Anders Arfwedson; Kritiken av U68

ANDERS ARFWEDSON:
Kritiken av U68
Sekreterare Anders Arfwedson är kritisk
mot U 68-utredningen, men inte kategoriskt avvisande som många andra är.
En totaldimensionering av högskolan är
ofrånkomlig, och principen att all högre
utbildning skall vara yrkesinriktad är
riktig. Det går inte att utbilda tusentals
akademiker i ämneskombinationer som
inte har någon arbetsmarknad.
U68:s förslag om utlokalisering av högskoleutbildningen till sammanlagt 19 orter
måste däremot förkastas. Detsamma gäller
förslaget om politikerdominerade högskolestyrelser. Arfwedson påpekar att man
inte helt kan jämföra morgondagens högskola med gårdagens universitet. I den nya
högskolan kommer inemot en tredjedel av
varje årskull att få sin yrkesutbildning. De
traditionellt akademiska ambitionerna får
främst knytas till forskarutbildningen.
Den stora U68-utredningen, vars tegel.
stensbetänkande på 800 sidor föreligger
sedan ett drygt halvår, har inte oväntat
blivit föremål för en omfattande kritik.
”Ett verk av utbildningsbyråkrater”, har
man sagt, inte utan fog. ”Ett dråps~
mot den högre utbildningen och forsk·
ningen”, har det också hetat, vilket n~
är en överdrift. Intresset har till den grad
koncentrerats på de styrmedel utredninget1
föreslår, att många andra viktiga problem
i sammanhanget tenderat att bli bort·
glömda. Debatten har på sina håll också •
präglats av viss brist på kännedom om
vad U68 egentligen föreslagit. Det är 1·i;.
serligen mycket begärt att alla som engagerar sig i diskussionen om den högre ut· ,
bildningens framtid skall ha läst de 800
sidorna betänkandetext. Men debatten ,
skulle nog vinna på att fler försökte tränga 1
in i de problem, som ligger bakom utredningens förslag.
U68-utredningen tillsattes i ett skede 1
som präglades av explosiv tillväxt av studerande, främst vid universitetens fria fakulteter. Mot en årlig tillströmning tiH <
universitet och högskolor om ca 7000 i t
1960-talets början stod år 1968 siffraa t
30 000. Denna utveckling borde ha kunnat c
förutses. 1960-talets stora skolreformer
förde successivt upp allt fler studerande r
till en nivå som berättigade till inträde 11
vid högre utbildningsanstalter. Kombina· ~
tionen av ett gymnasium utan yrkesinrikt·
ning och fritt tillträde till universitetens n
fria fakulteter kunde egentligen inte ha h
lett till något annat än det som skedde. En h
sannskyldig flodvåg av studerande kana· n
.iserades v1a gymnasierna m universiteten.
U68 :s allmänna målsättning, att försöka
få grepp om den högre utbildningen såväl
kvantitativt som ifråga om utbildningaroas inriktning, kan därför inte kritiseras.
Dagens 10 000-hövdade skara av arbetslösa nyexaminerade akademiker är bevis
nog för behovet av genomgripande reformer. Akademikerarbetslösheten är nämligen inte främst ett konjunkturellt, utan ett
strukturellt problem. Vi ’hade drabbats av
den, även om de senaste åren inte hade
präglats av ekonomisk stagnation.
Däremot kan utredningen (eller snarare regeringen) kritiseras för det sätt varpå
de nu föreslagna reformerna arbetats
fram. U68 :s inre cirkel har bestått av tre
verkschefer (Sö-chefen, AMS-chefen och
nniversitetskanslern) och statssekreteraren
i utbildningsdepartementet, som tillika
varit ordförande. Det är möjligt att denna
utredningskonstruktion, sett från regeringssynpunkt, varit effektiv. En sak är emellertid säker, och det är att metoden varit
opsykologisk. Ingen enda tung representant för den högre utbildningen, som ju
hela saken dock gäller, har fått vara med
xh ta ansvar för de förslag som läggs.
Jag bortser här från den avsatte Lundarektorn Per Stjernquist, som dels endast
ngått i en av flera referensgrupper, dels
lisat så excentriska drag att han ingalunda
kan ses som universitetens talesman) . Om
111an planerar en radikal omstöpning av
aela det högre utbildningsväsendet över
huvudet på dem det främst berör, då skall
111an inte vänta sig förtjust bifall. Då blir
457
istället misstänksamhet och negativism den
naturliga reaktionen.
Mycket kortfattat kan U68 :s förslag
sammanfattas i följande punkter:
All utbildning som bygger på genomgången gymnasieskola sammanförs till
ett enhetligt administrativt begrepp –
högskolan.
Högskolan dimensioneras för att i princip motsvara arbetsmarknadens efterfrågan på högskoleutbildade, vilket förutsätter att det fria tillträdet avskaffas
och spärrar införs över hela linjen.
All högskoleutbildning blir i princip
yrkesinriktad.
Den högre utbildningen decentraliseras
ytterligare genom lokalisering av utbildning till ytterligare en rad högskoleorter
(tillsammans med de nuvarande sammanlagt 19) .
Samhällets grepp om den högre utbildningen förstärks. All högre utbildning
på en och samma högskoleort får en
gemensam högskolestyrelse med en majoritet av s k samhällsrepresentanter.
Kritiken från universitets- och högskolehåll (det gäller både universitetslärare och
studenter) har inte minst skjutit in sig på
den sista punkten. Men inte något av förslagen har gått fritt från kritik. Låt oss
närmare skärskåda motiven bakom några
av de viktigaste.
Dimensioneringen
Frågan om en spärr för tillträde till högre
studier skall införas har mycket länge varit
en stridsfråga. Det finns många, både
bland konservativa och radikala, som häv- 458
dar att det fria tillträdet (med enbart
den inskränkning som ligger i att man
skall uppfylla vissa behörighetskrav) närmast är att betrakta som en demokratisk
rättighet. Det anses vara vars och ens
ensak att avgöra vad han vill studera och
den resandes ensak om studierna leder till
arbete efter examen eller ej.
Enligt min mening är det inte möjligt
att tillämpa detta frihetsresonemang i ett
läge där snart sagt alla medborgare har,
eller lätt kan skaffa sig, behörighet för
högre studier. Många riktar i dagens situation skarpa och berättigade anklagelser
mot regeringen för att den passivt åsett en
utveckling, som medfört att vi har över
l O000 arbetslösa akademiker här i landet.
Men detta akademikeröverskott är, som
jag redan nämnt, inte främst en följd av
den ekonomiska stagnationen under de senaste åren, utan det är strukturellt betingat. Det är en följd av reformerna i
underliggande skolformer. Jag tycker inte
att det är konsekvent att kräva att regeringen skall bära ansvaret för arbetsmarknadsföljderna av sin utbildningspolitik,
samtidigt som man förvägrar regeringen
rätten att använda de planeringsinstrument, som är nödvändiga för att förhindra
en allmän överproduktion av akademiker.
Om man kräver full sysselsättning för
akademikerna – och det gör man –
måste man acceptera en planmässig dimensionering av den högre utbildningen.
Däremot finns det anledning att kritisera U68 :s modell för dimensioneringen.
Den bygger nämligen på principen att tillströmningen aldrig skall tillåtas sjunka under den gräns, som svarar mot det prognosticerade behovet av framtida högutbjj.
dad arbetskraft, samtidigt som den inom
vissa gränser accepterar tal som ligger
högre. Det betyder att man alltid vill tilJ.
godose arbetsmarknadens efterfrågan, meD
att det också är i sin ordning att utbilda
fler än vad som behövs. Överskott av aka.
demiker accepteras, men inte brist.
Vidare har U68 utgått från antagand!!
att det skall råda balans på akademikenw
arbetsmarknad vid planeringsperiodem
början 1976. Eftersom allt tyder på att~
istället kommer att ha ett stort ackumulerat överskott, kommer dimensioneringe
att ligga i överkant. Även om det kan ’
finnas skäl att ta till med viss marginal,
är det uppenbart att vi också med U683 <
planer kommer att fortsätta den nuvam
de överproduktionen under 1970-taleb l
andra hälft. Redan idag producerar många s
utbildningsvägar akademiker nästan ulf.
slutande ”på lager”. Det enda korrektivet
mot detta ligger i att den spontana efter· t
frågan på högre utbildning sjunker d v
långt, att man inte ens med stirnulansåt· r
gärder kan nå de siffror U68 satt upp. s·
t•
studieorganisationen y
Enligt U68 bör all högre utbildning p
grundutbildningsnivå vara yrkesinriktad. P
Om man bortser från att det även i fraJIIo li
tiden skall finnas möjlighet att läsa enstab n:
kurser, innebär detta att all utbildniDc Y1
vid nuvarande filosofiska fakulteter sbll te
läggas upp i form av genomtänkta utbiW- a1
ningslinjer, som alla syftar till att förlJe. m
reda för ett visst yrke eller yrkesområde. m
Det betyder att särskilda utbildningsnämnder, med ansvar för var sin sektor
av högskoleutbildningen (t ex lärarutbildningar, administrativt-ekonomiska utbildningar, vårdutbildningar osv) kommer att
få ett stort inflytande över utbildningens
uppläggning. Också detta förslag har häftigt kritiserats. Man hävdar att utbildningen kommer att byråkratiseras. Det
hävdas också att institutionerna kommer
att förlora sin roll som förnyare av utbildningen och förmedlare av de färskaste
lorskningsrönen.
Jag tycker att denna kritik är överdriven. Sedan länge fungerar utbildningen
vid fackhögskolorna enligt detta mönster
– utan att någon veterligen slagit larm
om byråkratisering och förstelning. U tbildningslinjerna vid de tekniska högskolorna byggs t ex upp med hjälp av kurser
10m hämtas från de olika institutionerna.
Detta är nödvändigt om resultatet skall
kunna bli en praktiskt användbar yrkesutbildning. Att det hittills inte fungerat så
vid universitetens filosofiska fakulteter kan
ju inte vara ett sakligt skäl för att avvisa
systemet också för framtiden. Detta är
tvärtom en nödvändig följd av kravet på
yrkesinriktning av utbildningen.
Givetvis bör man vara på sin vakt när
principerna skall omsättas i praktisk verklighet. Att utbildningarna organiseras i en
medveten ordning med sikte på ett visst
rrkesområde får inte innebära att kvalitetskraven eftersätts. Likaså är det viktigt
att utbildningen inte ”atomiseras” i en
mängd srnå:bitar utan möjlighet till sarnmanhang och fördjupning. Man bör heller
459
inte glömma, att den som av något skäl
önskar kornbinera ämnen i sin examen
på ett alldeles eget sätt, enligt U68 har
full frihet att göra detta. De utbildningslinjer, som skall byggas upp, innebär ingen
tvångströja som alla tvingas ikläda sig.
U tiokaliseringen
Den föreslagna fortsatta utlokaliseringen
till sammanlagt 19 högskoleorter har med
rätta rönt stark kritik. Enligt U68 är det
angeläget att föra utbildningen närmare
de studerande. Skälet varför detta är angeläget anges vara, att då högskolan i framtiden kornmer att betjäna en mycket större
andel s k vuxenstuderande, är det av sociala skäl viktigt att se till att alla har
tillgång till utbildning någorlunda nära
hemorten.
Detta är ett av utredningens allra svagaste argument. Det skulle möjligen äga
relevans om avsikten vore att erbjuda ett
någorlunda fullständigt utbildningsutbud
på alla de 19 orterna. Men det är av naturliga skäl inte möjligt. För alla de nya
orter som föreslås gäller att utbildningsutbudet kornmer att bli synnerligen smalt.
Dessutom avser U68 inte att utlokalisera
den traditionella universitetsutbildningen
i nämnvärd utsträckning. Det är främst
nya, kortare kurser samt utbildningar av
det slag, som visserligen bygger på genomgången gymnasieskola men hittills inte räknats till högskoleutbildning, som skalllokaliseras till de nya orterna.
Därmed faller argumentet om närhet
till utbildningen. Ty det är bara den som
händelsevis råkar efterfråga en utbildning
460
som erbjuds i eller nära hans hemort, som
har någon glädje av reformen. Alla andra
tvingas, som hittills, att söka sig till de
stora universitets- och högskoleorterna.
Det sägs också klart ut i U68:s betänkande, att allmänna lokaliseringspolitiska
mål varit vägledande för förslaget snarare
än utbildningspolitiska. Iden att bygga ut
ett antal städer till högskoleorter med
3 000 a 4 000 studerande är från början
dödfödd. Även om det inte är fråga om
– som ibland antyds i debatten – att
grunda nya universitet, måste nya högskoleenheter planeras i någorlunda stor
skala. Det är tveksamt om den totala studerandevolymen alls kommer att räcka till
för att fylla dessa nya orter med ens 3 a
4 000 studerande vardera. Erfarenheten
visar, att de minsta orterna är de känsligaste vid en tillbakagång i studenttillströmningen. Redan Umeå universitet, som
dock är ett universitet, har fått stark känning av detta under de senaste två åren.
Hur skall det då inte bli med orter som
Halmstad, Kristianstad, Kalmar, Västerås
m fl orter som nu föreslås bli utbyggda
till högskoleorter?
Högskolestyrelserna
Strävan att närma universiteten och högskolorna till ”samhället” (som om de stode
utanför detta samhälle i stället för att
vara en del av det, vilket givetvis är fallet)
har lett U68 till att föreslå en otymplig
form av högskolestyrelser, vilka skall bilda
de högsta ledningsorganen på varje högskoleort. Hur irrationell den föreslagna
ordningen är, framgår bl a av att högskolestyrelsen i Stockholm skall förvalta
18 högskolor (inklusive Stockholms universitet), medan högskolestyrelsen i Öster.
sund får nöja sig med att basa över den
nyligen upprättade socialhögskolan därstä-
des plus eventuellt någon nytillkommande
utbildning. Av detta skäl räknar man med
att vid de större orterna delegera en sta
del av förvaltningsansvaret till de enskilda
högskolorna, vilka därigenom kommer att
bilda s k förvaltningsenheter.
I högskolestyrelserna skall ”samhällsrepresentanter” vara i majoritet. Det är tyd- 1
ligt att de kommunala skolstyrelserna fått
stå modell. Motiven för denna konstrul·
tion kan i korthet sammanfattas så, att
man vill garantera dels en demokratisk
kontroll över verksamheten, dels en lokal ii
anknytning till bl a kommunen och arbeB- c
marknaden.
Dessa motiveringar är med förlov sagt 1
generande svaga. I detta sammanhang r
finns inte de motiv för demokratisk kon- J
troll o dyl som kan åberopas för t ex före- n
tagsstyrelsernas del. Högskolan är ju ea e
del av den offentliga sektorn, den får sim 51
resurser anvisade av riksdagen och är 1111- s1
derställd ett centralt ämbetsverk (m n
kommer att heta UHÄ, Universitets· od st
högskoleämbetet). Offentlig insyn och kODtroll lider vi sålunda ingen besvärami fe
brist på. Vad den lokala anknytningen l» II
träffar, är det en grotesk tanke att ställ II
det högre utbildningsväsendet under regio- 01
nalt inflytande. Högskolorna har till uw- d
gift att utbilda akademiker för hela ta. d1
dets behov – inte för det närmast <11- kc
givande näringsgeografiska upplandet. Dit d1
ar mget fel att knyta representanter för
bl a näringslivet till högskolorna i någon
form, om avsikten är att tillföra planeringsarbetet sakkunskap. Men detta önskemål är inget argument för U68 :s styrelsekonstruktion.
U68:s högskolestyrelser borde därför
först som sist avvisas som det ogenomL tänkta förslag det är. Jag är också överc tygad om att en stor remissopinion kommer
att förkasta det. Samtidigt står det emellertid klart att politikerna i stor utsträckDing bundit sig för någon form av politiskt
inflytande på styrelsenivå. Frågan är d1’1
hur allvarligt man skall se på ett sådant
politikerinslag.
Jag hör inte till dem som tror att detta
ir början till slutet för högre utbildning
och forskning i Sverige. Farhågorna för
att forskningen skulle komma att ställas
mder direkt inflytande av lokala kommu- ~ aalpampar är med säkerhet överdrivna.
– Inte heller lär utbildningsplaneringen, an- – nat än i mycket stora drag, läggas under
1 rtt direkt politikerinflytande. Högskole- :J. !tyrelserna kommer förmodligen att ägna
– lig främst åt större frågor såsom samordJ Ding av befintliga resurser, byggnadsinveJ rteringar och dylikt.
Det ligger en fara i att alltför mycket
e fokusera intresset på högskolestyrelsernas
– makt, eftersom andra faktorer enligt min
a mening spelar större roll för utbildningens
•- :x:h forskningens villkor i framtiden – och
•- ile faktorerna bör inte skjutas i hakgrun- ,_ len. För exempelvis utbildningsstandarden
l- lommer behörighetsreglerna (som är un- :t ler utredning) att spela en avgörande roll.
461
Mycket tyder på att behörighetsreglerna
kommer att sättas så lågt, att förkunskaperna hos många studerande kommer att
ligga avsevärt under den redan nu betänkligt låga nivån. Forskningen kommer å
andra sidan att påverkas av bl a en förändrad sammansättning av forskningsrå-
den. Det finns krafter som arbetar på en
politisering av forskningsråden, och skulle
deras syften förverkligas finns det all anledning att hysa farhågor. Vill man styra
utbildning och forskning från statsmakternas sida, finns det alltså effektivare vägar
att gå än via de föreslagna högskolestyrelserna.
Vilka skall föra kulturarvet vidare?
Är alltså den massiva kritiken av U68
obefogad? Är U68 i själva verket bättre
än sitt rykte?
Jag anser inte att kritiken som riktas
mot U68 är obefogad. Det finns tvärtom
mycket i U68 :s förslag som bör rensas
bort, innan en reform av det högre utbildningsväsendet i vårt land genomförs.
Detta hade sannolikt också kunnat ske på
ett tidigare stadium, om man låtit representanter för universitet och högskolor
medverka i utredningsarbetet.
Men vilka skall då föra kulturarvet vidare, när universiteten blir ”lokalt styrda
yrkesskolor”? Hur blir det med vårt internationella anseende? Vad blir det egentligen för slags akademiker, dessa som skall
utbildas på yrkesinriktade linjer under
högskolestyrelsernas egid?
Jag tror att det här är viktigt att hålla
vissa saker i minnet. Universiteten var,
462
tills relativt nyligen, en angelägenhet för
en mycket liten minoritet. Vid sidan av
att svara för forskningen, som sysselsatte
något tusental personer, hade de begränsade uppgifter i form av utbildning av
läkare, lärare, jurister och ytterligare några
yrkesgrupper. Med 1960-talet har universiteten blivit en stor samhällssektor, med
uppgift att utbilda inemot en femtedel av
en årskull ungdomar.
Denna utveckling, som har sin motsvarighet också i en rad andra länder, kan
inte försiggå utan att många traditionella
begrepp ställs under omprövning. Kan vi,
och bör vi, i detta nya läge ställa samma
krav på universiteten som vi gjorde tidigare? Kan vi verkligen begära att universiteten och högskolorna skall utbilda
30 000 a 35 000 vetenskapligt skolade sanningssökare varje år? Räcker det inte om
de producerar ekonomer, lärare, förvaltningspersonal, tekniker o s v med en utbildning som svarar mot de behov, som
den arbetsmarknad ställer på vilken de
allra flesta av dem skall verka?
Jag tror det är viktigt att göra klart
för sig, att grundutbildningen vid universitet och högskolor idag har detta som
primär uppgift. De är och skall vara ut· 1
bildningsanstalter för den högutbildade
arbetskraft samhället behöver. Samtidigt
skall de så långt detta är möjligt svara fii J
en utbildningsmiljö som präglas av dea 1
nära kontakten med aktuell forskning, gainternationella utblickar, känner ansvar fii e
kvaliten i utbildningen och rekryterar dc /;
forskarbegåvningar som skall föra forsk· A
ningen vidare. Men alla som utbildas vid s
universitet och högskolor kan inte bli ku].
turbärare i den exklusiva mening som vi
tidigare förknippat med begreppet akademiker.
Våra ambitioner i detta avseende får
vi flytta upp ett pinnhål, till forskarut·
bildningen. Det är på den nivån de akademiska traditionerna får möjlighet att leva
vidare. Och om vi betänker att vi idag
utbildar nästan lika många doktorer som
vi för tjugo år sedan utbildade akademiker
totalt, på alla nivåer, tycker jag inte att
perspektivet är så skrämmande som det
stundom utmålas.