Ledare; Opposition eller koalition
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Opposition eller koalition
För några månader sedan låg ett skickelsedigert avgörande nära, ett avgörande, som
kunde bestämt huvudriktningen i svensk
inrikespolitik för lång tid framåt. Folkpartiet var berett till en fusion med centerpartiet; allt hängde på reaktionen inom
centern. Men dess ungdomsrörelse och
framförallt de lokalt ledande skikten ute
i landet tvingade hr Fälldin att slå back.
Saken ställdes på framtiden. De verkliga
betänkligheterna inom centerpartiet låg
naturligtvis inte på det ideologiska planet; efter nära 10 års mittenpolitik har de
båda partierna i hög grad anpassat sig till
varandra. Förklaringen är av mer trivial
maktpolitisk karaktär. Centerpartiet är ännu föga konsoliderat. Dess centrala och
lokala förtroendemän är ofta nya i gamet
och känner sig sitta löst. De ser inte med
nämnvärd entusiasm på möjligheten att
folkpartiets mer erfarna politiker med sin
förankring i folkpartiets starka press skulle konkurrera om de personliga positionerna i ett gemensamt parti. Hittills har allt
gått bra och man vet vad man har – men
vem vet vad man får då?
Sådant tillhör politikens realiteter och
lär inte stå att ändra. Men bedömningen
inom centern kanske blir annorlunda när
man får klart för sig, att om man i längden stöter bort folkpartiet riskerar man att
placera sig själv i en maktlös oppositionsställning under många år. Då kan centern
få uppleva – som på sin tid högern och
folkpartiet – att lyckan och väljarstödet
växlar.
I den akuta situationen har folkpartiet
givetvis bara två alternativ. Antingen
måste det försöka ta ledningen inom oppositionen genom att kraftfullt företräda det
liberala alternativet till vårt numera snart
halvvägs socialiserade samhälle. Eller ock·
så måste det försöka skaffa sig en själv·
ständig position under en manöverpolitik
i riksdagen. Det skulle betyda att folkpar
tiet till och från gav regeringen sitt stöd
Men en sådan politik skulle innebära par
tiets självmord om den inte fullföljd
konsekvent, dvs förde till en regeringsko
lition. Folkpartiet hade då åtminstone d
möjligheten att säga till väljarna i 197
års val: ”Vi har hjälpt till att klara ener
gikrisen och vi har stoppat socialiserin
politiken”.
En grupp yngre men inflytelserika kaJ’
riärpolitiker inom folkpartiet driver nu
med starkt stöd av Dagens Nyheter
denna linje. De har inte fått partiet m
sig. Förhoppningsvis lyckas de inte hell
med det i fortsättningen. En sådan poli
skulle med all säkerhet uppfattas som e
så allvarligt svek mot givna programför
klaringar och vallöften under nära 30 ’
att partiet riskerade att försvinna ur ri
dagen. Dåvarande bondeförbundet kun
år 1951 gå i koalition därför att det var e
renodlat intresseparti. Ändock fick det
tala dyrt genom förluster i valen och gi
1956 ner under 10 % av väljarkåren. Vad
skulle då inte hända ett parti på 9 %,so
alltid byggt på en liberal idegrund och som
i sin politiska linje så länge velat företräda
ett alternativ till socialdemokratin? Om
inte dess kärntrupp av trogna partimedlemmar, som i så många val slagits jwt
mot socialdemokraterna, spränger parti
ibitar redan innan 1976 års val, lär väljarreaktionen då bli fruktansvärd att möta.
Dagens Nyheters koalitionslinje förefaller
överhuvudtaget mera bygga på skrivbordsspekulationer än på politiska realiteter.
Ett svenskt politiskt parti – undantagandes kommunisterna – är ännu inte en
anne, som på kommando gör höger eller
vänster om marsch.
Det naturliga och riktiga för hr Helen
borde vara att fortsätta att verka för den
samling av oppositionen, som besegrade
socialdemokraterna i 1973 års val. Visserligen förlorade folkpartiet just då på detta. Men egentligen berodde det på konturlösheten i centerpartiets politik. Den lockade alla och skrämde ingen. Hittills har
centern vunnit stora framgångar mera på
slagord om decentralisering och miljö-
skydd än på klara besked om vad detta
konkret skall innebära. Inför röstpariteten
i riksdagen kommer partiet att tvingas
precisera sig mer än tidigare. Det kommer
då att på ett helt annat sätt än tidigare
möta kritik och bli omstritt. Sådan är ett
ledande oppositionspartis vanliga lott. De
lättvunna framgångarnas tid är förbi.
Folkpartiet med sitt starka programarbe- 55
te bakom sig har goda utsikter att hävda
sig väl under ett fortsatt samarbete inom
oppositionen. Hr Helen, som velat framstå som den främsta samlande kraften inom denna, har nu också chansen att visa
att han därvid konsekvent drivit en i grunden ideologiskt bestämd politik, inte en
kortsiktig konjunkturpoltik. Det skulle
väcka respekt och ökat förtroende. Han
har mer än andra anledning att värja sig
mot det försåtliga talet i DN om att det
nu gäller att komma ur det låsta läge, som
”blockpolitiken” försatt oss i.
Detta tal är verkligen att vända upp och
ner på sammanhangen. När vi i Sverige
äntligen fått till stånd en politisk maktbalans och en möjlighet till ett regeringsalternativ, som kan rädda oss från det statsbärande partiets strävan att genom funktionssocialisering permanenta sitt maktinnehav, då börjar oppositionens defaitister klaga över den vådliga blockpolitiken.
Genom att leda och främja sammanhållningen inom oppositionen kan folkpartiet
i själva verket göra en snabb come-backförmodligen redan vid det nyval, som hr
Palme är rädd för och som oppositionen,
när den vill, kan tvinga fram.
För några månader sedan låg ett skickelsedigert avgörande nära, ett avgörande, som
kunde bestämt huvudriktningen i svensk
inrikespolitik för lång tid framåt. Folkpartiet var berett till en fusion med centerpartiet; allt hängde på reaktionen inom
centern. Men dess ungdomsrörelse och
framförallt de lokalt ledande skikten ute
i landet tvingade hr Fälldin att slå back.
Saken ställdes på framtiden. De verkliga
betänkligheterna inom centerpartiet låg
naturligtvis inte på det ideologiska planet; efter nära 10 års mittenpolitik har de
båda partierna i hög grad anpassat sig till
varandra. Förklaringen är av mer trivial
maktpolitisk karaktär. Centerpartiet är ännu föga konsoliderat. Dess centrala och
lokala förtroendemän är ofta nya i gamet
och känner sig sitta löst. De ser inte med
nämnvärd entusiasm på möjligheten att
folkpartiets mer erfarna politiker med sin
förankring i folkpartiets starka press skulle konkurrera om de personliga positionerna i ett gemensamt parti. Hittills har allt
gått bra och man vet vad man har – men
vem vet vad man får då?
Sådant tillhör politikens realiteter och
lär inte stå att ändra. Men bedömningen
inom centern kanske blir annorlunda när
man får klart för sig, att om man i längden stöter bort folkpartiet riskerar man att
placera sig själv i en maktlös oppositionsställning under många år. Då kan centern
få uppleva – som på sin tid högern och
folkpartiet – att lyckan och väljarstödet
växlar.
I den akuta situationen har folkpartiet
givetvis bara två alternativ. Antingen
måste det försöka ta ledningen inom oppositionen genom att kraftfullt företräda det
liberala alternativet till vårt numera snart
halvvägs socialiserade samhälle. Eller ock·
så måste det försöka skaffa sig en själv·
ständig position under en manöverpolitik
i riksdagen. Det skulle betyda att folkpar
tiet till och från gav regeringen sitt stöd
Men en sådan politik skulle innebära par
tiets självmord om den inte fullföljd
konsekvent, dvs förde till en regeringsko
lition. Folkpartiet hade då åtminstone d
möjligheten att säga till väljarna i 197
års val: ”Vi har hjälpt till att klara ener
gikrisen och vi har stoppat socialiserin
politiken”.
En grupp yngre men inflytelserika kaJ’
riärpolitiker inom folkpartiet driver nu
med starkt stöd av Dagens Nyheter
denna linje. De har inte fått partiet m
sig. Förhoppningsvis lyckas de inte hell
med det i fortsättningen. En sådan poli
skulle med all säkerhet uppfattas som e
så allvarligt svek mot givna programför
klaringar och vallöften under nära 30 ’
att partiet riskerade att försvinna ur ri
dagen. Dåvarande bondeförbundet kun
år 1951 gå i koalition därför att det var e
renodlat intresseparti. Ändock fick det
tala dyrt genom förluster i valen och gi
1956 ner under 10 % av väljarkåren. Vad
skulle då inte hända ett parti på 9 %,so
alltid byggt på en liberal idegrund och som
i sin politiska linje så länge velat företräda
ett alternativ till socialdemokratin? Om
inte dess kärntrupp av trogna partimedlemmar, som i så många val slagits jwt
mot socialdemokraterna, spränger parti
ibitar redan innan 1976 års val, lär väljarreaktionen då bli fruktansvärd att möta.
Dagens Nyheters koalitionslinje förefaller
överhuvudtaget mera bygga på skrivbordsspekulationer än på politiska realiteter.
Ett svenskt politiskt parti – undantagandes kommunisterna – är ännu inte en
anne, som på kommando gör höger eller
vänster om marsch.
Det naturliga och riktiga för hr Helen
borde vara att fortsätta att verka för den
samling av oppositionen, som besegrade
socialdemokraterna i 1973 års val. Visserligen förlorade folkpartiet just då på detta. Men egentligen berodde det på konturlösheten i centerpartiets politik. Den lockade alla och skrämde ingen. Hittills har
centern vunnit stora framgångar mera på
slagord om decentralisering och miljö-
skydd än på klara besked om vad detta
konkret skall innebära. Inför röstpariteten
i riksdagen kommer partiet att tvingas
precisera sig mer än tidigare. Det kommer
då att på ett helt annat sätt än tidigare
möta kritik och bli omstritt. Sådan är ett
ledande oppositionspartis vanliga lott. De
lättvunna framgångarnas tid är förbi.
Folkpartiet med sitt starka programarbe- 55
te bakom sig har goda utsikter att hävda
sig väl under ett fortsatt samarbete inom
oppositionen. Hr Helen, som velat framstå som den främsta samlande kraften inom denna, har nu också chansen att visa
att han därvid konsekvent drivit en i grunden ideologiskt bestämd politik, inte en
kortsiktig konjunkturpoltik. Det skulle
väcka respekt och ökat förtroende. Han
har mer än andra anledning att värja sig
mot det försåtliga talet i DN om att det
nu gäller att komma ur det låsta läge, som
”blockpolitiken” försatt oss i.
Detta tal är verkligen att vända upp och
ner på sammanhangen. När vi i Sverige
äntligen fått till stånd en politisk maktbalans och en möjlighet till ett regeringsalternativ, som kan rädda oss från det statsbärande partiets strävan att genom funktionssocialisering permanenta sitt maktinnehav, då börjar oppositionens defaitister klaga över den vådliga blockpolitiken.
Genom att leda och främja sammanhållningen inom oppositionen kan folkpartiet
i själva verket göra en snabb come-backförmodligen redan vid det nyval, som hr
Palme är rädd för och som oppositionen,
när den vill, kan tvinga fram.