huvudlinje i denna
debatt, som blir början till den stora attacken i 1973 års valrörelse.
Det är gott och väl om oppositionen kan
få allmänheten att inse att den förda ekonomiska politiken – och EEC-frågans skötsel – varit så till den grad inkompetent att
det är berättigat att tala om grovt vanstyre. Det är naturligtvis också viktigt att
de borgerliga partierna kan ge konkreta
besked om den nya politik, som är nödvändig, och göra den begriplig och trovärdig.
Men det finns en annan linje, på vilken
regeringen också bör angripas med alla de
resurser, som de borgerliga partierna kan
förfoga över i riksdagsdebatten, i pressen,
i möteskampanjer och i broschyrer. Oppositionen bör göra klart för det svenska folket att regeringens stora försyndelse är att
den medvetet fört väljarna bakom ljusethelt enkelt för att till varje pris behålla
den politiska makten. Kritiken mot regeringen bör utformas inte bara som en teknisk kritik för dess vanskötsel av uppgiften att styra landet. Den bör fastmer gälla den nästan otroliga moraliska feghet,
som präglat regeringspolitiken under de
senaste två åren. Folk måste få veta att
100 000 människor går arbetslösa därför
att hrr Palme och Sträng varit för rädda
att i tid säga sanningen om den ekonomiska utvecklingen. Tvärtom har dessa
herrar systematiskt undanhållit allmänheten sin egen kunskap och sina egna verkliga bedömningar av den hotfulla ekonomiska utvecklingen för att förgylla utsikterna och lugna ner oroade människor.
Inte minst svårartat är det storstilade bedrägeri mot väljarna, som den Strängska
skattereformen representerar. Dess faktiska innebörd belyses närmare på andra
håll i detta häfte. Socialdemokraterna, enkannerligen regeringen, bör läras förstå att
politik inte bara är en fråga om makt,
utan i en demokrati också om moral. Ett
aningslöst förtroende får icke missbrukas
på sätt som sker. Och när så sker måste
de ansvariga politikerna ställas vid skampålen.
Detta är något helt annat än den personförföljelse av politiska förtroendemän,
varöver hr Palme på senaste tiden så bittert har klagat. På den punkten har han i
någon mån sig själv att skylla. Han har
medverkat till att driva fram en personkult
kring sig själv, och sådant kan leda till
obehagliga bakslag. Men vi instämmer
med honom såtillvida att personlig förföljelse av politiska förtroendemän är ovärdigt i en demokrati och bör brännmärkas
som en form av otillåten terrorkrigföring.
Vad vi angriper är naturligtvis inte hrr
Palme och Sträng som människor utan deras agerande som politiker och den brist
på ansvarskänsla, som de visat. Ett klar- 403
läggande härav borde alldeles särskilt vinna gehör hos ungdomen. I svensk politik
med dess många yrkespolitiker har det utbrett sig en alltför tolerant inställning till
ohederlig politisk taktik. Socialdemokraternas hänsynslösa metoder har varit den
avgörande orsaken till denna moraliska nivåsänkning. Folk tröttnar till sist på att
reagera mot övergrepp och cynism. Hos de
stora skaror av ungdom ur alla åsiktsgrupper, som i dag tar ställning för politiska
ideal framförallt av moraliska motiv, borde rimligen en skarp reaktion uppstå mot
det lättsinniga maktpolitiska spel, som lett
till att hundratusentals människor förorsa~
kas svåra bekymmer och försänker än flera i dyster passivitet inför en framtid, som
de inte ser bjuda något hopp om förbättring.
Den socialdemokratiska politiken har
fört Sverige in i ett skede av förskräckande snabb ekonomisk, social och kulturell
nedgång. Regeringen har torpederat det
svenska välstånds- och välfärdssamhället,
för att själv få regera. Den har inte haft
den moraliska styrkan att tala sanning –
dess anseende bland allmänheten bör bli
därefter.