Ledare; Efter ransoneringen
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Efter ransoneringen
Det är lätt att kritisera det sätt, på vilket
den för allmänheten så kännbara bensinransoneringen genomförts. Olika principer
för tilldelning av extraransoner har förekommit i olika län. Behovsprövningen har
varit ytterst schematisk, om den alls gått
att genomföra. De tillfälligt anställda, som
skulle svara för den, har saknat både kompetens och tid för att sätta sig in i enskildas problem. Historier om begångna fel
berättas överallt: datorer som utanordnat
300 kubikmeter bensin i stället för 300 liter
och som sedan inte låtit sig rätta, eftersom datorer som bekant är ofelbara osv.
Men allt detta är småsaker, och ingen
verklig skada har skett. De lokala myndigheterna har gjort sitt bästa. Om ransoneringen blev permanent, skulle rättelser
gjorts sedan de första misstagen blivit
kända. Det är dock viktigt, att inte minst
länsstyrelserna samlar ihop sina erfarenheter och inte heller glömmer att redovisa
felen. Bensinransoneringen bör ge många
lärdomar om sättet på vilket en hastigt
påkommen ransonering av en viktig bruksvara bör organiseras.
Ty hastigt påkommen var ju redan oljekrisen, och ransoneringen blev därefter.
Det är väl sannolikt, att regeringen själv
från början trodde, att den var nödvändig. Men samtidigt kunde regeringen inte
tänka sig, att samhällsandan i vår demokrati är så högt utvecklad, att alla skulle
vilja hjälpa till.
Den kunde inte motstå frestelsen att få
göra en detaljreglering, att få framstå som
överhet. Men inga förberedelser var gjorda, och när man valde sättet att trycka
kort och anställa folk tog detta sin tid.
Så inföll julhelgen, och det är begripligt,
att regeringen inte ville irritera alla julre·
senärer om det gick att undvika. Äntligen
kom den 8 januari. Förberedelserna var
avslutade. Det var svårt att behöva erkän·
na, efter allt som redan sagts, att behovet
av en ransonering kanske inte var så stort
Den fick alltså sätta i gång.
Var den nödvändig? I siffror har det
inte visats. De enda siffror, som vid janu·
ari månads slut fanns framlagda, tydde
mera på en omfördelning än på en verklig
besparing. Vad svenska folket beträffar
blev de flesta så småningom övertygade
om att hela apparaten var ett jippo. Mau
hade förstått, om kanske hårda restrik·
tioner omedelbart hade satts in – hastig·
hetsbegränsningar och körförbud vissa da·
gar t ex. Men att ransoneringen blev
verklighet så sent, inte dess valhänta administration, gjorde att folk helt enkelt inte
trodde på att den egentligen behövdes.
U tomlands har liknande reaktioner fi).
rekommit. I USA spreds rykten om en
komplott mellan oljebolagen och arabsta·
terna! Bakgrunden skulle ha varit, au
båda parter fått tillfälle att höja priserna.
I det från början hårt drabbade Holland
uppenbarade sig så mycket bensin, att ransoneringen fått förfalla. På andra håll var
regeringarna klokare. I Västtyskland lä!
man bara hastighetsbegränsningarna vara
kvar, vilket kan ha haft andra orsaker än
bensinbrist. I Norge införde man vi
restriktioner för svenska bilister vid gränsen, ingenting annat.
I Sverige hade en sparsamhetskampaDJ
utantvivel medfört minst lika stort sparande som ransoneringen och till betydligt
mycket lägre kostnader. Allmänheten i
Sverige är inte så illa upplyst att den inte
visste, att en oljekris brutit ut i världen
och att vi kunde behöva spara på våra
förråd. Propagandan för el-sparande sköttes på det sättet, och allmänheten svarade
upp. Först om en ihärdig vädjan om sparsamhet med bensin verkligen hade misslyckats, vilket är svårt att tro skulle blivit
fallet, kunde en snabbt genomförd ransonering ha tillgripits – det hade folk då
förstått.
Bakom det slutliga ransoneringsbeslutet
låg möjligen också hänsyn till statsminister Palme. Han hade vid krisens början
hållit ett landsfaderligt tal till svenska
folket om stundande hårda tider. Därför
måste ju de hårda tiderna också komma!
statsministerns tal var beklagligt i flera
hänseenden. Det påminde för det första
alltför mycket om det famösa framträdandet på Norrmalmstorg sedan bankrånarna
gripits. Men det talet hölls under en val- 57
kampanj och lät sig förklara som ett försök att vinna röster. Talet om energikrisen
blev sedan uppfattat på samma sätt, som
en vädjan om stöd till regeringen. Folk
tog det tyvärr inte på allvar – tyvärr, ty
när den svenska statsministern, alltså inte
bara hr Palme, talar, bör allmänhetens
reaktion utmärkas av allvar och förtroende. Sådan blev den alltså inte.
Det finns något som heter Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Den bör
nu om någonsin initiera en undersökning
om svenska folkets reaktioner inför oljekris, bensinransonering, elsparande, alltså
inför allt som hänt. Hur man sett på myndigheternas agerande och statsministerns
uppträdande – det sistnämnda trots att
nämndens ordförande givetvis är socialdemokrat- bör ej förbigås. Yngre generationer vet föga om krigsårens svårigheter. Verkan av den relativt enkla pers, som
vi nu går igenom, bör därför undersökas
noga. Erfarenheterna kan bli särdeles värdefulla, om besvärligare tider skulle komma.
Det är lätt att kritisera det sätt, på vilket
den för allmänheten så kännbara bensinransoneringen genomförts. Olika principer
för tilldelning av extraransoner har förekommit i olika län. Behovsprövningen har
varit ytterst schematisk, om den alls gått
att genomföra. De tillfälligt anställda, som
skulle svara för den, har saknat både kompetens och tid för att sätta sig in i enskildas problem. Historier om begångna fel
berättas överallt: datorer som utanordnat
300 kubikmeter bensin i stället för 300 liter
och som sedan inte låtit sig rätta, eftersom datorer som bekant är ofelbara osv.
Men allt detta är småsaker, och ingen
verklig skada har skett. De lokala myndigheterna har gjort sitt bästa. Om ransoneringen blev permanent, skulle rättelser
gjorts sedan de första misstagen blivit
kända. Det är dock viktigt, att inte minst
länsstyrelserna samlar ihop sina erfarenheter och inte heller glömmer att redovisa
felen. Bensinransoneringen bör ge många
lärdomar om sättet på vilket en hastigt
påkommen ransonering av en viktig bruksvara bör organiseras.
Ty hastigt påkommen var ju redan oljekrisen, och ransoneringen blev därefter.
Det är väl sannolikt, att regeringen själv
från början trodde, att den var nödvändig. Men samtidigt kunde regeringen inte
tänka sig, att samhällsandan i vår demokrati är så högt utvecklad, att alla skulle
vilja hjälpa till.
Den kunde inte motstå frestelsen att få
göra en detaljreglering, att få framstå som
överhet. Men inga förberedelser var gjorda, och när man valde sättet att trycka
kort och anställa folk tog detta sin tid.
Så inföll julhelgen, och det är begripligt,
att regeringen inte ville irritera alla julre·
senärer om det gick att undvika. Äntligen
kom den 8 januari. Förberedelserna var
avslutade. Det var svårt att behöva erkän·
na, efter allt som redan sagts, att behovet
av en ransonering kanske inte var så stort
Den fick alltså sätta i gång.
Var den nödvändig? I siffror har det
inte visats. De enda siffror, som vid janu·
ari månads slut fanns framlagda, tydde
mera på en omfördelning än på en verklig
besparing. Vad svenska folket beträffar
blev de flesta så småningom övertygade
om att hela apparaten var ett jippo. Mau
hade förstått, om kanske hårda restrik·
tioner omedelbart hade satts in – hastig·
hetsbegränsningar och körförbud vissa da·
gar t ex. Men att ransoneringen blev
verklighet så sent, inte dess valhänta administration, gjorde att folk helt enkelt inte
trodde på att den egentligen behövdes.
U tomlands har liknande reaktioner fi).
rekommit. I USA spreds rykten om en
komplott mellan oljebolagen och arabsta·
terna! Bakgrunden skulle ha varit, au
båda parter fått tillfälle att höja priserna.
I det från början hårt drabbade Holland
uppenbarade sig så mycket bensin, att ransoneringen fått förfalla. På andra håll var
regeringarna klokare. I Västtyskland lä!
man bara hastighetsbegränsningarna vara
kvar, vilket kan ha haft andra orsaker än
bensinbrist. I Norge införde man vi
restriktioner för svenska bilister vid gränsen, ingenting annat.
I Sverige hade en sparsamhetskampaDJ
utantvivel medfört minst lika stort sparande som ransoneringen och till betydligt
mycket lägre kostnader. Allmänheten i
Sverige är inte så illa upplyst att den inte
visste, att en oljekris brutit ut i världen
och att vi kunde behöva spara på våra
förråd. Propagandan för el-sparande sköttes på det sättet, och allmänheten svarade
upp. Först om en ihärdig vädjan om sparsamhet med bensin verkligen hade misslyckats, vilket är svårt att tro skulle blivit
fallet, kunde en snabbt genomförd ransonering ha tillgripits – det hade folk då
förstått.
Bakom det slutliga ransoneringsbeslutet
låg möjligen också hänsyn till statsminister Palme. Han hade vid krisens början
hållit ett landsfaderligt tal till svenska
folket om stundande hårda tider. Därför
måste ju de hårda tiderna också komma!
statsministerns tal var beklagligt i flera
hänseenden. Det påminde för det första
alltför mycket om det famösa framträdandet på Norrmalmstorg sedan bankrånarna
gripits. Men det talet hölls under en val- 57
kampanj och lät sig förklara som ett försök att vinna röster. Talet om energikrisen
blev sedan uppfattat på samma sätt, som
en vädjan om stöd till regeringen. Folk
tog det tyvärr inte på allvar – tyvärr, ty
när den svenska statsministern, alltså inte
bara hr Palme, talar, bör allmänhetens
reaktion utmärkas av allvar och förtroende. Sådan blev den alltså inte.
Det finns något som heter Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Den bör
nu om någonsin initiera en undersökning
om svenska folkets reaktioner inför oljekris, bensinransonering, elsparande, alltså
inför allt som hänt. Hur man sett på myndigheternas agerande och statsministerns
uppträdande – det sistnämnda trots att
nämndens ordförande givetvis är socialdemokrat- bör ej förbigås. Yngre generationer vet föga om krigsårens svårigheter. Verkan av den relativt enkla pers, som
vi nu går igenom, bör därför undersökas
noga. Erfarenheterna kan bli särdeles värdefulla, om besvärligare tider skulle komma.