Erik Anners; Radikalismen vid universiteten
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK ANNERS:
Radikalismen vid universiteten
Den vänsterextremistiska våg, som vi och
andra länder upplevt vid universiteten,
håller på att rulla tillbaka, skriver professor Erik Anners. Men ännu är vänsterkrafterna starka, inte minst på grund av
deras inflytande i massmedia. De har
också blivit kvar inom vissa samhällsvetenskapliga institutioner. Ofta är de
dessutom starkt engagerade, men man
skall inte låta sig skrämmas av dem. Samhället har medel att försvara sig. Det förnämsta är att den demokratiska värdegemenskapen mellan partier och intresseorganisationer hålls levande. Svårare är att
gå till motoffensiv. Vi saknar ännu en
samhällsteori, som håller under en framryckande teknologisk civilisation.
I en tid då ideologiska termer med hävd·
vunnen mening alltmer suddas ut i språk·
bruket är det rimligt att börja med defi.
nitioner. Radikal betyder som bekant
egentligen att gå till roten t ex vid un·
dersökningen av ett problem. För den som
har en radikal attityd finns det inga a
priori sanna läror eller auktoritativa profeter – allt måste penetreras med kun·
skapssökandets alla medel, tills man nått
sanningen eller åtminstone så långt det
är möjligt att komma i dess riktning.
En radikal attityd innebär att på en
gång vara öppen och kritisk. Inte minst
gäller öppenheten en beredvillighet att
förutsättningslöst lära av och låta sig kor·
rigeras av vetenskapliga framsteg liksom
av antaganden, som empiriskt ter sig
rimligt trovärdiga.
Tillämpar man denna klassiska defini·
tian på de vänsterextremistiska åskåd·
ningar, som sedan något decennium spelat så stor roll vid våra universitet, är det
uppenbart att de inte kan betecknas som
radikala. Deras läror är slutna system och
deras attityd är doktrinär. Deras metoder
är i grunden skolastiska, dvs sanningea
är att söka i auktoritativa skrifter och
inte genom förutsättningslös forskning.
Om fakta och den auktoritativa texten
inte stämmer, så mycket värre för fakta.
En del av förklaringen till marxisme111
renässans som politisk troslära, så låJJ&t
efter det att Marx både i teorin och pral:·
tiken vederlagts av forskning och faktiS
samhällsutveckling, är kanske att vår till
ungdom anser sig stå utan hållbar idet»
gisk vägledning. Under de två senaste •
hundradenas sekularisering har det inte
framträtt någon annan total samhällsteori
än Marx historietolkning byggd på hans
materialistiska determinism. Liberalismen är i grunden en funktionell ekonomisk teori, som applicerad på samhällslivet leder till vissa politiska värderingar
och därav följande politiska krav. Den
saknar emellertid historiesyn. Konservatismen har visserligen en historiesyn men
icke något slutet teoretiskt system. I
denna ideologiska situation har nymarxismen för en del unga människor med
starkt politiskt patos tett sig som en väg
till en djupare förståelse för samhällslivets problem och en möjlighet att finna
teoretiskt genomtänkta lösningar på
framtidens samhällsfrågor.
Den vänsterextremistiska vågen
Den vänsterextremistiska våg, som från
början av 1960-talet utbredde sig vid de
västerländska industristaternas universi~
tet, är ännu en företeelse, som är alltför litet utforskad för att man skall kunna analysera dess orsaker mer ingående. En av
dem är emellertid skönjbar. Vågen kom
när en generation ungdomar, som inte
hade personlig erfarenhet av det andra
världskriget, gick till universitetsutbildning. De hade fått läsa om dess ohyggligheter i skolan och upplevde vätebombshotet mer intensivt än en äldre, mer emotionellt härdad generation. De fick genom televisionen en självupplevelsens
kontakt med den mardrömslikt expanderande industriella teknologins miljöför- 451
störing liksom med u-ländernas lidanden.
Så blev förmodligen den vänsterextremistiska vågen en av dessa historiens tillfälligheter, beroende på det slumpvisa sammanträffandet av en rad orsakande faktorer.
Det är skäl att stryka under ordet tillfällighet. Under några år föreföll det i
flera länder som om vågen motståndslöst
skulle rulla vidare och draga med sig en
så stor del av universitetsungdomen, att
en revolutionär utveckling låg inom det
möjligas gräns. Men det gick inte så –
vågen tycks vara på retur. Den stora majoriteten studenter i Sverige är i dag
lika politiskt likgiltig och lika inriktad
på den personliga karriären som någonsin deras föregångare, alltsedan det första
världskrigets katastrof för den europeiska
kulturtraditionen ryckte undan så mycket
av grunden för 1800-talets idealistiska
framstegsoptimism. Det stora flertalet
studenter bryr sig just nu långt mer om
det framtida jobbet än om hungersnöden
i Bangla-Desh eller tortyren i Chile. Man
läser om ohyggligheterna, man indigoeras inför TV-bilderna, men man förtränger och glömmer. Medlidandesreaktioner kan nötas ut – och trycket från
massmedia kanske har blivit för starkt.
Lika litet som vi vet om orsakerna till
den vänsterextremistiska vågens uppkomst, lika litet vet vi om orsakerna till
dess försvagning. En tänkbar men än så
länge obevisad förklaring är att de vänsterextremistiska sekterna – det finns ju
många sådana – helt enkelt ter sig löjeväckande i sitt trosvissa nit för särdeles
452
enkla ideer inför ungdomar, som lärt sig
tänka kritiskt. Ty på den punkten har
skolreformerna varit till stor nytta. Dagens studenter ser med mycken skepsis på
alla auktoriteter – inklusive Gud, Lenin, Mao och Palme.
Om denna förklaring är riktig, lär de
vänsterextremistiska sekterna inte ha
stora utsikter att komma tillbaka i större
skala, om inte en världsdepression skulle
ge dem ett gynnsamt klimat för sin revolutionära agitation. A andra sidan är de
naturligtvis inte betydelselösa. Genom de
stora initialframgångarna bland de väldiga skaror av studenter, som på 1960-talet strömmade till de samhällsvetenskapliga institutionerna – nationalekonomi,
sociologi, statskunskap och pedagogik eller till socialhögskolorna – har de lyckats
förankra sig i dessa. Vi här i Sverige liksom i andra länder lär få räkna med att
för avsevärd tid framåt leva med ett flöde
av vänsterextremistisk agitation utgående från dylika institutioner, ofta på
ett förledande sätt presenterade i pseudovetenskaplig form. En liten tröst för oss i
Sverige kan i så fall vara att två remarkabla ledargestalter på den sidan, professorerna Joachim Israel och Gunnar AdlerKarlsson numera har sitt vetenskapliga
hemvist i Danmark – något som i
svenska akademiska kretsar lär betraktas
som en sentida svensk hämnd för Stockholms blodbad.
De engagerade
Men än så länge är de vänsterextremistiska krafterna starka nog för att göra de
högre utbildningsanstalterna till en kon·
fliktarena av central betydelse i den poli·
tiska opinionsbildningen. Inte minst !Je.
ror detta på deras starka inflytande i
massmedia, särskilt då Sveriges Radio.
De gynnas också av ett debattklimat där
sensationella uttalanden av ”tyckare” ~
aktningsfullt utrymme i massmedia, UD·
der det att mera stillsamma experter ofta
skjuts åt sidan – där de inte mäts skäppan full av glåpord, därför att de inte är
tillräckligt engagerade.
Ty att vänsterextremisterna är enga~
rade råder det inte något tvivel om. De
tror, till och över det absurdas gräns, all
alla tidens svåra samhällsproblem kan lö.
sas genom att göra om samhället. Riktigt
hur det skall göras om vet de visserligt’l
inte. På den punkten ger varken Man,
Mao, Sovjetunionen eller Kina tillräd·
lig vägledning. Huvudsaken för dem
tycks vara den egna ”medvetna” eli!ell
diktatur – den revolutionära regeringea.
Sedan får man se.
Allt detta är i grunden både rörande
sin hjälplöshet och på sitt sätt sympatiskt. Deras humanitära välmening oli
intensiva känsla för social rättvisa ir
nämligen inte att taga miste på. Inte hdler den impulsiva idealitet och den trt
att viljan kan försätta berg, som i allt
tider präglat politiskt engagerade stu
ter. De flesta av dem kommer förn1
gen – som skett så många gånger förr
historien – att stilla sina blodiga
och gå in i samhället som nyttiga, k
särskilt nyttiga, krafter i det vanliga
hällsarbetet. Var är förresten ledargestalten Carlberg, hjälten från 1968 års barrikader i stockholmsstudenternas kårhus,
som sedermera ”ställde sig till folkets förfogande” som brevbärare?
Ett ordnat samhällsliv i ett demokratiskt samhälle utövar i sig självt en sanering, som fungerar genom den fria kritiken
liksom genom den nödvändiga anpassningen till vardagslivets realiteter.
Samhällets självförsvar
Så långt, så väl. Faran för en drastisk
vridning av studentopinionen (och
dänned längre fram den allmänna politiska opinionen) åt vänster är för närvarande inte överhängande eller ens mera
påtaglig. Den finns emellertid som en latent politisk faktor, som kan aktualiseras
vid en mera djupgående social och ekonomisk kris. En sådan kan komma över
oss på grund av globala händelseförlopp,
som det inte står i Sveriges förmåga att
påverka. Alltså kan det vara skäl att begrunda, vad metoder anhängarna av en
demokratisk samhällsordning kan pröva
för att göra sitt samhälles självsanering effektivare.
För det första skall man inte låta sig
skrämmas av konspirationsteorier och
därmed göra uppgiften svårare för sig.
Allt det vi numera vet om stora revolutionära händelseförlopp – t ex de franska
och ryska revolutionerna – pekar på att
deras skeenden styrdes inte av revolutionära master-minds, än mindre av vittutbredda samverkande konspirativa kretsar
av sammansvurna. Vad som hände till- 453
kom slumpvis och på underlag av en delvis oundviklig social-ekonomisk process.
Det är inte revolutionärernas konspirationer, som skapar revolutioner utan den
i sig revolutionära situationen, som ger
revolutionärerna sin chans.
Vänsterextremisterna har noga studerat
sin speciella krigskonst och vet detta
mycket väl. Även om de inte konspirerar
tillsammans utan var för sig i sina små
sekter, har de därför en gemensam strategi. Den är att alltid och allestädes försöka skapa en revolutionär situation genom att driva fram så starka motsättningar
mellan samhällets olika intressegrupper att
känslan av samhällsgemenskap går förlorad. Samtidigt skall man – säger deras
skrifter – attackera försvaret, polis och
domstolar. Dessa skall utmålas som redskap för de härskande klassernas förtryck.
Gentemot denna enkla (men ingalunda
ofarliga) strategi är receptet lika enkelt.
Det är att hålla på den demokratiska värdegemenskapen både partier och intresseorganisationer emellan och demonstrera
detta genom att acceptera förnuftigt balanserade kompromisser. Mot en sådan
mur av demokratisk gemenskap slår revolutionärer förgäves sina huvuden blodiga.
Till receptet hör även att i den offentliga
debatten kritisera vad som ur demokratisk och funktionell synpunkt förtjänar
kritik inom samhällsinstitutionerna –
men att noga hålla på att den som kritiserar har bevisbördan.
Motoffensiven
Om detta är några till banalitet enkla reg- 454
ler för det demokratiska samhällets
självförsvar, blir problemen kring detta
samhälles motoffensiv mera komplicerade. Man kan nämligen inte bekämpa
troende sekterister i en normal rationell
debatt. Den som föreställer sig det, kan
pröva sin debattförmåga på en anhängare av Jehovas vittnen. Ett slutet doktrinärt system är över huvud taget inte
angripbart med logik, så länge dess företrädare håller fast vid sina premisser.
Och det gör de så länge de tror på den
auktoritativa skriften. Kan en nymarxist
inte bringas i vacklan på premisstadiet
är varje debatt meningslös. Aldrig så väl
vässade logiska pilar studsar mot själva
tankesystemets pansarplåt. Parterna talar
inte en gång samma språk, därför att de
inlägger olika mening i samma termer.
Man får alltså sätta målet blygsammare,
närmare bestämt nöja sig med att försöka
isolera dem inom deras kretsar av egna
trosfränder. Men vid en sådan operation
måste man ha något att komma med till
dem, som är mottagliga för argument.
Och här är vi tillbaka vid den tänkbara
förklaringen till att vänsterextremisterna
över huvud taget haft framgång bland vår
tids studenter – nämligen bristen på
ideologiskt genomtänkta alternativ.
Varken socialdemokrater, liberaler eller
konservativa har än så länge lyckats presentera en anpassning av respektive åskådning till vår tids djupare sarnhällsproblematik. Vad som hänt därvidlag är i huvudsak att socialdemokraterna försiktigt
närmat sig syndikalistiska ideer, under
det att liberalerna (med icke ringa grad
av oförsiktighet) närmat sig en kol·
lektivistisk ideologi. Det liberala amt
har i stället tämligen öppet övertagits av
de konservativa.
Men studenterna är inte hjälpta med
honnörsorden ”demokratisk socialism”,
”socialliberalism” eller ”den nya individualismen”. Socialdemokraterna kan inte
förklara hur friheten skall kunna bevaras
i ett socialistiskt system. De (liberala
konservativa kan inte förklara hur ”dta
nya individualismen” skall kunna reafue.
ras i en ägardemokrati, som uppfyller eJe.
mentära anspråk på social rättvisa, Id
de socialliberala kan – i all vänligbet
sagt – inte förklara någonting alls. I del
mån centerpartiet har en ideologi, fönträds partiet som bekant av dess \Ulf’
domsförbund. Om dess i och för sig lOJo
värda försök till nytänkande är intet aanat att säga än att de dimmiga föresfål.
ningarna om lågenergins ”lokalsambi
len” är så till den grad defaitistiska Id
reaktionära, att den aktningsfulla Ulf’
märksamhet de beståtts är förbluffande.
Är det att undra på om många svemb
studenter – ej annorlunda än i andra etropeiska länder – tycker sig leva i eU
ideologiskt tomrum. Vad vi alla, och de
främst, behöver är en samhällsteori för el
expanderande teknologisk civilisatD,
en teori som förklarar hur de demobatiska frihetsvärdena skall kunna föreDil
med en konception av iden om soc:il
rättvisa, vilken kan omfattas av det sliD
flertalet i samhället. Men var finns del
teorin och den konceptionen?
Radikalismen vid universiteten
Den vänsterextremistiska våg, som vi och
andra länder upplevt vid universiteten,
håller på att rulla tillbaka, skriver professor Erik Anners. Men ännu är vänsterkrafterna starka, inte minst på grund av
deras inflytande i massmedia. De har
också blivit kvar inom vissa samhällsvetenskapliga institutioner. Ofta är de
dessutom starkt engagerade, men man
skall inte låta sig skrämmas av dem. Samhället har medel att försvara sig. Det förnämsta är att den demokratiska värdegemenskapen mellan partier och intresseorganisationer hålls levande. Svårare är att
gå till motoffensiv. Vi saknar ännu en
samhällsteori, som håller under en framryckande teknologisk civilisation.
I en tid då ideologiska termer med hävd·
vunnen mening alltmer suddas ut i språk·
bruket är det rimligt att börja med defi.
nitioner. Radikal betyder som bekant
egentligen att gå till roten t ex vid un·
dersökningen av ett problem. För den som
har en radikal attityd finns det inga a
priori sanna läror eller auktoritativa profeter – allt måste penetreras med kun·
skapssökandets alla medel, tills man nått
sanningen eller åtminstone så långt det
är möjligt att komma i dess riktning.
En radikal attityd innebär att på en
gång vara öppen och kritisk. Inte minst
gäller öppenheten en beredvillighet att
förutsättningslöst lära av och låta sig kor·
rigeras av vetenskapliga framsteg liksom
av antaganden, som empiriskt ter sig
rimligt trovärdiga.
Tillämpar man denna klassiska defini·
tian på de vänsterextremistiska åskåd·
ningar, som sedan något decennium spelat så stor roll vid våra universitet, är det
uppenbart att de inte kan betecknas som
radikala. Deras läror är slutna system och
deras attityd är doktrinär. Deras metoder
är i grunden skolastiska, dvs sanningea
är att söka i auktoritativa skrifter och
inte genom förutsättningslös forskning.
Om fakta och den auktoritativa texten
inte stämmer, så mycket värre för fakta.
En del av förklaringen till marxisme111
renässans som politisk troslära, så låJJ&t
efter det att Marx både i teorin och pral:·
tiken vederlagts av forskning och faktiS
samhällsutveckling, är kanske att vår till
ungdom anser sig stå utan hållbar idet»
gisk vägledning. Under de två senaste •
hundradenas sekularisering har det inte
framträtt någon annan total samhällsteori
än Marx historietolkning byggd på hans
materialistiska determinism. Liberalismen är i grunden en funktionell ekonomisk teori, som applicerad på samhällslivet leder till vissa politiska värderingar
och därav följande politiska krav. Den
saknar emellertid historiesyn. Konservatismen har visserligen en historiesyn men
icke något slutet teoretiskt system. I
denna ideologiska situation har nymarxismen för en del unga människor med
starkt politiskt patos tett sig som en väg
till en djupare förståelse för samhällslivets problem och en möjlighet att finna
teoretiskt genomtänkta lösningar på
framtidens samhällsfrågor.
Den vänsterextremistiska vågen
Den vänsterextremistiska våg, som från
början av 1960-talet utbredde sig vid de
västerländska industristaternas universi~
tet, är ännu en företeelse, som är alltför litet utforskad för att man skall kunna analysera dess orsaker mer ingående. En av
dem är emellertid skönjbar. Vågen kom
när en generation ungdomar, som inte
hade personlig erfarenhet av det andra
världskriget, gick till universitetsutbildning. De hade fått läsa om dess ohyggligheter i skolan och upplevde vätebombshotet mer intensivt än en äldre, mer emotionellt härdad generation. De fick genom televisionen en självupplevelsens
kontakt med den mardrömslikt expanderande industriella teknologins miljöför- 451
störing liksom med u-ländernas lidanden.
Så blev förmodligen den vänsterextremistiska vågen en av dessa historiens tillfälligheter, beroende på det slumpvisa sammanträffandet av en rad orsakande faktorer.
Det är skäl att stryka under ordet tillfällighet. Under några år föreföll det i
flera länder som om vågen motståndslöst
skulle rulla vidare och draga med sig en
så stor del av universitetsungdomen, att
en revolutionär utveckling låg inom det
möjligas gräns. Men det gick inte så –
vågen tycks vara på retur. Den stora majoriteten studenter i Sverige är i dag
lika politiskt likgiltig och lika inriktad
på den personliga karriären som någonsin deras föregångare, alltsedan det första
världskrigets katastrof för den europeiska
kulturtraditionen ryckte undan så mycket
av grunden för 1800-talets idealistiska
framstegsoptimism. Det stora flertalet
studenter bryr sig just nu långt mer om
det framtida jobbet än om hungersnöden
i Bangla-Desh eller tortyren i Chile. Man
läser om ohyggligheterna, man indigoeras inför TV-bilderna, men man förtränger och glömmer. Medlidandesreaktioner kan nötas ut – och trycket från
massmedia kanske har blivit för starkt.
Lika litet som vi vet om orsakerna till
den vänsterextremistiska vågens uppkomst, lika litet vet vi om orsakerna till
dess försvagning. En tänkbar men än så
länge obevisad förklaring är att de vänsterextremistiska sekterna – det finns ju
många sådana – helt enkelt ter sig löjeväckande i sitt trosvissa nit för särdeles
452
enkla ideer inför ungdomar, som lärt sig
tänka kritiskt. Ty på den punkten har
skolreformerna varit till stor nytta. Dagens studenter ser med mycken skepsis på
alla auktoriteter – inklusive Gud, Lenin, Mao och Palme.
Om denna förklaring är riktig, lär de
vänsterextremistiska sekterna inte ha
stora utsikter att komma tillbaka i större
skala, om inte en världsdepression skulle
ge dem ett gynnsamt klimat för sin revolutionära agitation. A andra sidan är de
naturligtvis inte betydelselösa. Genom de
stora initialframgångarna bland de väldiga skaror av studenter, som på 1960-talet strömmade till de samhällsvetenskapliga institutionerna – nationalekonomi,
sociologi, statskunskap och pedagogik eller till socialhögskolorna – har de lyckats
förankra sig i dessa. Vi här i Sverige liksom i andra länder lär få räkna med att
för avsevärd tid framåt leva med ett flöde
av vänsterextremistisk agitation utgående från dylika institutioner, ofta på
ett förledande sätt presenterade i pseudovetenskaplig form. En liten tröst för oss i
Sverige kan i så fall vara att två remarkabla ledargestalter på den sidan, professorerna Joachim Israel och Gunnar AdlerKarlsson numera har sitt vetenskapliga
hemvist i Danmark – något som i
svenska akademiska kretsar lär betraktas
som en sentida svensk hämnd för Stockholms blodbad.
De engagerade
Men än så länge är de vänsterextremistiska krafterna starka nog för att göra de
högre utbildningsanstalterna till en kon·
fliktarena av central betydelse i den poli·
tiska opinionsbildningen. Inte minst !Je.
ror detta på deras starka inflytande i
massmedia, särskilt då Sveriges Radio.
De gynnas också av ett debattklimat där
sensationella uttalanden av ”tyckare” ~
aktningsfullt utrymme i massmedia, UD·
der det att mera stillsamma experter ofta
skjuts åt sidan – där de inte mäts skäppan full av glåpord, därför att de inte är
tillräckligt engagerade.
Ty att vänsterextremisterna är enga~
rade råder det inte något tvivel om. De
tror, till och över det absurdas gräns, all
alla tidens svåra samhällsproblem kan lö.
sas genom att göra om samhället. Riktigt
hur det skall göras om vet de visserligt’l
inte. På den punkten ger varken Man,
Mao, Sovjetunionen eller Kina tillräd·
lig vägledning. Huvudsaken för dem
tycks vara den egna ”medvetna” eli!ell
diktatur – den revolutionära regeringea.
Sedan får man se.
Allt detta är i grunden både rörande
sin hjälplöshet och på sitt sätt sympatiskt. Deras humanitära välmening oli
intensiva känsla för social rättvisa ir
nämligen inte att taga miste på. Inte hdler den impulsiva idealitet och den trt
att viljan kan försätta berg, som i allt
tider präglat politiskt engagerade stu
ter. De flesta av dem kommer förn1
gen – som skett så många gånger förr
historien – att stilla sina blodiga
och gå in i samhället som nyttiga, k
särskilt nyttiga, krafter i det vanliga
hällsarbetet. Var är förresten ledargestalten Carlberg, hjälten från 1968 års barrikader i stockholmsstudenternas kårhus,
som sedermera ”ställde sig till folkets förfogande” som brevbärare?
Ett ordnat samhällsliv i ett demokratiskt samhälle utövar i sig självt en sanering, som fungerar genom den fria kritiken
liksom genom den nödvändiga anpassningen till vardagslivets realiteter.
Samhällets självförsvar
Så långt, så väl. Faran för en drastisk
vridning av studentopinionen (och
dänned längre fram den allmänna politiska opinionen) åt vänster är för närvarande inte överhängande eller ens mera
påtaglig. Den finns emellertid som en latent politisk faktor, som kan aktualiseras
vid en mera djupgående social och ekonomisk kris. En sådan kan komma över
oss på grund av globala händelseförlopp,
som det inte står i Sveriges förmåga att
påverka. Alltså kan det vara skäl att begrunda, vad metoder anhängarna av en
demokratisk samhällsordning kan pröva
för att göra sitt samhälles självsanering effektivare.
För det första skall man inte låta sig
skrämmas av konspirationsteorier och
därmed göra uppgiften svårare för sig.
Allt det vi numera vet om stora revolutionära händelseförlopp – t ex de franska
och ryska revolutionerna – pekar på att
deras skeenden styrdes inte av revolutionära master-minds, än mindre av vittutbredda samverkande konspirativa kretsar
av sammansvurna. Vad som hände till- 453
kom slumpvis och på underlag av en delvis oundviklig social-ekonomisk process.
Det är inte revolutionärernas konspirationer, som skapar revolutioner utan den
i sig revolutionära situationen, som ger
revolutionärerna sin chans.
Vänsterextremisterna har noga studerat
sin speciella krigskonst och vet detta
mycket väl. Även om de inte konspirerar
tillsammans utan var för sig i sina små
sekter, har de därför en gemensam strategi. Den är att alltid och allestädes försöka skapa en revolutionär situation genom att driva fram så starka motsättningar
mellan samhällets olika intressegrupper att
känslan av samhällsgemenskap går förlorad. Samtidigt skall man – säger deras
skrifter – attackera försvaret, polis och
domstolar. Dessa skall utmålas som redskap för de härskande klassernas förtryck.
Gentemot denna enkla (men ingalunda
ofarliga) strategi är receptet lika enkelt.
Det är att hålla på den demokratiska värdegemenskapen både partier och intresseorganisationer emellan och demonstrera
detta genom att acceptera förnuftigt balanserade kompromisser. Mot en sådan
mur av demokratisk gemenskap slår revolutionärer förgäves sina huvuden blodiga.
Till receptet hör även att i den offentliga
debatten kritisera vad som ur demokratisk och funktionell synpunkt förtjänar
kritik inom samhällsinstitutionerna –
men att noga hålla på att den som kritiserar har bevisbördan.
Motoffensiven
Om detta är några till banalitet enkla reg- 454
ler för det demokratiska samhällets
självförsvar, blir problemen kring detta
samhälles motoffensiv mera komplicerade. Man kan nämligen inte bekämpa
troende sekterister i en normal rationell
debatt. Den som föreställer sig det, kan
pröva sin debattförmåga på en anhängare av Jehovas vittnen. Ett slutet doktrinärt system är över huvud taget inte
angripbart med logik, så länge dess företrädare håller fast vid sina premisser.
Och det gör de så länge de tror på den
auktoritativa skriften. Kan en nymarxist
inte bringas i vacklan på premisstadiet
är varje debatt meningslös. Aldrig så väl
vässade logiska pilar studsar mot själva
tankesystemets pansarplåt. Parterna talar
inte en gång samma språk, därför att de
inlägger olika mening i samma termer.
Man får alltså sätta målet blygsammare,
närmare bestämt nöja sig med att försöka
isolera dem inom deras kretsar av egna
trosfränder. Men vid en sådan operation
måste man ha något att komma med till
dem, som är mottagliga för argument.
Och här är vi tillbaka vid den tänkbara
förklaringen till att vänsterextremisterna
över huvud taget haft framgång bland vår
tids studenter – nämligen bristen på
ideologiskt genomtänkta alternativ.
Varken socialdemokrater, liberaler eller
konservativa har än så länge lyckats presentera en anpassning av respektive åskådning till vår tids djupare sarnhällsproblematik. Vad som hänt därvidlag är i huvudsak att socialdemokraterna försiktigt
närmat sig syndikalistiska ideer, under
det att liberalerna (med icke ringa grad
av oförsiktighet) närmat sig en kol·
lektivistisk ideologi. Det liberala amt
har i stället tämligen öppet övertagits av
de konservativa.
Men studenterna är inte hjälpta med
honnörsorden ”demokratisk socialism”,
”socialliberalism” eller ”den nya individualismen”. Socialdemokraterna kan inte
förklara hur friheten skall kunna bevaras
i ett socialistiskt system. De (liberala
konservativa kan inte förklara hur ”dta
nya individualismen” skall kunna reafue.
ras i en ägardemokrati, som uppfyller eJe.
mentära anspråk på social rättvisa, Id
de socialliberala kan – i all vänligbet
sagt – inte förklara någonting alls. I del
mån centerpartiet har en ideologi, fönträds partiet som bekant av dess \Ulf’
domsförbund. Om dess i och för sig lOJo
värda försök till nytänkande är intet aanat att säga än att de dimmiga föresfål.
ningarna om lågenergins ”lokalsambi
len” är så till den grad defaitistiska Id
reaktionära, att den aktningsfulla Ulf’
märksamhet de beståtts är förbluffande.
Är det att undra på om många svemb
studenter – ej annorlunda än i andra etropeiska länder – tycker sig leva i eU
ideologiskt tomrum. Vad vi alla, och de
främst, behöver är en samhällsteori för el
expanderande teknologisk civilisatD,
en teori som förklarar hur de demobatiska frihetsvärdena skall kunna föreDil
med en konception av iden om soc:il
rättvisa, vilken kan omfattas av det sliD
flertalet i samhället. Men var finns del
teorin och den konceptionen?