Erik Anners; Tage Erlander 1940-1949
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK ANNERS:
Tage Erlander 1940-1949
Det är beklagligt att T age Erlander haft så
bråttom med att ge ut andra delen av sina
memoarer, menar professor Erik Anners
sina kommentarer till boken. Om han
tett sig tid att tränga in i materialet,
skulle han ha kunnat skriva en unik krö-
aika om de trettio åren 1940-70. I stället
tslar partimannen, som ser det mesta ur
en enda synvinkel. Vissa avsnitt i boken
har därför blivit verklighetsfrämmande.
Men i en fråga höjde sig Erlander till
ltatsman, nämligen i förhandlingarna om
lit nordiskt försvarsförbund.
Av Tage Erlanders memoarer föreligger
nu andra delen, behandlande den period,
då han gjorde sitt stora politiska genombrott och avancerade till statsminister.
Man läser den med respekt om än inte
med beundran. Förlaget har på omslagspresentationen försiktigtvis varnat läsaren:
”åt den uppmärksamme läsaren” ger boken ”en bit av personen och politikern
Tage Erlander.” Ja, men då får man verkligen vara uppmärksam, och särskilt mycket av författarens gestalt framträder ändå
inte.
Både stilistiskt och i sak är boken helt
enkelt allför ytlig, en brist, som vidlådde
också första delen, ehuru i mindre mån.
I den var Tage Erlander ännu inte ledande politiker. Han hade just intet annat
att berätta om än sig själv. Och då kunde
han inte undgå att visa att han är både
pirituell och charmfull.
Av dessa egenskaper ser man inte mycket i den andra delen. Den som haft nöjet
– någon gång upplevelsen – att lyssna
till honom i riksdagen eller annorstädes
vid tillfällen, då han varit starkt engagerad, häpnar inför den gedigna långtråkighet, som mestadels präglar boken. Man
får ett intryck av att författaren med tämlig förströddhet dikterat en sammanbindande text kring ett material sammanbringat av nitiska assistenter. Churchill
brukade göra så på äldre dagar. Men då
skall man också ha hans stilistiska snille.
Här och var grips man av mild förargelse. Tage Erlander borde ha så mycket
att ge samtidshistorien att det är storskada
464
att han inte ansträngt sig mera. Inte heller
borde han ha haft så bråttom. Redan utgivningstakten i memoarerna avslöjar honom på den punkten. Hur duktiga hans
assistenter än varit kan han omöjligen ha
hunnit med att tränga in i och smälta det
ofantliga materialet. Genom sådan brådska i utgivningen – om den i fortsättningen får prägla arbetet – förstörs förmodligen vad som kunnat bli en unik
krönika över de centrala politiska händelserna i vårt land under de ödesmättade
decennierna från 1940 till 1970.
Ett sätt att förenkla arbetet hade varit
om författaren givit en kortfattad resume
över tiden 1940 till 1946 och i stället gått
på djupet från skeendet vid hans tillträde
till statsministerposten. I så fall hade man
sluppit hans repetitionskurs i nutidens
världshistoria, sedd ur hans egen något
konstlösa synvinkel, liksom, förhoppningsvis, uttalanden av typen: ”Sverige hade
vid denna tid”- nämligen då författaren
gjorde sitt korta gästspel som ecklesiastikminister – ”i själva verket ett av de mest
efterblivna utbildningsväsendena i Europa.” Läsaren frågar sig vilka länder
Tage Erlander då jämför med – men det
får han inte veta. Inte heller blir den politiskt kritiske läsaren gladare över att erinra sig, att vad som inte var sant då förmodligen är det numera, nämligen jämfört med de andra nordiska länderna samt
åtminstone Västtyskland, Frankrike och
England och att felet ligger i att de i huvudsak riktiga målsättningarna från Erlanders tid (stödda på den Baggeska utredningen ) kommit ur sikte under ett hejdlöst organisatoriskt och pedagogiskt expe·
rimenterande.
Partimannen
Här, som ofta eljest, är emellertid Tage
Erlander partimannen; en snart sagt barnafrom tro på att den socialdemokratiska
politiken var den principiellt riktiga och
den praktiskt enda möjliga präglar boken.
Genomgående i den är sålunda hans ovilja
mot ”borgarna”, närmare bestämt höger·
partiet och folkpartiet samt deras onda
ande, det enskilda näringslivet. Bondeför·
bundet behandlas naturligt nog med mera
aktning och förståelse. Lika generös som
han i regel är i sin karakteristik av person·
liga motståndare (det är egentligen bara
Bertil Ohlin och Herbert Tingsten, som
han antyder att han tycker illa om), lika
småskuren är han i bedömningen av den
borgerliga politiken och lika oförstående
inför de motiv, som vägledde den.
Nu skall man inte kritisera en politiker
som Tage Erlander för detta. Han ärsom sagt – den trofaste partimannen och
har med få undantag handlat som en
sådan. Ingen kan begära att han som för·
fattare skulle ha lyft sig i håret. Bekla·
gandet gäller för den delen inte bara Tagt
Erlander. Per Albin Hansson hade må·
hända på den punkten en större resn~
än den krets, som överlevde och efter·
trädde honom. Möjligen med undanta!
för Per Edvin Sköld – och opportunisten
Gunnar Myrda! – var man inom denna
fångad av den då ännu levande socialdemokratiska folkrörelsens intensiva (och
exklusiva) gruppkänsla. Att de socialkonservativa inom högern, som präglade 1946
års högerprogram, och de socialliberala
krafter inom folkpartiet, som stödde Bertil Ohlin, i själva verket stod socialdemokraterna mycket nära i sin syn på socialpolitiken, det tycks Erlander inte ha uppfattat. Det är skada. Och det är snart sagt
obegripligt att en människa med ett så
vaket och observant intellekt kan undgå
att reflektera över den politiska olycka,
som drabbade Sverige i slutet av 1940-
talet och vars verkningar fortfarande förföljer oss: den nästan oavlåtliga eskaleringen av motsättningen mellan socialdemokratin och den borgerliga oppositionen.
Eftersom Tage Erlander har sin dryga
del av ansvaret för utbildandet av ett politiskt system, där en knapp majoritet av
väljarna påtvingat den i det närmaste lika
starka minoriteten politiska åtgärder, som
minoriteten ofta upplevt som kränkande,
borde han rimligen ha funderat något
över systemets tillkomst. Men dylika försök
till djupare analys av det politiska skeende, som han från sin utsiktspunkt skildrar,
ger han sig inte in på. Hans memoarer är
– åtminstone tills vidare – ett äreminne
över det egna partiet, och därmed punkt.
PHM-striden
Hans politiska enögdhet gör hans skildring
av den stora PHM-striden (PHM betydde
Planhushållningsmotståndet, ett begrepp
, skapat av Per Albin Hansson) åren 1946
-1948 förbluffande verklighetsfrämmande. Tage Erlander framställer denna strid
1 som ett uttryck för en kraftansträngning
av det enskilda näringslivet. Genom en
465
miljonrullning till de borgerliga partierna,
främst då folkpartiet, och genom en väldig
ekonomisk insats på ett näringslivets eget
opinions’bildningsmaskineri, skulle detta
ha velat åstadkomma ett maktskifte. Men
här måste han vara illa informerad, eller
också har minnena från de för honom
personligen så påfrestande åren 1946 till
1948 varit så bittra, att han skjuter verkligheten åt sidan. I detta senare fall skulle
man kunna förstå honom. Herbert Tingstens polemik var ohygglig i sin slagkraft,
och den som under Tingstens storhetstid
utsattes för hans formuleringskonst har
säkerligen haft svårt att glömma vad som
då sades.
Det intressanta är i vart fall att det enskilda näringslivet aldrig tog vara på chansen att skapa maktbalans i propagandan
genom att på allvar mobilisera sina resurser. Hade man gjort det är det möjligt att
Tage Erlander förlorat 1948. Så knappt
räddades socialdemokraterna av sin egen
kraftfulla ekonomiska och personella valinsats – i senare tid endast jämförlig med
vad som presterades i 1973 års valrörelse.
Vad näringslivet gjorde under PHMstriden var egentligen inte mera än att
prestera en i stort sett måttlig höjning av
anslagen till högern och folkpartiet samt
att satsa särdeles begränsade medel på
några egna informationscentra. Vad den
första åtgärden beträffar bör man minnas,
att på den tiden fanns inte stats- och kommunanslagen till partiväsendet. Den enda
motvikten till fackföreningsrörelsens än i
dag för svenska förhållanden enorma ekonomiska stöd till det socialdemokratiska
466
partiet var just företagsanslagen till de
borgerliga partierna. Vad näringslivets
egna informationscentra angår torde de
tillsammans endast ha disponerat en bråkdel av de belopp, som socialdemokraterna
genom kollektivanslutningen avtvingade
de icke socialdemokratis·ka röstande LOanslutna i bidrag till det socialdemokratiska partiets valkassor.
Personligheten
En stor förtjänst har boken, och här avspeglar den författarens personlighet. Den
är verkligen ärlig. Förvisso inte i den på
djupet rannsakande självbekännelsens
form. Detta röstläge torde passa Tage
Erlander illa. Utan i den mindre komplicerade men i längden kanske lika svåra
beredvilligheten att utan efterkonstruktio~
ner tala om v;ad man i sitt politiska liv
verkligen stått för. Tage Erlander gör det.
Och när han hade kunnat undanhålla
eftervärlden vittnesbörd om sin i yngre år
svårartade naivitet i utrikespolitiska sammanhang, gör han det inte. I det brev,
som han den 5 december 1945 riktade till
justitieminister Herman Zetterberg, framställer han nämligen några reflexioner om
motsättningen mellan väst och öst, som är
nästan komiskt illustrativa. En huvudtanke i brevet är sålunda att ”tragiken i
den nuv·arande situationen är ju den att
det säkerligen både på engelskt och ryskt
håll finnes en absolut ärlig vilja att bygga
upp en värld i fred, men att en serie missförstånd hotar att driva oss in i en åter·
vändsgränd, där vi inte längre har något
val”. Detta skrevs alltså då Stalin stod på
höjden av sin maktställning.
Efter det kommunistiska maktövertagandet i Prag 1948 förefaller han ha tänkt
om. En långt större klarsyn präglade hans
handläggning av förhandlingarna om det
nordiska försvarsförbund, som aldrig kom
till stånd. Här höjde han sig för ett ögonblick till statsman. Vilken skada att han
inte i sin fortsatta gärning som statsminister kunde hålla sig kvar på den nivån.
Och så synd om han fortsätter att skriva
lika tråkiga memoarer.
Tage Erlander 1940-1949
Det är beklagligt att T age Erlander haft så
bråttom med att ge ut andra delen av sina
memoarer, menar professor Erik Anners
sina kommentarer till boken. Om han
tett sig tid att tränga in i materialet,
skulle han ha kunnat skriva en unik krö-
aika om de trettio åren 1940-70. I stället
tslar partimannen, som ser det mesta ur
en enda synvinkel. Vissa avsnitt i boken
har därför blivit verklighetsfrämmande.
Men i en fråga höjde sig Erlander till
ltatsman, nämligen i förhandlingarna om
lit nordiskt försvarsförbund.
Av Tage Erlanders memoarer föreligger
nu andra delen, behandlande den period,
då han gjorde sitt stora politiska genombrott och avancerade till statsminister.
Man läser den med respekt om än inte
med beundran. Förlaget har på omslagspresentationen försiktigtvis varnat läsaren:
”åt den uppmärksamme läsaren” ger boken ”en bit av personen och politikern
Tage Erlander.” Ja, men då får man verkligen vara uppmärksam, och särskilt mycket av författarens gestalt framträder ändå
inte.
Både stilistiskt och i sak är boken helt
enkelt allför ytlig, en brist, som vidlådde
också första delen, ehuru i mindre mån.
I den var Tage Erlander ännu inte ledande politiker. Han hade just intet annat
att berätta om än sig själv. Och då kunde
han inte undgå att visa att han är både
pirituell och charmfull.
Av dessa egenskaper ser man inte mycket i den andra delen. Den som haft nöjet
– någon gång upplevelsen – att lyssna
till honom i riksdagen eller annorstädes
vid tillfällen, då han varit starkt engagerad, häpnar inför den gedigna långtråkighet, som mestadels präglar boken. Man
får ett intryck av att författaren med tämlig förströddhet dikterat en sammanbindande text kring ett material sammanbringat av nitiska assistenter. Churchill
brukade göra så på äldre dagar. Men då
skall man också ha hans stilistiska snille.
Här och var grips man av mild förargelse. Tage Erlander borde ha så mycket
att ge samtidshistorien att det är storskada
464
att han inte ansträngt sig mera. Inte heller
borde han ha haft så bråttom. Redan utgivningstakten i memoarerna avslöjar honom på den punkten. Hur duktiga hans
assistenter än varit kan han omöjligen ha
hunnit med att tränga in i och smälta det
ofantliga materialet. Genom sådan brådska i utgivningen – om den i fortsättningen får prägla arbetet – förstörs förmodligen vad som kunnat bli en unik
krönika över de centrala politiska händelserna i vårt land under de ödesmättade
decennierna från 1940 till 1970.
Ett sätt att förenkla arbetet hade varit
om författaren givit en kortfattad resume
över tiden 1940 till 1946 och i stället gått
på djupet från skeendet vid hans tillträde
till statsministerposten. I så fall hade man
sluppit hans repetitionskurs i nutidens
världshistoria, sedd ur hans egen något
konstlösa synvinkel, liksom, förhoppningsvis, uttalanden av typen: ”Sverige hade
vid denna tid”- nämligen då författaren
gjorde sitt korta gästspel som ecklesiastikminister – ”i själva verket ett av de mest
efterblivna utbildningsväsendena i Europa.” Läsaren frågar sig vilka länder
Tage Erlander då jämför med – men det
får han inte veta. Inte heller blir den politiskt kritiske läsaren gladare över att erinra sig, att vad som inte var sant då förmodligen är det numera, nämligen jämfört med de andra nordiska länderna samt
åtminstone Västtyskland, Frankrike och
England och att felet ligger i att de i huvudsak riktiga målsättningarna från Erlanders tid (stödda på den Baggeska utredningen ) kommit ur sikte under ett hejdlöst organisatoriskt och pedagogiskt expe·
rimenterande.
Partimannen
Här, som ofta eljest, är emellertid Tage
Erlander partimannen; en snart sagt barnafrom tro på att den socialdemokratiska
politiken var den principiellt riktiga och
den praktiskt enda möjliga präglar boken.
Genomgående i den är sålunda hans ovilja
mot ”borgarna”, närmare bestämt höger·
partiet och folkpartiet samt deras onda
ande, det enskilda näringslivet. Bondeför·
bundet behandlas naturligt nog med mera
aktning och förståelse. Lika generös som
han i regel är i sin karakteristik av person·
liga motståndare (det är egentligen bara
Bertil Ohlin och Herbert Tingsten, som
han antyder att han tycker illa om), lika
småskuren är han i bedömningen av den
borgerliga politiken och lika oförstående
inför de motiv, som vägledde den.
Nu skall man inte kritisera en politiker
som Tage Erlander för detta. Han ärsom sagt – den trofaste partimannen och
har med få undantag handlat som en
sådan. Ingen kan begära att han som för·
fattare skulle ha lyft sig i håret. Bekla·
gandet gäller för den delen inte bara Tagt
Erlander. Per Albin Hansson hade må·
hända på den punkten en större resn~
än den krets, som överlevde och efter·
trädde honom. Möjligen med undanta!
för Per Edvin Sköld – och opportunisten
Gunnar Myrda! – var man inom denna
fångad av den då ännu levande socialdemokratiska folkrörelsens intensiva (och
exklusiva) gruppkänsla. Att de socialkonservativa inom högern, som präglade 1946
års högerprogram, och de socialliberala
krafter inom folkpartiet, som stödde Bertil Ohlin, i själva verket stod socialdemokraterna mycket nära i sin syn på socialpolitiken, det tycks Erlander inte ha uppfattat. Det är skada. Och det är snart sagt
obegripligt att en människa med ett så
vaket och observant intellekt kan undgå
att reflektera över den politiska olycka,
som drabbade Sverige i slutet av 1940-
talet och vars verkningar fortfarande förföljer oss: den nästan oavlåtliga eskaleringen av motsättningen mellan socialdemokratin och den borgerliga oppositionen.
Eftersom Tage Erlander har sin dryga
del av ansvaret för utbildandet av ett politiskt system, där en knapp majoritet av
väljarna påtvingat den i det närmaste lika
starka minoriteten politiska åtgärder, som
minoriteten ofta upplevt som kränkande,
borde han rimligen ha funderat något
över systemets tillkomst. Men dylika försök
till djupare analys av det politiska skeende, som han från sin utsiktspunkt skildrar,
ger han sig inte in på. Hans memoarer är
– åtminstone tills vidare – ett äreminne
över det egna partiet, och därmed punkt.
PHM-striden
Hans politiska enögdhet gör hans skildring
av den stora PHM-striden (PHM betydde
Planhushållningsmotståndet, ett begrepp
, skapat av Per Albin Hansson) åren 1946
-1948 förbluffande verklighetsfrämmande. Tage Erlander framställer denna strid
1 som ett uttryck för en kraftansträngning
av det enskilda näringslivet. Genom en
465
miljonrullning till de borgerliga partierna,
främst då folkpartiet, och genom en väldig
ekonomisk insats på ett näringslivets eget
opinions’bildningsmaskineri, skulle detta
ha velat åstadkomma ett maktskifte. Men
här måste han vara illa informerad, eller
också har minnena från de för honom
personligen så påfrestande åren 1946 till
1948 varit så bittra, att han skjuter verkligheten åt sidan. I detta senare fall skulle
man kunna förstå honom. Herbert Tingstens polemik var ohygglig i sin slagkraft,
och den som under Tingstens storhetstid
utsattes för hans formuleringskonst har
säkerligen haft svårt att glömma vad som
då sades.
Det intressanta är i vart fall att det enskilda näringslivet aldrig tog vara på chansen att skapa maktbalans i propagandan
genom att på allvar mobilisera sina resurser. Hade man gjort det är det möjligt att
Tage Erlander förlorat 1948. Så knappt
räddades socialdemokraterna av sin egen
kraftfulla ekonomiska och personella valinsats – i senare tid endast jämförlig med
vad som presterades i 1973 års valrörelse.
Vad näringslivet gjorde under PHMstriden var egentligen inte mera än att
prestera en i stort sett måttlig höjning av
anslagen till högern och folkpartiet samt
att satsa särdeles begränsade medel på
några egna informationscentra. Vad den
första åtgärden beträffar bör man minnas,
att på den tiden fanns inte stats- och kommunanslagen till partiväsendet. Den enda
motvikten till fackföreningsrörelsens än i
dag för svenska förhållanden enorma ekonomiska stöd till det socialdemokratiska
466
partiet var just företagsanslagen till de
borgerliga partierna. Vad näringslivets
egna informationscentra angår torde de
tillsammans endast ha disponerat en bråkdel av de belopp, som socialdemokraterna
genom kollektivanslutningen avtvingade
de icke socialdemokratis·ka röstande LOanslutna i bidrag till det socialdemokratiska partiets valkassor.
Personligheten
En stor förtjänst har boken, och här avspeglar den författarens personlighet. Den
är verkligen ärlig. Förvisso inte i den på
djupet rannsakande självbekännelsens
form. Detta röstläge torde passa Tage
Erlander illa. Utan i den mindre komplicerade men i längden kanske lika svåra
beredvilligheten att utan efterkonstruktio~
ner tala om v;ad man i sitt politiska liv
verkligen stått för. Tage Erlander gör det.
Och när han hade kunnat undanhålla
eftervärlden vittnesbörd om sin i yngre år
svårartade naivitet i utrikespolitiska sammanhang, gör han det inte. I det brev,
som han den 5 december 1945 riktade till
justitieminister Herman Zetterberg, framställer han nämligen några reflexioner om
motsättningen mellan väst och öst, som är
nästan komiskt illustrativa. En huvudtanke i brevet är sålunda att ”tragiken i
den nuv·arande situationen är ju den att
det säkerligen både på engelskt och ryskt
håll finnes en absolut ärlig vilja att bygga
upp en värld i fred, men att en serie missförstånd hotar att driva oss in i en åter·
vändsgränd, där vi inte längre har något
val”. Detta skrevs alltså då Stalin stod på
höjden av sin maktställning.
Efter det kommunistiska maktövertagandet i Prag 1948 förefaller han ha tänkt
om. En långt större klarsyn präglade hans
handläggning av förhandlingarna om det
nordiska försvarsförbund, som aldrig kom
till stånd. Här höjde han sig för ett ögonblick till statsman. Vilken skada att han
inte i sin fortsatta gärning som statsminister kunde hålla sig kvar på den nivån.
Och så synd om han fortsätter att skriva
lika tråkiga memoarer.