Ledare; Inför en ny försvarsutredning
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Inför en ny försvarsutredning
I april i år publicerade Svenska Dagbladet två helsidor inlägg i en debatt, som
tidningen ordnat och som rörde svenskt
försvar. Deltagare var både militärer och
civila, de förra ur de tre försvarsgrenarna,
de senare från departement, militära skolor och förvaltning. En av de civila, vilkens uttalanden man läste med särskild
uppmärksamhet, var statssekreteraren i
försvarsdepartementet Anders Thunborg.
Han var särdeles realistisk när det gällde
omvärlden och Sveriges läge: ”Ingen av
oss tror på en snabb förändring mot nedrustning … Vi kan inte ändra strukturen
och iden om ett svenskt försvar isolerat
från vad som händer i världen. Det är det
som så många i den försvarspolitiska debatten litet naivt försöker hävda. Vi hänger ihop med det internationella systemet
-som det nu är.”
En sådan naivitet hävdas emellertid
tämligen kraftigt från ett håll – från försvarsdepartementet. Där har den svenska
nedrustning, som var inbakad i 1972 års
försvarsbeslut, sitt ursprung. Där är man,
att döma av de direktiv som getts till
Överbefälhavaren, inte främmande för en
fortsatt nedrustning genom den försvarsutredning, som skall förbereda 1977 års
försvarsbeslut och som skall ledas just av
hr Thunborg. öB lade nyligen fram en
del utredningsresultat, som visade följderna av att pressa ned kostnaderna under
vissa nivåer, nämligen i det nuvarande
utrikespolitiska läget. Han fick genast en
offentlig reprimand av hr Thunborg –
därtill en ganska ohyfsad sådan.
Verkligheten är teoriernas fiende: det
förstår man nog också i försvarsdeparte·
mentet, men man tycker inte om att visa
hur verkligheten ser ut.
Hur man försöker manipulera den
framgår just av regeringens direktiv till
öB. Denne skall utreda fyra olika anslagsramar. Vad kan det militära försvaret
åstadkomma med dem i olika angreppsfall? Observera att bara en av ramarna
ger så mycket pengar, att ambitionerna
från 1972 års beslut kan ungefärligen full·
följas. De övriga ligger värdemässigt !äg·
re. Till detta kommer, att öB fått i uppdrag att ägna huvuddelen av sitt arbete
åt en ram som ligger under 1972 års med
25 %. Det är självklart, att skulle en så·
dan anslagsram bli fastställd, måste v1rt
försvars roll inom hela vår säkerhetspolitik radikalt omvärderas.
En aspekt på försvarsfrågan skall bär
understrykas. För några år sedan ansåp
något som benämndes med honnörsordet
”handlingsfrihet” vara något nästal
omistligt.
Redan nu är det nära nog borta, och
med nedskurna anslag blir det ett minDe
blott. Det är den rörlighet inom anslapo
ramen, som gör att man vid behov sbl
kunna satsa på väsentliga ting allt efter
som utsikterna för krig eller fred i villden växlar: på mer utbildning eller pl
modernare vapen osv. För denna rörli&l*
krävs ett visst rum. När anslagen blir •
snävare men fasta utgifter – löner, •
lagda beställningar, ett minimum av
petitionsövningar – finns kvar och a
utom stiger, då är rörligheten, alltså
strategiska handlingsfriheten borta.
Med denna försvinner något mycket
reellt, nämligen inhemsk krigsmaterielproduktion. Ju mindre materiel som kan
förnyas, desto mindre blir intresset inom
industrin för att satsa på försvaret. Osä-
kerheten särskilt för specialiserad industri blir för stor och risken för arbetsnedläggelser ökar. Regeringen har lyckligtvis äntligen blivit medveten om
detta. Regeringsledamöter med statsministern i spetsen lägger ned ett beaktans- ’
värt arbete på att själva hjälpa till med
att sälja Viggen. Det är en ovanlig syn
detta, att svenska statsråd sysselsätter sig
med att främja svensk vapenexport. Om
de lyckas är tvivelaktigt, men skulle de ha
framgång är de värda allt erkännande.
Att spara inom den offentliga sektorn
är i och för sig ett mål att sträva efter. ,
Försvaret är, med undantag huvudsakligen för försvarsdepartementet, ett av de få •
områden där man verkligen satt sparan- ·
det i system.
Det betvivlas att lika mycket görs inom
något annat. Ingen utredning inom försvaret utmynnar i varje fall i något obli- >
441
gatoriskt förslag till ett nytt ämbetsverk.
Men man får inte spara till döds. Det
kanske så småningom blir klart, då utredningen framskrider. Visserligen sade hr
Thunborg i debatten i SvD att det blir
svårt ”att klara dem som vill plocka ytterligare bitar från försvaret. Det är den
opinionen som är starkast och det är
detta som på min kant är det största problemet.” På min kant, ja, men detta var
inte bara vissa element inom det egna
partiet, med den nya försvarsutrederskall
fru Teorin (s) som ett märkligt exempel.
Det skall inte glömmas, att 1972 års försvarsordning genomdrevs av regeringen
Palme med hjälp av kommunisterna.
Denna förnedrande situation föreligger inte längre. Nu får regeringen redan
inom utredningen att göra med borgerliga försvarsvänner, och i en del fall
måste den väl gå dem till mötes. Låt oss
hoppas, att hr Palme gör en dygd av nödvändigheten och försöker återskapa en
nationell samling av de demokratiska
partierna kring försvaret.
I april i år publicerade Svenska Dagbladet två helsidor inlägg i en debatt, som
tidningen ordnat och som rörde svenskt
försvar. Deltagare var både militärer och
civila, de förra ur de tre försvarsgrenarna,
de senare från departement, militära skolor och förvaltning. En av de civila, vilkens uttalanden man läste med särskild
uppmärksamhet, var statssekreteraren i
försvarsdepartementet Anders Thunborg.
Han var särdeles realistisk när det gällde
omvärlden och Sveriges läge: ”Ingen av
oss tror på en snabb förändring mot nedrustning … Vi kan inte ändra strukturen
och iden om ett svenskt försvar isolerat
från vad som händer i världen. Det är det
som så många i den försvarspolitiska debatten litet naivt försöker hävda. Vi hänger ihop med det internationella systemet
-som det nu är.”
En sådan naivitet hävdas emellertid
tämligen kraftigt från ett håll – från försvarsdepartementet. Där har den svenska
nedrustning, som var inbakad i 1972 års
försvarsbeslut, sitt ursprung. Där är man,
att döma av de direktiv som getts till
Överbefälhavaren, inte främmande för en
fortsatt nedrustning genom den försvarsutredning, som skall förbereda 1977 års
försvarsbeslut och som skall ledas just av
hr Thunborg. öB lade nyligen fram en
del utredningsresultat, som visade följderna av att pressa ned kostnaderna under
vissa nivåer, nämligen i det nuvarande
utrikespolitiska läget. Han fick genast en
offentlig reprimand av hr Thunborg –
därtill en ganska ohyfsad sådan.
Verkligheten är teoriernas fiende: det
förstår man nog också i försvarsdeparte·
mentet, men man tycker inte om att visa
hur verkligheten ser ut.
Hur man försöker manipulera den
framgår just av regeringens direktiv till
öB. Denne skall utreda fyra olika anslagsramar. Vad kan det militära försvaret
åstadkomma med dem i olika angreppsfall? Observera att bara en av ramarna
ger så mycket pengar, att ambitionerna
från 1972 års beslut kan ungefärligen full·
följas. De övriga ligger värdemässigt !äg·
re. Till detta kommer, att öB fått i uppdrag att ägna huvuddelen av sitt arbete
åt en ram som ligger under 1972 års med
25 %. Det är självklart, att skulle en så·
dan anslagsram bli fastställd, måste v1rt
försvars roll inom hela vår säkerhetspolitik radikalt omvärderas.
En aspekt på försvarsfrågan skall bär
understrykas. För några år sedan ansåp
något som benämndes med honnörsordet
”handlingsfrihet” vara något nästal
omistligt.
Redan nu är det nära nog borta, och
med nedskurna anslag blir det ett minDe
blott. Det är den rörlighet inom anslapo
ramen, som gör att man vid behov sbl
kunna satsa på väsentliga ting allt efter
som utsikterna för krig eller fred i villden växlar: på mer utbildning eller pl
modernare vapen osv. För denna rörli&l*
krävs ett visst rum. När anslagen blir •
snävare men fasta utgifter – löner, •
lagda beställningar, ett minimum av
petitionsövningar – finns kvar och a
utom stiger, då är rörligheten, alltså
strategiska handlingsfriheten borta.
Med denna försvinner något mycket
reellt, nämligen inhemsk krigsmaterielproduktion. Ju mindre materiel som kan
förnyas, desto mindre blir intresset inom
industrin för att satsa på försvaret. Osä-
kerheten särskilt för specialiserad industri blir för stor och risken för arbetsnedläggelser ökar. Regeringen har lyckligtvis äntligen blivit medveten om
detta. Regeringsledamöter med statsministern i spetsen lägger ned ett beaktans- ’
värt arbete på att själva hjälpa till med
att sälja Viggen. Det är en ovanlig syn
detta, att svenska statsråd sysselsätter sig
med att främja svensk vapenexport. Om
de lyckas är tvivelaktigt, men skulle de ha
framgång är de värda allt erkännande.
Att spara inom den offentliga sektorn
är i och för sig ett mål att sträva efter. ,
Försvaret är, med undantag huvudsakligen för försvarsdepartementet, ett av de få •
områden där man verkligen satt sparan- ·
det i system.
Det betvivlas att lika mycket görs inom
något annat. Ingen utredning inom försvaret utmynnar i varje fall i något obli- >
441
gatoriskt förslag till ett nytt ämbetsverk.
Men man får inte spara till döds. Det
kanske så småningom blir klart, då utredningen framskrider. Visserligen sade hr
Thunborg i debatten i SvD att det blir
svårt ”att klara dem som vill plocka ytterligare bitar från försvaret. Det är den
opinionen som är starkast och det är
detta som på min kant är det största problemet.” På min kant, ja, men detta var
inte bara vissa element inom det egna
partiet, med den nya försvarsutrederskall
fru Teorin (s) som ett märkligt exempel.
Det skall inte glömmas, att 1972 års försvarsordning genomdrevs av regeringen
Palme med hjälp av kommunisterna.
Denna förnedrande situation föreligger inte längre. Nu får regeringen redan
inom utredningen att göra med borgerliga försvarsvänner, och i en del fall
måste den väl gå dem till mötes. Låt oss
hoppas, att hr Palme gör en dygd av nödvändigheten och försöker återskapa en
nationell samling av de demokratiska
partierna kring försvaret.