Gunnar Unger; Maktens apor
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ar hans litterära konstnärskap ännu under utveckting. Hans naturskildringar •·iktar sig sålunda meId till honom själv än till läsaren – likaså en del i
de som regel i sin subtilitet fascinerande dialogerna mellan farbrodern och Parridius Gratus.
trömholm har vidare använt ett konstgrepp, som
uue är utan •·isker. Han förankrar och summe•·ar
rättelsens 1 ttre ram i ett par inskjutna kapitel
rubricerade ”Facit”. Uppslaget är förträffligt och
hans graciösa källkritiska lek med de historiska
källor han själv fabricerat bereder i vart fall yrkeshistOiikern en njutning. Men de bryter tempot
och därmed läsarens begynnande grepp om händelsernas cUupare mening. Strömholm borde beltämt tänka på all vad han \’iii ge läsaren är en
konception a\’ en kulturprocess -och att det är en
G NNAR U GER:
Maktens apor
l nr 3 a\’ BLM J 975 är Sven Delblancs författarskap föremål för en cUupsinnig studie av en sk•·ibent vid namn Lasse Ahlbom. Får man tro Ahlbom kämpar tvenne makter om Delblancs själ:
den ena vill avskärma honom från människorna,
den andra vill föra honom till en förståelse av dem
bortom namnet och den sociala rollen. Ahlbom utgår från R D Laings psykiatriska livsfilosofi som
;kall ha påverkat Delblanc och hos honom skapat
1ad som med Laingsjargong kallas ”en djup ontologisk osäkerhet.” Och sedan är det ingen ände på
de fenomenologiska och existentialistiska syn- 363
present, som det inte är alldeles lätt att ta emot.
Vilken konception? Åtskilliga recensenter har
uppfattat Strömholm så att han vill säga något allmängiltigt och tidlöst om den intellektuella kulturens villkor i våldets värld. Det är möjligt. l va1je
fall har han givit ett sällsynt värdefullt bidrag till
förståelsen av hur och varför den antika kulturtradition be\’arades, som ännu vår tids västerländska kultur, humanitärt, rättsligt, konstnärligt, i det
väsentliga bygger på. Kort sagt: vi tänker och lever som vi gör därför att ett antal texter från antiken överlevde ett halvt årtusende av social desorganisation. Om något så enkelt och så stort handlar hans bok. Den är ett brev från Rom. Låt oss
hoppas att den inte blir det sista adana bre\’et a1·
hans hand.
punkter som a11läggs på Delblancs alienering och
reifiering.
Det är möjligt att någon bli r klokare genom detta; personligen är jag mera benägen au ansluta
mig till den teori, som i ett porträtt av Delblanc tidigare framförts i denna tidsk1ift. Enligt den skulle ”de makter som kämpar om Delblancs själ” –
för att nu begagna detta högtidliga för att inte sä-
ga högtravande uttryck – vara endels hans subjektiva dragning till det gamla Europa, den europeiska traditionen: kulturarvet, individualismen och
pessimismen, dels hans objektiva dragning till en
364
socialistisk utopi. Det är den ohållbara situationen
han i ”Åsnebrygga” sammanfattat med orden:
I sanningens och rättvisans gänst blev det min
sällsamma uppgift att arbeta på min egen undergång. Arbeta för ett samhälle där en sådan
somjag vore en styggelse och en förnedring.
Därmed vare hur som helst, sällan har Delblancs hatkärlek till Europa, ”detta stolta, sköna,
grymma Europa som jag hatat och älskat mer än
allt”, kommit till ett vältaligare, mera plågsamt och
lidelsefullt uttryck än i hans senaste bok ”Kastrater” (Bonniers). Den är på en gång en kärleksförklaring till och en krigsförklaring mot den västerländska kulturtradition, från vilken han varken
kan eller vill frigöra sig. men som samtidigt rider
honom som en mardröm, mardrömmen om
konstnärens maktlöshet och narraktighet.
Boken har en mycket betydelsefull och tankeväckande dedikation. Den lyder: ”Till minnet av
Babette.” Babette var, som man torde erinra sig,
den i särklass bästa kokerska som genomlevt, överlevt och återupplevt Pariskommunen och Delblanc kallar också sin bok ”en romantisk berättelse.” Den dubbla anknytningen till Isak Dinesen-Karen Blixen vor·e hos varje annan svensk
författare en förmätenhet; hos Delblanc kan den
godtas. Visserligen är skillnaden mellan dem lika
himmelsvid som avgrundsdjup – och ingen lär
kunna vara mera medveten om detta än Delblanc
– men två ting har de gemensamt: den magiska
berättargåvan och den magiska gåvan att pånyttföda det förgångna.
Sedan spelar det mindre roll att hennes raffinerat aristokratiska, subtilt antydande stil ofta nog
kan te sig som rena motsatsen till Delblancs rabelaisiska ordflöde med dess frustande frodighet,
dess avsiktligt plumpa, belåtet, inte sällan brutalt
grinande grovkornighet. När han kallar sin berättelse romantisk, bör citationstecken kring ordet
förutsättas, den är en gotisk saga, men lika mycket
en grotesk skröna – makaber, burlesk och delvis
rent spexartad. Den handlar om en spöknalt i Florens 1783, där Gustaf !Il och hans gunstling Armfelt (av någon obegriplig anledning stavad Armfeldt) förutsätts besöka den stuartske pretendenten Karl Edvard för att tillsammans med tvenne
kastratsångare (en död och en levande) närvara
vid en spiritistisk seans. Men Delblanc vore inte
den han är om han inte i anakronistisk yra blandade in figurer såväl från Moliere och Voltaire som
fr-ån Victor H ugo eller snarare Verdi och åberopade både Cagliostro och de Sade under konvmationens gång, ja till och medjämte en karakterisul
från Winckelmann lånade ett motto från Edgar
Allan Poe.
Dock, dessa krumsprång måste betraktas som
utslag av galghumor, ty vad boken i själva verker
behandlar är ett ämne av dödligt allvar. Den riD
hälften misslyckade seans, vid vilken Frankrikes
konung uppenbarar sig med sitt avhuggna huvud
i handen, är – förlåt uttrycket – trots allt inte huvudsaken. Åtminstone inte för författaren. Den är
bara en förevändning för den diskussion som fö~
om konstnärsskapets villkor och om konstnärens
möjligheter att påverka sin samtid, historiens förlopp och världens utveckling. De två kastratsångare, den gudomlige gengångaren Farinelli och
hans kollega och arvtagare Marchesi, som sma
höga medgäster till förnöjelse utvecklar temat
har diametralt motsatta åsikter.
Det finns ingen konst i världen, hävdar Farinelli, som inte uppvägs av ett nålstygn, en tiggares
klagorop, en droppe blod från ett spenabarns Iii~
finger. Konsten har till uppgift att vara onarur
förkonstling och den yttersta maktlöshet. Marchesi protesterar. Inser ni då inte mästare, säger han
att vi nalkas en tid av sanning och natur i konsten.
då vi skall kunna beveka hårda sinnen, röra ädla
hjärtan till stolta bedrifter och därmed omskapa
samhället, inte som osynliga näktergalar i kungar·
nas lustgårdar utan som örnar i skyn, fågeltecken
som siar om.en lycklig framtid för människor.
Men Farinelli hånskrattar åt denne unge dårr
Konsten skall i alla tider vara maktlös, en apa som
hoppar för att förlusta sin herre, om nu denfl!
herre må kalla sig konung av Guds nåde, en gud
som tidens filosofer dristat sig förneka, eller hä~
kare enligt ett socialt kontrakt, som aldrig signtrats, eller härskare enligt en folkvilja som aldrig
tillfrågats … Konsten skall aldr·ig avtorka en rår
mätta en svulten eller värma en frysande. Onatur
och lek bör konstnärerna också eftersträva, menar
Farinelli, ty när maktens herrar vill tillskriva dem
mer pretentiösa roller av medborgare, samhällets
och mänsklighetens förbättrare, då gör de ·detta
bara för att bemantla avskyvärda brott, för att få
1ina laster och lömska bovstreck förhärligade .. . .
Sök onatur, Marchesi, utropar hans äldre kollega,
l’ar maktens apa, så blir du åtminstone ej maktens
medbrottsling och bödelsdräng … Konstnärernas
uppgift är att behaga tyrannerna med sinnesnjutmng och detta är det enda du kan begära: bliv
näktergal, bliv apa och du skall öva den enda dygd
l’i kan hoppas på – att vara offer i stället för bödlar, att leva i oskuldens tillstånd som själlösa
djur .. .
Det är knappast något tvivel om att Farinelli här
365
talar med Delblancs röst, att berättaren här ger uttryck för en självrannsakan, en nattsvart pessimism inför sin egen konstnärliga uppgift, inför
maktlösheten i sin ofrånkomliga kallelse. Måste
konstnären då vara en kastrat? Är denna pessimism verkligen berättigad? Så kan man fråga. Sä-
kert är under alla förhållanden att Sven Delblanc
fått samma förmåga att lindra likars kval som Karen Blixen, nämligen genom att frambesvärja illusionen av det förgångnas förtrollning. Den historielöshet, den historiefientlighet som hotar att förvandla det andliga livet i detta land till en öken
har bland våra författare ingen mera framgångsrik motståndare än Sven Delblanc – trots all sin
ursinniga, genomskådande klarsyn ohjälpligt förhäxad av det otidsenliga.
_j
de som regel i sin subtilitet fascinerande dialogerna mellan farbrodern och Parridius Gratus.
trömholm har vidare använt ett konstgrepp, som
uue är utan •·isker. Han förankrar och summe•·ar
rättelsens 1 ttre ram i ett par inskjutna kapitel
rubricerade ”Facit”. Uppslaget är förträffligt och
hans graciösa källkritiska lek med de historiska
källor han själv fabricerat bereder i vart fall yrkeshistOiikern en njutning. Men de bryter tempot
och därmed läsarens begynnande grepp om händelsernas cUupare mening. Strömholm borde beltämt tänka på all vad han \’iii ge läsaren är en
konception a\’ en kulturprocess -och att det är en
G NNAR U GER:
Maktens apor
l nr 3 a\’ BLM J 975 är Sven Delblancs författarskap föremål för en cUupsinnig studie av en sk•·ibent vid namn Lasse Ahlbom. Får man tro Ahlbom kämpar tvenne makter om Delblancs själ:
den ena vill avskärma honom från människorna,
den andra vill föra honom till en förståelse av dem
bortom namnet och den sociala rollen. Ahlbom utgår från R D Laings psykiatriska livsfilosofi som
;kall ha påverkat Delblanc och hos honom skapat
1ad som med Laingsjargong kallas ”en djup ontologisk osäkerhet.” Och sedan är det ingen ände på
de fenomenologiska och existentialistiska syn- 363
present, som det inte är alldeles lätt att ta emot.
Vilken konception? Åtskilliga recensenter har
uppfattat Strömholm så att han vill säga något allmängiltigt och tidlöst om den intellektuella kulturens villkor i våldets värld. Det är möjligt. l va1je
fall har han givit ett sällsynt värdefullt bidrag till
förståelsen av hur och varför den antika kulturtradition be\’arades, som ännu vår tids västerländska kultur, humanitärt, rättsligt, konstnärligt, i det
väsentliga bygger på. Kort sagt: vi tänker och lever som vi gör därför att ett antal texter från antiken överlevde ett halvt årtusende av social desorganisation. Om något så enkelt och så stort handlar hans bok. Den är ett brev från Rom. Låt oss
hoppas att den inte blir det sista adana bre\’et a1·
hans hand.
punkter som a11läggs på Delblancs alienering och
reifiering.
Det är möjligt att någon bli r klokare genom detta; personligen är jag mera benägen au ansluta
mig till den teori, som i ett porträtt av Delblanc tidigare framförts i denna tidsk1ift. Enligt den skulle ”de makter som kämpar om Delblancs själ” –
för att nu begagna detta högtidliga för att inte sä-
ga högtravande uttryck – vara endels hans subjektiva dragning till det gamla Europa, den europeiska traditionen: kulturarvet, individualismen och
pessimismen, dels hans objektiva dragning till en
364
socialistisk utopi. Det är den ohållbara situationen
han i ”Åsnebrygga” sammanfattat med orden:
I sanningens och rättvisans gänst blev det min
sällsamma uppgift att arbeta på min egen undergång. Arbeta för ett samhälle där en sådan
somjag vore en styggelse och en förnedring.
Därmed vare hur som helst, sällan har Delblancs hatkärlek till Europa, ”detta stolta, sköna,
grymma Europa som jag hatat och älskat mer än
allt”, kommit till ett vältaligare, mera plågsamt och
lidelsefullt uttryck än i hans senaste bok ”Kastrater” (Bonniers). Den är på en gång en kärleksförklaring till och en krigsförklaring mot den västerländska kulturtradition, från vilken han varken
kan eller vill frigöra sig. men som samtidigt rider
honom som en mardröm, mardrömmen om
konstnärens maktlöshet och narraktighet.
Boken har en mycket betydelsefull och tankeväckande dedikation. Den lyder: ”Till minnet av
Babette.” Babette var, som man torde erinra sig,
den i särklass bästa kokerska som genomlevt, överlevt och återupplevt Pariskommunen och Delblanc kallar också sin bok ”en romantisk berättelse.” Den dubbla anknytningen till Isak Dinesen-Karen Blixen vor·e hos varje annan svensk
författare en förmätenhet; hos Delblanc kan den
godtas. Visserligen är skillnaden mellan dem lika
himmelsvid som avgrundsdjup – och ingen lär
kunna vara mera medveten om detta än Delblanc
– men två ting har de gemensamt: den magiska
berättargåvan och den magiska gåvan att pånyttföda det förgångna.
Sedan spelar det mindre roll att hennes raffinerat aristokratiska, subtilt antydande stil ofta nog
kan te sig som rena motsatsen till Delblancs rabelaisiska ordflöde med dess frustande frodighet,
dess avsiktligt plumpa, belåtet, inte sällan brutalt
grinande grovkornighet. När han kallar sin berättelse romantisk, bör citationstecken kring ordet
förutsättas, den är en gotisk saga, men lika mycket
en grotesk skröna – makaber, burlesk och delvis
rent spexartad. Den handlar om en spöknalt i Florens 1783, där Gustaf !Il och hans gunstling Armfelt (av någon obegriplig anledning stavad Armfeldt) förutsätts besöka den stuartske pretendenten Karl Edvard för att tillsammans med tvenne
kastratsångare (en död och en levande) närvara
vid en spiritistisk seans. Men Delblanc vore inte
den han är om han inte i anakronistisk yra blandade in figurer såväl från Moliere och Voltaire som
fr-ån Victor H ugo eller snarare Verdi och åberopade både Cagliostro och de Sade under konvmationens gång, ja till och medjämte en karakterisul
från Winckelmann lånade ett motto från Edgar
Allan Poe.
Dock, dessa krumsprång måste betraktas som
utslag av galghumor, ty vad boken i själva verker
behandlar är ett ämne av dödligt allvar. Den riD
hälften misslyckade seans, vid vilken Frankrikes
konung uppenbarar sig med sitt avhuggna huvud
i handen, är – förlåt uttrycket – trots allt inte huvudsaken. Åtminstone inte för författaren. Den är
bara en förevändning för den diskussion som fö~
om konstnärsskapets villkor och om konstnärens
möjligheter att påverka sin samtid, historiens förlopp och världens utveckling. De två kastratsångare, den gudomlige gengångaren Farinelli och
hans kollega och arvtagare Marchesi, som sma
höga medgäster till förnöjelse utvecklar temat
har diametralt motsatta åsikter.
Det finns ingen konst i världen, hävdar Farinelli, som inte uppvägs av ett nålstygn, en tiggares
klagorop, en droppe blod från ett spenabarns Iii~
finger. Konsten har till uppgift att vara onarur
förkonstling och den yttersta maktlöshet. Marchesi protesterar. Inser ni då inte mästare, säger han
att vi nalkas en tid av sanning och natur i konsten.
då vi skall kunna beveka hårda sinnen, röra ädla
hjärtan till stolta bedrifter och därmed omskapa
samhället, inte som osynliga näktergalar i kungar·
nas lustgårdar utan som örnar i skyn, fågeltecken
som siar om.en lycklig framtid för människor.
Men Farinelli hånskrattar åt denne unge dårr
Konsten skall i alla tider vara maktlös, en apa som
hoppar för att förlusta sin herre, om nu denfl!
herre må kalla sig konung av Guds nåde, en gud
som tidens filosofer dristat sig förneka, eller hä~
kare enligt ett socialt kontrakt, som aldrig signtrats, eller härskare enligt en folkvilja som aldrig
tillfrågats … Konsten skall aldr·ig avtorka en rår
mätta en svulten eller värma en frysande. Onatur
och lek bör konstnärerna också eftersträva, menar
Farinelli, ty när maktens herrar vill tillskriva dem
mer pretentiösa roller av medborgare, samhällets
och mänsklighetens förbättrare, då gör de ·detta
bara för att bemantla avskyvärda brott, för att få
1ina laster och lömska bovstreck förhärligade .. . .
Sök onatur, Marchesi, utropar hans äldre kollega,
l’ar maktens apa, så blir du åtminstone ej maktens
medbrottsling och bödelsdräng … Konstnärernas
uppgift är att behaga tyrannerna med sinnesnjutmng och detta är det enda du kan begära: bliv
näktergal, bliv apa och du skall öva den enda dygd
l’i kan hoppas på – att vara offer i stället för bödlar, att leva i oskuldens tillstånd som själlösa
djur .. .
Det är knappast något tvivel om att Farinelli här
365
talar med Delblancs röst, att berättaren här ger uttryck för en självrannsakan, en nattsvart pessimism inför sin egen konstnärliga uppgift, inför
maktlösheten i sin ofrånkomliga kallelse. Måste
konstnären då vara en kastrat? Är denna pessimism verkligen berättigad? Så kan man fråga. Sä-
kert är under alla förhållanden att Sven Delblanc
fått samma förmåga att lindra likars kval som Karen Blixen, nämligen genom att frambesvärja illusionen av det förgångnas förtrollning. Den historielöshet, den historiefientlighet som hotar att förvandla det andliga livet i detta land till en öken
har bland våra författare ingen mera framgångsrik motståndare än Sven Delblanc – trots all sin
ursinniga, genomskådande klarsyn ohjälpligt förhäxad av det otidsenliga.
_j