Dagens frågor; Läget i Danmark

.Dagens frågor
Läget i Danmark
Det har hänt mycket i dansk politik under det sista
året. Statsministern heter för andra gången Anker Jargensen, och under det andra halvåret av
hans andra regering har han börjat tagas på allvar. Några har börjat mumla om en ny Stauning i
dansk politik, men där är inte Anker Jargensen –
ännu.
Den regering, som bildades av Venstre, Danmarks liberala parti (detta är det officiella namnet), varade bara 14 månader. Den bildades i december 1973 och med sina bara 22 av Folketingets
179mandat höll den ut desperat tilljanuari 1975.
Hr Hardings regering var rent sakligt sett god och
bättre än den borgerliga majoritetsregeringen
(under Hilmer Baunsgaard) 1968-71. När den
inte kunde fortsätta efter valet i januari trots
Venstres starka frammarsch -så stark att Venstre
blev Folketingets näst största parti – skylldes detta
på Glistrups Framstegsparti. Ironiskt nog har
Glistrup sedan dess tagit till orda för en Hartlingregering.
Om också Harttings regering i sak var duglig,
fick den och det borgerliga Danmark betala ett
högt pris för den.Januarivalet 1975 gav väl Venstre en god framgång, men på de andra borgerliga
partiernas bekostnad. Därför var det en viss logik i
att det åter blev socialdemokraterna, som fick bilda regering, även om de blott hade 30 % av väljarna bakom sig.
Anker Jergensen har några gål)ger gjort sig
känd i utlandet som den som antingen talar när
han borde tiga eller säger det rätta på fel tidpunkt. Men ingen kan bestrida att han har vuxit
med uppgifterna, somjust inte har blivit mindre,
sedan han helt oväntat sattes i spetsen för den regering, som Jens Otto Krag lämnade efter omröstningen för EG i oktober 1972. Anker Jergensens
begrepp om internationella problem håller på att
klarna – och han får en god träning i EG-samarbetet – men han har inte någon djdpare förståelse för de ekonomiska sammanhangen i samhället.
Han har dock omgivit sig med bättre rådgivare än
sist, hans regering omfattar färre ministrar och
den är sakligt sett skickligare än hans förra regering. Han hållervad han lovar och han är rätlinjig.
Han vann sin största framgång då han i september 1975 lyckades att vinna fem partier, däribland
Venstre, för en kompromiss, som i huvudsak består av två punkter: på kort sikt pumpas mer
pengar in i marknaden – man upphäver alltså det
blott ett år gamla tvångssparandet – för att inskränka den stora arbetslösheten (som antagligen
blir ännu större till vintern), medan det på lång
sikt råder enighet om att hålla nere inkomsterna,
den traditionella danska svagheten, som har stått
exportindustrin dyrt på sista tiden. Kompromissen är bra; om den är bra nog, är en annan sak.
Utanför står de tre små partierna på den yttersta
vänsterkanten, Framstegspartiet och – närmast
av en tillfällighet – Det konservative Folkeparti,
som tog aktiv del i förlikningsförhandlingarna
och präglade enstaka av dess centrala punkter
men vars krav på skattelätmader inte vann anslutning hos majoriteten.
Omständigheterna kring kompromissen har
väckt ont blod mellan de borgerliga partierna.
Vreden bland de konservativa kom till klart uttryck på det konservativa landsrådsmötet i september. Gallupundersökningarna visar, att även
om ledarkrisen till synes är löst i och med valet av
Poul Schliiter till både ordförande och ledare av
Folketingsgruppen, står partiet bara för samma
lilla andel av rösterna som vid januari-valet
(5,5 %). Partiet markerar en klarare konservativ
profil än tidigare. Men om det kan vinna tillbaka
de väljare, som det har ”lånat ut” till andra partier, särskilt till Glistrups, är ovisst i framtiden.
Mogens Glistrup har efter kompromissen ett
ännu bättre grepp om ~äljarna – knappast under
17,3 % mot 13,6 i januarivalet – och processen
mot honom tycks inte påverka hans partis situation.
Den javanesiska strafflagen
Socialdemokraterna förbereder nu i en av sina
hetsade skatteutredningar en generalklausul, som
skall göra det möjligt att skatterättsligt bortse från
rättshandlingar om genom dessa uppkomna skatteförmåner strider mot lagstiftningens anda och
mening och det är sannolikt att förmånen utgör
den skattskyldiges huvudsakliga fördel av rättshandlingen.
När frågan om möjligheten att införa en sådan
klausul senast prövades – i 1960-talets skatteutredningar – avvisades tanken. Man menade att
det var juridiskt-tekniskt omöjligt att utforma en
klausul av detta slag utan att allvarligt kränka
rättssäkerheten.
Problemet kan illustreras med den klassiska historien om den javanesiska strafflagen. Det begav
sig någon gång på 1800-talet, att en sultan på java
med europeisk uppfostran ville slå ett slag för sitt
rikes civilisatoriska framsteg. Särskilt hade han
funnit att den uråldriga lokala straffrätten med
dess godtycke och grymhet borde reformeras. Till
den andan inkallades en berömd fransk professor
i straffrätt, som fick i uppgift att författa en strafflag på högsta europeiska nivå. Professorn avlämnade efter idoga studier i lokala sedvänjor elt förslag byggt på allmäneuropeiskjuridisk teknik ifrå-
ga om klara brottsbeskrivningar liksom på principen ”intet brott, intet straff utan lag”. sultanen
läste förslaget, tackade med värme för professorns insats och utlät sig: ”Förslaget är förträffligt
och skall genast sättas i kraft. Det fattas bara en
nödvändig paragraf, men den skall jag själv skriva.” Och så fogade han till förslagets 104 paragrafer et’\ sista. Den löd: ”Dessutom skall varje oförbätterlig kanalje varda hängd.”
Tekniken att sätta en överordnad godtyckes- .prövning över ett system av preciserade regler
strider mot den västerländska rättskulturens
grundide. I Tyskland har man visserligen försökt
sig på en skatterättslig generalklausul riktad mot
uppenbara försök att kringgå lagarna. Men den
har visat sig omöjlig att tillämpa och lär komma att
avskaffas.
Om vi här i Sverige skulle taga anekdotensjavanesiska strafflag till förebild, lär vi snabbt komma i
svårigheter. Intill dess klausulens innebörd klarlagts genom rättspraxis, kommer människorna inte att veta hur deras rättshandlingar skatterättsligt
kommer att bedömas. När de inte kan .göra det,
uppstår ett tryck till passivitet som är skadligt för
det ekonomiska livet. Man kan vidare förutse att
375
klausulen kommer att leda till en flod av skatteprocesser. Vårt nuvarande system är inte vuxet en
sådan belastning. Det kommer att dröja länge innan en någorlunda klar bild av klausulens innebörd växt fra.m. Vi skall inte tala om allt besvär,
kostnader och förargelse, som skatteprocessarrdet
kommer att föranleda.
Problemet med in fraudem legis förfaranden –
alltså smarta metoder att kringgå skattelagstiftningen – bör som hittills lösas genom preciserade
rättsregler inriktade på de konkreta situationerna.
Det är svårt, men inte omöjligt, att skapa regler
som stoppar ett flagrant missbruk utan att för den
skulllägga en outhärdlig börda på de lojala skattebetalarna. Den överordnade generalklaus·ulen är
juristernas kapitulation inför den juridiska teknikens svårigheter. Den är också något värre; den är
uttryck för en bristande politisk vilja att bevara
rättssäkerheten.
Norsk sanering
Kommunalvalet i Norge den 15 september medförde stora förändringar i den politiska bilden och
hade bland annat den följden, att statsminister
Bratteli annonserade sin avgång ijanuari nästa år.
Egentligen gick valet ganska bra för Arbeiderpartiet. Det fick 38 %av rösterna, vilket visserligen är
mindre än 41 % för fyra år sedan men mer än de
35 %, som det fick vid de allmänna valen för två år
sedan.
Men valet utlöste förnyat intresse för den
kompromiss, som Arbeiderpartiet hade kommit
fram till på sin kongress i april i år·. Då hade Bratteli meddelat att han ville träda tillbaka som partiordförande. Det uppstod en stark strid om arvsföljden mellan partiets vänstra och högra flygel.
Det sluta~e med en kompromiss, där vänsterfraktionens ledare Reiulf Steen blev partiordförande
och högergruppens kandidat, den parlamentariska gruppens ledare Odvar Nordli, utpekades som
statsministerkandidat när Bratteli bestämde sig
för att dra sig tillbaka.
Efter kommunalvalet ville man inom partiet få
veta hur det skulle bli med skiftet. Vänsterlraktio- 376
nen hade nämligen börjat tala om att Steen trots
kongressen borde bli ny statsminister·. Nu har alltså Bratteli skapat klarhet. Han går i januari och
Nordli tar över. Det är en allmän uppfattning, att
den 65-årige Bratteli har offrats av partiet för att
lösa dess inre stridigheter. Han blir nu president i
Stortinget.
Nordli kommer att fortsätta på Brattelis kurs.
Han är som föteträdaren en lugn pragmatiker, inställd på blandekonomi och anhängare av NATO.
Nordli kommer att genom sin moderation skapa
balans mot partiordföranden Steens mera radikala stil. ’
Kommunalvalet gav till resultat att de borgerliga partierna avsevärt ökade. Ledningen i flera stä-
der byttes ut. Så var det i Oslo, där Heyre nu är
det största partiet. Vad beträffar hela Iandet är
Heyre uppe i 21 % av rösterna. Valet lanserades
av partierna som ett test på regeringens linje,
präglad av en statssocialistisk politik. Den kraftiga
framgången för de borgerliga partierna kan ses
som·ett uttryck för att väljarna inte önskar radikal
politik i landet.
Att regeringspartiet ändå gick framåt berodde
på ett sammanbrott på den yttersta vänsterflygeln,
där Socialistisk Venstreparti led ett svidande nederlag. Det gick ned från Il ,2 %till 5,6 %. Orsaken är troligen den inre oron inom partiet till
följd av att ett samgående mellan olika fraktioner
inte låtit sig göra. Kommunistpartiet vill inte upplösa sig självt och gå upp i den nya enheten, så som
förutsättningen var och som alla grupperna i
princip hade gått med på. Väljarna reagerade mot
spl,ittringen inom Socialistisk Venstre antingen genom att hålla sig hemma eller genom att rösta på
Arbeiderpartiet.
På den yttersta högerflygeln kunde man iakttaga en liknande utveckling. Anders Langes skatteprotestparti förlorade de flesta av sina anhängare. Väljarna gick över till Hoyre. Från ledande håll
har man velat göra gällande, att partiet har gjort
sin tjänst genom att göra klart för de borgerliga
partierna att de måste föra en borgerlig politik –
annars måste de vara beredda på nya proteströrelser.
Kommunalvalet tycks alltså ha betytt en sanering i norsk politik. Ytterlighetspartierna har tappat terräng. De borgerliga partierna har fått ökad
anledning att fortsätta sina samtal med tanke pi
att skapa en bas för att överta regeringen efter valen 1977. Allt tyder nu på att de har en stor chans
att om två år återupptaga regeringssamarbetet
från åren 1965-71, en koalition, som bröt samman på EG-frågan.
Fullständig socialisering
Utredningar på skattepolitikens område brukar
följa endera av två strategier. Antingen lägger de
fram någorlunda välavvägda och underbyggda
förslag. Detta framkallar regelmässigt LO, SSU
och Stockholms arbetarekommun till att tömma
sin vredes skålar över förslaget och att kräva radikala, socialistiska åtgärder. Regelmässigt sker di
också en skärpning antingen vid propositionsskrivandet eller i den efterföljande riksdagsbehandlingen.
Eller också försöker de gå den socialistiska opinionen till mötes redan på utredningsstadiet. Resultatet blir då så förödande, sakligt sett, att fi.
nansministern tvingas kassera förslaget och i stället arbeta fram ett eget. I båda dessa fall illustreras
på ett utmärkt sätt den skattepolitiska dogmatism
bortom allt förnuft, som präglar majoriteten av
landets aktiva socialdemokrater.
Nyligen fick realisationsvinstkommitten känna
på vad det innebär att lägga skatteförslag som inte
uppfyller grundläggande socialistiska krav. Kommitten har haft till uppgift att bringa överensstämmelse mellan realisationsvinstbeskattningen
på aktier och annan lös egendom med motsvarande skatt vid försäljning av fastigheter. Den har fö-
reslagit att 30 procent av vinsten skall vara skat·
tepliktig vid försäljning av aktier som ägts i mer än
två år. Detta är inget helt orimligt förslag, även
om det i vissa fall kan innebära skatt på reeU förlust. Det hade varit bättre att medge avdrag från
den nominella vinsten av den del, som motsvarar
penningvärdets fall – i synnerhet mot bakgrund
av den inflationstakt som nu blivit vanlig i Väst·
europa.
Vad blir då reaktionen från en sådan remissinstans som LO? Jo, LO kräver snabbt en höjning till
75 procent! LO kan förstås inte vara ovetande om
vad en dylik beskattning skulle innebära. Det är
omöjligt att tänka sig en fungerande aktiemarknad, om aktieägarna inte ens kan påräkna något
skydd mot penningvärdesförsämringen eller – än
mindre – någon kompensation för det risktagande, som en kapitalplacering i aktier trots allt innebär.
Men sannolikt är det detta som är meningen.
LO vill göra aktieägandet så förlustbringande, att
aktiemarknaden inte längre kan fungera. Då kan
nämligen den desorganiserade aktiemarknaden
tjäna som bevis för att ”privatkapitalet inte klarar
av att försörja näringslivet med det nödvändiga
riskvilliga kapitalet”. Därefter ligger vägen mot en
snabb socialisering av näringslivet öppen.
Men det är inte bara industrikapitalet som LO
på detta sätt vill komma åt. Den privata äganderätten till mark attackeras hårt i LO:s remissyttrande. LO kräver kort och gott en total socialisering av all mark i Sverige – inte bara mark i tättbebyggda områden, utan också av bondejord och
bondeskog. Vid tex arvskifte skall staten överta
äganderätten till marken, och arvingarna få endast dispositionsrätt. Kanske blir det också ersättning i form av ”guldkantade”, långfristiga obligationer, som vid en räntesats om 9 l/2 procent, en
inflationstakt på 12 procent och 70 procents marginalskatt ger en årlig kapitalförlust på bortåt l O
procent. Vad inte inkomstskatt och inflation kan
åstadkomma, lär väl sedan arvs- och förmögenhetsskatterna svara för.
Hittills har man från socialdemokratiskt håll
brukat skona åtminstone villor i normala prislä-
gen. Det gör dock inte LO i sitt remissvar. Förutom att alla hus i framtiden skall ställas på ofri
grund,. vill LO dessutom ta bort det skydd som
idag finns mot en beskattning av den fiktiva (av
inflationen betingade) delen av värdeökningen.
Statsminister Palme fann det – inte oväntat –
nödvändigt att omedelbart framträda i TV och
förneka alla planer på en total marksocialisering.
”Förstatligande av all mark står inte i vårt partiprogram”, sade hr Palme, som var angelägen om
377
att betona att åsikten fick stå för LO:s räkning.
Det var säkert valtaktiskt klokt att reagera snabbt.
Men socialdemokratins trovärdighet när det gäller skyddet för äganderätten lär ändå vara i det
närmaste förbrukad efter den senaste tidens
många aggressiva utspel.
Brev till hr Palme
Det finns ingen anledning att förmoda, att statsminister Palme själv kommit på att ge ut boken
”Post till Palme! Olof PaJmes brevväxling med
barn och tonåringar” (Pogo press). En PR-man i
hans sekretariat vid namn Hans Haste är utgivare
och, får man tro, idegivare. Men statsministern
har skrivit ett företal och därmed tagit sitt ansvar
för boken.
Många barn och ungdomar skriver brev till
statsministern, på samma sätt som de skriver till
kungen. Det är sådana brev, med svar, som publicerats. Svaren är naturligtvis ofta författade av en
sekreterare, medan statsministern undertecknar.
En fras sådan som ”Jag vill slutligen nämna att de
av Dig påtalade förhållandena sedan länge följts
med uppmärksamhet från regeringens sida” etc
(frågan rörde pornografiska bilder) måste vara
nedskriven av en partitrogen byrådirektör.
Svaren som brevskrivarna får från statsministern är alltid vänliga, ofta tama. Han sänker sig till
den nivå, som han tror är barnens, och talar kloka
ord till dem. Han uppmuntrjiT deras politiska intresse och uppmanar dem att gå in i SSU. En dag
skall de rösta på honom.
Detta om svaren. Med breven förhåller det sig
annorlunda. De är av olika slag, som det måste va- . ra om.det är en 8-åring eller en 15-åring som skriver. De vänder sig med förtroende till statsministern. Han publicerar breven, visserligen med undertecknarnas efternamn borttagna men dock så
att de i ett stort antal fall är lätta att identifiera för
den som vill det, särskilt i mindre orter \’Jag heter
A och går i klass 5 i B skola”). Har han begärt lov
av författarna? Är det så roligt för en .16 års flicka
att finna sitt privata och barnsliga brev, skrivet för
något år sedan, nu i tryck?
=
378
Möjligen förhåller det sig så, att brev till hr Palme också från lO-åringar registreras i Kanslihuset
för att därmed bli offentliga handlingar. I så fall
föreligger naturligtvis rätten för statsministerns
sekreterare att trycka dem. Det blir bara vederbö-
randes omdöme som kan ifrågasättas. Man brukar
annars iakttaga vissa hänsyn, innan man offentliggör andras brev, även om man gör det för höga
ändamål: i detta fall, utom publicitet för hr Palme,
en krona till en socialdemokratisk partifond för
varje försålt exemplar.
På bokomslagets baksida finns ett foto av statsministern, som välvilligt lutar sig ned mot en uppställd rad av välklädda barn, tydligen i avsikt att
klappa dem på huvudet. Han är landsfadern, barnens vän. Man undrar varifrån utgivaren fått bilden av denna egendomligt väldisciplinerade barnaskara. En närmare läsning visar, att barnen ifrå-
ga är mexikanska.
Valutaskandalen
Den pinsamma affären med smuggling av stora
pengar (244 000 kr) från okänd källa via det
svenska socialdemokratiska partiets kassör samt
hans kollega i Metall och till de finska socialdemokraterna blir nu klarlagd genom en rättegång.
Det var både klokt och riktigt av riksbankens valutastyrelse att anmäla gärningen till åtal. Att inte
göra så hade givetvis kastat en skugga både över
riksbanken och den svenska rättsord11ingen.
Kommentaren till den uppseendeväckande
händelsen får därför anstå till dess att nytt material förhoppningsvis kommer fram i rättegången
mot de båda finska valutasmugglarna; de förgä.
nar verkligen en schavottering, inte därför att de
burit sig ”klantigt” åt utan därför att de överhu·
vudtaget lånat sig till att medverka i en så ljusskygg transaktion.
Vi är inte i Sverige vana vid att våra egna partier
påverkar de politiska maktförhållandena i andra
länder genom hemliga understöd. Om ett svenskt
parti tog emot pengar från främmande makt för
att ”påverka den allmänna meningen om styrelse.
skicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre
styrelse” skulle de ansvariga dömas till fängelse
för ”tagande av utländskt understöd”.
Är det då anständigt av det svenska socialdemokratiska partiet att uppträda som förmedlare av
utländskt understöd till de finska socialdemokra·
terna – till på köpet från en källa som tydligen hå·
de för dem och oss andra är okänd.
Hrr Olof PaJmes och Sten Anderssons svammel
om den internationella solidariteten socialdemokratiska partier emellan gör inte saken bättre.
Tvärtom ger de undanglidande förklaringarna
liksom den rökridå de lagt över affären anledning
att ställa frågan: har transaktionen varit en ensta·
ka företeelse eller är det fråga om en hemlig trafik
av pengar kors och tvärs socialdemokratiska brö-
der i Europa emellan med Sverige som ett slags
clearingcentraL Möjligen kan rättegången bidraga
till att besvara den frågan. Eljest står den kvar –
och det skumrask som tillsvidare vanhedrar regeringspartiet i Sverige. Att – som hr Palme – tala
om det öppna samhället, om medborgerlig inS)1
osv är bra. Än bättre är att leva som man lär.