Ledare; Kärnkraften
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Kärnkraften
Fram till förra hösten kunde de västerländska industriländerna bygga sin snabba
ekonomiska expansion och sin sociala välfärdspolitik på billig olja, främst från
Främre Orienten. Den tiden är oåterkalleligen förbi. Nu kämpar de med svårigheten att anpassa sig till fyrdubbelt oljepris.
Denna prishöjning har accelererat en redan dessförinnan bekymmersam inflationsprocess. Samtidigt ökar det latenta katastrofhot för världshandelns betalningsmekanik genom de enorma valutatillgodohavanden, som hopas i de oljeproducerande
länderna och som ännu inte kunnat fogas
in i ett långfristigt kreditsystem på konsumentsidan.
I denna kritiska situation har frågorna
kring kärnkraften blivit av central betydelse. De stater, vilkas ekonomiska liv är
grundat på hög energiproduktion, söker
desperat efter utvägar att täcka sitt energibehov, vilka kan minska oljekonsumtionen
och därmed det ekonomiska och politiska
beroendet av oljeproducenterna. Inom
överskådlig tid är kärnkraften det enda
alternativet. Den är den enda energiform,
som kan utvecklas tillräckligt snabbt för
att få tillräcklig kvantitativ betydelse. Solenergin och den geotermiska energin erbjuder visserligen möjligheter på lång sikt.
Men för att utnyttja dessa energiformer
måste man lösa svåra grundforskningsproblem och utveckla en ny teknologi inriktad just på dem. Detta kommer antagligen att lyckas. Men det kommer att taga
oberäknelig tid – och tidsfaktorn är just
nu av utomordentlig betydelse.
Genom att kärnkraften trätt i förgrunden i energipolitiken har de tekniska och
ekologiska problemen kring dess utnytt·
jande blivit centrala politiska frågor. I
vårt land liksom i andra länder pågår en
häftig debatt för och emot utbyggnaden
av kärnkraften – en debatt som kan få
viktiga konsekvenser inom partipolitiken.
Anhängarna av kärnkraftsutbyggnad
har som huvudargument att den erbjuder
den enda möjligheten att vidmakthålla
den uppnådda ekonomiska nivån och där·
med förutsättningarna för den sociala väl·
färdspolitiken. De menar vidare att riskerna av en utbyggnad inte är större äa
att de kan bäras i en teknologisk civifua.
tian, som i alla fall accepterar så stora risker t ex i trafiken och genom utnyttjandet
av kemiska produkter på en mångfald områden.
Motståndarna till kärnkraften hävdar
att de med den förbundna riskerna är sl
stora, att man hellre får acceptera ett
”lågenergisamhälle” än att gå vidare med
kärnkraftstekniken.
Här är inte platsen att gå in på de
ytterst komplicerade tekniska och biologiska argument, som framförts från de
båda sidorna. Däremot är det skäl alt
framhålla att kärnkraftsmotståndarna pl
flera sätt driver en kluven argumentatm
Man hävdar t ex att det är orätt av dm
nu levande generationen att binda efterkommande vid en teknik, som kan ställ
framtidens människor inför olösbara Jll’
blem. Här pekar man särskilt på svårf
heterna att oskadliggöra det radioaitia
avfallet och på den ökande faran för frd,
dande katastrofer.
Men argumenterar man på det sättet
om tänkbara eller troliga utvecklingsrisker
är man också skyldig att taga med den positiva sidan av den teknologiska utvecklingen i kalkylen. Ännu för halvtannat århundrade sedan var praktiskt taget de enda energikällor, som stod människorna till
buds, deras egen och djurens muskelkraft
samt vind och vattenkraft. Ångkraften var
visserligen uppfunnen, men ännu i det
första stadiet av utnyttjande. Sedan dess
har energiproduktionen genom otaliga
uppfinningar och tekniska innovationer
ökats till en nivå, som överträffar de tekniska pioniärernas vildaste fantasier. Samtidigt har man i stort sett lyckats bemästra
de risker, som varit förenade med det
tekniska utnyttjandet av de nya energiformerna. De olyckor i form av krig och sociala missförhållanden, som följt med högenergisamhället, har inte berott på svå-
righeten att behärska den nya energitekniken i och för sig utan på primitiviteten i mänsklig samhällsorganisation.
Människan har, som Clemenceau uttryckte saken, varit en apa, som lekt med Jupiters blixt.
Vad säger nu att en teknologisk kultur,
som lyckats avskaffa massfattigdomen i
industriländerna och som lyckats sända
människovarelser ut i världsrymden tur
och retur till månen, inte skulle lyckas lösa
de riskproblem, som kärnkraftens fredliga
användning skapar? De historiska erfarenheterna av forskningens och den till- 439
lämpade teknikens hittillsvarande framgångar ger i själva verket skäl till optimism på den punkten. Grundforskningsproblemen är på avgörande punkter lösta.
Kraftverken finns i sinnevärlden och trots
enstaka missöden och svårigheter fungerar de efter planerna.
Att då ge upp möjligheterna till de fortsatta ekonomiska framsteg, som är en förutsättning för välfärdsstatens vidareutveckling – mycket återstår ännu att gö-
ra även i i-länderna – och dess utsträckning till u-länderna förefaller snarast vara
en defaitistisk panikreaktion.
Dessbättre har myndigheterna i vårt
land inte kapitulerat inför den ofta förvirrande och upphetsande agitation, som
drivs av motståndarna till kärnkraften.
Enligt nu kända planer är det meningen
att de redan befintliga kärnkraftverken
skall byggas ut. Sedan får man se hur det
tekniskt och ekonomiskt blir lämpligast
och säkrast att göra.
Det allmänpolitiska skälet till denna
varsamt positiva kärnkraftspolitik är
starkt. Med den ständigt aktuella Främre
Orientkrisen, som än så länge ter sig olöslig, såsom bakgrund till de globala oljeproblemen lär det dröja innan en för både
producenter och konsumenter någorlunda
tillfredsställande lösning på dessa problem
kan utformas. Så mycket större skäl är det
att vi i Sverige gör allt vi kan för att stå
på egna ben.
Fram till förra hösten kunde de västerländska industriländerna bygga sin snabba
ekonomiska expansion och sin sociala välfärdspolitik på billig olja, främst från
Främre Orienten. Den tiden är oåterkalleligen förbi. Nu kämpar de med svårigheten att anpassa sig till fyrdubbelt oljepris.
Denna prishöjning har accelererat en redan dessförinnan bekymmersam inflationsprocess. Samtidigt ökar det latenta katastrofhot för världshandelns betalningsmekanik genom de enorma valutatillgodohavanden, som hopas i de oljeproducerande
länderna och som ännu inte kunnat fogas
in i ett långfristigt kreditsystem på konsumentsidan.
I denna kritiska situation har frågorna
kring kärnkraften blivit av central betydelse. De stater, vilkas ekonomiska liv är
grundat på hög energiproduktion, söker
desperat efter utvägar att täcka sitt energibehov, vilka kan minska oljekonsumtionen
och därmed det ekonomiska och politiska
beroendet av oljeproducenterna. Inom
överskådlig tid är kärnkraften det enda
alternativet. Den är den enda energiform,
som kan utvecklas tillräckligt snabbt för
att få tillräcklig kvantitativ betydelse. Solenergin och den geotermiska energin erbjuder visserligen möjligheter på lång sikt.
Men för att utnyttja dessa energiformer
måste man lösa svåra grundforskningsproblem och utveckla en ny teknologi inriktad just på dem. Detta kommer antagligen att lyckas. Men det kommer att taga
oberäknelig tid – och tidsfaktorn är just
nu av utomordentlig betydelse.
Genom att kärnkraften trätt i förgrunden i energipolitiken har de tekniska och
ekologiska problemen kring dess utnytt·
jande blivit centrala politiska frågor. I
vårt land liksom i andra länder pågår en
häftig debatt för och emot utbyggnaden
av kärnkraften – en debatt som kan få
viktiga konsekvenser inom partipolitiken.
Anhängarna av kärnkraftsutbyggnad
har som huvudargument att den erbjuder
den enda möjligheten att vidmakthålla
den uppnådda ekonomiska nivån och där·
med förutsättningarna för den sociala väl·
färdspolitiken. De menar vidare att riskerna av en utbyggnad inte är större äa
att de kan bäras i en teknologisk civifua.
tian, som i alla fall accepterar så stora risker t ex i trafiken och genom utnyttjandet
av kemiska produkter på en mångfald områden.
Motståndarna till kärnkraften hävdar
att de med den förbundna riskerna är sl
stora, att man hellre får acceptera ett
”lågenergisamhälle” än att gå vidare med
kärnkraftstekniken.
Här är inte platsen att gå in på de
ytterst komplicerade tekniska och biologiska argument, som framförts från de
båda sidorna. Däremot är det skäl alt
framhålla att kärnkraftsmotståndarna pl
flera sätt driver en kluven argumentatm
Man hävdar t ex att det är orätt av dm
nu levande generationen att binda efterkommande vid en teknik, som kan ställ
framtidens människor inför olösbara Jll’
blem. Här pekar man särskilt på svårf
heterna att oskadliggöra det radioaitia
avfallet och på den ökande faran för frd,
dande katastrofer.
Men argumenterar man på det sättet
om tänkbara eller troliga utvecklingsrisker
är man också skyldig att taga med den positiva sidan av den teknologiska utvecklingen i kalkylen. Ännu för halvtannat århundrade sedan var praktiskt taget de enda energikällor, som stod människorna till
buds, deras egen och djurens muskelkraft
samt vind och vattenkraft. Ångkraften var
visserligen uppfunnen, men ännu i det
första stadiet av utnyttjande. Sedan dess
har energiproduktionen genom otaliga
uppfinningar och tekniska innovationer
ökats till en nivå, som överträffar de tekniska pioniärernas vildaste fantasier. Samtidigt har man i stort sett lyckats bemästra
de risker, som varit förenade med det
tekniska utnyttjandet av de nya energiformerna. De olyckor i form av krig och sociala missförhållanden, som följt med högenergisamhället, har inte berott på svå-
righeten att behärska den nya energitekniken i och för sig utan på primitiviteten i mänsklig samhällsorganisation.
Människan har, som Clemenceau uttryckte saken, varit en apa, som lekt med Jupiters blixt.
Vad säger nu att en teknologisk kultur,
som lyckats avskaffa massfattigdomen i
industriländerna och som lyckats sända
människovarelser ut i världsrymden tur
och retur till månen, inte skulle lyckas lösa
de riskproblem, som kärnkraftens fredliga
användning skapar? De historiska erfarenheterna av forskningens och den till- 439
lämpade teknikens hittillsvarande framgångar ger i själva verket skäl till optimism på den punkten. Grundforskningsproblemen är på avgörande punkter lösta.
Kraftverken finns i sinnevärlden och trots
enstaka missöden och svårigheter fungerar de efter planerna.
Att då ge upp möjligheterna till de fortsatta ekonomiska framsteg, som är en förutsättning för välfärdsstatens vidareutveckling – mycket återstår ännu att gö-
ra även i i-länderna – och dess utsträckning till u-länderna förefaller snarast vara
en defaitistisk panikreaktion.
Dessbättre har myndigheterna i vårt
land inte kapitulerat inför den ofta förvirrande och upphetsande agitation, som
drivs av motståndarna till kärnkraften.
Enligt nu kända planer är det meningen
att de redan befintliga kärnkraftverken
skall byggas ut. Sedan får man se hur det
tekniskt och ekonomiskt blir lämpligast
och säkrast att göra.
Det allmänpolitiska skälet till denna
varsamt positiva kärnkraftspolitik är
starkt. Med den ständigt aktuella Främre
Orientkrisen, som än så länge ter sig olöslig, såsom bakgrund till de globala oljeproblemen lär det dröja innan en för både
producenter och konsumenter någorlunda
tillfredsställande lösning på dessa problem
kan utformas. Så mycket större skäl är det
att vi i Sverige gör allt vi kan för att stå
på egna ben.