Karl-Axel Svenningsson; Tandförsäkringen två år

KARL-AXEL SVENNINGSSON:
andvårdsförsäkringen två år
Då tandvårdsförsäkringen genomfördes hade
man gått emot tandläkarförbundets förslag
på en del punkter. Privattandläkarna anslöts
automatiskt till systemet och den förhandlingsrätt angående tandvårdstaxan som
tandläkarförbundet föreslagit kom ej att gälla. Det uppdämda vårdbehovet medförde en
pressande situationför tandläkarna och olidliga väntetiderför patienterna. Ordföranden
iSveriges Privattandläkarestyrelse
Karl-Axel Svenningsson ger en översikt över
det aktuella läget. Det nya avtal, som nu ingåtts mellan Riksförsäkringsverket och
Tandläkarförbundet, ser ut att kunna lösa de
akuta problemen. Satsa mera påförebyggande vård, ö/ta utbildningen av bl a tandhygienister och förenkla försäkringsadministrationen, manarförfattaren.
Den svenska tandläkarkåren hade länge
verkat för en allmän tandvårdsförsähing,
då 1970 års tandvårdsförsäkringsutredning
tillsattes. Genom att folktandvården sedan
länge haft en taxesättning för vuxenvården,
som låg långt under självkostnadspris, och
eftersom folktandvården endast i undantagsfall kunde erbjuda c: a 15 o/c av den vuxna befolkningen vård, förelåg en situation,
som av såväl patienter som tandläkare upplevdes som direkt stötande ur rättvisesynpunkt. Tandläkarförbundet hälsade således
utredningen med tillfredsställelse och var
också representerad i denna med två mån ur
förbundsledningen .
Utredningsförslaget torde vara bekant vid
det här laget. Departementschefen frångick
förslaget på en – för tandläkarna – viktig
punkt. Privattandläkarna anslöts ”automatiskt” till försäkringssystemet. Den frivilliga
anslutning utredningen förordat var och
förblev endast ett förslag. Tandläkai-förbundet protesterade, förklarade och garanterade, att minst 90 o/c av privattandläkarkollektivet skulle frivilligt ansluta sig. 1973 års
riksdagsmajoritet tmdde uppenbarligen ej
på dessa förklaringar och garantier utan beslöt i enlighet med propositionen. En enhällig borgerlig opposition röstade för frivilliglinjen.
Tandläkarförbundet hade i sitt remissvar
föreslagit en mer direkt förhandlingsrätt
angående tandvårdstaxan än vad utredningsförlaget innebar, detta med tanke på
att ansluten tandläkare ålades att följa en av
regeringen fastställd maximitaxa. Flera borgerliga motioner tog upp detta förslag men
motionerna avslogs i riksdagen.
354
Tandläkarförbundet hade också i sitt re- tandläkare mycket intresserade av att gå ut
missvar begärt, att hotet om en eventuell som assistenter, då detta inte medför något
etableringskontroll, vilken utredningen fö- större ekonomiskt engagemang. De måste
reslagit, skulle avvärjas. Flera borgerliga mo- då e1·sätta en assistent, som gått in i fo lktandtioner hade tagit upp saken. men även dessa vården, för att själva få lämna elen offentliga
motioner avslogs. sektorn. Trots allt synes här en lättnad vara
Genom besluten i dessa – för tandläkarna på väg.
– viktiga frågor åstadkoms en ”snedtändnin g”, vars följeler tandläkarkårens ledning
under lång tid haft svårt att bemästra.
Privattandläkarnas svårigheter
Privattandläkama har känt sig orättfärdigt
behandlade, peciellt seelan etableringskontrollen utlöstes i form av ett etableringsstopp. Detta in nebar att all ersättningsetablering stoppades under ett halvårs tid, med
svåra konsekvenser dels för de patienter,
vars tandläkare drabbades av långvarig sjukdom eller avled, dels för tandläkaren själv eller hans ste rbhus, som helt plötsligt fann sig
innehava en icke avskriven men ändå helt
värdelös praktik. Etableringsstoppet omvandlades vid års kiftet 1974-75 till en etableringskontroll, vi lket innebär att ersättningsetablering är tillåten.
Trots en byråkratiskjämnäve börjar systemet att fungera hjälpligt. Svårigheten för
tillfället är, att unga kolleger inom folktandvården inte längre vågar satsa på privatpraktik i den utso·äckning, som skulle vara önskvärd för att äldre privattandläkare skall kunna pensionera sig vid 1·imlig ålder.
Det är mycket svårt för en presumtiv pensionär att i dag hitta en köpare till sin praktik, även om han bjuder ut denna långt under det oavskrivna värdet. Däremot är unga
Det nya avtalet
Efter det avtal, som i dagarna ingåtts mellan
Riksförsäkringsverket och Tandläkarförbunclet, ser det också ut som om det skulle
vara möj ligt att successivt släcka den ”snedtändning” som tidigare nämndes. Det verkar
som om privattandläkamas anslutning till
tandvårdsförsäkringen skulle i princip bli
frivillig. Dock under förutsättning, att inte
alltför många – max l O% – lämnar försäkringen. Skillnaden mellan denna synnerligen inskränkta frihet och elen tidigare
tvångsanslutningen är självfallet hårfin men
har en viss psykologisk betydelse. Vari den
ligger är svårt att definiera men förstås a1
var och en, som satt upp ett staket runt den
egna villan eller ett taggtrådshinder i det 1111·
Iitära.
Likaså verkar det, som om en protokollerad överläggningsrätt angående tandvårdstaxan skulle kunna komma till stånd. Visserligen kommer taxan att även i fortsättningen
fastställas av regeringen, men systemet innebär, att tvåpartsöverläggningar skall äga
rum tre månade1· innan taxan fastställes, ,·arvie! båda parter skall presentera sina bud om
Laxerevision på grundval av gemensamt
framtagen statistik.
Delta är en klar förbättring från förra
355
1axerevisionen, då RFV presenterade ett 16- 19 år överföras till den offentliga sekbud först sedan RFV: s styrelse beslutat au
föreslå regeringen en frysning av taxan. Efersom regeringen föUde verkets rekommendation har tandvårdstaxan höjts med
<; från den l /1 O l 973 till den 1/7 l976.
Detta gör ca 16 000 kr per år för genom- <nittstandläkaren. Som jämförelse kan nämnas tandsköterskornas lönekrav för l 975.
Dessa är 37 o/c in kl sociala kostnader, vilket
for en genomsniussköterska gör drygt
14 000 kr. Eftersom genomsnittstandläkaren
har l,5 sköterska plus andra fasta och rörliga kostnader, som också följer inflationen,
mser var och en att det här blir fråga om att
ta ur egen kassa, om sköterskornas krav skall
ullmötesgås.
För oss, som fått till uppgift att föra tandlakarkårens talan i skilda sammanhang, betyder regeringens eftergifter då det gäller allslutningsformen till försäkringen och i överläggningsfrågan, att vi börjar nära en förhoppning om att en atmosfär kan komma till
tånd, som gör det möjligt att skapa förutsättningar för ett mera förtroendefullt samarbete mellan tandläkat·kåt·en och myndigheterna. Ett sådant samarbete behövs nämligen, då det gäller att klara det vårdtryck,
som f n synes helt oemotstånd ligt.
Barntandvården prioriteras
Riksdagsbeslutet l 973 innebar en prioritering av barn- och ungdomstandvården.
Tandvården för åldersgrupperna 0-16 år
skall bedrivas uteslutande inom folktandvården. Sedermera skall även åldersgrupperna
torn . Landstingen har åtagit sig en utbyggnadstakt av folktandvården, vilken innebär,
att dessa åldersgrupper skall beredas total
organiserad vård inom en femårsperiod efter försähingens ikraftträdande. För att
landstingen skall kunna klara detta åtagande, tillförsäkrade riksdagen folktandvården
hela nettotillskottet av tandläkare. Detta regleras via den ovan nämnda etableringskontrollen.
Tandläkarkåren har inte opponerat sig
mot att den framtida tandvården började
med barnen. Detta måste vara riktigt ur
odontologisk synpunkt; därför finner tandläkarna riksdagsbeslutet riktigt i detta avseende. Det går dock inte att komma ifrån,
att detta beslut medför konsekvenser för
vuxenvården, vilka man i dagens vårdsituation icke kan bortse ifrån.
Eftersom folktandvårdens tandläkare
merendels har blandtjänst, dvs 45 o/c vuxenvård och 55 o/c barntandvå rd, och eftersom
systemet medfört att ersättningsetableringen inom den privata sektorn är mycket
trög, innebär beslutet att tillväxten av vuxe ntandvårdsresursen på intet säll motsvarar
den ökade vårdefterfrågan, som de starkt reducerade patientavgifterna stimulerat. Till
den nämnda vårdstimulansen kommer problemet med det vid försäkringsstarten uppdämda vårdbehovet, förorsakat av vetskapen om, att en försäkring skulle komma. Patientenu hade, ofta på sin tandläkares inrå-
dan, uppskjutit arbets- och kostnadskrävande rekonstruktionsarbeten.
Då försäkringen startade brast alla fördämningar. Tandläkarna var väl förberedda
\
l
356
och klarade första vågen ganska bra. En
oväntad smal passage uppenbarade sig dock
omgående – tandtekni kerbristen. De utd•·agna väntetiderna på laboratorie•·na, trots
att tandteknikerna arbetade strängt taget
d ygnet om, medförde en mycket allvarlig
störning i det normala patientflödeL Vågen
håller nu på att ebba ut, flödet genom laboratorierna är numera mera normalt, med
klart reduce•·ade väntetider.
På toppen av denna första våg kastades
det omkring patienter, som tidigare saknat
tandläkare och som nu inte hade en reell
chans att få sina akuta besvär avhjälpta. Så
fort tandläkarförbundet fick rapporter om
deras belägenhet initierades förbundets lokalföreningar att lösa detta problem med nå-
gon form av jourtjänst. Kollegerna ställde
upp lojalt, såväl tjänstetandläkarna som privatpraktikerna. Akuttandvården löstes således snabbt och effektivt på frivillig bas över
hela landet. Ingen skall i dag behöva gå mer
än några timmar med akuta besvär, innan
dessa kan bli avhjälpta.
Att fullständigt behandla alla nya vårdsö-
kande är dock f n helt omöjligt. Detta beyterligare öka arbetstid och/eller arbetsintensitet kommer san nolikt att menligt inverka på såväl elen enskilde tandläkarens hälla
som på kvaliten på elen vård han meddelar
Förslag till reformer
Skall resten av befolkningen komma till Yar
inom rimlig tid måste två åtgärder vidtaga
För det första måste försäkringsadministrationen läggas om. Enligt en av tandläkarförbundet gjord undersökning 1974 tar denna administration Il <;t av arbetstiden. En
viss administration måste självfallet finnas –
samhället måste kunna kontrollera, att de
pengar blir rätt använda – men detta ar
med all sannolikhet möjligt med en betydli~
mindre men mera ändamålsenlig admmJstrativ appa•·at.
För det andra måste tandläkarna och deras patienter för en tid framöver finna sig
en sådan omprioritering av vården, att
den av vå rdbehov, på ett annat sätt än h
tills, konstituerar möjligheten att få vård.
vittjag kan se, kommer en sådan ompriom
ring att bli mycket svår, ime så mycket ~
kymrar alldeles uppenbart regeringen, som tandläkarna som för de patienter, som ha
för tillfället arbetar mycket målmedvetet på en ”hustandläkare” sedan lång tid tillball
att skapa möjligheter för vård av nya patien- Dessa patienter har tidigare Jälva beko
ter. Eftersom tandläkarna enligt lag är skyl- sin tandvård, ofta genom att avstå från nJ.
diga att kalla tidigare patienter för kontroll got annat och sannolikt mera lustheton
och ev vidare vård är ekvationen svårlöst; i När de nu kommer att få vänta, kommtr
varje fall på kon sikt. detta att medfö•·a starka påfrestningar~
Under 1974 arbetade privattandläkarna det förtroendefulla samarbetet mellan ”hus- 6,2 milj timmar – en ökning med 20%. Ar- tandläkaren” och hans patient. Tandläka1111
hetsintensiteten ökade med ca l O%. 2,5 mil- kan inte göra så mycket åt detta. Görs o
joner försäkrade fick vård under 1974 – prioriteringen icke frivilligt, kommer direl·
88% av dessa inom den privata sektorn. Att tiv au utfärdas, det vet vi.
Eutredje säll att lösa denna vårdknut kan
mas vara en ökad examination av tandläkae. Eftersom av myndigheterna framtagna
rognoser visar, att jämvikt mellan värdeferfrågan och vårdutbud kommer att inträfa runt 1980, är detta ingen framkomlig väg
l ur dagens akuta situation. Tandläkarstuierna tar minst 5 år, varför denna resursförstärkning inte skulle komma fram förrän
den ime längre behövs.
Däremot synes det vara möjligt att delegera vissa arbetsmoment, som tandläkaren nu
tför, till den övriga tandvåt·dspersonalen,
köterskor och hygienister, efter vidareutbtldning av denna personal. En utredning är
tillsatt, vilken skyndsamt skall arbeta fram
förslag till en sådan vidareutbildning. Perniigen tror jag att det här finns hjälp inom
nmligt räckhåll.
Av och till hör man tanken, att den föreb1ggande vården skulle bli mer ointressant
tör patienterna i och med att den reparativa
1arden blivit så mycket billigare. Ibland träftar man dessvärre också i den egna verksamheten patienter, som reagerar på deua sätt.
Den billigaste och på sikt mest effektiva vården är alltid den förebyggande. Detta är en
nning,ja, nästan en truism, inom all medicin och odontologi. Av det skälet är det viktgt att denna förebyggande vård inte minsar utan istället ökar högst avsevärt, trots att
L fått en tandvårdsförsäkring.
357
Tandläkarkårens önskelista inför framtiden
kan sammanfattas i fem punkter.
Ett mera fönroendefullt samarbete
mellan samhällets rept·esentamer och
tandläkarkåren. Detta är en grundförutsättning för att vårdproblematiken
skall kunna hanteras på rätt sätt.
2 Minskad och mera länarbetad försäkringsad ministration.
3 Förståelse för de initialsvårigheter denna stora reform har från allmänhetens
sida gentemot dem som skall utföra
grovarbetet – tandläkarna.
4 Ökad utbildning och därmed ökade befogenheter för övrig tandvårdspersonaL
5 Större medvetenhet om den förebyggande vårdens betydelse bland allmänheten/patienterna.
Kunde dessa fem önskemål bli verklighet
finns det en förutsättning rör att den reform, som alla väntat så mycket av och som
kostar den svenska statskassan så stora pengar, kan bli vad den var avsedd att vara: en
hjälp för alla medborgare all till en rimlig
kostnad erhålla tandvård. Det gäller all alla
hjälps åt och att man har förståelse och respekt för varandras synpunkter och förslag.
Det gäller myndigheter, tandläkare men
också allmänheten. Vi tandläkare vill inget
hellre än att medverka härvidlag.