Dagens frågor; Politiseringen av förvaltningen
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Politisering av förvaltningen
I föregående och i detta nummer av Svensk
Tidskrift har införts artiklar av resp Håkan
Winberg och Kurt Holmgren, som båda behandlat politiseringen av förvaltningen. De
båda författarna ser måhända något olika på
hur långt denna politisering redan har gått,
men de är överens om att den är en företeelse
på marsch. De är också överens om att detta
är allvarligt. Tendensen att gynna partifolk
måste avhålla många yngre, som inte har
”rätt” partianknytning, från att alls ge sig in
i statstjänst. Detta är på både kort och lång
sikt olyckligt. Det är under alla förhållanden
väsentligt, att statens befogenheter utövas av
dugligt folk med tillräcklig fackkompetens.
I samband med den senaste regeringsombildningen har politiseringen av högre tjänster
uppenbarligen ökat. Två nya politiska statssekreterare har tillkommit, och antalet sådana
är därmed uppe i hälften av samtliga – det
finns inalles 17 stycken. Eftersom det är brukligt att alla statssekreterare, som inte direkt
misslyckats, efter ett antal år placeras på höga
poster i verken eller i de statliga företagen
eller någon gång i de högsta domstolarna,
innebär ökningen att chefsposter utanför departementen i allt högre grad kommer i riskzonen. Bortsett från statssekreterarna har det
på sistone också varit ett ökat inflöde av politiska krafter, särskilt i de nya departementen. Vi har dessutom fått en sorts ministatssekreterare, en f d kommunist, hos statsrådet
fru Leijon.
Det är en klen tröst att politiseringen gått
ännu längre i vårt östra grannland. Professor
T Modeen i Åbo har i en artikel i Finsk Tidskrift (1973: nr 9) konstaterat en tydlig tendens till politiska utnämningar. Partierna
uppmanar enligt honom sina medlemmar att
vid tjänstetillsättningar stödja partivänner,
och den allmänna opinionen förefaller ha resignerat. Härtill har förmodligen några anmärkningsvärda yttranden av president Kekkonen bidragit; han lär som bekant ha efterlyst flera vänstersinnade domare och därmed
.direkt uppmanat till att domarkarriären skall
politiseras.
Den finländske författaren nämner också
kommunaltjänster och menar att man i Fin·
land på det området är mera uppriktig i sina
politiseringsplaner än på det statliga. Detta
har säkert också sin tillämpning på svenska
förhållanden. Otvivelaktigt har man här –
på sina håll i broderlig endräkt partierna
emellan – kommit ganska långt på väg mot
en politiserad förvaltning. Men det skall er·
kännas, att när förtroendeuppdrag blivit så
tidsödande, att de måste omskapas till hel·
tidstjänster, då har politiseringen så att säga
av sig själv följt med.
För sitt eget lands del hänvisar hr Modeen
till möjligheten att införa metoder liknande
dem genom vilka England och Frankrike lyc·
kats skapa en högtstående tjänstemannaka·
der, ur vilken högre befattningar fylls. I
Frankrike har därvid Ecole nationale d’ad·
ministration, en institution med hög prestige
och utmärkt elevunderlag, spelat en avgöran·
de roll. I Sverige vore något sådant omöjligt:
en sådan institution, om än så bra, skulle an·
ses befordra ett otidsenligt elittänkande. Det
kunde kanske räcka med att man på socialdemokratiskt håll, t ex vid grundlagsdiskussioner, klart markerade, att regeln om skicklig·
het och förtjänst som befordringsgrund allt·
jämt gäller.
!B-affärens final
Alla som närmare följt med !B-affärens ut·
veckling har naturligtvis insett att den från
början till slut var en attack på det svenska
försvaret. Bakom denna attack stod vänster·
kamarillan i TV 2 i nära samarbete med
vissa kretsar i den yttersta vänsterpressen. De
lyckades draga med sig ett antal s k kulturper·
sonligheter, flertalet måhända i god tro, någ·
ra uppenbarligen inte.
Det svenska rättsväsendet bestod emellertid
det svåra provet. Domstolar och andra myndigheter skötte det hela i god rättslig ordnill8
– alla provokationer till trots. Försöken att
1111ge Jan Guillou och hans kumpaner med
en martyrgloria a Ja Dreyfus lär väl nu komma av sig, sedan det visat sig att hr Guillou
mte ens i cellen givit försvaret frid. Han har
ertappats med att försöka smuggla ut en viktig hemlig uppgift angående rikets försvar,
10111 överbefälhavaren lämnat under rättepngen i sin egenskap av vittne. Detta säger
ju allt om vad andas barn det här är fråga
1111.
!B-affären kunde sålunda få vila i frid i avvaktan på memoarer, som kan upplysa om
vad som hänt i det som synes ha skett, om det
inte varit för ett pinsamt efterspel. Regeringen har tillsatt en utredning med uppgift att
utforma riktlinjer angående den militära underrättelsetjänstens fortsatta verksamhet. Att
detta var nödvändigt är en sak, en annan är
att personvalet mera synes ha träffats för att
regeringen skulle ha full kontroll över utredningsresultaten än för att förankra denna kansliga del av försvaret i alla de demokratiska
partiernas förtroende. Sålunda var det en alldeles onödig åsnespark åt Moderata samlingspartiet att ställa det utanför utredningen.
Det nöje det kan ha berett hr Palme att utdela denna spark kan inte rimligen stå i proportion till risken för fortsatta komplikationer
kring underrättelsetjänsten – särskilt väl
tänkbara efter ett regeringsskifte.
Å andra sidan var det en dumhet av moderaterna att i försvarsutskottet i sista stund
slänga in ett säryrkande på en juristkommission, som skulle undersöka om socialdemokraterna missbrukat underrättelsetjänsten till partiets fördel. En så allvarlig och ärekränkande
.:nklagelse får man i det politiska livet inte
göra offentligen, om man inte lägger fram
bevis för sitt påstående. Kan eller vill man
inte göra det, skall man avstå från demonstrationspolitik. I det aktuella maktpolitiska lä-
get var det ju inte fråga om mera. Men, som
sagt, hr PaJmes lilla hämnd var småaktig och
förvisso icke till ”rikets sannskyldiga nytta”.
59
Anslaget till Sveriges Radio
Att ett anslag, som ett ämbetsverk eller en
institution vant sig vid att få beviljat, kraftigt
skärs ned i statsverkspropositionen, är ganska
uppseendeväckande. Höjningar förekommer
ofta – utom i försvarshuvudtiteln, men också
där måste regeringen se till att åtminstone de
automatiska utgiftsstegringar täcks, som förorsakas av inflation och lönerörelser. I årets
statsverksproposition föreslås emellertid ett
minskat anslag till Sveriges Radio med 23 miljoner. Även för detta storföretag är summan
inte obetydlig.
Orsaken till nedskärningen är naturligtvis
att regeringen velat demonstrera, att den äntligen tröttnat på det extrema vänsterväldet i
TV. Stora delar av svenska folket har gjort
detsamma för länge sedan. Regeringen har
förra året fått lida av TV mera än förr. Den
systematiska förföljelsen av dåvarande försvarsministern i den s k !B-affären är blott ett
exempel: vilket ord som helst av någon maoist
i FIB/Kulturfront har i TV-2 gällt mera än
hans. Möjligen hyser också regeringen samma
misstankar som så många andra, nämligen att
tidskriftens angrepp mot det svenska försvaret
– ty detta var det ju fråga om – åtminstone
delvis och indirekt betalats ur TV: s kassor.
Kanalchefen Örjan Wallqvist kommenterade nyheten om det nedskurna anslaget med att
detta måste gå ut över TV: s kulturprogram.
Det är ganska märkligt. Först är vi ju inte
bortskämda med för mycken kultur från det
hållet. Vidare undrar man varför besparingar
inte skulle kunna tagas från vad som brukar
kallas samhällsreportage, dvs från ofta förvrängda program som riktas mot det svenska
samhällsskicket. Det polisprogram, som anmälts till Radionämnden av sex riksdagsledamöter från de demokratiska partierna, har t ex
kostats på en repris. Varje annan än hr Wallqvist skulle ha misstänkt, att en anmälan som
denna dock kunde tyda på att programmet
innehöll något felaktigt, kanske rentav något
medvetet lögnaktigt. Inte så hr Wallqvist. Han
60
såg till att reprisen skulle komma innan Radionämnden skulle sammanträda.
Att skattemedel använts så hänsynslöst
ett svagare ord vore inte på sin plats – måste
till sist leda till ett ingripande i någon fonn.
Regeringens proposition är ett sätt. Ett annat
hade varit, att radiochefen ingripit i tid. Denne har emellertid låtit förstå, att han inte kan
påverka TV-kanalernas programvaL Detta må
vara formellt riktigt. Men det har dock förekommit inom andra verksamheter, att chefer
haft en personlighet som deras medarbetare
tagit intryck och ledning av. För hr Nordenskiöld tycks denna tanke vara alldeles främmande.
stimulanspaketet
För tredje gången inom loppet av ett år har
regeringen Palme sett sig nödsakad att begåva
medborgarna med ett ekonomiskt ”stimulanspaket”. Den 30 januari, en timme innan riksdagens allmänpolitiska debatt skulle ta sin
början, delgav Olof Palme de borgerliga partiledarna innehållet i regeringens senaste paket. ”Ett sabotage mot riksdagens arbete”, var
Gösta Bohmans hårda och rättvisa omdöme.
Detta att med jämna mellanrum fira lilla
julafton och dela ut presenter till en alltmer
skatte- och pristyngd allmänhet börjar nu få
karaktär av rutin. Det är bara några månader
sedan sist. Ingredienserna varierar en smula,
men den principiella uppläggningen är densamma: en dusör till barnfamiljerna, en liten
slant åt pensionärerna, en prisjustering på
vissa matvaror osv. Denna gång får familjerna
en engångsförstärkning av varje barnbidrag
med 200 kronor, pensionärerna får ett extra
pensionstillägg på 243 kronor i april och
mjölkpriset skall sänkas med 30 öre litern.
Härtill kommer slopad byggmoms och 250
milj kronor till energisparande åtgärder, allt
sammantaget till en kostnad av 2,8 miljarder
kronor.
Att efterfrågan behöver stimuleras förefaller alla ekonomer att vara överens om. Däremot går meningarna starkt isär ifråga om
vilket medel som bör användas för att åstad·
komma denna efterfrågeökning. Nästan alla
ekonomer av facket hävdar, att tämligen
blysamma engångsbelopp inte leder till någon
märkbar ökning av hushållens efterfrågan. En
extra förstärkning av barnbidragen leder kan·
ske till en temporärt ökad försäljning av jeans
och T-shirts inför sommarsäsongen, men nå-
gon avgörande betydelse får det inte. I stort
sett gäller detsamma för pensionstillskotten.
Den slopade byggmomsen får nog mest ses
som en eftergift åt Byggnadsarbetareförbundet, som är en viktig politisk maktfaktor och
som oro~ starkt av nedgången i byggandet.
Men mer än ett tillfälligt handtag kan den
slopade byggmomsen inte bli. Huvudorsaken
till byggkrisen är att landet nu nått ett sta·
dium, där 90 000 a 100 000 nya lägenheter
per år inte behövs. Bostadsbristen är praktiskt
taget helt hävd – men kvar står en byggnadsarbetarkår som är dimensionerad för 60-talets
väldiga nybyggnadsbehov.
Den stimulans vår ekonomi otvivelaktigt behöver skulle ha kunnat åstadkommas genom
en skattesänkning – enklast genom en sänk·
ning av momsen. Härom tycks en kompakt
enighet råda bland alla initierade bedömare.
Följaktligen reses ett lika kompakt motstånd
mot tanken från regeringens, främst finansminister Strängs, sida. Varför? Det ligger
nära till hands att söka förklaringen på det
psykologiska planet. En momssänkning är en
generell, teknisk och ganska opersonlig åt·
gärd. Den kommer på något sätt alla tillgodo.
En sådan åtgärd ger inte regeringen möjlig·
het att visa sig från sin socialistiskt ömsinta,
omtänksamma sida. Men en liten slant till
barnen, en liten gåva från regeringen till de
gamla — se där ett sant uttryck för omtanken
om de många och små. Man förstår att det
närmast är postala effektivitetsskäl som hindrar att postanvisningarna görs dubbla med
förtryckta tackbrev till kanslihuset på andra
halvan.
Nu finns det emellertid mycket som tyder
på att medborgarna börjar genomskåda denna taktik. Allmänhetens kommentarer till det
senaste stimulanspaketet andas en påtaglig
misstro. De personligt adresserade presenteroa ger ju aldrig någon varaktig förbättring.
Man vet ju att alla priser stiger med 10 procent på ett år. Även den majoritet av människor, som inte bryr sig om politik, har nog
momedveten känsla av att det inte hör till en
ttgerings normala uppgifter att titt och tätt
uppvakta med små presenter. En regerings
skyldighet är att driva en ekonomisk politik
till gagn för hela folkhushållet – och att
öppet redovisa sina bedömningar av läget och
framtidsutsikterna.
Regeringen PaJmes allt tätare improvisatio~
ner undergräver för varje gång alltmer tilltron till dess förmåga att handskas med de
ekonomiska problemen. Det är inte utan skäl
den börjat gå under namnet ”stencilregeringen”.
Expressens tombola
Tidningen Expressens ledarspalter brukade
länge bjuda på en särdeles blandad kompott.
För några år sedan tycks man ha tagit ett
krafttag för att göra ledarna så pass seriösa
att de kunde uppfattas som allvarligt menade
inlägg i pressdebatten. Många gånger, inte
minst under den senaste valrörelsen, fördes i
tidningen pennan med en kraft och klarhet,
som bör ha fått de samägda kollegerna på
DN att blekna av avund.
Men häromsistens fick Expressen ett återfall. Det borde egentligen förbigås; kollegial
medkänsla är en egenskap, som publicister i
medvetande om egna olycksfall i arbetet rätt
ofta har anledning att mobilisera. Men debattinlägget gällde en allvarlig principfråga
och bör därför kommenteras.
Expressen tog alltså upp frågan om skolbetygen och uttagningen till högre utbildning.
Tidningen anslöt sig till tankar, eller skall
man säga propåer, som på sin tid framfördes
61
av den numera dessbättre f d universitetsministern Sven Moberg. ”Vem säger”, utropade ledarförfattaren, ”att man blir en bra
läkare om man har bra betyg” och framhöll
att ”samma skeva uttagningssystem gäller nästan alla högre utbildningsvägar. Andra värderingsgrunder måste till om man inte ska fastna
i ett stelbent elittänkande. Det bespottade förslaget om lottning kan, om det utarbetas förnuftigt, vara helt realistiskt.”
skribenten har alltså fallit för tidsandans
egalitära och egentligen anti-intellektualistiska
föreställning att alla kan bli allt.
Så långt har han rätt, att bra betyg inte
garanterar att vederbörande blir en bra lä-
kare. Men det är inte det saken gäller. Vad
man vill få fram genom urval efter betyg är
inte absoluta garantier utan en rimlig chans att
den uttagne skall kunna klara en utbildning,
som framförallt kräver fallenhet för teoretiska studier. Den första förutsättningen för
att man skall vara en bra läkare är att man
är en kunnig läkare. Naturligtvis är det trevligt för patienten, om läkaren är en varmhjärtad person med god mänsklig kontakt.
Men vad patienten vill vara någorlunda säker
på är att hans doktor kan ställa rätt diagnos
och i förekommande fall operera. I den del
av den högre utbildningen som avser expertutbildning, läkare, ingenjörer, jurister etc,
kan man inte undvara ett på betygssättning,
antingen inom skolan eller vid intagningen
till studierna, grundat urval. Ju mer komplicerat samhället blir, ju hårdare måste detta
urval bli. På andra områden kan urvalet göras
mera generöst. Men även där finns en gräns,
utöver vilken det för lång tid framåt är ekonomiskt oförsvarligt att gå. Lottning är en
skenlösning. Det medför inte något urval efter
kompetens och utgör därför bara en mycket
kostsam metod att skjuta på urvalet.
Det nuvarande av socialdemokraterna dikterade relativa betygssystemet är emellertid
inte bra. En övergång till ett kursrelaterat
system kanske kommer. Men för att bli både
62
effektivt och rättvist borde ett sådant kompletteras med obligatoriska inträdesprov till den
högre utbildningens mera krävande yrkeslinjer.
Man må sucka över att sådana självklarheter ibland måste uttalas. Tiden är olyckligtvis
Pärmar for årgång 1973
sådan. A andra sidan – experiment ka1
ibland vara till god hjälp genom att ge ökad
insikt om verkligheten. Expressen kan medverka; nästa chefredaktör i tidningen kan ja
utses genom lottning bland tidningens journalister.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av kronor 14 : 60 (inkl. moms och porto) på postgiro 7 27 44-6.
Politisering av förvaltningen
I föregående och i detta nummer av Svensk
Tidskrift har införts artiklar av resp Håkan
Winberg och Kurt Holmgren, som båda behandlat politiseringen av förvaltningen. De
båda författarna ser måhända något olika på
hur långt denna politisering redan har gått,
men de är överens om att den är en företeelse
på marsch. De är också överens om att detta
är allvarligt. Tendensen att gynna partifolk
måste avhålla många yngre, som inte har
”rätt” partianknytning, från att alls ge sig in
i statstjänst. Detta är på både kort och lång
sikt olyckligt. Det är under alla förhållanden
väsentligt, att statens befogenheter utövas av
dugligt folk med tillräcklig fackkompetens.
I samband med den senaste regeringsombildningen har politiseringen av högre tjänster
uppenbarligen ökat. Två nya politiska statssekreterare har tillkommit, och antalet sådana
är därmed uppe i hälften av samtliga – det
finns inalles 17 stycken. Eftersom det är brukligt att alla statssekreterare, som inte direkt
misslyckats, efter ett antal år placeras på höga
poster i verken eller i de statliga företagen
eller någon gång i de högsta domstolarna,
innebär ökningen att chefsposter utanför departementen i allt högre grad kommer i riskzonen. Bortsett från statssekreterarna har det
på sistone också varit ett ökat inflöde av politiska krafter, särskilt i de nya departementen. Vi har dessutom fått en sorts ministatssekreterare, en f d kommunist, hos statsrådet
fru Leijon.
Det är en klen tröst att politiseringen gått
ännu längre i vårt östra grannland. Professor
T Modeen i Åbo har i en artikel i Finsk Tidskrift (1973: nr 9) konstaterat en tydlig tendens till politiska utnämningar. Partierna
uppmanar enligt honom sina medlemmar att
vid tjänstetillsättningar stödja partivänner,
och den allmänna opinionen förefaller ha resignerat. Härtill har förmodligen några anmärkningsvärda yttranden av president Kekkonen bidragit; han lär som bekant ha efterlyst flera vänstersinnade domare och därmed
.direkt uppmanat till att domarkarriären skall
politiseras.
Den finländske författaren nämner också
kommunaltjänster och menar att man i Fin·
land på det området är mera uppriktig i sina
politiseringsplaner än på det statliga. Detta
har säkert också sin tillämpning på svenska
förhållanden. Otvivelaktigt har man här –
på sina håll i broderlig endräkt partierna
emellan – kommit ganska långt på väg mot
en politiserad förvaltning. Men det skall er·
kännas, att när förtroendeuppdrag blivit så
tidsödande, att de måste omskapas till hel·
tidstjänster, då har politiseringen så att säga
av sig själv följt med.
För sitt eget lands del hänvisar hr Modeen
till möjligheten att införa metoder liknande
dem genom vilka England och Frankrike lyc·
kats skapa en högtstående tjänstemannaka·
der, ur vilken högre befattningar fylls. I
Frankrike har därvid Ecole nationale d’ad·
ministration, en institution med hög prestige
och utmärkt elevunderlag, spelat en avgöran·
de roll. I Sverige vore något sådant omöjligt:
en sådan institution, om än så bra, skulle an·
ses befordra ett otidsenligt elittänkande. Det
kunde kanske räcka med att man på socialdemokratiskt håll, t ex vid grundlagsdiskussioner, klart markerade, att regeln om skicklig·
het och förtjänst som befordringsgrund allt·
jämt gäller.
!B-affärens final
Alla som närmare följt med !B-affärens ut·
veckling har naturligtvis insett att den från
början till slut var en attack på det svenska
försvaret. Bakom denna attack stod vänster·
kamarillan i TV 2 i nära samarbete med
vissa kretsar i den yttersta vänsterpressen. De
lyckades draga med sig ett antal s k kulturper·
sonligheter, flertalet måhända i god tro, någ·
ra uppenbarligen inte.
Det svenska rättsväsendet bestod emellertid
det svåra provet. Domstolar och andra myndigheter skötte det hela i god rättslig ordnill8
– alla provokationer till trots. Försöken att
1111ge Jan Guillou och hans kumpaner med
en martyrgloria a Ja Dreyfus lär väl nu komma av sig, sedan det visat sig att hr Guillou
mte ens i cellen givit försvaret frid. Han har
ertappats med att försöka smuggla ut en viktig hemlig uppgift angående rikets försvar,
10111 överbefälhavaren lämnat under rättepngen i sin egenskap av vittne. Detta säger
ju allt om vad andas barn det här är fråga
1111.
!B-affären kunde sålunda få vila i frid i avvaktan på memoarer, som kan upplysa om
vad som hänt i det som synes ha skett, om det
inte varit för ett pinsamt efterspel. Regeringen har tillsatt en utredning med uppgift att
utforma riktlinjer angående den militära underrättelsetjänstens fortsatta verksamhet. Att
detta var nödvändigt är en sak, en annan är
att personvalet mera synes ha träffats för att
regeringen skulle ha full kontroll över utredningsresultaten än för att förankra denna kansliga del av försvaret i alla de demokratiska
partiernas förtroende. Sålunda var det en alldeles onödig åsnespark åt Moderata samlingspartiet att ställa det utanför utredningen.
Det nöje det kan ha berett hr Palme att utdela denna spark kan inte rimligen stå i proportion till risken för fortsatta komplikationer
kring underrättelsetjänsten – särskilt väl
tänkbara efter ett regeringsskifte.
Å andra sidan var det en dumhet av moderaterna att i försvarsutskottet i sista stund
slänga in ett säryrkande på en juristkommission, som skulle undersöka om socialdemokraterna missbrukat underrättelsetjänsten till partiets fördel. En så allvarlig och ärekränkande
.:nklagelse får man i det politiska livet inte
göra offentligen, om man inte lägger fram
bevis för sitt påstående. Kan eller vill man
inte göra det, skall man avstå från demonstrationspolitik. I det aktuella maktpolitiska lä-
get var det ju inte fråga om mera. Men, som
sagt, hr PaJmes lilla hämnd var småaktig och
förvisso icke till ”rikets sannskyldiga nytta”.
59
Anslaget till Sveriges Radio
Att ett anslag, som ett ämbetsverk eller en
institution vant sig vid att få beviljat, kraftigt
skärs ned i statsverkspropositionen, är ganska
uppseendeväckande. Höjningar förekommer
ofta – utom i försvarshuvudtiteln, men också
där måste regeringen se till att åtminstone de
automatiska utgiftsstegringar täcks, som förorsakas av inflation och lönerörelser. I årets
statsverksproposition föreslås emellertid ett
minskat anslag till Sveriges Radio med 23 miljoner. Även för detta storföretag är summan
inte obetydlig.
Orsaken till nedskärningen är naturligtvis
att regeringen velat demonstrera, att den äntligen tröttnat på det extrema vänsterväldet i
TV. Stora delar av svenska folket har gjort
detsamma för länge sedan. Regeringen har
förra året fått lida av TV mera än förr. Den
systematiska förföljelsen av dåvarande försvarsministern i den s k !B-affären är blott ett
exempel: vilket ord som helst av någon maoist
i FIB/Kulturfront har i TV-2 gällt mera än
hans. Möjligen hyser också regeringen samma
misstankar som så många andra, nämligen att
tidskriftens angrepp mot det svenska försvaret
– ty detta var det ju fråga om – åtminstone
delvis och indirekt betalats ur TV: s kassor.
Kanalchefen Örjan Wallqvist kommenterade nyheten om det nedskurna anslaget med att
detta måste gå ut över TV: s kulturprogram.
Det är ganska märkligt. Först är vi ju inte
bortskämda med för mycken kultur från det
hållet. Vidare undrar man varför besparingar
inte skulle kunna tagas från vad som brukar
kallas samhällsreportage, dvs från ofta förvrängda program som riktas mot det svenska
samhällsskicket. Det polisprogram, som anmälts till Radionämnden av sex riksdagsledamöter från de demokratiska partierna, har t ex
kostats på en repris. Varje annan än hr Wallqvist skulle ha misstänkt, att en anmälan som
denna dock kunde tyda på att programmet
innehöll något felaktigt, kanske rentav något
medvetet lögnaktigt. Inte så hr Wallqvist. Han
60
såg till att reprisen skulle komma innan Radionämnden skulle sammanträda.
Att skattemedel använts så hänsynslöst
ett svagare ord vore inte på sin plats – måste
till sist leda till ett ingripande i någon fonn.
Regeringens proposition är ett sätt. Ett annat
hade varit, att radiochefen ingripit i tid. Denne har emellertid låtit förstå, att han inte kan
påverka TV-kanalernas programvaL Detta må
vara formellt riktigt. Men det har dock förekommit inom andra verksamheter, att chefer
haft en personlighet som deras medarbetare
tagit intryck och ledning av. För hr Nordenskiöld tycks denna tanke vara alldeles främmande.
stimulanspaketet
För tredje gången inom loppet av ett år har
regeringen Palme sett sig nödsakad att begåva
medborgarna med ett ekonomiskt ”stimulanspaket”. Den 30 januari, en timme innan riksdagens allmänpolitiska debatt skulle ta sin
början, delgav Olof Palme de borgerliga partiledarna innehållet i regeringens senaste paket. ”Ett sabotage mot riksdagens arbete”, var
Gösta Bohmans hårda och rättvisa omdöme.
Detta att med jämna mellanrum fira lilla
julafton och dela ut presenter till en alltmer
skatte- och pristyngd allmänhet börjar nu få
karaktär av rutin. Det är bara några månader
sedan sist. Ingredienserna varierar en smula,
men den principiella uppläggningen är densamma: en dusör till barnfamiljerna, en liten
slant åt pensionärerna, en prisjustering på
vissa matvaror osv. Denna gång får familjerna
en engångsförstärkning av varje barnbidrag
med 200 kronor, pensionärerna får ett extra
pensionstillägg på 243 kronor i april och
mjölkpriset skall sänkas med 30 öre litern.
Härtill kommer slopad byggmoms och 250
milj kronor till energisparande åtgärder, allt
sammantaget till en kostnad av 2,8 miljarder
kronor.
Att efterfrågan behöver stimuleras förefaller alla ekonomer att vara överens om. Däremot går meningarna starkt isär ifråga om
vilket medel som bör användas för att åstad·
komma denna efterfrågeökning. Nästan alla
ekonomer av facket hävdar, att tämligen
blysamma engångsbelopp inte leder till någon
märkbar ökning av hushållens efterfrågan. En
extra förstärkning av barnbidragen leder kan·
ske till en temporärt ökad försäljning av jeans
och T-shirts inför sommarsäsongen, men nå-
gon avgörande betydelse får det inte. I stort
sett gäller detsamma för pensionstillskotten.
Den slopade byggmomsen får nog mest ses
som en eftergift åt Byggnadsarbetareförbundet, som är en viktig politisk maktfaktor och
som oro~ starkt av nedgången i byggandet.
Men mer än ett tillfälligt handtag kan den
slopade byggmomsen inte bli. Huvudorsaken
till byggkrisen är att landet nu nått ett sta·
dium, där 90 000 a 100 000 nya lägenheter
per år inte behövs. Bostadsbristen är praktiskt
taget helt hävd – men kvar står en byggnadsarbetarkår som är dimensionerad för 60-talets
väldiga nybyggnadsbehov.
Den stimulans vår ekonomi otvivelaktigt behöver skulle ha kunnat åstadkommas genom
en skattesänkning – enklast genom en sänk·
ning av momsen. Härom tycks en kompakt
enighet råda bland alla initierade bedömare.
Följaktligen reses ett lika kompakt motstånd
mot tanken från regeringens, främst finansminister Strängs, sida. Varför? Det ligger
nära till hands att söka förklaringen på det
psykologiska planet. En momssänkning är en
generell, teknisk och ganska opersonlig åt·
gärd. Den kommer på något sätt alla tillgodo.
En sådan åtgärd ger inte regeringen möjlig·
het att visa sig från sin socialistiskt ömsinta,
omtänksamma sida. Men en liten slant till
barnen, en liten gåva från regeringen till de
gamla — se där ett sant uttryck för omtanken
om de många och små. Man förstår att det
närmast är postala effektivitetsskäl som hindrar att postanvisningarna görs dubbla med
förtryckta tackbrev till kanslihuset på andra
halvan.
Nu finns det emellertid mycket som tyder
på att medborgarna börjar genomskåda denna taktik. Allmänhetens kommentarer till det
senaste stimulanspaketet andas en påtaglig
misstro. De personligt adresserade presenteroa ger ju aldrig någon varaktig förbättring.
Man vet ju att alla priser stiger med 10 procent på ett år. Även den majoritet av människor, som inte bryr sig om politik, har nog
momedveten känsla av att det inte hör till en
ttgerings normala uppgifter att titt och tätt
uppvakta med små presenter. En regerings
skyldighet är att driva en ekonomisk politik
till gagn för hela folkhushållet – och att
öppet redovisa sina bedömningar av läget och
framtidsutsikterna.
Regeringen PaJmes allt tätare improvisatio~
ner undergräver för varje gång alltmer tilltron till dess förmåga att handskas med de
ekonomiska problemen. Det är inte utan skäl
den börjat gå under namnet ”stencilregeringen”.
Expressens tombola
Tidningen Expressens ledarspalter brukade
länge bjuda på en särdeles blandad kompott.
För några år sedan tycks man ha tagit ett
krafttag för att göra ledarna så pass seriösa
att de kunde uppfattas som allvarligt menade
inlägg i pressdebatten. Många gånger, inte
minst under den senaste valrörelsen, fördes i
tidningen pennan med en kraft och klarhet,
som bör ha fått de samägda kollegerna på
DN att blekna av avund.
Men häromsistens fick Expressen ett återfall. Det borde egentligen förbigås; kollegial
medkänsla är en egenskap, som publicister i
medvetande om egna olycksfall i arbetet rätt
ofta har anledning att mobilisera. Men debattinlägget gällde en allvarlig principfråga
och bör därför kommenteras.
Expressen tog alltså upp frågan om skolbetygen och uttagningen till högre utbildning.
Tidningen anslöt sig till tankar, eller skall
man säga propåer, som på sin tid framfördes
61
av den numera dessbättre f d universitetsministern Sven Moberg. ”Vem säger”, utropade ledarförfattaren, ”att man blir en bra
läkare om man har bra betyg” och framhöll
att ”samma skeva uttagningssystem gäller nästan alla högre utbildningsvägar. Andra värderingsgrunder måste till om man inte ska fastna
i ett stelbent elittänkande. Det bespottade förslaget om lottning kan, om det utarbetas förnuftigt, vara helt realistiskt.”
skribenten har alltså fallit för tidsandans
egalitära och egentligen anti-intellektualistiska
föreställning att alla kan bli allt.
Så långt har han rätt, att bra betyg inte
garanterar att vederbörande blir en bra lä-
kare. Men det är inte det saken gäller. Vad
man vill få fram genom urval efter betyg är
inte absoluta garantier utan en rimlig chans att
den uttagne skall kunna klara en utbildning,
som framförallt kräver fallenhet för teoretiska studier. Den första förutsättningen för
att man skall vara en bra läkare är att man
är en kunnig läkare. Naturligtvis är det trevligt för patienten, om läkaren är en varmhjärtad person med god mänsklig kontakt.
Men vad patienten vill vara någorlunda säker
på är att hans doktor kan ställa rätt diagnos
och i förekommande fall operera. I den del
av den högre utbildningen som avser expertutbildning, läkare, ingenjörer, jurister etc,
kan man inte undvara ett på betygssättning,
antingen inom skolan eller vid intagningen
till studierna, grundat urval. Ju mer komplicerat samhället blir, ju hårdare måste detta
urval bli. På andra områden kan urvalet göras
mera generöst. Men även där finns en gräns,
utöver vilken det för lång tid framåt är ekonomiskt oförsvarligt att gå. Lottning är en
skenlösning. Det medför inte något urval efter
kompetens och utgör därför bara en mycket
kostsam metod att skjuta på urvalet.
Det nuvarande av socialdemokraterna dikterade relativa betygssystemet är emellertid
inte bra. En övergång till ett kursrelaterat
system kanske kommer. Men för att bli både
62
effektivt och rättvist borde ett sådant kompletteras med obligatoriska inträdesprov till den
högre utbildningens mera krävande yrkeslinjer.
Man må sucka över att sådana självklarheter ibland måste uttalas. Tiden är olyckligtvis
Pärmar for årgång 1973
sådan. A andra sidan – experiment ka1
ibland vara till god hjälp genom att ge ökad
insikt om verkligheten. Expressen kan medverka; nästa chefredaktör i tidningen kan ja
utses genom lottning bland tidningens journalister.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av kronor 14 : 60 (inkl. moms och porto) på postgiro 7 27 44-6.