Thede Palm; Leif Cassels minnen
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDE PALM:
Leif Cassels minnen
Ju flera memoarer man läser, ju mer förstår
man att konsten att skriva sådana måste vara
svår. Om det skall vara någon mening med
tryckta minnen, bör vad som en gång hänt
återges så som författaren själv kommer ihåg
det eller som han nu, med hjälp av t ex brev
eller handlingar, anser sig kunna återminnas
det. Vad som har sagts för länge sedan blir
väl aldrig korrekt återgivet. Goda repliker har
en benägenhet att forma sig bättre sedan de
blivit framförda, och det är vanligen den senare och mera välgjorda upplagan som är lättast att minnas. Omdömen som varit skarpa
måste kanske i rättvisans eller humanitetens
namn mildras eller utelämnas, men glättar
man dem för att själv framstå som mera omdömesgill eller fördragsam, blir resultatet kanske bara tråkigt. Går det inte att skriva som
det var, är det bättre att inte skriva alls.
Dock ges det ut memoarer av eldfängda
personligheter som söker framstå som om de
aldrig sagt ett ont ord; eller minnen som lägger dagens värderingar på vad som varit, vilket
brukar vara meningslöst; eller böcker där författaren närmast ber om ursäkt för att han
skriver, och varför skriver han då? Leif Cassels ”Så vitt jag minns” (Askild & Kämekull,
pris inb 79: 50 kr) är annorlunda.
Hans barndomsminnen är sådana att man
tycker sig kunna ta på dem. Fadern, den originelle professorn, och hans familj har beskrivits initierat på annat håll, men sonen har anledning att minnas på ett nära sätt. Hans minnen från landsstaten och från jordbrukaråren
på Gunnerud är lättsamma men inte grunda.
Med riksdagstiden kommer allvaret in; då har
han också den tekniska fördelen av tillgången
till riksdagsprotokoll. Historierna blir därför
inte färre. Men i längden kan det inte heller
vara lätt att inte ha ansvar för vad som görs
utan för att söka hindra andra från att göra
vad man själv uppfattar som oriktigt eller
orätt.
Cassel var från början inriktad på bostadspolitiken. Men han kom att taga upp opposi·
tion på allt flera fronter, och alltid med häv·
dande av individens rätt. Han hade det mora·
liska modet att gå emot den orimligt hårda
skattestrafflagen, med vars hjälp finansminist·
rar förmår vårt skattesystem att fungera sedan
skattemoralen undergrävts. Han gick emot
överförmynderi, alla de fall där stat och kom·
mun i onödan lägger sig i enskilda människors
privatliv och handlande. Han vågade rent av
opponera ur rättvisesynpunkt mot att spritpri·
serna användes som medel i folknykterhetens
tjänst.
I detta som i annat – man skall inte glöm·
ma hans insatser i Nordiska rådet – behöll
han gott humör, slagfärdighet och sinne för
medmänsklighet. Hans korta personkarakteristiker hör till det bästa i boken. När han i sitt
tal till Gunnar Heckscher, då denne blivit par·
tiledare, önskade honom förmågan att dela en
halvpanna med svenska folket, satte han fing·
ret på en öm punkt.
Det går att spekulera över hur Cassel skulle
blivit som högerns ledare. Förmodligen hade
han haft lättare att överbrygga de delvis konst·
lade motsättningar som förekom. Han äger för·
måga att handskas med människor. Han var
dessutom mera konservativ, vilket inte skadat
i ett konservativt parti.
Hans minnen är sådana att man blir glad
då man läser dem.
THEDE PALM:
Leif Cassels minnen
Ju flera memoarer man läser, ju mer förstår
man att konsten att skriva sådana måste vara
svår. Om det skall vara någon mening med
tryckta minnen, bör vad som en gång hänt
återges så som författaren själv kommer ihåg
det eller som han nu, med hjälp av t ex brev
eller handlingar, anser sig kunna återminnas
det. Vad som har sagts för länge sedan blir
väl aldrig korrekt återgivet. Goda repliker har
en benägenhet att forma sig bättre sedan de
blivit framförda, och det är vanligen den senare och mera välgjorda upplagan som är lättast att minnas. Omdömen som varit skarpa
måste kanske i rättvisans eller humanitetens
namn mildras eller utelämnas, men glättar
man dem för att själv framstå som mera omdömesgill eller fördragsam, blir resultatet kanske bara tråkigt. Går det inte att skriva som
det var, är det bättre att inte skriva alls.
Dock ges det ut memoarer av eldfängda
personligheter som söker framstå som om de
aldrig sagt ett ont ord; eller minnen som lägger dagens värderingar på vad som varit, vilket
brukar vara meningslöst; eller böcker där författaren närmast ber om ursäkt för att han
skriver, och varför skriver han då? Leif Cassels ”Så vitt jag minns” (Askild & Kämekull,
pris inb 79: 50 kr) är annorlunda.
Hans barndomsminnen är sådana att man
tycker sig kunna ta på dem. Fadern, den originelle professorn, och hans familj har beskrivits initierat på annat håll, men sonen har anledning att minnas på ett nära sätt. Hans minnen från landsstaten och från jordbrukaråren
på Gunnerud är lättsamma men inte grunda.
Med riksdagstiden kommer allvaret in; då har
han också den tekniska fördelen av tillgången
till riksdagsprotokoll. Historierna blir därför
inte färre. Men i längden kan det inte heller
vara lätt att inte ha ansvar för vad som görs
utan för att söka hindra andra från att göra
vad man själv uppfattar som oriktigt eller
orätt.
Cassel var från början inriktad på bostadspolitiken. Men han kom att taga upp opposi·
tion på allt flera fronter, och alltid med häv·
dande av individens rätt. Han hade det mora·
liska modet att gå emot den orimligt hårda
skattestrafflagen, med vars hjälp finansminist·
rar förmår vårt skattesystem att fungera sedan
skattemoralen undergrävts. Han gick emot
överförmynderi, alla de fall där stat och kom·
mun i onödan lägger sig i enskilda människors
privatliv och handlande. Han vågade rent av
opponera ur rättvisesynpunkt mot att spritpri·
serna användes som medel i folknykterhetens
tjänst.
I detta som i annat – man skall inte glöm·
ma hans insatser i Nordiska rådet – behöll
han gott humör, slagfärdighet och sinne för
medmänsklighet. Hans korta personkarakteristiker hör till det bästa i boken. När han i sitt
tal till Gunnar Heckscher, då denne blivit par·
tiledare, önskade honom förmågan att dela en
halvpanna med svenska folket, satte han fing·
ret på en öm punkt.
Det går att spekulera över hur Cassel skulle
blivit som högerns ledare. Förmodligen hade
han haft lättare att överbrygga de delvis konst·
lade motsättningar som förekom. Han äger för·
måga att handskas med människor. Han var
dessutom mera konservativ, vilket inte skadat
i ett konservativt parti.
Hans minnen är sådana att man blir glad
då man läser dem.