Per Hjalmar Bauer; Den vanskliga försvarsdebatten

~-HJALMARBAUER:
en vanskliga försvarsdebatten
i har i dag ett gott försvar, säger genealmajor Per-Hjalmar Bauer. Det bygger
åtidigare förnuftiga beslut. Alla förarsbeslut är så konstruerade att de uerri framtiden. Det är riskerna på åttiooch nittiotalen som nu måste bedömas;
ingen lätt uppgift för de ansvariga, men
IDtt nog för dem som inte ens vill försöka
sätta sig in i underlaget. Hur Sveriges
strategiska läge ser ut och hur det rimligen, bl a på grund av att vi är en del av
Norden, måste komma att se ut, vill författaren klarlägga i denna artikel.
”Människan är den enda levande varelse
som har förmågan att tänka ut något riktigt oförnuftigt”. Det är professor Ulf von
Euler, Nobelstiftelsens ordförande, som
säger detta i en uppsats om ”Intern ekologi i biosystem”, publicerad i en minnesskrift som tillägnades Marcus Wallenberg på 75-årsdagen i fjol. Den som sysslar med frågor rörande rustningar och sä-
kerhetspolitik får många påminnelser om
denna sanning. De miljarder i accelererande mängd, som används för rustningar, skulle kanske med större fördel
kunna användas för att lösa sådana problem som Romklubben sysslar med och
som exempelvis också de svenska regeringsdelegationerna ventilerade vid
världslivsmedelskonferensen i Rom. Ett
storkrig i Europa skulle för överblickbar
framtid omintetgöra varje möjlighet att
lösa dem.
Denna artikel skall handla om vilket
bidrag vårt land genom sina försvarskrafter kan ge för att bibehålla strategisk stabilitet i vår del av världen och vad som
kan göras för att undvika uppkomsten av
krig. Därigenom ger vi också ett bidrag
till bevarandet av den plattform, varifrån
medverkan till världsproblemens lösning
skall kunna utgå.
Ser vi detta problemkomplex ur en
mera snäv nationell synvinkel vinner vi,
genom bevarad stabilitet, att vi värnar
om vår politiska frihet och därmed möjligheten att forma en biståndspolitik efter våra egna bedömningar och värderingar. Vi skapar då också respekt utåt
för denna.
28
Jag skall med andra ord försöka att belysa grunden för våra försvarsansträngningar. Hur går dessa ihop med strävan
efter rustningsbegränsning i världen. Och
var har vi själva att slå vakt om?
Till belysning av problemkomplexet
skall jag börja med att diskutera och bemöta en del i den offentliga debatten
återkommande invändningar och argument mot vår försvarsdoktrin. Jag inleder
med några rena stolligheter.
Avvägningsproblem
Vad väger tyngst, en god sjukvård eller
ett gott totalförsvar? Många ger nog tveklöst förord åt sjukvården. Det tycktes i
varje fall professor Stig Bergmark, klinikchef på Huddinge sjukhus, göra när
han i höstas (DN 11 nov) uttalade sig
om vårdkrisen. Han ansåg, riktigt nog,
att sjukvårdens behov måste vägas mot
andra dyrbara samhällsåtaganden, ”t ex
försvaret”. Naturligtvis försvaret. Professor Bergmark uttalar sig i generaldirektör
Bror Rexeds anda. För ett par år sedan
förklarade denne i ett intervjuuttalande
(Veckans Affärer nr 27/1969) att för att
få pengar till det egna ansvarsområdet
kunde man kanske tänka sig att begränsa
utvecklingen av militärväsendet. ”Jag
kan det” avslutade generaldirektören sitt
lika pösiga som tanklösa uttalande.
Kunde inte en mera framsynt och rationell planering av sjukhusbyggen ge de besparingar som sjukvården behöver?
Nyligen anklagades Gösta Bohman av
Ola Ullsten för konservativt tänkesätt bl a
därför att han tagit sig an försvarsfrågan
och äskade mer pengar till försvaret än de
andra partiledarna. Är det i folkpartiell
ögon särskilt reaktionärt att yrka på att
riksdagens beslut skall följas också på för·
svarets område? Längre sträckte Bohman
sig inte.
Då jag citerar dessa banala och vårdslösa uttalanden är det för att fästa uppmärksamheten vid en icke ovanlig tankegång när försvaret diskuteras. Försvarsanslagen anses vara en reservfond, ur vii·
ken man kan ösa när andra behov anmä·
ler sig – och så sker ju ständigt.
Självfallet vill vi ha bra sjukvår~
självfallet en god socialvård liksom oc
snabba, effektiva, bekväma kommunika
tioner och en energiförsörjning som inte
klickar. Men vad Bror Rexed och ham
epigoner försummar i sin förment rad~
kala tankegång är frågan vad försvaret
tjänar för ändamål. Vi vill också ha till·
fredsställande säkerhet. Bror Rexed
hans meningsfränder kan knappast garantera att vi får vara i fred! Vet de vart
oljekrigen och krisen i Mellanöstern kan
leda under de närmaste decennierna?
Antingen är försvaret helt obehövligt
och skall då snarast avvecklas. Alternativt
tjänar det ett samhällsintresse, och d1
måste dess uppgifter bestämrna omfatt·
ningen av anslagen. Jag förnekar inte att
en avvägning måste ske i förhållande tiD
andra samhällsbehov. Men då så sker och
det befinnes nödvändigt att reducera för·
svarsanslagen, är det angeläget att konsekvenserna härav bedömes och redovisas
på ett realistiskt sätt. Vilka risker drar vi
på oss? Dessa risker får inte maskeras geoom dimridåer såsom tal om avspänning
och förmodad eller påstådd minskning av
krigsriskerna. Försvarsbesluten är så konSirlierade att de verkar i framtiden. Det
är riskerna på åttio- och nittiotalet vi nu
talar om, och då är de svårbedömbara. I
dag har vi ännu ett effektivt försvar, som
bygger på tidigare förnuftiga beslut, och
risken att vi skall dra på oss ett anfall kan
bedömas vara ringa. Men hur blir det om
effekten sjunker?
eutralitet och handlingsfrihet
Regeringens beslut att Sverige skall gå
med i den s k oljeklubben förefaller rimligt – för att inte säga ofrånkomligt. Det
har emellertid sammankopplats med vår
neutralitet på ett sätt som inte är invändningsfritt. Sverige har valt en speciell tolkning av begreppet. Vår deklaration att landet skall förbli neutralt i händelse av krig i vår nära omvärld eller i
krislägen aktualiseras först då vi direkt
ootas av konflikter. I fred är vår utrikespolitiska linje den att vi valt att stå utanför allianser. Vad vi riskerar genom
inträdet i oljeklubben är väl snarast att
vår fulla frihet att välja handlingslinje i
utrikespolitiken begränsas. Det är den
risken regeringen velat möta genom att
kräva rätt till ensidig neutralitet.
Främst av psykologiska skäl synes det
olyckligt att denna term används i sammanhanget. Missförstånd uppstår lätt.
Det är symptomatiskt att Centerns ungdomsförbund vänt sig mot förslaget –
med motiveringen att det inkräktar på
”neutraliteten”. Andra politiska grupper
29
kan tänkas komma att inta en liknande
hållning.
Vad innebär då vår neutralitet? Först
och främst är denna inte garanterad av
andra makter. Det betyder att vi själva
måste sörja för att den blir respekterad.
Det är heller inte en tom fras med innebörd att vi vill vara i fred. Den makt,
som överväger angrepp på vårt land, skall
veta att vi kommer att försvara oss, detta
oberoende av från vilket håll angreppet
riktas mot oss. Försvaret måste också ha
styrka och uthållighet, så att tvivel inte
uppstår om vår vilja och förmåga att avvisa allvarligt menade försök att invadera och utnyttja svenskt territorium.
Skulle – i en krissituation – tveksamhet uppstå hos våra grannar, kan detta utlösa anfall i preventivt syfte i avsikt att
förhindra att annan makt kommer i förhand och vinner tillgång till strategiskt
viktiga positioner i Skandinavien. Al’-
ternativt kan en kapplöpning uppstå mellan två rivaliserande makter med risk att
stormaktskrig uppstår inom våra gränser.
Förhållandet kan också uttryckas så, att
den som överväger ett angrepp på Skandinavien för att vinna strategiska fördelar genom att t ex gå igenom vårt land
skall bedöma att det blir ”billigare” och
går snabbare att ta andra vägar, handla
på annat sätt.
”Small nations don’t have a foreign
policy in the sense of flexible alternatives;
they have merely a policy of existence and
this ultimately depends upon the help of
others” skriver C I Sultzberger i International Herald Tribune den 21 okt 1974.
30
Påståendet är generellt riktigt. Dock bör
erinras om att vårt land genom sin utrikespolitiska linje, som efter hand vunnit
en icke föraktlig respekt utomlands, uppnått ett förhållandevis stort mått av
handlingsfrihet. I de aktuella förhandlingarna om oljan kan vi dra nytta av
denna. Men det skall då också observeras
att vår ”neutralitetspolitik” har kunnat
nå denna effekt på grund av det stöd den
fått genom ett för behoven avpassat totalförsvar.
Det bör samtidigt betonas att vi, då vi
valt att stå utanför allianser, inte kan förutsätta, att vi alls får hjälp utifrån.
Skulle sådan ändå komma att lämnas, om
vi blir angripna, blir den oförberedd.
Den blir också beroende av det intresse
oss omgivande rivaliserande försvarspakter, i det då aktuella läget, kan ha av att
inte motparten vinner fördelar av att ta
vårt land eller delar därav i besittning.
Den mest verksamma ”hjälpen” består
däri att den som överväger invasion
tvingas att kalkylera med möjligheten av
ett ingripande av annan makt och med
risken av en icke önskad stormaktskonfrontation, som kan leda till storkrig.
Men risken uppstår först om angriparen
tvingas tilllångvarig kraftinsats.
Har försvarsbehoven blivit mindre?
I slutet av oktober beslöt regeringen att
tillsätta en ny parlamentarisk försvarsutredning. Utredarna skall studera totalförsvarets roll i säkerhetspolitiken samt
hur balansen i försvarsansträngningarna
skall bli så god som möjligt.
I samband därmed har öB fått direktil
att utreda det militära försvarets beha!
Det skall ske inom fyra olika anslags~
mar. Rörande dessa är att observera
inte ens den vidaste av dem ger så myc
pengar, att de svarar mot de uppgifltl
som ställdes av riksdagen i 1972 års fiif.
svarsbeslut. Alla de övriga tre ligger viif
demässigt väsentligt lägre.
Nu innebar redan 1972 års beslut et
väsentlig begränsning av de tilldelade ~
surserna jämfört med föregående rikt
dagsbeslut, trots att uppgifterna kvarst~
oförändrade. Uppenbarligen måste
finnas ett klart samband mellan uppgif
och resurser. Det system, som sedan någn
år är av regeringen anbefallt att tillämpa
vid vår långtidsplanering, förutsätter g&
nomgående att denna korrelation beu
tas. I anvisningarna till öB har emellef
tid ingenting sagts om uppgifterna an
än att den allmänna målsättningen att h&
la landet skall försvaras bibehålles. F&
utsättes att de trots begränsningen av 1t
surserna skall bli oförändrade? Eller
de utan ökade risker kan begränsas?
riskerna anses ha blivit mindre mot sit
tet av åttiotalet, vad grundar sig en il
dan bedömning på? Regeringen har }l
denna punkt inte gett besked.
Totalförsvarets uppgifter
”Nu bygger vi ett försvar mot Östsidan
meddelade riksdagsledamoten och med
lemmen av 1974 års försvarsutred ·
Maj-Britt Theorin, en interv;
(Värmlands Folkblad den 8/7 1974). Nq
vi bygger ett försvar för att kunna bi~
hålla vår alliansfrihet och vår politiska
handlingsfrihet i fred och vår neutralitet
i händelse av krig i vårt grannskap. Det
betyder att vi med samma relativa effekt
skall kunna försvara landet åt alla håll
och mot alla rimliga former av hot.
En form av aggression, som blivit alltmera aktuell på grund av de utvecklade
industristaternas sårbarhet och sålunda
för vårt land, är utpressning genom hot.
Oljebehovet är ett särskilt sårbart område. Hotet har enligt min mening hitintills inte observerats tillräckligt. Jag
ger fru Theorin rätt i detta. Hot om terrorbombning kan också tänkas, och det
ställer särskilda krav på det psykologiska
försvaret. Men det sistnämnda underbygges dåligt genom det påstående, som hon
gör i intervjun, att om det blir ”ett traditionellt militärt krig blir det ändå så totalt
att vi inte har mycket att göra”. Nedrustningsivrare är bra tvärsäkra i sina bedömningar! Varför bibehåller t ex Israel
sitt militära försvar?
Rustningarna i världen är skrämmande, det är sant, och skulle kanske
kunna inbjuda till defaitism. Men i Europa är åtminstone tills vidare huvuddelen av stridskrafterna tillhörande NATO
och Warszawapakten delvis bundna av
varandra. Endast marginella krafter kan
sättas in mot Skandinavien. Måste vi
inte räkna med att insatser mot vårt land
skall stå i ett rimligt förhållande till vad
som bedömes vara att vinna? Detta ger
oss en möjlighet att hålla oss utanför
krig, vilket är vårt mål.
Vi vill att vår neutralitet skall förbli
31
respekterad inte bara 1975. Vi vill också
i fortsättningen hålla oss utanför krig och
undgå politisk utpressning. Detta ställer
preciserade krav på våra försvarskrafter.
Detta gäller inte bara det militära försvaret utan i motsvarande grad civilförsvaret liksom det ekonomiska och det psykologiska. Genom omfattande studier har
försvarsbehoven kunnat bestämmas på ett
rimligt sätt.
Avspänning
Anspråken minskas inte av den strävan
som just nu kan iakttagas i samarbetet
mellan stormakterna att uppnå politisk
avspänning. Vi har väl rätt att fästa vissa
förhoppningar vid detta. Men vi tvingas
räkna med att avspänningen kan förbytas
i sin motsats. I oktober förra året, sedan
oktoberkriget i Mellersta Östern brutit
ut, höjdes temperaturen i relationerna
mellan USA och Sovjet. En konfrontation av allvarligaste slag var hotande
nära. Detta är bara ett exempel bland
andra. Många konfliktanledningar finns
kvar, men så länge en hotande kris riskerar att leda till krig med insats av kärnvapen, torde vi ha anledning räkna med
att de tills vidare kan begränsas till det
diplomatiska fältet. I dag är läget i Europa tämligen stabilt på grund av relativt
god balans mellan de stridskrafter ur
olika försvarspakter som här står emot
varandra.
Få bedömer väl därför att krigsriskerna
är överhängande; men flertalet insiktsfulla bedömare torde anse att läget i Europa och världen i övrigt inte är så sta- 32
bilt, att ej en rubbning kan inträffa
inom den tidsperiod över vilken vi nu
planerar för vårt försvar. ”Avspänning
innebär naturligtvis ingen garanti mot
kriser och lokala krig”, framhöll statsminister Palme i ett omskrivet tal i Piteå 4
augusti 1974. Eftersom ingenting med
större grad av säkerhet kan sägas om
spänningsläget mot slutet av åttiotalet,
tvingas vi räkna med att vårt försvar innan dess kan komma att sättas på prov.
Inte heller vågar vi sätta vår lit till förhoppningar om rustningsrninskning.
”Det talas om nedrustning; i praktiken
fortsättes kapprustningen”, slog Olof
Palme fast i sitt Piteå-tal. Han kunde
göra det med stöd av SIPRI :s analyser. Så
länge detta fortsätter förblir anspråken på
våra försvarskrafter stora.
Talet om att andra nationer har
samma svårigheter som vi att få försvarsekonomien att gå ihop är inte ett gott
skäl att försvaga vårt totalförsvar. Gäller
uttalandet västländerna förhåller det sig
väl, logiskt sett, tvärtom. En ensidig försvagning av dessa länders försvarskraft
skulle rubba stabiliteten i Europa och
ställa vårt land inför okända risker. Vi
vet att man i Öst inte minskar sin krigspotential.
slutsatsen härav måste bli att ingenting ännu inträffat – tyvärr! -som ger
stöd för en teori om minskade krigsrisker
på sikt. Detta måste ligga till grund för
bedömningen av våra försvarsbehov. Det
är behovet av försvarskraft i den stund vi
blir angripna, som skall läggas till grund
för en uppskattning – inte den politiska
bedömning av krigsriskernas storlek innan
vi råkar i krig. Begränsas ändock försvarskraften, måste en realistisk värdering
göras av de risker för landet – för det
svenska folket – som följer härav. Och
dessa måste klart redovisas.
”Hotbilden”
Det är en missuppfattning att den
svenska försvarsledningen skulle räkna
med att vårt land i dag är hotat av någon
makt. Däremot måste ÖB som ansvarig
myndighet räkna med möjligheten att vi
i en oviss framtid kan komma att bli det.
Varifrån en sådan fara kan hota kan vi
inte veta, och därför är vårt försvar berett
att möta ett angrepp från vilket håll det
än kommer. Detta ställer relativt sett
större krav än de, som ett paktanslutet
land måste räkna med.
Om vi ändå planerar att ha mera strids·
krafter utgångsgrupperade i en riktning
än i en annan beror detta på geografiska
och övriga strategiska förhållandeiL
Skulle ett anfall komma t ex över den
norska gränsen efter en föregående ocku·
pation av Norge, får vi tid att gruppera
om krafterna i den riktningen. Så skedde
1940. I andra riktningar kan ett mera
kuppartat anfall sättas in. Om en presum·
tiv angripare dessutom förfogar över
medel att från undanskymda utgångslägen
i det egna landet snabbt föra över inva·
sionsstyrkor, är det naturligt att vi i dessa
riktningar tvingas att inta en högre för·
svarsberedskap. Detta är inte utslag av
misstro; det är en konsekvens av neutrali·
teten.
Vi måste dessutom räkna med att
Warszawa-pakten förfogar över stridskrafter som är väsentligt starkare än vad som
krävs för försvar mot NATO-styrkorna i
Europa. Där finns ett överskott särskilt av
”vanliga” stridskrafter, som i ett krisläge
kan användas för offensiv. Det kan tilläggas att W-pakten förfogar över snabba
transportmedel, bl a specialbyggda farkoster för anfall mot försvarad kust (amfibiestyrkor). Styrkorna i Öst blir därför
potentiellt farligare än de som nu står i
Väst.
Sammanfattning
Det råder i dag trots allt en viss balans
mellan W-pakten och NATO-styrkor i
Europa. Den s k terrorbalansen tvingar
båda de rivaliserande styrkorna till stor
försiktighet. Skulle ett storkrig utbryta
kan det betyda katastrof för båda parter.
Vårt eget försvar är i dag relativt
starkt. Vi kan möta en angripare efter
kort mobiliseringstid i vilken riktning
ett angrepp än kommer. En ockupation
bedömes ta relativt lång tid i anspråk om
försök skulle göras. Detta tvingar den som
överväger anfall att kalkylera med risken
att stormaktsrivalen, i vars intresse det
kan ligga att hindra motparten att vinna
strategiska fördelar i Skandinavien, går
till motaktion. Därmed följer också faran
att ett sådant ingripande trappas upp och
leder till ett storkrig. De flesta insiktsfulla bedömare anser att båda försvarspakterna försöker undvika en sådan
olycka till praktiskt taget varje pris.
Slutsatsen härav måste bli att Sverige
33
under här angivna förutsättningar vågar
hoppas att få vara i fred.
Men den rådande strategiska balansen
i Europa är inte någonting statiskt. Förändringar i fråga om vapenutrustning,
motmedel mot denna och i geografiska
förutsättningar inträffar ständigt. Stormakterna är uppmärksamma på dessa.
Risken för att motparten därigenom vinner en fördel och ett kanske avgörande
övertag mötes med motdrag. Ett sådant
kan ge upphov till angrepp på Skandinavien, kanske i preventivt syfte. Den risken ökar om motståndskraften hos det
svenska försvaret nedgår. En presumtiv
angripare räknar kanske med en snabbt
genomförd ockupation och med att stormaktsrivalen på grund av risken för storkrig tvekar att gå till motaktion.
En mera väsentlig försvagning av det
svenska försvaret skulle sålunda inte bara
utsätta vårt eget land för krigsrisk och utpressningshot. Det skulle också rubba stabiliteten i Norden och medföra fara för
hela Europa. Det föreligger i dag en risk
för en sådan försvagning.
En invändning ligger kanske nära till
hands. Avrusta hela Norden! Vi riskerar
då visserligen att våra länder blir ockuperade, men det är ett mindre ont än ett
krig. Anmärkningen – den har då och
då kommit till uttryck i den säkerhetspolitiska debatten – bygger på ett felaktigt
antagande. Skulle svenskt territorium bli
ockuperat, är det inte uteslutet utan
tvärtom antagligt att den makt, som går
förlustig den strategiska fördelen att utnyttja skandinaviskt territorium, försÖ•
34
ker att genom bombning av kommunikationer eller på annat sätt begränsa motståndarens rörelsefrihet. Ett stormaktskrig
inom våra gränser hotar.
Intresset från de båda stormaktsrivalernas sida för Nordkalotten är i dag utomordentligt stort. Det har demonstrerats
genom upprepade övningar, både rent
marina och kombinerade sådana. Ett
motsvarande intresse har visats Öster·
sjöutloppen. Nordiskt territorium har
inte blivit mindre intressant genom de
oljefyndigheter, som gjorts eller väntas i
haven runt våra länder. De risker som ut·
målats har ett klart verklighetsunderlag.