Dagens frågor; Depressionspsykos

Dagens frågor
Depressionspsykos
Den svenska allmänheten har sedan senare
delen av augusti fått många dåliga nyheter
på det ekonomiska området. Det började med
att räntan höjdes, vilket inte borde förvånat
någon med tanke på valutareservens fortsatta
nedgång. Men så kom ett kursfall på börsen
påminnande om oljekrisens dystraste veckor.
Det kursfallet – eller i vart fall dess omfattning – var däremot förvånande, eftersom
den svenska exportindustrin fortfarande
blomstrar under en högkonjunktur, som den
inte upplevt på länge. Särskilt gäller detta
våra stora basprodukter, cellulosa, papper och
stål.
Visserligen är denna konjunktur såtillvida
prekär, som det nästan bara är vårt eget land,
som befinner sig i en så gynnsam situation.
För andra, t ex Danmark, Italien och England är läget mycket svårt. Å andra sidan är
meningarna delade huruvida vår svenska exportkonjunktur skulle väsentligt försvagas under detta år eller ens nästa år. Det finns alltså anledning att tillsvidare taga saken kallt
och vänta både med aktierealisationer och
depressionsjämmer. Fortfarande finns möjligheten att världskonjunkturen vänder nästa
år, så att Sverige inte hinner med någon djupare egen svacka innan de positiva verkningarna från världsekonomin kan få gynnsamma
återverkningar här hemma.
Men i stället för kyla och fattning har vi
fått uppleva ansatser till en depressionspsykos,
där man till och med bringat katastrofen från
1930-talet i åtanke. Särskilt har massmedia
bidragit med Kassandraskrin, som torde
skrämt många. Detta är farligt inte bara för
småsparare, som kan bringas att i panikens
tecken sälja sina aktier, utan också därför att
viljan till nyinvesteringar och expansion hos
små- och mellanstora företagare kan svikta.
Psykoser av detta slag leder erfarenhetsmässigt
till onda cirklar. Pessimistiska prognoser blir
självförverkligande genom att allt tolkas i
svart. Även goda nyheter kan vantolkas och
leda till fortsatta skrärnselreaktioner.
Ett exempel på detta var president Fords
och utrikesminister Kissingers skarpa varning
till de oljeproducerande länderna mot fort·
satta prishöjningar, vilket sades skulle kunna
leda just till en världsdepression. Reaktionca
i pressen världen runt blev oro – man såg i
uttalandena just bekräftelser på att en ekonomisk katastrof står för dörren.
I själva verket var de båda amerikansia
politikernas aktion både tillfredsställande ock
lugnande. Oljeländerna – enkannerligca
arabstaterna – har bedrivit en utpressningspolitik, som tillfogat den industrialiserade
västvärlden betydande skador. Det var på tiden att oljeschejkema erinrades om att vitterns i-länder har bestämd vilja att försvm
sig, om de finner att oljeprisutpressnings
blir ett verkligt hot mot deras välfärd.
Stormvarning för Danmark
Det politiska dramat i Danmark är långt ifrh
slut. Men regeringen Harding överlevde i ~
ternber sitt hittills svåraste prov och klarade
sig genom en politisk kompromiss. Det VII
den fjärde i ordningen under regeringCII
knappt tio månader långa existens.
Hr Hartlings parlamentariska läge innelir
att han för att få en majoritet måste Il
stöd antingen av socialdemokraterna eller •
Mogens Glistrops s k Frarnstegsparti. HaJt.
ling försökte i veckovis först att få socialdt
mokratema med på regeringens skattCID
gram, som innehöll rätt omfattande skaatsänkningar och samtidigt höjning av mo•
från 15 till 20 procent. Men det lyckades ialt.
Efter förhandlingar med de borgerliga
sökte han ännu en gång att få en övere
melse med Anker Jörgensens socialdem
ter. Vid det laget höll regeringens trov·
het på att försvagas bland väljarna, som
ligt flera opinionsmätningar i stort antal
le ha slutit upp bakom Hartling. Men
höll på att närma sig socialdemokraterna
de för mycket och för länge.
Inte heller denna gång lyckades det. I
llillet såg det ut att bli en samverkan med
den andra sidan i Folketinget, dock ej med
Glistrops folk. HartJing saknade ej många
t&ter för att få en nödvändig majoritet. Hoppet om att skatteprogrammet skulle gå igeIIDIII tillintetgjordes, då socialdemokrater och
Glistrops parti aktivt gick emot regeringen
Ullder debatten. Socialdemokraterna avstod
Yisserligen från att rösta emot men lät sig i
llillet infångas av ett kommunistiskt förslag
till misstroendevotum, vilket Glistrop också
anslöt sig till: Partidisciplinen höll bland socialdemokraterna, där meningarna dock var
så delade att Anker Jörgensen, vars svaghet
blir allt tydligare, tvingades sätta in sin ställDing på att hålla partiet samlat.
Däremot höll inte enigheten inom Glistrops
parti. Det räddade hr Hartlings regering. Fyll av Glistrops partikamrater röstade mot
kommunisternas misstroendevotum och för repgens förslag, som enligt Glistrop betydde brott mot ett löfte om ännu större skattelättnader. Det blev alltså en rämna inom
Framstegspartiet, och den är ännu inte läkt,
även om skadan begränsats till att ett par
medlemmar lämnat partiet. En lämnar Folketinget helt och avlöses av en mera trogen
medlem, men den andra har lämnat partigruppen och kommer i fortsättningen att
återfinnas på den borgerliga sidan av Folketinget.
På det juridiska området förefaller hr Glistrops framtid osäker, sedan den länge förberedda processen mot honom nu har börjat.
Den kommer att fortsätta i åratal, och påstå-
endet om att det är fråga om politisk förföljelse kommer att upprepas åter och åter igen.
Det har myndigheterna huvudsakligen sig
själva att tacka för. Saken har dragits ut för
länge, och nu kommer åtalet då Mogens Glistrop har blivit en central figur i dansk politik, även om hans ställning rubbats och hans
parti försvagats.
Men också regeringen HartJing har försva- 395
gats. Ett nytt stormlopp emot den låter säkerligen inte vänta på sig länge. Barometern för
vintern och våren – om nu regeringen överlever så länge – står på storm.
Kyrkliga bekymmer
Inte oväntat begagnade statsminister Palme
tillfället, då folkpartiets landsmöte mot partistyrelsens önskan uttalade sig för skilsmässa
mellan stat och kyrka, att på nytt aktualisera
denna fråga. Avsikten var naturligtvis att så
splittring bland de borgerliga och att sätta hr
Helen i en besvärlig situation. Han skickade
fram kyrkominister Hans Gustafsson, som i
TV-rutan tungt och förtroendeväckande talade om att han studerat remissvaren på fru
Myrdals dödsskjutna utredning – han måste
vara både snabbläsare och snabbtänkare av
rang. En skilsmässa måste komma till stånd,
sade han, givetvis utan att förklara sitt ”måste”. Han var däremot beredd att skjuta upp
den till 1992. Han räknar uppenbarligen med
att, om inte han själv, så i varje fall hr Palme skall sitta så länge.
Ett snabbt svar kom från de kretsar inom
det socialdemokratiska partiet, som är emot
skilsmässan. Hr Kjell Ericson i Malmö ledde på sin tid den s k Malmökonferensen mot
fru Myrdal. Även nu reagerade han och hans
meningsfränder bestämt. De hade tydligen
inte förstått, att hr PaJmes initiativ var taktiskt betingat och inte avsåg att vara något
annat. Splittringen inom statsministerns parti
i denna fråga blev åter demonstrerad, och
det var förmodligen inte hr PaJmes mening.
Kyrkoministern hänvisade också i TV till
ett uttalande av biskop Lindegård i Växjö,
och i detta fall förstår man honom bättre.
Biskopen har trots prästbristen i stiftet avvisat en kvinnlig teol kand, som han i varje
fall inte vill prästviga nu. Han säger att teologiska samtal pågår i stiftet, och han kan inte tänka sig att prästviga kvinnor före 1976.
Nu kan en biskop vägra att prästviga vem
han vill, och om hans samvete förbjuder det,
396
behöver han inte alls prästviga kvinnor. När
hr Lindegård valdes till biskop var han emellertid positiv till kvinnliga präster. Att hans
samvete skulle vara så inrättat, att det ändrat
sig efter utnämningen för att sedan väntas
återgå till sitt forna tillstånd på våren 1976,
förefaller vara uteslutet.
Han har alltså inte uttryckt sig fullt klart.
Han kunde kanske ha sagt att han räknade
med att domprosten Danelis inflytande i
stiftet skulle komma att upphöra om några
år. Men så sade han inte. Att han även annars har svårt att sätta sina tankar i ord
tycks vara uppenbart. Han har nämligen också talat om att han haft ett själavårdande
samtal med den enda kvinnliga prästen i stiftet, en vice komminister på Öland. Hon å sin
sida uppfattade först samtalet så att biskopen
uppmanat henne att söka sig ur stiftet. Att
detta skulle innebära själavård förefaller en
lekman, som inte utsätts för sådan, vara osannolikt. Biskopen har också”. förklarat att han
inte avsett något dylikt.
Kanske kan man föreslå hr Lindegård att
han gör upp med någon duktig journalist i
Växjö att alla biskopliga uttalanden i fortsättningen skall gå genom denne. Då blir
säkerligen formuleringarna begripliga; hr biskopen alltid obetaget att, liksom presidenten
i Amerikas Förenta Stater, efteråt ändra på
innehållet, om detta av någon anledning
skulle visa sig vara olämpligt. Eller också kan
han göra som en av hans stora föregångare
brukade göra, fastän av annan anledning:
han gick i vinteride på Östrabo och lät då
inte höra av sig.
Partierna förser sig
Det har varit svårt för kommuner och landsting att undvika skattehöjningar i år. På en
del håll har man lyckats, på andra misslyckats. Ändå har de kommunala instanserna fått
hålla igen på utgifterna mer än någonsin.
Också högt behjärtansvärda anslagskrav har
man många gånger tvingats avvisa.
Det finns dock ett område som enligt fram.
för allt socialdemokratiska kommunalpolitiker bör undandras alla besparingsambitioner. Det är partistödet. I Kalmar läns lands.
ting höjs stödet från 7 000 till 12 000 kr per
mandat. Endast moderaterna reserverade sir
i förvaltningsutskottet. I Jönköpings läm
landsting blir stödet lika stort, en höjning med
4 000 kr per mandat. Moderaterna och folk·
partistema i förvaltningsutskottet krävde oför·
ändrade bidrag.
Även i ett läge då kommunerna har goda
finanser är så stora höjningar motbjudande
I dagens bekymmersamma budgetsituation ir
de en ren utmaning, framför allt som någa
övertygande motiveringar inte framlagts lir
att partiemas ekonomiska behov skulle vall
så mycket större än andra kommunala viD
samheters.
Partistödshöjarna har hävdat att ans!•
ökningarna inte påverkar kommunernas ebo
norni i stort. Argumentet är ovidkommandt
Med rätt eller orätt hyser många männisbt
misstro mot politiker. Detta kommer nu •
nolikt att öka genom omdömeslösa kolllllll’
nalmäns partiegoism. Vad skall medbo
tänka när politikerna skär ner eller a ·
det ena anslagsäskandet efter det andra,
tidigt som de beviljar sina egna organisa ·
ner rundhänta ökningar? Säkert kommer
skilliga att fråga sig hur kommunalpolitik
hushållar med skattepengar över huvud
Kanske de tror att generositeten är begr··
till politikerna själva.
Höjda partistöd är farliga även i ett sperspektiv. Det talas ibland om pamp ·
Ingen tvekan råder om att allvarliga te
ser i den riktningen numera förekommer.
ken med detta är ingenting mindre än att
det demokratiska systemet kan hotas, bl a
nom att missnöjespartier av samma slag
i Danmark och Norge provoceras fram.
borgamas tålamod är redan hårt p •
framför allt genom den hämningslösa
skattepolitiken. Det har nu gått så långt
alla politiker, oavsett färg, har anledning att
besinna sitt moraliska ansvar. De som snålar
med medel till väsentliga samhällsändamål
men som samtidigt är ytterligt frikostiga med
liattebetalarnas pengar mot de egna partieroa gör motsatsen. Den draksådden kan stå
dem dyrt.
”De små profitörerna”
En av socialdemokratiens trogna nationalekonomer, professorn i Göteborg Bo Södersten
och hans forskningsassistent Bo Sanddin publicerade i nr 5 av Tiden en artikel: Bostadsekonomi och bostadspolitik, som är mycket
upplysande. Särskilt gäller detta deras syn på
småhusägarna.
De säger bl a: ”Vi är på väg in i en situation där medelklassens medlemmar inte alls
har några möjligheter att genom sparande ur
arbetsinkomster skaffa sig en förmögenhetstillväxt som tillnärmelsevis är jämförlig med
den som värdestegringen på villor representerar.
Det är, för att ta ett konkret exempel,
omöjligt för en yngre akademisk lärare med
en årlig inkomst på 60 000–70 000 kronor att
spara de 15 000 kronor ur en beskattad inkomst som han automatiskt får varje år genom att äga ett egnahem. Följderna av
denna tingens ordning kan naturligtvis inte
utebli i längden: de undergräver samhällsansvar och är ett hån mot alla strävanden till
solidaritet och jämlikhet.”
För att i jämlikhetens namn trycka ned
också småhusägarna – de kallas för ”de små
profitörerna” – skisserar de båda socialistiska
ekonomerna ett antal ingrepp i nu gällande
realisationsvinstbeskattning.
För det första bör indexklausulen avskaffas
och skatt uttagas även på enbart nominella
värdestegringar. ”Det kan … inte vara motiverat att av sentimental och förvänd hänsyn
till den ’lille medborgaren’, den lille villaäga·
397
ren tillåta årliga miljardvinster för både små-
och storprofitörerna”, sägs det.
Vidare bör det fasta reparationstillägget på
3 000 kr per år tagas bort. Det anses medföra
en otillbörlig privilegiering. I praktiken innebär det nämligen en garanti för att frukterna
av det eventuella arbete, som fastighetsägaren lägger ned på fastigheten, skall komma
honom själv tillgodo. Detta är fel, menar
man. Hänsyn bör endast tagas till dokumenterade utgifter, som fastighetsägaren haft.
För att avrunda räkningen uppåt yrkar
dessa småhusägarnas fiender att vinstbeskattningen skall höjas från 75 % till 100 % och
att skatten inte skall utgå i samband med inkomstskatten utan uttagas för sig. Eljest på-
verkas den av de avdrag som den skattskyldige får göra, och sådant är inte rättvist. ”Må-
let bör vara att draga in hela kapitalvinsten”.
Det är betecknande för hrr Söderstens och
Sanddins politiska värderingar att de inte ägnat en tanke åt problemet hur man skall
hindra att småhusägande i deras skattesystem
går med garanterad årlig förlust. Ty så blir
fallet, eftersom det inte är tekniskt möjligt
– allra minst i inflationstider med kreditrestriktioner – att hålla småhusen belånade till
100 %. Och det är förutsättningen för att systemet alls skall fungera.
I dessa herrars föreställningsvärld finns naturligtvis inte tanken att det skall löna sig att
arbeta och spara för att få den för familjen
bättre bostadsmiljö, som ett småhus kan ge.
Argumentet att det ur hela samhällets synpunkt är värdefullt att ”den lille medborgaren” genom möjligheten att få en ringa kapitalvinst stimuleras att själv förvalta och vårda
ett eget hem, det hör inte heller hemma hos
dem. Men så mycket är säkert, att skulle socialdemokraterna binda sig för åtgärder av
den i Tiden föreslagna typen, då lär de mö-
tas av ett uppror med en mängd av sitt eget
folk i spetsen.
398
Svensk Tidskrift och inflationen
Hela svenska folket lider under inflation,
prisstegringar och skatter. Mom,shöjningen
den 16 september var särskilt kännbar, sedan
folk under en tid lärt sig att den uppenbarligen inte var nödvändig. Den borde aldrig ha
genomförts, så som den framtida konjunkturen kan bedömas och inför de kommande lö-
neförhandlingarna. Men finansminister Sträng
hade fått ett löfte att han skulle få tillbaka
sin skatt, som i våras sänktes till hans uppenbara förbittring. Han älskar inte att godvilligt
ge upp en pålaga.
Svensk Tidskrift har naturligtvis drabbats
av de kostnadsstegringar, som följer inflationen i spåren. Produktionskostnaderna har
gått uppåt. Framför allt påverkas de av två
faktorer. Den första är tryckningskostnaderna, som givetvis måste stiga till följd av höga
löner och arbetsgivareavgifter, också de senare en skatt som beställarna måste vara med
att betala. Den andra är papperspriserna, som
utom på grund av löner och skatter stigit under påverkan av det höjda priset på olja. För
papperet betalar tidskriften i dag drygt 50
procent mer än för ett år sedan. Vad den utgiften kan gå upp till 1975 kan för närvarande ej ens uppskattas. Lägger man härtill att
portohöjningar med all sannolikhet blir aktuella nästa år och att distributionen alltså
kommer att fördyras, är det egentligen bara
en av de större posterna i tidskriftens budget,
författararvodena, som inte följt med. En
förbättring av dem hade dock varit en höjning som tidskriften med mindre klagan skulle
ha accepterat.
Prenumerationspriset för Svensk Tidskrift
måste därför från nästa år höjas med 10 kronor. Det är ett ledsamt meddelande att l»
höva framföra till prenumeranterna. Men dc:t
har blivit nödvändigt att göra detta. Styrebal
för Svensk Tidskrift har fattat beslutet vii
medveten om att det kan påverka tidskriftes
utgivning i både positiv och negativ riktni!f
Ett pris av 45 kronor för helår är upJICI’
hariigen i och för sig inte orimligt, särskilt 111
man jämför med vad böcker kostar i daJ
Allvarliga försök kommer att göras att l»
hålla det så länge som möjligt. Svensk Tidskrift kan hänvisa till att dess pris varit oU.
ändrat i fem år, trots alla kostnadsstegrinp
och svårigheter av många slag.
Svensk Tidskrift har gått framåt undlr
senare år. Den tryckta upplagan uppgår
till 4 400 exemplar, och av denna svarar
fasta prenumeranterna för 3 300 exemp
Detta innebär en tämligen vid krets av k
ficerade läsare. Men naturligtvis bör och
denna krets vidgas ytterligare.
Vid denna tid på året kan det kanske
derstrykas, att Svensk Tidskrift väl lämpar
som julgåva till vänner och medarbetare,
man tror kan vara intresserade av –
rent av i behov av – att läsa en icke p
bunden tidskrift med konservativ inrik ·
Vi ber både våra prenumeranter och lösn
merköpare att tänka på detta. All hjälp,
Svensk Tidskrift kan få, mottages med
riktig tacksamhet. Redaktionen lovar för
del att göra sitt bästa för att motsvara
förtroende, som kommer den till del från
sarnas sida.