Gert Lienhart; Utredningen om skolans inre arbete
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GERT LIENHART:
Utredningen om skolans inre” arbete
I nummer 5-6/1974 av Svensk Tidskrift
tog Britt Mogård i sin egenskap av ledamot av utredningen om skolans inre arbete upp en del av dess förslag. I denna
artikel ger lektor Gert Lienhart en erfaren lärares synpunkter på SIA. Författaren
menar att många av utredningens förslag
är utmärkta, t ex den friare resursanvändningen, men han är synnerligen
skeptisk mot bl a storklasserna på 70-90
elever i vilka lärarlag skall arbeta tillsammans med psykologer och fritidsassistenter. Försök som pågår med mindre klasser
i storstadsområden har visat goda resultat. Förläng remisstiden och skjut upp
riksdagsbeslutet tills man hunnit ta hänsyn till erfarenheter av sådana försök, manar författaren.
Som lärare är man tacksam för det under
senare år uppflammande intresset för skolfrågan inom Moderata Samlingspartiet.
Partiledning och riksdagsgrupp upptäckte
plötsligt i slutet av 60-talet, att partiet
hade försummat skolfrågan. Denna borde
bevakas, och rätt skött skulle den kunna
bli politiskt matnyttig. Sent omsider
skulle partiets gamla försummelser på skolans område repareras. Att partiet sedan
gammalt försummat denna centrala kulturfråga är nämligen odiskutabelt.
När Gösta Bagge som ecklesiastikminister i samlingspartiet under kriget tillsatte en utredning om förlängd skolplikt
till 9 år för samtliga elever, var intresset
för en sådan reform inom dåvarande
Högerpartiet mycket litet. Detta bristande intresse visade sig ödesdigert. Den
möjlighet, som fanns att gripa initiativet på skolområdet genom Bagges utspel,
missades när partiet efter kriget och under hela 50-talet helt inriktade sitt politiska arbete på de ekonomiska, särskilt de
skattepolitiska, frågorna. Skulden för
detta drabbar inte bara partiledningen
Hjalmarson/Svärd, som ledde partiet till
oavbrutna segrar under dessa år, utan
även oss andra inom parti och studentförbund, som försummade denna fråga och
lydigt föll in i ledet. Skolfrågan överlämnades därmed till s och fp, och dessa partier drev energiskt frågan under ledning
av hrr Edenman och Helen.
De gamla skolformerna folk- och realskola ersattes först av enhetsskolan, som
var en försöksskola, och sedan av grundskolan från 1962. Nu skapades en för alla
456
obligatorisk, avgiftsfri och examensfri 9-
årig skola. Under hela reformperioden
stod högerpartiet som en oengagerad
åskådare vid sidan av arenan.
Efter hand vaknade dock oron inom
Moderata Samlingspartiet inför de
snabba förändringarna på skolans område, särskilt sedan grundskolan 1969 fått
ett sammanhållet dvs odifferentierat (ej
nivågrupperat) högstadium. Debatten sköt
fart i dagspressen och genom motioner
och inlägg i valkampanjerna 1970 och
1973. Denna m-debatt återspeglade en
tilltagande oro inom skolan, vilken tog
sig uttryck i bråk, skolk och allmän vantrivsel i de stora klasserna med sitt heterogena elevunderlag. Många elever kunde
nämligen inte hänga med i det odifferentierade högstadiet på grund av överteoretiseringen av främst de naturvetenskapliga ämnena.
SIA
För att komma tillrätta med dessa problem tillsattes i maj 1970 utredningen
om skolans inre arbete, SIA. Denna skulle
främst studera förslag till bättre skolmiljö
och de svagpresterande elevernas problem.
Ordförande i utredningen blev Sö :s chef
Jonas Orring. Två andra tunga namn i
utredningen var Carin Beckius (s) och
Britt Mogård (m). Den förstnämnda är
den socialdemokratiska riksdagsgruppens
sekreterare och sitter i Stockholms kommunfullmäktige och skoldirektion medan
Britt Mogård är riksdagsledamot och ordförande i partiets kvinnoförbund.
SIA:s huvudbetänkande avgavs augusti 1974 och var med undantag för några detaljer enhälligt. Ett av SIA:s huvudförslag är förslaget om den samlade
skoldagen. Detta innebär, att skoldagen
börjar klockan 8 och slutar kl 15 (klockan
14 för de lägre klasserna) vilket innebär
en viss förlängning av den nuvarande
skoldagen. Lektioner varvas med fria ak·
tiviteter, t ex idrott.
Dessa aktiviteter är obligatoriska i
motsats till de frivilliga aktiviteter, som
skall förekomma före klockan 8 och efter
klockan 15. Detta förslag är den verkligt
stora nyheten i SIA och har stora fördelar:
föräldrarna kan känna trygghet genom att
barnen ej får håltimmar, då de kan
lämna skolan, den sociala träningen un·
derlättas och möjligheten till variationer
under skoldagen blir större. Dessutom kan
frivilliga organisationer, t ex politiska
eller religiösa, lättare komma till tals i
skolan än i dag.
Men frågan är hur mycket av en sådan
reform, som skulle komma att stanna på
papperet. Lokalbrist och brist på resurser
i övrigt kan medföra att de fria aktiviteterna får en så låg kvalitet, att den sam·
lade skoldagen förfaller till en form av
omhändertagande av eleverna. En skoldag
från 8 till 14 kan också för många barn,
särskilt i de lägre åldrarna, bli alltför
tröttsam.
En av motiveringarna till den sam·
lade skoldagen är att 70 % av mödrarna
förvärvsarbetar och därför är intresserade
av att barnen vistas längre tid i skolan.
Till de återstående 30 %, en ganska stor
minoritet, tas emellertid ingen hänsyn.
Det kan ju tänkas, att dessa mödrar vore
intresserade av att deras barn hade en
kortare skoldag. Kommer inte många föräldrar att anse den samlade skoldagen
som ett steg mot socialisering av familjelivet?
En svaghet i SIA:s förslag är att stödundervisning för de svagpresterande skall
äga rum under tiden för fria aktiviteter.
De elever, som bäst behöver dessa avbrott i lektionerna, skall istället ha undervisning.
Risken finns vidare, att kommunerna
med hänvisning till sin satsning på ungdomsverksamheten i skoloma skär ner anslagen till fritidsverksamheten utanför
skolan. Det finns sålunda problem att
diskutera och frågetecken att räta ut i
förslaget om den samlade skoldagen.
storklasser
Ett annat av SIA:s huvudförslag innebär
en ny gruppering av elever och skolpersonal i grundskolan. Den gamla klassen ersätts av basenheten och 2-4 sådana bildar den nya arbetsenheten. Lärarna i arbetsenheten organiseras i arbetslag och
undervisar gemensamt denna under ledning av en studiehandledare. I detta lag
ingår också speciallärare, psykologer, fritidsassistenter etc.
Arbetsenheten är en nyhet i SIA:s förslag. Liknande försök förekommer vid
Norra Latins försöksgymnasium i Stockholm. Dessa gymnasieklasser är dock sammansatta av studieinriktade elever med
457
ett betygsgenomsnitt klart över genomsnittet i åk 9. Arbetsenheten skall däremot innehålla alla elever inklusive de
som nu gå i specialklass och blir sålunda
en sammanhållen storklass utan nivågruppering.
SIA menar, att de nuvarande heterogena klasserna, där klassföreståndaren ej
regelbundet ser sina elever, inte är någon
lyckad lösning. I stället vill man genom
arbetsenheten, vilken så att säga blir en
liten skola i skolan, ge kontaktläraren
(klassföreståndaren) en möjlighet att regelbundet träffa sina elever. Denna möjlighet skall garanteras genom att en timme i veckan schemaläggs som kontaktlä-
rartid. Detta är en styrka i SIA-förslaget. En svaghet är dock, att arbetsenheten
blir mycket stor, 70–90 elever, av vilka
många är oroliga och ej studiemotiverade. Visserligen skall endast en mindre
del av undervisningen bedrivas i denna
sammanhållna arbetsenhet, men vilken
arbetsmiljö blir den då inte för tysta och
ambitiösa barn. Stoj, stim och stress
måste bli följden.
Arbetslaget kan naturligtvis erbjuda
fördelar för lärare, som känner sig isolerade, utsatta för mobbing från eleverna
eller som har bristfälliga kunskaper. Äldre
lärare med stor undervisningsvana kommer säkert att känna sig hämmade. Laget
ställer stora krav på samarbetsförmåga
och anpassning och frågan är om man
kommer att anpassa undervisningen till
den lärare, som har de sämsta eller de
bästa kunskaperna. Läraren kan dessutom tvingas undervisa i ämnen, i vilka
J
458
han ej har kompetens. Detta måste få
följder för elevernas kunskapsnivå. Man
bör kanske inte glömma bort, att eleven
även har rätt att ställa krav på undervisnmgen.
Samordnaren i arbetslaget, studiehandledaren, skall både ha goda kunskaper och
förmåga att utjämna motsättningar. Arbetslagets resultat kommer att bli beroende av hans kapacitet.
För eleven är det en nackdel, att han,
om arbetslagen bli stora, kommer att
möta många lärare. Detta försvårar elevens anpassning i skolan. Huruvida arbetslagets införande skulle komma att på-
verka betygens vara eller icke vara har
SIA ej haft till uppgift att gå närmare in
på. Denna fråga är emellertid så pass viktig, att den borde tas upp till debatt i
detta sammanhang.
Skolans resurser är för närvarande hårt
knutna till bestämda enheter, t ex antalet
klassavdelningar. Enligt SIA bör dessa resurser få användas friare av kommunerna,
så att skolor i områden med stora problem
skall få större resurser än andra. Detta är
utan tvivel ett utmärkt förslag.
Bestyrelser
Rektor har i dag en mycket stark ställning
i skolan. Utredningen föreslår, att dennes
beslutanderätt överföres till en bestyrelse.
Denna skall bestå av representanter för
skolledning, skolpersonal, föräldrar och
elever. För låg- och mellanstadierna föreslås dock inga elevrepresentanter. Organisationen får vidsträckta befogenheter
på det ekonomiska området. Vid högstadieskolorna kan den komma att innehålla
elevrepresentanter under straffbarhetsåldern. Detta är en svaghet.
Bestyrelsen skall väljas av skolstyrelsen
med rektor som självskriven ledamot och
ordförande. Förslag till ledamöter skall
inhämtas från personalorganisationerna
och från elevrådet Man frågar sig varför
inte skolans personal kan välja sina representarrter och föreslå dessa Iför skolstyrelsen. Detta vore en naturligare tingens
ordning.
SIA:s betänkande omfattar med bilagor
2 000 sidor. Naturligtvis kan en granskning av en utredning av sådan omfattning bara omfatta några punkter. Så allvarlig kritik mot centrala moment har
emellertid framförts, att förslaget ej enligt min mening kan läggas till grund för
en omorganisation av grundskolan.
Tid för motförslag
För behandling av detta väldiga material
har lärare och annan skolpersonal fått en
remisstid på drygt två månader eller till
den 15/11 och fackförbunden till den
15/12. Denna remisstid är naturligtvis
alldeles för kort och man frågar sig onekligen om statsmakterna inte är intresserade av vad vi på ”verkstadsgolvet” har
att säga. Till detta kommer att man blir
beroende av sammanfattningar, gjorda
av SIA:s experter, eftersom man inte hinner läsa hela utredningen. Detta är helt
otillfredsställande.
Ett första krav måste därför vara en av·
sevärt förlängd remisstid för skolpersonalen, åtminstone fram till den 1/6. Beslut i
frågan behöver ej fattas förrän vid vårriksdagen 1976. Det vore nämligen olyckligt att pressa fram SIA lika snabbt och
över skolpersonalens huvud som skett med
tidigare skolreformer.
Genom längre remisstid skulle möjligheter skapas att utarbeta motförslag till
SIA. Ty utredningen har ej löst alla problem. Man borde också ge sig tid att utvärdera de försök på skolans område som
pågår.
Ett försök
I SvD den 18/10 1974 skildras ett intressant skolförsök, det s k Råsundaförsöket i
Solna utanför Stockholm. Där har man
minskat antalet elever i högstadieklasserna från 29-30 i varje klass till 12-
15. Varje klass har eget klassrum och
varje elev sin egen bänk. Lärarna i
främst språken får visserligen bära undervisningsmateriel ganska långa vägar men
det gör de gärna, ty eleverna trivs, oron
och skolket har upphört. Och skåphallen,
där eleverna förut trängdes på rastema för
att komma åt sina böcker, har blivit ett
mysigt uppehållsrum.
Kostnaderna för detta försök täcks i
stort genom omdisponering av nuvarande
459
resurser, med ett litet extrabidrag. Detta
är det mest uppseendeväckande, ty Sö
har envist hävdat att om man minskar
antalet elever i alla grundskaleklasser i
hela riket med en elev kostar det 100 milj
om året.
Men när man resonerar om den tillta·
gande oron i skolan bör man hålla i min·
net, att den främst är koncentrerad till
storstadsområdenas högstadieklasser. En
minskning av elevantalet i åk 7-9 i
storstadsområdena från 30 till förslagsvis
20 elever per klass skulle därför ej dra så
stora summor som Sö uppgett. Naturligtvis skulle det kosta extra pengar, men
dessa skulle kunna tas genom omfördelning av anslagen under utbildningsdepartementets huvudtitel. Råsundaförsöket är
ett alternativ till SIA:s ideer om stora enheter. Detta förslag bör dä11för ingående
prövas, dess kostnader noga utredas och
dess fel och förtjänster vägas mot SIA:s
förslag, innan riksdagen fattar beslut
om en ny omorganisation av grundskolan.
Under en övergångstid kan några av
SIA:s förslag såsom den friare resursanvändningen och bestyrelsen genomföras.
Det är angeläget, att en ny skolreform
ej blir ett hastverk utan resultatet av en
förutsättningslös och ingående diskussiOn.
Utredningen om skolans inre” arbete
I nummer 5-6/1974 av Svensk Tidskrift
tog Britt Mogård i sin egenskap av ledamot av utredningen om skolans inre arbete upp en del av dess förslag. I denna
artikel ger lektor Gert Lienhart en erfaren lärares synpunkter på SIA. Författaren
menar att många av utredningens förslag
är utmärkta, t ex den friare resursanvändningen, men han är synnerligen
skeptisk mot bl a storklasserna på 70-90
elever i vilka lärarlag skall arbeta tillsammans med psykologer och fritidsassistenter. Försök som pågår med mindre klasser
i storstadsområden har visat goda resultat. Förläng remisstiden och skjut upp
riksdagsbeslutet tills man hunnit ta hänsyn till erfarenheter av sådana försök, manar författaren.
Som lärare är man tacksam för det under
senare år uppflammande intresset för skolfrågan inom Moderata Samlingspartiet.
Partiledning och riksdagsgrupp upptäckte
plötsligt i slutet av 60-talet, att partiet
hade försummat skolfrågan. Denna borde
bevakas, och rätt skött skulle den kunna
bli politiskt matnyttig. Sent omsider
skulle partiets gamla försummelser på skolans område repareras. Att partiet sedan
gammalt försummat denna centrala kulturfråga är nämligen odiskutabelt.
När Gösta Bagge som ecklesiastikminister i samlingspartiet under kriget tillsatte en utredning om förlängd skolplikt
till 9 år för samtliga elever, var intresset
för en sådan reform inom dåvarande
Högerpartiet mycket litet. Detta bristande intresse visade sig ödesdigert. Den
möjlighet, som fanns att gripa initiativet på skolområdet genom Bagges utspel,
missades när partiet efter kriget och under hela 50-talet helt inriktade sitt politiska arbete på de ekonomiska, särskilt de
skattepolitiska, frågorna. Skulden för
detta drabbar inte bara partiledningen
Hjalmarson/Svärd, som ledde partiet till
oavbrutna segrar under dessa år, utan
även oss andra inom parti och studentförbund, som försummade denna fråga och
lydigt föll in i ledet. Skolfrågan överlämnades därmed till s och fp, och dessa partier drev energiskt frågan under ledning
av hrr Edenman och Helen.
De gamla skolformerna folk- och realskola ersattes först av enhetsskolan, som
var en försöksskola, och sedan av grundskolan från 1962. Nu skapades en för alla
456
obligatorisk, avgiftsfri och examensfri 9-
årig skola. Under hela reformperioden
stod högerpartiet som en oengagerad
åskådare vid sidan av arenan.
Efter hand vaknade dock oron inom
Moderata Samlingspartiet inför de
snabba förändringarna på skolans område, särskilt sedan grundskolan 1969 fått
ett sammanhållet dvs odifferentierat (ej
nivågrupperat) högstadium. Debatten sköt
fart i dagspressen och genom motioner
och inlägg i valkampanjerna 1970 och
1973. Denna m-debatt återspeglade en
tilltagande oro inom skolan, vilken tog
sig uttryck i bråk, skolk och allmän vantrivsel i de stora klasserna med sitt heterogena elevunderlag. Många elever kunde
nämligen inte hänga med i det odifferentierade högstadiet på grund av överteoretiseringen av främst de naturvetenskapliga ämnena.
SIA
För att komma tillrätta med dessa problem tillsattes i maj 1970 utredningen
om skolans inre arbete, SIA. Denna skulle
främst studera förslag till bättre skolmiljö
och de svagpresterande elevernas problem.
Ordförande i utredningen blev Sö :s chef
Jonas Orring. Två andra tunga namn i
utredningen var Carin Beckius (s) och
Britt Mogård (m). Den förstnämnda är
den socialdemokratiska riksdagsgruppens
sekreterare och sitter i Stockholms kommunfullmäktige och skoldirektion medan
Britt Mogård är riksdagsledamot och ordförande i partiets kvinnoförbund.
SIA:s huvudbetänkande avgavs augusti 1974 och var med undantag för några detaljer enhälligt. Ett av SIA:s huvudförslag är förslaget om den samlade
skoldagen. Detta innebär, att skoldagen
börjar klockan 8 och slutar kl 15 (klockan
14 för de lägre klasserna) vilket innebär
en viss förlängning av den nuvarande
skoldagen. Lektioner varvas med fria ak·
tiviteter, t ex idrott.
Dessa aktiviteter är obligatoriska i
motsats till de frivilliga aktiviteter, som
skall förekomma före klockan 8 och efter
klockan 15. Detta förslag är den verkligt
stora nyheten i SIA och har stora fördelar:
föräldrarna kan känna trygghet genom att
barnen ej får håltimmar, då de kan
lämna skolan, den sociala träningen un·
derlättas och möjligheten till variationer
under skoldagen blir större. Dessutom kan
frivilliga organisationer, t ex politiska
eller religiösa, lättare komma till tals i
skolan än i dag.
Men frågan är hur mycket av en sådan
reform, som skulle komma att stanna på
papperet. Lokalbrist och brist på resurser
i övrigt kan medföra att de fria aktiviteterna får en så låg kvalitet, att den sam·
lade skoldagen förfaller till en form av
omhändertagande av eleverna. En skoldag
från 8 till 14 kan också för många barn,
särskilt i de lägre åldrarna, bli alltför
tröttsam.
En av motiveringarna till den sam·
lade skoldagen är att 70 % av mödrarna
förvärvsarbetar och därför är intresserade
av att barnen vistas längre tid i skolan.
Till de återstående 30 %, en ganska stor
minoritet, tas emellertid ingen hänsyn.
Det kan ju tänkas, att dessa mödrar vore
intresserade av att deras barn hade en
kortare skoldag. Kommer inte många föräldrar att anse den samlade skoldagen
som ett steg mot socialisering av familjelivet?
En svaghet i SIA:s förslag är att stödundervisning för de svagpresterande skall
äga rum under tiden för fria aktiviteter.
De elever, som bäst behöver dessa avbrott i lektionerna, skall istället ha undervisning.
Risken finns vidare, att kommunerna
med hänvisning till sin satsning på ungdomsverksamheten i skoloma skär ner anslagen till fritidsverksamheten utanför
skolan. Det finns sålunda problem att
diskutera och frågetecken att räta ut i
förslaget om den samlade skoldagen.
storklasser
Ett annat av SIA:s huvudförslag innebär
en ny gruppering av elever och skolpersonal i grundskolan. Den gamla klassen ersätts av basenheten och 2-4 sådana bildar den nya arbetsenheten. Lärarna i arbetsenheten organiseras i arbetslag och
undervisar gemensamt denna under ledning av en studiehandledare. I detta lag
ingår också speciallärare, psykologer, fritidsassistenter etc.
Arbetsenheten är en nyhet i SIA:s förslag. Liknande försök förekommer vid
Norra Latins försöksgymnasium i Stockholm. Dessa gymnasieklasser är dock sammansatta av studieinriktade elever med
457
ett betygsgenomsnitt klart över genomsnittet i åk 9. Arbetsenheten skall däremot innehålla alla elever inklusive de
som nu gå i specialklass och blir sålunda
en sammanhållen storklass utan nivågruppering.
SIA menar, att de nuvarande heterogena klasserna, där klassföreståndaren ej
regelbundet ser sina elever, inte är någon
lyckad lösning. I stället vill man genom
arbetsenheten, vilken så att säga blir en
liten skola i skolan, ge kontaktläraren
(klassföreståndaren) en möjlighet att regelbundet träffa sina elever. Denna möjlighet skall garanteras genom att en timme i veckan schemaläggs som kontaktlä-
rartid. Detta är en styrka i SIA-förslaget. En svaghet är dock, att arbetsenheten
blir mycket stor, 70–90 elever, av vilka
många är oroliga och ej studiemotiverade. Visserligen skall endast en mindre
del av undervisningen bedrivas i denna
sammanhållna arbetsenhet, men vilken
arbetsmiljö blir den då inte för tysta och
ambitiösa barn. Stoj, stim och stress
måste bli följden.
Arbetslaget kan naturligtvis erbjuda
fördelar för lärare, som känner sig isolerade, utsatta för mobbing från eleverna
eller som har bristfälliga kunskaper. Äldre
lärare med stor undervisningsvana kommer säkert att känna sig hämmade. Laget
ställer stora krav på samarbetsförmåga
och anpassning och frågan är om man
kommer att anpassa undervisningen till
den lärare, som har de sämsta eller de
bästa kunskaperna. Läraren kan dessutom tvingas undervisa i ämnen, i vilka
J
458
han ej har kompetens. Detta måste få
följder för elevernas kunskapsnivå. Man
bör kanske inte glömma bort, att eleven
även har rätt att ställa krav på undervisnmgen.
Samordnaren i arbetslaget, studiehandledaren, skall både ha goda kunskaper och
förmåga att utjämna motsättningar. Arbetslagets resultat kommer att bli beroende av hans kapacitet.
För eleven är det en nackdel, att han,
om arbetslagen bli stora, kommer att
möta många lärare. Detta försvårar elevens anpassning i skolan. Huruvida arbetslagets införande skulle komma att på-
verka betygens vara eller icke vara har
SIA ej haft till uppgift att gå närmare in
på. Denna fråga är emellertid så pass viktig, att den borde tas upp till debatt i
detta sammanhang.
Skolans resurser är för närvarande hårt
knutna till bestämda enheter, t ex antalet
klassavdelningar. Enligt SIA bör dessa resurser få användas friare av kommunerna,
så att skolor i områden med stora problem
skall få större resurser än andra. Detta är
utan tvivel ett utmärkt förslag.
Bestyrelser
Rektor har i dag en mycket stark ställning
i skolan. Utredningen föreslår, att dennes
beslutanderätt överföres till en bestyrelse.
Denna skall bestå av representanter för
skolledning, skolpersonal, föräldrar och
elever. För låg- och mellanstadierna föreslås dock inga elevrepresentanter. Organisationen får vidsträckta befogenheter
på det ekonomiska området. Vid högstadieskolorna kan den komma att innehålla
elevrepresentanter under straffbarhetsåldern. Detta är en svaghet.
Bestyrelsen skall väljas av skolstyrelsen
med rektor som självskriven ledamot och
ordförande. Förslag till ledamöter skall
inhämtas från personalorganisationerna
och från elevrådet Man frågar sig varför
inte skolans personal kan välja sina representarrter och föreslå dessa Iför skolstyrelsen. Detta vore en naturligare tingens
ordning.
SIA:s betänkande omfattar med bilagor
2 000 sidor. Naturligtvis kan en granskning av en utredning av sådan omfattning bara omfatta några punkter. Så allvarlig kritik mot centrala moment har
emellertid framförts, att förslaget ej enligt min mening kan läggas till grund för
en omorganisation av grundskolan.
Tid för motförslag
För behandling av detta väldiga material
har lärare och annan skolpersonal fått en
remisstid på drygt två månader eller till
den 15/11 och fackförbunden till den
15/12. Denna remisstid är naturligtvis
alldeles för kort och man frågar sig onekligen om statsmakterna inte är intresserade av vad vi på ”verkstadsgolvet” har
att säga. Till detta kommer att man blir
beroende av sammanfattningar, gjorda
av SIA:s experter, eftersom man inte hinner läsa hela utredningen. Detta är helt
otillfredsställande.
Ett första krav måste därför vara en av·
sevärt förlängd remisstid för skolpersonalen, åtminstone fram till den 1/6. Beslut i
frågan behöver ej fattas förrän vid vårriksdagen 1976. Det vore nämligen olyckligt att pressa fram SIA lika snabbt och
över skolpersonalens huvud som skett med
tidigare skolreformer.
Genom längre remisstid skulle möjligheter skapas att utarbeta motförslag till
SIA. Ty utredningen har ej löst alla problem. Man borde också ge sig tid att utvärdera de försök på skolans område som
pågår.
Ett försök
I SvD den 18/10 1974 skildras ett intressant skolförsök, det s k Råsundaförsöket i
Solna utanför Stockholm. Där har man
minskat antalet elever i högstadieklasserna från 29-30 i varje klass till 12-
15. Varje klass har eget klassrum och
varje elev sin egen bänk. Lärarna i
främst språken får visserligen bära undervisningsmateriel ganska långa vägar men
det gör de gärna, ty eleverna trivs, oron
och skolket har upphört. Och skåphallen,
där eleverna förut trängdes på rastema för
att komma åt sina böcker, har blivit ett
mysigt uppehållsrum.
Kostnaderna för detta försök täcks i
stort genom omdisponering av nuvarande
459
resurser, med ett litet extrabidrag. Detta
är det mest uppseendeväckande, ty Sö
har envist hävdat att om man minskar
antalet elever i alla grundskaleklasser i
hela riket med en elev kostar det 100 milj
om året.
Men när man resonerar om den tillta·
gande oron i skolan bör man hålla i min·
net, att den främst är koncentrerad till
storstadsområdenas högstadieklasser. En
minskning av elevantalet i åk 7-9 i
storstadsområdena från 30 till förslagsvis
20 elever per klass skulle därför ej dra så
stora summor som Sö uppgett. Naturligtvis skulle det kosta extra pengar, men
dessa skulle kunna tas genom omfördelning av anslagen under utbildningsdepartementets huvudtitel. Råsundaförsöket är
ett alternativ till SIA:s ideer om stora enheter. Detta förslag bör dä11för ingående
prövas, dess kostnader noga utredas och
dess fel och förtjänster vägas mot SIA:s
förslag, innan riksdagen fattar beslut
om en ny omorganisation av grundskolan.
Under en övergångstid kan några av
SIA:s förslag såsom den friare resursanvändningen och bestyrelsen genomföras.
Det är angeläget, att en ny skolreform
ej blir ett hastverk utan resultatet av en
förutsättningslös och ingående diskussiOn.