Bertil Wikström; Den sjuke fången

BERTIL WIKSTRÖM:
Den sjuke fången
Svensk Tidskrifts kriminalvårdsserie fortsätter med en annorlunda artikel. Distriktsläkare Bertil Wikström i Strömsund är kritisk mot
fängelser, men han gårförbi det problemet
för att berätta erfarenheterfrån sin tid som
fänge4eläkare. ”Ettfascinerande yrke”, skriver han. H.an talade direkt medfångarna på
sina mottagningar som med andra patienter.
Mycket kan göras för dem, från denförsta
hälsoundersökningen ända.till vad som
egentligen hör till plastikkirurgens uppgift.
Läkare har en särskild ställning, som de kan
utnyttja till patienternas -fångarnas bästa.
Fångvårdsanstalterna i vårt land har givetvis
stor anledning att ha god kontakt med sjuk·
vården. Men det är fortfarande läkarbrist,
och kriminalvården torde höra till det minst
attraktiva. Detta i sin tur kan ha många orsaker.
En väsentlig sådan är att läkaren i allmän·
het är den som har sista ordet, är van att få
bestämma – han harju ansvaret för sjukvården. Men på en fångvårdsanstalt är det föreståndaren som bestämmer. Det är klart att så
länge det rör sig om rent kroppsliga åkommor är det ingen diskussion, men så fort det
glider över till mer psykologiska eller socialmedicinska problem stöter läkaren ofta på
patrull. Föreståndaren pekar på vårdcirkulär och praxis. En psykiater har det väl här
då lättare, men en kroppsläkare står sig ofta
slätt.
Andra orsaker till att kriminalvården har
svårt få läkare är exempelvis att läkaren,
som ju ofta är en reaktionär varelse, gör som
folk i allmänhet, ser ned på fången. Man ser
fången som ett arbetsovilligt avskum som
dräller mellan anstalterna. Till och med
fångens sjukdomar har dålig status. Ulla
Bergkvist, chefsläkare på kriminalvårdssty·
relsen, har berättat för mig hur det hänt att
svårt psykotiska fångar ej fått stanna på
mentalsjukhusen. Likaså har svårt nedgång·
na gulsotsfall skickats tillbaka till fängelserna.
Fängelseläkaren gör det mycket lättare för
sig om han går ”företagets” ärende. Men i
gengäld får han då ingen respons från den
sjuke fången, och JO-anmälningar kommer
småningom att höra till dagsrutinen.
Har fången fått handen avsliten i en maskin under arbetet eller fått ett blödande
magsår står sjukhusdörren på vid gavel.
Men om han en julafton inlåst i cellen för
natten plötsligt får ett kvävningsanfall, ångestanfall: Panik! Han bankar på dörren, kallar på vårdaren, säger att han vill tala med
en läkare. Då är det stopp. I desperation rispar han sig i ena handleden och kallar igen
på vårdaren. Det är sårets placering, storlek
och blodflödets intensitet samt vårdaren det
hänger på. Är denne garvad och sett massvis
av ”skärningar” får fången ett nödtorftigt
förband och flyttas direkt till isolering, kanske i spännbälte för någon timme. Ångesten,
kvävningskänslan med struptaget släpper
småningom av trötthet men glider över till
hat och resignation.
Läkaren och fången
Ofta har anstalten ett avtal med läkaren,
som kommer 1-2 timmar i veckan. Förr
hann läkaren inte sällan med 30-40 fångar
eftersom han hade betalt per fånge (förutom ett fast årsarvode) men nu sedan 1970,
då det blivit timpenning, är kapaciteten ej lik,a hög. Väntetiderna ökar.
Till rutinen hör att en nyintagen fånge
skall genomgå hälsoundersökning, bl a till
hjälp vid arbetsplacering: ett enkelt blodoch urinprov, vägning och någon minuts
samtal med läkaren, där frågorna mest kretsar kring aktuell könssjukdom, gulsot eller
högstatussjukdom såsom diabetes eller hjärtfel. Efter denna summariska undersökning
förklaras som regel fången frisk och ligger i
fortsättningen oftast illa till på väntelistan
om han t ex skulle få sömnsvårigheter.
383
I väntan på att läkarbristen skall hävas avser man att anställa fler sjuksköterskor. Det
kan vara bra men det kan även vara en risk.
Jag har sett anstalter där man ”slagit sig till
ro” härmed. Sköterskan har fått för fria
händer, för stora befogenheter vad beträffar medicinering. Är hon då utrustad med
dåligt omdöme och det går slentrian i det
hela, kan det hända grava misstag.
Ett klientel som är nedgånget av alkohol,
dålig bostad och bristande kosthållning bör
givetvis lungröntgenundersökas. Lung-tbc
är långt ifrån utrotad. Ständigt upptäckes
nya fall inte minst bland dem som håller till
på samhällets botten. Sedan några år har
landstingen organiserat regelbunden tbckontroll av diabetiker, gravida samt alkoholmissbrukare. De senare är svåra att fiska
upp, men man bör passa på då de hamnar
på fångvårdsanstalterna. Det är märkligt att
inte vårdpersonalen sagt ifrån på den punkten med tanke på smittofaran.
Några sjukvårdsproblem
Såvida inte speciella säkerhetsskäl talar däremot är det mycket lämpligt att fångar får
konfronteras med olika servi<;eorgan i samhället. Likaså bör sjukhuspersonal (och folktandvårdspersonal) tränas i att handskas
med en intagen. Under den tid jag själv arbetade som konsultläkare vid en anstalt
(19.56-6!})’ lade jag många gånger in fångar
på sjukstugan här i byn. Aldrig någonsin
uppstod problem mellan fångar och personalen eller med andra patienter. Tvärtom
var de sjuka fångarna mycket omtyckta.
384
Vad beträffar tung psykiatri hänvisas ännu tyvärr fången till kriminalvårdens egen
psykvård. Där råder som bekant fruktansvärda förhållanden med bristande personal
och dåligt utbildad personal. De sjuka kamraterna är oerhört nedslitna och mentalt
störda. Det blir fråga om nödtorftig förvaring, ej vård.
Den tatuerade fången är ett annat sjukvårdsproblem. Han ligger inte speciellt väl
till hos plastikkirurgen. Tatueringen degraderar fången ännu mera. Det är detta som
den frigivne märker då han exempelvis sö-
ker arbete eller kanske sitter på krogen. Det
är negativa signaler som han vill få avlägsnade. Han tatuerade sig en gång då han var på
ungdomsfängelset, i protest mot samhället,
som han hatade och ej önskade någon berö-
ring med i fortsättningen. Men han ångrade
sig.
För ett par år sedan fick vi emellertid
glädjande nog en förordning, som berättigar en tatuerad att få operationen utförd
under sjukvårdslagen. Det vill säga att han
kan få lägga in sig på kirurgklinik utan kostnad och att han kan ha rätt till sjukpenning
under konvalescensen. Trots detta är det
mycket svårt att få dessa operationer utförda. Och det har även satt griller i huvudet på
kriminalvårdsstyrelsen.
Det är inte alls märkvärdigt för en något
så när händig distriktsläkare att med enkla
medel skära bort ett stort antal mindre men
besvärande tatueringar. För några år sedan
erbjöd jag mig till och med g~tis att under
mina fria söndagar operera fångar från en
anstalt och lovade dessutom att de inte skulle
vara tvingade att efter operationen gå sjukskrivna. Detta blev dock för stark mediån
för kriminalvårdsstyrelsen. Man tackade nej.
Norrköpingsfångarna gjorde nyligen en
bred aktion om detta, men jag tror inte det
ledde till speciellt anmärkningsvärda för·
bättringar.
Lugnande medel
Att som distriktsläkare plötsligt få en fång·
vårdsanstalt inom mitt distrikt var för mig
något helt nytt. J ag kan nästan påståjag blev
chockad. Jag märkte snart att sömnrubbningar och psykosomatiska sjukdomar dominerade och att dessa bottnade i psykosociala missförhållanden. Men problemen gid
inte att angripa på samma sätt som för övriga socialt behövande. Ytligt tror man kanske
att det är enbart sömnpiller och lugnande
medicin fången är ute efter. Men bara detta
gör att man drar öronen åt sig och böljar
fundera vad detta nu kan bero på.Jag böljade systematiskt låta fångarna taga god tid p1
sig. De kunde få sitta upp till l l/2 timme
och prata av sig. Med deras tillstånd gjorde
jag bandupptagningar av samtalen, som jag
sedan lyssnade på. Jag lät fångarna beställa
tid hos mig som andra patienter. Jag tog inte
emot fler än 2-3 per dag. Akuta olycksfall
fick komma omedelbart eller till mina kollegor på orten.
På tal om sömn- och lugnande medicin är
det egentligen en fascinerande tid min lä-
kargeneration fått uppleva. Läkemedelsfabrikerna spottar ständigt fram nya preparat
Vi läkare utsättes för en enormt skicklig
marknadsföring, som åtminstone tidigare p1
intet sätt balanserades av Socialstyrelsen. De
gamla ”hederliga” barbituraterna (fenemal,
pentymal, diminal, nembutal etc) kom pä
svarta listan, dä det upptäcktes att de förekom i missbrukarkretsar tillsammans med
alkohol. I takt med urbanisering, alienation
och allt vad det kallas ökade missbruket med
raketfart. De nya preparaten Janeerades som
helt ofarliga. Meprobamat, librium, valium
ansägs länge ofarliga. J ag minns att palfium,
ett mycket kraftigt smärtstillande preparat,
inte ens var narkotikaregistrerat i början.
Detta hann givetvis ställa till massvis med
elände. Åtminstone för ett par är sedan
fanns det att köpa pä postorder pä svarta
börsen. Det upptäcktes snart av de uppfinningsrika fångarna att det ”ofarliga” mandrax – ett sömnmedel – taget i överdos och
med starkt te gav ett mycket trevligt rus, en
behaglig psykologisk eskapad över muren
för några timmar. Kanske tog fängen ett par
snedsteg i korridoren pä kvällen, och den
vaksamme värdaren rapporterade den berusade. Fängen hamnade pä isolering, och lä-
karen fick småningom skulden.
Sent omsider vaknade kriminalvärden och
socialstyrelsen. Läkarkåren informerades,
och man ger numera rekommendationer pä
andra preparat, som dels ej ger upphov till
berusning dels ej är vanebildande. Dessa
preparat är givetvis ej sä populära bland de
intagna. De går ofta halvdåsiga hela dagen,
likgiltiga och tycks reagera robotartat. Initia- 385
tiv- och oppositionslusta kvävs, vilket ju är
skönt för föreständaren och personalen,
men samtidigt amputeras fängen mänga
gånger rent psykiskt. Dessutom har det visat
sig att man åtminstone vid längre tids och
högre dosering, som det ofta blir fråga om
inom fångvården, kan fä kvarstäende besvä-
rande bieffekter.
Vad läkaren kan göra
Det är klart att mycket som här kritiserats
beror pä personalbrist. Det är stor skada att
läkaren sä sällan har tid att lyssna. Trots alla
psykologer och kuratorer är det dock fortfarande läkaren, som inför fängen oftast har
högsta status. Det är han som har ett recept i
bakfickan.
Men mycket annat kan läkaren göra. Han
kan bojkotta isoleringsstraffen. Han har
vidare ofta goda relationer till arbetsgivare,
arbetsförmedling och andra sociala organ.
Han har stora vana vid att lyssna pä alla sorters människor. Han vet numera att han ofta
måste involvera hela fångens familj, och han
kan lätt pä ett otvunget sätt taga kontakt
med denna. Men inte minst viktigt: han kan
gä ut som banbrytare för att förbättra samhällets attityd gentemot fången.
Fängelseläkaren har ett fascinerande yrke. Jag vill rekommendera det till det bästa.