Frank Bjerkholt; Avspänning betyder inte fred
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANK BJERKHOLT:
Avspänning betyder inte fred
.4lt ordet samexistens, så som det används
,Csovjetiskt håll, betyder ungefärligen
frid mellan stater så att det ideologiska
triget mellan kapitalism och kommulism fritt skall kunna fortsätta, har åtsälliga gånger framhållits i Svensk
Tidskrift. Redaktör Frank Bjerkholt
lommer i sin artikel, som översatts från
1orskan, in på samma sak. Han har stuUrat hur man använder orden avspänling och samexistens vid den europeiska
sikerhetskonferensen. Han betonar att det
föreligger en vid skillnad mellan hur
orden brukas i väst och i öst. Man måste
ilargöra denna skillnad, säger han. Så
Wir man fri från sina illusioner.
Den europeiska säkerhetskonferensen
tycks inte bli vad man ursprungligen
hoppats, nämligen ett avgörande steg mot
avspänning och samarbete mellan öst och
väst i Europa. Under loppet av de månader, som konferensen har varat, har det
blivit klart, att man i öst och väst menar
helt olika ting, när man talar om avspänning och samexistens. Då partema inte
lägger in samma betydelse i begreppen, är
det problematiskt om de kommer fram
till något avtal. Vad konferensen antagligen resulterar i är ett klargörande av det
avstånd och det motstånd, som fortfarande existerar mellan öst och väst. Det
visar sig vara en illusion att räkna med
avspänning i betydelsen tillitsfull kontakt
och utbyte och med samexistens i betydelsen samarbete för att stärka den ömsesidiga förståelsen.
På västligt håll, så som man där förstår
begreppet avspänning, har man förvånat
sig över att östblocket med Sovjet i spetsen har kunnat förena arbetet för avspänning och samexistens med en klar skärpning av behandlingen av alla avvikande
och oppositionella. Det har likaledes
samtidigt skett en kraftig ökning av den
sovjetiska militära slagkraften, också i
de östeuropeiska länderna. Båda dessa
drag verkar, så som man ser dem i väst,
vara ologiska och i strid med avspänningen.
Men på sovjetisk sida handlar det inte
om någon motsättning. Det finns tvärt
om en full överensstämmelse mellan avspänning och åtstramning, mellan samexistens och upprustning.
414
Därför är det nödvändigt att se närmare på vad den sovjetiska ledningen
lägger i begreppen avspänning och samexistens. I väst har man kunnat få en ide
om vad det gäller genom debatten om den
”tredje korgen” under säkerhetskonferensen, det vill säga om utväxling av ideer
och människor, en friare ström av alla
former av kontakt. Utifrån västlig uppfattning om samexistens måste en sådan
nedbrytning av gränserna på det kulturella och informatoriska området vara en
logisk och naturlig del av avspänningen.
Men Sovjet och östblocket har häftigt
satt sig emot en sådan uppfattning om
samexistensen. Det heter att denna tolkning av den är ett försök att undergräva
sovjetmakten.
Konferensens bakgrund
Varför har länderna i väst lagt så stor
vikt vid liberaliseringen av förbindelserna på det mänskliga och kulturella planet som en viktig del av den europeiska
säkerhetskonferensen? För att svara härpå
måste man gå till bakgrunden för konferensen. Den har kommit till på sovjetiskt
initiativ efter många års krav på en alleuropeisk konferens, som skulle göra slut
på det kalla kriget och bana väg för ett
nytt säkerhetssystem i stället för de två
militärblocken. Likaledes ville Sovjet få
till stånd ett ökat ekonomiskt och teknologiskt samarbete, då de kommunistiska
länderna behöver denna hjälp från väst
för att lösa sina utvecklingsproblem.
Från Moskvas sida var ändamålet med
säkerhetskonferensen att få efterkrigskartan i Europa godkänd som en del av verk·
ligheten. Men mer än så. Genom att elao
blera alleuropeiska organ ville Sovjet
också komma in som en medbestämmande faktor i de västeuropeiska länder·
nas angelägenheter.
Efter många års dröjsmål fann väå-
makterna att de borde tillmötesgå östbiookets förslag om en säkerhetskonferens. AY.
spänning och samarbete var trots allt nå-
got som demokratierna skulle dra förtid
av i kraft av sina mera handlingskraftisa
ideer. Men för att komma Sovjet till JDÖ.
tes måste man säkra sig mot att östblocbl
fortsatte som ett slutet samfund, som ma
inte kunde lita på. Man måste motverb
misstänksamheten och bristen på tillit
Skulle man ta sikte på samarbete odl
hjälpa Sovjet med dess utveckling, måsi
man ha en viss garanti för att inte Sovjd
skulle utnyttja sin ökade styrka för all
förbereda nya anslag mot väst.
Lösningen skulle vara att begära friaR
kommunikationer, så att SovjetsamfUllo
det kunde bli öppnare och mer liberalt.
Ramen för ömsesidiga informati01111
måste utvidgas. De oppositionella i SoJ.
jet måste få en viss yttrandefrihet som 11
kritisk röst, som skulle kunna utgöra 11
viss garanti mot att regimen förber~
aggressiva handlingar. Enligt uppf~
ningen i väst finns det ett visst sa
hang mellan slutna, fientliga system
krigsfara, medan fredsmöjligheterna ö
med större öppenhet och komm
tion. Avspänning skulle just innebära
man i öst skulle släppa efter på sin f
tan för de kapitalistiska länderna, så
såväl diktaturen som upprustningen
skulle kunna dämpas.
Saeharov har uttryckt denna tankegång
så: ”Västvärlden måste förstå, att om vårt
land inte tar några steg framåt mot demokratisering, är varje avtal osäkert. Det
håller bara så länge som en ekonomisk eller politisk nödvändighet får makthavarna att respektera det.” Avspänningen,
säger han, har till påtagligt ändamål att
stärka sovjetsamhällets ekonomiska och
administrativa struktur, medan några
följder för oss för tanke- och yttrandefriheten helt enkelt inte finns.
Vad avspänning är
Det är utan vidare klart att en avspänning, som bara bidrar till att Sovjetstaten förstärks som diktatorisk och maktpolitisk faktor och därmed blir ännu farligare för medborgarna i dess hemland och
för omvärlden, inte ligger i västs intresse.
Därför måste västmakterna insistera på
att det samarbete, man ger sig in på,
också har en komponent av pålitlighet.
Sovjet måste ge klara indikationer på att
det ger avkall på sin expansionistiska
och totalitära linje. Ett tecken härpå
skulle kunna vara en nedtrappning av
förföljelserna av oliktänkande i Sovjet.
En stat, som förföljer sina egna, är också
istånd att förfölja grannarna.
Mot bakgrunden av uppmaningen till
friare utbyte av människor och ideer har
sovjetledningen försökt närmare definiera vad samexistens är. Den döljer alls
inte att avspänningen avser att tjäna
kommunismens sak. Detta framgår av
415 ’·
preciseringen att fredlig samexistens är
en form för historisk uppgörelse mellan
kommunism och kapitalism, samtidigt
som den tillåter de båda systemen att dra
nytta av varandra. Men detta senare betyder inte att man accepterar varandra,
”avspänner” garnmal strid och förbrödras.
Nej, den globala klasskampen fortsätter
som förut.
Nu använder man på sovjetisk sida
icke ordet avspänning (razriadka) särskilt mycket i denna förbindelse. Man talar företrädesvis om fredlig samexistens
(mirnoe sosuschestvovaJ, som tydligen
betyder en fortsättning av arbetarklassens
kamp intill socialismens triumf. Det understrykes t ex att fred inte är detsamrna
som fredlig samexistens. Denna innebär
inte att man utesluter krig som möjlighet
och metod. Fred är något som man kan få
inom ett socialistiskt system. I förhållande till den kapitalistiska världen lever
Sovjetblocket i permanent fiendskap.
Samexistensens risker
Man måste tydligen ge Sacharov rätt i att
avspänning på dessa villkor representerar
en fara för västvärlden. Man måste som
motvikt arbeta på att bryta ned den sovjetiska isolationismen och bygga in demokratisering i avspänningen.
Detta uppfattar Moskva som ett hot
från väster, ett försök att undergräva sovjetsystemet och avväpna den internationella arbetarklassen. Den kontakt med
väst, som samexistens innebär, är en fara
som måste mötas med skärpt kontroll
inom sovjetsamhället. I väster har man
,
.
.
416
trott, att avspänning skulle leda till liberalisering i kommuniststaterna. Men enligt Sovjets egna teoretiker är det tvärt
om logiskt, att samexistenspolitiken åtföljes av ytterligare åtstramning inom de
socialistiska staterna.
Att hävda att samexistens också kan
gälla ideologiska förhållanden, att den
också bör gälla kampen mellan klasserna
och samhällssystemen, är i strid med avspänningens ide, menar Moskva. De som
hävdar detta, försöker att framtvinga socialismens kapitulation. Samexistens betyder nämligen inte att konflikten mellan
socialism och kapitalism upphäves.
Tvärtom, den skärpes.
Tanken på att de två systemen närmar
sig varandra förklaras som ett ”imperialistiskt knep” för att göra Sovjetstaten svagare. Detsamma är också tanken att bygga
broar mellan öst och väst. Den karakteriseras som en ”västlig provokation”. Det
västliga kravet på friare förbindelser blir
till ”ett lömskt försök att konspirera” och
säges dessutom vara i strid med folkrätten; det handlar ju om inblandning i
andra staters rätt till full suveränitet Ö\’11
sina egna medborgare.
Detta betyder inte att man i väst sbl
ge upp avspänningen. Man skall tvärtal
kräva reell avspänning, som man själv •
den. Då Sovjet har behov av samexists
i form av ”ömsesidigt utbyte” kan vill
ställa villkor och påverka.
Sovjet däremot hoppas, att säkerhello
konferensen inte bara skall säkra dess i»
lerade och fullständiga kontroll inom C.
blocket utan också att man skall gt’lllå
alleuropeiska organ, som ger Mosbl
medbestämmanderätt i västeuropeida
länders angelägenheter. Detta uppfat11
som avspänning, dvs främjande av soc»
lismens målsättning. Vad som försenarlf.
ler hindrar denna process påstås vara
strid med avspänningen och uttryck i
kallt krig. Det gäller både EG och tanka
på en politisk västeuropeisk union.
I öst och väst menar man alltså Id
olika ting med avspänning och sameato
stens. Det är nyttigt att klargöra deJIII
skillnad. Man blir fri från sina illusioo
ner.
Avspänning betyder inte fred
.4lt ordet samexistens, så som det används
,Csovjetiskt håll, betyder ungefärligen
frid mellan stater så att det ideologiska
triget mellan kapitalism och kommulism fritt skall kunna fortsätta, har åtsälliga gånger framhållits i Svensk
Tidskrift. Redaktör Frank Bjerkholt
lommer i sin artikel, som översatts från
1orskan, in på samma sak. Han har stuUrat hur man använder orden avspänling och samexistens vid den europeiska
sikerhetskonferensen. Han betonar att det
föreligger en vid skillnad mellan hur
orden brukas i väst och i öst. Man måste
ilargöra denna skillnad, säger han. Så
Wir man fri från sina illusioner.
Den europeiska säkerhetskonferensen
tycks inte bli vad man ursprungligen
hoppats, nämligen ett avgörande steg mot
avspänning och samarbete mellan öst och
väst i Europa. Under loppet av de månader, som konferensen har varat, har det
blivit klart, att man i öst och väst menar
helt olika ting, när man talar om avspänning och samexistens. Då partema inte
lägger in samma betydelse i begreppen, är
det problematiskt om de kommer fram
till något avtal. Vad konferensen antagligen resulterar i är ett klargörande av det
avstånd och det motstånd, som fortfarande existerar mellan öst och väst. Det
visar sig vara en illusion att räkna med
avspänning i betydelsen tillitsfull kontakt
och utbyte och med samexistens i betydelsen samarbete för att stärka den ömsesidiga förståelsen.
På västligt håll, så som man där förstår
begreppet avspänning, har man förvånat
sig över att östblocket med Sovjet i spetsen har kunnat förena arbetet för avspänning och samexistens med en klar skärpning av behandlingen av alla avvikande
och oppositionella. Det har likaledes
samtidigt skett en kraftig ökning av den
sovjetiska militära slagkraften, också i
de östeuropeiska länderna. Båda dessa
drag verkar, så som man ser dem i väst,
vara ologiska och i strid med avspänningen.
Men på sovjetisk sida handlar det inte
om någon motsättning. Det finns tvärt
om en full överensstämmelse mellan avspänning och åtstramning, mellan samexistens och upprustning.
414
Därför är det nödvändigt att se närmare på vad den sovjetiska ledningen
lägger i begreppen avspänning och samexistens. I väst har man kunnat få en ide
om vad det gäller genom debatten om den
”tredje korgen” under säkerhetskonferensen, det vill säga om utväxling av ideer
och människor, en friare ström av alla
former av kontakt. Utifrån västlig uppfattning om samexistens måste en sådan
nedbrytning av gränserna på det kulturella och informatoriska området vara en
logisk och naturlig del av avspänningen.
Men Sovjet och östblocket har häftigt
satt sig emot en sådan uppfattning om
samexistensen. Det heter att denna tolkning av den är ett försök att undergräva
sovjetmakten.
Konferensens bakgrund
Varför har länderna i väst lagt så stor
vikt vid liberaliseringen av förbindelserna på det mänskliga och kulturella planet som en viktig del av den europeiska
säkerhetskonferensen? För att svara härpå
måste man gå till bakgrunden för konferensen. Den har kommit till på sovjetiskt
initiativ efter många års krav på en alleuropeisk konferens, som skulle göra slut
på det kalla kriget och bana väg för ett
nytt säkerhetssystem i stället för de två
militärblocken. Likaledes ville Sovjet få
till stånd ett ökat ekonomiskt och teknologiskt samarbete, då de kommunistiska
länderna behöver denna hjälp från väst
för att lösa sina utvecklingsproblem.
Från Moskvas sida var ändamålet med
säkerhetskonferensen att få efterkrigskartan i Europa godkänd som en del av verk·
ligheten. Men mer än så. Genom att elao
blera alleuropeiska organ ville Sovjet
också komma in som en medbestämmande faktor i de västeuropeiska länder·
nas angelägenheter.
Efter många års dröjsmål fann väå-
makterna att de borde tillmötesgå östbiookets förslag om en säkerhetskonferens. AY.
spänning och samarbete var trots allt nå-
got som demokratierna skulle dra förtid
av i kraft av sina mera handlingskraftisa
ideer. Men för att komma Sovjet till JDÖ.
tes måste man säkra sig mot att östblocbl
fortsatte som ett slutet samfund, som ma
inte kunde lita på. Man måste motverb
misstänksamheten och bristen på tillit
Skulle man ta sikte på samarbete odl
hjälpa Sovjet med dess utveckling, måsi
man ha en viss garanti för att inte Sovjd
skulle utnyttja sin ökade styrka för all
förbereda nya anslag mot väst.
Lösningen skulle vara att begära friaR
kommunikationer, så att SovjetsamfUllo
det kunde bli öppnare och mer liberalt.
Ramen för ömsesidiga informati01111
måste utvidgas. De oppositionella i SoJ.
jet måste få en viss yttrandefrihet som 11
kritisk röst, som skulle kunna utgöra 11
viss garanti mot att regimen förber~
aggressiva handlingar. Enligt uppf~
ningen i väst finns det ett visst sa
hang mellan slutna, fientliga system
krigsfara, medan fredsmöjligheterna ö
med större öppenhet och komm
tion. Avspänning skulle just innebära
man i öst skulle släppa efter på sin f
tan för de kapitalistiska länderna, så
såväl diktaturen som upprustningen
skulle kunna dämpas.
Saeharov har uttryckt denna tankegång
så: ”Västvärlden måste förstå, att om vårt
land inte tar några steg framåt mot demokratisering, är varje avtal osäkert. Det
håller bara så länge som en ekonomisk eller politisk nödvändighet får makthavarna att respektera det.” Avspänningen,
säger han, har till påtagligt ändamål att
stärka sovjetsamhällets ekonomiska och
administrativa struktur, medan några
följder för oss för tanke- och yttrandefriheten helt enkelt inte finns.
Vad avspänning är
Det är utan vidare klart att en avspänning, som bara bidrar till att Sovjetstaten förstärks som diktatorisk och maktpolitisk faktor och därmed blir ännu farligare för medborgarna i dess hemland och
för omvärlden, inte ligger i västs intresse.
Därför måste västmakterna insistera på
att det samarbete, man ger sig in på,
också har en komponent av pålitlighet.
Sovjet måste ge klara indikationer på att
det ger avkall på sin expansionistiska
och totalitära linje. Ett tecken härpå
skulle kunna vara en nedtrappning av
förföljelserna av oliktänkande i Sovjet.
En stat, som förföljer sina egna, är också
istånd att förfölja grannarna.
Mot bakgrunden av uppmaningen till
friare utbyte av människor och ideer har
sovjetledningen försökt närmare definiera vad samexistens är. Den döljer alls
inte att avspänningen avser att tjäna
kommunismens sak. Detta framgår av
415 ’·
preciseringen att fredlig samexistens är
en form för historisk uppgörelse mellan
kommunism och kapitalism, samtidigt
som den tillåter de båda systemen att dra
nytta av varandra. Men detta senare betyder inte att man accepterar varandra,
”avspänner” garnmal strid och förbrödras.
Nej, den globala klasskampen fortsätter
som förut.
Nu använder man på sovjetisk sida
icke ordet avspänning (razriadka) särskilt mycket i denna förbindelse. Man talar företrädesvis om fredlig samexistens
(mirnoe sosuschestvovaJ, som tydligen
betyder en fortsättning av arbetarklassens
kamp intill socialismens triumf. Det understrykes t ex att fred inte är detsamrna
som fredlig samexistens. Denna innebär
inte att man utesluter krig som möjlighet
och metod. Fred är något som man kan få
inom ett socialistiskt system. I förhållande till den kapitalistiska världen lever
Sovjetblocket i permanent fiendskap.
Samexistensens risker
Man måste tydligen ge Sacharov rätt i att
avspänning på dessa villkor representerar
en fara för västvärlden. Man måste som
motvikt arbeta på att bryta ned den sovjetiska isolationismen och bygga in demokratisering i avspänningen.
Detta uppfattar Moskva som ett hot
från väster, ett försök att undergräva sovjetsystemet och avväpna den internationella arbetarklassen. Den kontakt med
väst, som samexistens innebär, är en fara
som måste mötas med skärpt kontroll
inom sovjetsamhället. I väster har man
,
.
.
416
trott, att avspänning skulle leda till liberalisering i kommuniststaterna. Men enligt Sovjets egna teoretiker är det tvärt
om logiskt, att samexistenspolitiken åtföljes av ytterligare åtstramning inom de
socialistiska staterna.
Att hävda att samexistens också kan
gälla ideologiska förhållanden, att den
också bör gälla kampen mellan klasserna
och samhällssystemen, är i strid med avspänningens ide, menar Moskva. De som
hävdar detta, försöker att framtvinga socialismens kapitulation. Samexistens betyder nämligen inte att konflikten mellan
socialism och kapitalism upphäves.
Tvärtom, den skärpes.
Tanken på att de två systemen närmar
sig varandra förklaras som ett ”imperialistiskt knep” för att göra Sovjetstaten svagare. Detsamma är också tanken att bygga
broar mellan öst och väst. Den karakteriseras som en ”västlig provokation”. Det
västliga kravet på friare förbindelser blir
till ”ett lömskt försök att konspirera” och
säges dessutom vara i strid med folkrätten; det handlar ju om inblandning i
andra staters rätt till full suveränitet Ö\’11
sina egna medborgare.
Detta betyder inte att man i väst sbl
ge upp avspänningen. Man skall tvärtal
kräva reell avspänning, som man själv •
den. Då Sovjet har behov av samexists
i form av ”ömsesidigt utbyte” kan vill
ställa villkor och påverka.
Sovjet däremot hoppas, att säkerhello
konferensen inte bara skall säkra dess i»
lerade och fullständiga kontroll inom C.
blocket utan också att man skall gt’lllå
alleuropeiska organ, som ger Mosbl
medbestämmanderätt i västeuropeida
länders angelägenheter. Detta uppfat11
som avspänning, dvs främjande av soc»
lismens målsättning. Vad som försenarlf.
ler hindrar denna process påstås vara
strid med avspänningen och uttryck i
kallt krig. Det gäller både EG och tanka
på en politisk västeuropeisk union.
I öst och väst menar man alltså Id
olika ting med avspänning och sameato
stens. Det är nyttigt att klargöra deJIII
skillnad. Man blir fri från sina illusioo
ner.