Ledare; Moderaternas väg
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Moderaternas väg
Det senaste numret av Svensk Linje (nr 7/75)
innehåller en intressant ledare med rubriken ”Ide eller intressen”. Det är Moderata
Samlingspartiets väg som diskuteras. Ledaren publicerades lagom till partistämman i
oktober och kan sägas spegla aktuella stämningar inom partiets yngre led.
Artikeln går ut på följande. Moderata
Samlingspartiet har mer och mer kommit att
tona fram som ett liberalt parti. Partiet kännetecknas idag mera av ett slags individcentrerad liberalism än av konservatism. Ändå
uppfattas det i stor utsträckning som konservativt i sitt konkreta handlande.
Denna konservatism beror enligt tidskriften på att partiet intressemässigt har sin förankring hos grupper, som inte stått i centrum för de senaste årens reformpolitik:
missgynnade och missnöjda löntagare i högre inkomstskikt, företagare, jordbrukare,
villaägare osv. Därmed har det idepolitiska
budskapet hos Moderata Samlingspartiet –
idag sammanfattat under rubriken ”den nya
individualismen ” – kommit att ~äna som en
vacker fasad, bakom vilken döljer ,sig i huvudsak samma gamla intressepolitik som tidigare. Vad partiet står för tar mera fasta på
att öka de redan välbeställdas frihet, menar
Svensk Linje. Det är nödvändigt att se till att
den nya individualismen praktiskt kommer
att omfatta alla medborgargrupper. Detta
kräver ett förnyat programarbete, främst på
det socialpolitiska området, och e,n intensifierad idepolitisk debatt inom partiet. ”Nå-
gon sådan har inte förts under Gösta Bohmans oinskränkta makt”, heter det i artikeln,
där respekten för Gösta Bohmans person
tydligt blandas med otålighet över hans konservatism.
Enligt Svensk Linje måste Moderata Samlingspartiet nu bestämma sig för vilken väg
det skall välja. Antingen måste partiet ut·
veckla ett individinriktat och i huvudsak liberalt program, som då måste utformas så
att det kan passa i princip alla medborgargrupper. Eller också får partiet acceptera en
utveckling med allt starkare inslag av intressepolitik. Tidskriften säger sig visserligen
förstå, att alla inslag av intressepolitik inte
kan elimineras ur ett politiskt partis budskap, men finner det ändå djupt beklagligt
om partiet skulle välja den senare vägen.
Det är sannolikt en missuppfattning att
partiet skulle stå inför ett val av detta slag.
Det typiska för partier i vår typ av demokrati
är just att de grundar sig på en kombination
av intresse- och idepolitik. Problemen uppkommer då endera av dessa komponenter
helt tar överhanden, eller då de blir så inkonsistenta att budskapet inte längre ”hänger ihop”. Moderata Samlingspartiet har
knappast drabbats av någondera åkomman.
Visst går det att tänka sig renodlade
idepartier. På sätt och vis kan folkpartiet så·
gas vara ett sådant parti. Men det är också
dess avgörande svaghet. Till syvende och sist
handlar politiken ju ändå om påtagliga ting,
om skatter och priser, mark och bostäder,
utbildning och arbete. Det ligger ingenting
fult i att de politiska partierna försöker tillvarata olika medborgargruppers intressen i
dessa avseenden. Det är inte förrän ideema
går hand i hand med ett intresse som de blir
till en politisk kraft av betydelse. Om ideerna
inte förankras hos grupper, som har ett på-
tagligt intresse av att se ideerna omsatta i
praktiskt handlande, får politiken lätt ett
akademiskt drag. Per Ahlmark är en typisk
representant för denna idepolitiska skola.
Samtidigt konstaterar Svensk Linje själv
att ”stora medborgargruppers avsaknad av
!larka intresseorganisationer börjar utgöra
ett reellt samhällsproblem”. Och vad beror
det på? Jo, de borgerliga partierna har fått
en allt lösare anknytning t,ill viktiga intressegrupper, samtidigt som socialdemokratin
för sin del aldrig kunnat tänka sig att släppa
den starka kopplingen till sin intresseorganisation, LO. Detta har alltid varit socialdemokraternas politiska styrka. Då nu också
TCO valt att agera som socialdemokratisk
stödorganisation, har intressebalansen i det
svenska samhället kommit att allvarligt rubbas. På den socialistiska sidan finns nu en
enorm maktkonstellation LO(TCO/SAP,
och det fordras en verklig kraftansträngning
för att skapa en motvikt. Den motvikten lär
vi inte åstadkomma genom att Moderata
Samlingspartiet avsäger sig allt samröre med
intressegrupper.
373
Tvärtom gäller det att på ett konstruktivt
sätt utnyttja det enkla faktum, att betydande
grupper idag faktiskt känner sig fackligt och
politiskt skyddslösa. Kan det sedan förenas
med ett idepolitiskt budskap – och det kan
det – är det bara så mycket bättre.
Men det får inte betyda – och det är kanske vad Svensk Linje främst är ute för att sä-
ga – en slentrianmässig satsning på gamla
och krympande intressegrupper i samhället.
Partiet måste inse att både jordbrukargruppen och hemmafrugruppen idag utgör minoriteter även inom partiets egen väljarkår.
De skall naturligtvis finnas med i bilden.
Men de får inte bli de intressegrupper, kring
vilka oppositionspolitiken byggs upp.
Här är det viktigt med politisk klarsyn.
Kanske är tiden, som Svensk Linje hävdar,
mogen för ett förnyat programarbete kring
några nya frågeställningar. I det arbetet har
partiledningen all anledning att noga lyssna
på de yngre moderater, som spelade en så
framträdande roll i debatterna vid årets partistämma.
Det senaste numret av Svensk Linje (nr 7/75)
innehåller en intressant ledare med rubriken ”Ide eller intressen”. Det är Moderata
Samlingspartiets väg som diskuteras. Ledaren publicerades lagom till partistämman i
oktober och kan sägas spegla aktuella stämningar inom partiets yngre led.
Artikeln går ut på följande. Moderata
Samlingspartiet har mer och mer kommit att
tona fram som ett liberalt parti. Partiet kännetecknas idag mera av ett slags individcentrerad liberalism än av konservatism. Ändå
uppfattas det i stor utsträckning som konservativt i sitt konkreta handlande.
Denna konservatism beror enligt tidskriften på att partiet intressemässigt har sin förankring hos grupper, som inte stått i centrum för de senaste årens reformpolitik:
missgynnade och missnöjda löntagare i högre inkomstskikt, företagare, jordbrukare,
villaägare osv. Därmed har det idepolitiska
budskapet hos Moderata Samlingspartiet –
idag sammanfattat under rubriken ”den nya
individualismen ” – kommit att ~äna som en
vacker fasad, bakom vilken döljer ,sig i huvudsak samma gamla intressepolitik som tidigare. Vad partiet står för tar mera fasta på
att öka de redan välbeställdas frihet, menar
Svensk Linje. Det är nödvändigt att se till att
den nya individualismen praktiskt kommer
att omfatta alla medborgargrupper. Detta
kräver ett förnyat programarbete, främst på
det socialpolitiska området, och e,n intensifierad idepolitisk debatt inom partiet. ”Nå-
gon sådan har inte förts under Gösta Bohmans oinskränkta makt”, heter det i artikeln,
där respekten för Gösta Bohmans person
tydligt blandas med otålighet över hans konservatism.
Enligt Svensk Linje måste Moderata Samlingspartiet nu bestämma sig för vilken väg
det skall välja. Antingen måste partiet ut·
veckla ett individinriktat och i huvudsak liberalt program, som då måste utformas så
att det kan passa i princip alla medborgargrupper. Eller också får partiet acceptera en
utveckling med allt starkare inslag av intressepolitik. Tidskriften säger sig visserligen
förstå, att alla inslag av intressepolitik inte
kan elimineras ur ett politiskt partis budskap, men finner det ändå djupt beklagligt
om partiet skulle välja den senare vägen.
Det är sannolikt en missuppfattning att
partiet skulle stå inför ett val av detta slag.
Det typiska för partier i vår typ av demokrati
är just att de grundar sig på en kombination
av intresse- och idepolitik. Problemen uppkommer då endera av dessa komponenter
helt tar överhanden, eller då de blir så inkonsistenta att budskapet inte längre ”hänger ihop”. Moderata Samlingspartiet har
knappast drabbats av någondera åkomman.
Visst går det att tänka sig renodlade
idepartier. På sätt och vis kan folkpartiet så·
gas vara ett sådant parti. Men det är också
dess avgörande svaghet. Till syvende och sist
handlar politiken ju ändå om påtagliga ting,
om skatter och priser, mark och bostäder,
utbildning och arbete. Det ligger ingenting
fult i att de politiska partierna försöker tillvarata olika medborgargruppers intressen i
dessa avseenden. Det är inte förrän ideema
går hand i hand med ett intresse som de blir
till en politisk kraft av betydelse. Om ideerna
inte förankras hos grupper, som har ett på-
tagligt intresse av att se ideerna omsatta i
praktiskt handlande, får politiken lätt ett
akademiskt drag. Per Ahlmark är en typisk
representant för denna idepolitiska skola.
Samtidigt konstaterar Svensk Linje själv
att ”stora medborgargruppers avsaknad av
!larka intresseorganisationer börjar utgöra
ett reellt samhällsproblem”. Och vad beror
det på? Jo, de borgerliga partierna har fått
en allt lösare anknytning t,ill viktiga intressegrupper, samtidigt som socialdemokratin
för sin del aldrig kunnat tänka sig att släppa
den starka kopplingen till sin intresseorganisation, LO. Detta har alltid varit socialdemokraternas politiska styrka. Då nu också
TCO valt att agera som socialdemokratisk
stödorganisation, har intressebalansen i det
svenska samhället kommit att allvarligt rubbas. På den socialistiska sidan finns nu en
enorm maktkonstellation LO(TCO/SAP,
och det fordras en verklig kraftansträngning
för att skapa en motvikt. Den motvikten lär
vi inte åstadkomma genom att Moderata
Samlingspartiet avsäger sig allt samröre med
intressegrupper.
373
Tvärtom gäller det att på ett konstruktivt
sätt utnyttja det enkla faktum, att betydande
grupper idag faktiskt känner sig fackligt och
politiskt skyddslösa. Kan det sedan förenas
med ett idepolitiskt budskap – och det kan
det – är det bara så mycket bättre.
Men det får inte betyda – och det är kanske vad Svensk Linje främst är ute för att sä-
ga – en slentrianmässig satsning på gamla
och krympande intressegrupper i samhället.
Partiet måste inse att både jordbrukargruppen och hemmafrugruppen idag utgör minoriteter även inom partiets egen väljarkår.
De skall naturligtvis finnas med i bilden.
Men de får inte bli de intressegrupper, kring
vilka oppositionspolitiken byggs upp.
Här är det viktigt med politisk klarsyn.
Kanske är tiden, som Svensk Linje hävdar,
mogen för ett förnyat programarbete kring
några nya frågeställningar. I det arbetet har
partiledningen all anledning att noga lyssna
på de yngre moderater, som spelade en så
framträdande roll i debatterna vid årets partistämma.