Carl R. Sjöberg; Den revolutionära terrorn

CARL R SJÖBERG:
Den revolutionära terrorn
Ambassaddramat i Stockholm skall inte ses
som en isoleradföreteelse. Den politiska terrorn kommer attfortsätta, skriverjur stud
Carl R Sjöberg. Den har sin teoretiska grund
närmast hos Lenin, och de grupper, som tror
på terror som ett vapenför att omstörta vårt
samhälle, är större än manföreställt sig. Så-
dana grupperfinns också i Sverige, där ambassadterroristerna genastfann sinaförsvarare. Men politiskt våld är inte av högre
klass än annat våld, menarförfattaren, och
det skall inte mötas ”mjukare” än sådant.
Attityden i Sverige till de terrorister, som allt
oftare under senare år utvalt vårt land till
skådeplats för sina aktioner, präglades länge
av inställningen ”sådant kan inte hända
här”. Därefter kom den fas, då den ”mjuka
linjen” var slagordet, som också i viss mån
blev praktisk politik. I april i år inträffade så
det hittills värsta terrordåd som skakat vårt
land. Det kallblodiga mordet på två västtyska
diplomater och sprängningen av den västtyska ambassaden väckte en nästan enhällig
opinion av avsky och fördömande.
På den politiska vänsterkanten har reaktionen på ambassaddådet varit pinsamt förvirrad. Visserligen har man allt ifrån SSU till
KMFL(r) skyndsamt understrukit sitt avståndstagande från Baader-Meinhofligans
våldsmetoder, åtminstone i den uppseendeväckande form dessa tog sig under dramat i
Stockholm. Tystnaden har dock då det gällt
ligans politiska målsättning – att med våld
omstörta den demokratiska rättsstaten och
påtvinga folkmajoriteten ett diktatoriskt enpartivälde -varit kompakt. Något avståndstagande från denna politisk<l; ~ålsättning lär
heller knappast avhöras från radikalt vänsterhålL Där har man nämligen alltför många
gånger själv deklarerat just denna målsättn~ng – a~t med våld vilja störta det bestående samhället.
Socialdemokraten Alvar Alsterdal diskuterade nyligen i Arbetet (s) denna allvarliga
fråga. Han vände sig med skärpa mot ”virrpannorna” som talat om att våldet är inbyggt
i det ”kapitalistiska systemet’.’. Till och med
extremt vänsterradikala västtyskar som
Gunter Wallraff har tagit avstånd från terrorligans våldsdåd, åtminstone efter de se- 402
naste attentaten. ”Men inte kommer det
några rejäla avståndstaganden från svenska
genomsnittsextremister”, heter det i Arbetet. Och nog är detta en högst allvarlig sanning. Det finns all anledning att se allvarligt
på det relativt stora opinionsmässiga genomslag som försvar för terror har i vårt land.
Det är betecknande, hur Sveriges Radio
redan i TV-2:s Rapport samma dag dramat
ägde rum sökte befästa sin ställning som modevänsterns främsta tillskyndare i vårt land
genom att vinkla och filtrera nyhetsmaterialet på ett för vänstern mindre obehagligt
sätt. Det reportage från Tyskland, som skulle förmedla bakgrunden till Baader-Meinhofligans våldsdåd, lyckades man på ett till
och med för Sveriges Radio unikt sätt utforma som ett ensidigt angrepp på den tyska
högern!
Den teoretiska bakgrunden
Vänsterns nervositet, då det gäller att blanda
bort korten, är förståelig. Händelser som
ambassaddramat skall ses som isolerade vansinnesdåd, vilket de i praktiken dock knappast är. Utan att ge sig in i halsbrytande konspirationsteorier får man konstatera, att den
politiska terrorn framstår som en oskiljaktig
del av den marxist-leninistiska teorin. Alltsedan Lenins dagar har varje kommunistiskt
maktövertagande föregåtts av en intensiv
politisk terror.
Denna terror har främst två syften: å ena
sidan att skrämma motståndarna till underkastelse eller undfallenhet och å den andra
att skapa så mycken oro och osäkerhet i samhället, att de etablerade partiernas auktoritet
kringskärs vilket får till följd, att gemene
man längtar efter en stark regim som gör
slut på krisen. Detta kristillstånd av kaos,
rädsla och otrygghet kallas enligt marxistiskt
språkbruk ”revolutionär situation”. I ett så-
dant läge kan en numerärt underlägsen men
fanatisk och väldisciplinerad klick slita åt sig
makten.
I svenska massmedia framstår ”Röda
armefraktionen (RAF)”, eller Baader-Meinhofligan, som den oftast kallas, som en numerärt obetydlig anarkistisk sekt av närmast
patologiskt belastade våldsdyrkare. I praktiken är denna bild felaktig. Den är en fanatisk och ytterst välorganiserad kommunistisk
terrorgrupp med en dogmatisk tro på den
marxistiska läran. RAF har, liksom våra
hemmakommunister i t ex KFML(r), goda
kontakter med flertalet internationella terroristligor. Dådet på tyska ambassaden har viI
li
c
Il
c
t’
sat, att gärningsmännen haft medhjälpare 1 a
den svenska extremvänstern. Den vänsterradikale västtyske författaren Gunter Wallrall
som öppet erkänner sina goda kontakter
med Baader-Meinhofligan, hävdade i Syllsvenska Dagbladet, att organisationen enbart i Västberlin skulle ha uppåt 13 000 passiva sympatisörer. Ehuru denna siffra förefaller avsevärt överdriven, kan det inte betvivlas, att många politiskt missanpassade
element i Västtyskland dras till RAF med
dess revolutionära våldsromimtik. RAF arbetar delvis med förebild från andra sk stadsgerillor, som med skiftande framgång sprider skräck och terror på skilda håll i världen.
Det mest spektakulära exemplet är ”Tupamaros” i Uruguay, där under loppet av ett
fåtal år ett socialt mönsterland för hela
403
Latinamerika förvandlats till en korrupt po- illegala aktioner och övergrepp åtminstone
tisstat, där mord och kidnappningar hör till temporärt lyckades utmanövrera såväl sociaordningen för dagen. lister som liberaler och kristdemokrater.
Vad våldet skall uträtta
Många bedömare, som kritiserat RAF utifrån socialistiska utgångspunkter, har hävdat, att organisationen gör sig själv och andra socialister en björntiänst genom sitt öppna revolutionära våld och därigenom spelar
högern i händerna. Detta är dock en sanning med modifikation. Visserligen blir den
omedelbara reaktionen på ett våldsdåd av
typ ambassadmorden i Stockholm starkt negativ och fördömande, och säkerligen kommer även folkopinionen att inledningsvis
kräva hårdare tag mot terrorismen. I det
långa loppet är det dock sannolikt att resultatet blir ett annat. Och hos extremvänstern
arbetar man på mycket lång sikt. Avsikten
att skapa förvirring och kaos har redan berörts. En annan långsiktig faktor av minst
samma betydelse är den politiska polarisering, som följer på extremvänsterns verksamhet. Erfarenheten visar, att ytterligheterna i en sådan situation stärks på de mera
moderata partiernas bekostnad. En polarisering gynnar i hög grad vänstern, som genom
bättre organisation och ett omfattande ekonomiskt stöd från Östblocket oftast har större förutsättningar att rätt utnyttia den uppkomna situationen. Ett typexempel därpå är
Italien, där politiska terrordåd ständigt utlö-
ser landsomfattande oroligheter, strejker
och demonstrationer. Ytterligare ett skolexempel på denna teori är utvecklingen i Portugal, där kommunistpartiet genom diverse
Många av RAF:s terrordåd, tex kidnappningen av CDU-politikern Peter Lorenz, har
utförts omedelbart före ett val och sannolikt
gynnat högern. Detta styrker i hög grad teorin att RAF i själva verket eftersträvar en
högerregering i Västtyskland, helst CSUledaren Franz Josef Strauss. Detta skulle få
två väsentliga effekter: skärpning av de politiska motsättningarna, alltså polarisering,
och brytande av RAF:s isolering gentemot
den inhemska vänstern genom större sken
av legitimitet i kampen mot den, enligt
marxistiskt språkbruk ”fascistiska och reaktionära regimen”. Till denna teori ansluter
sig bl a Gunter Wallraff. Enligt honom skulle
illdådet i Stockholm varit RAF:s inlägg i valdebatten inför delstatsvalen i NordrheinWestfalen den 4 maj.
Det tillhör marxismens elementa, att det
”kapitalistiska” samh;illet går mot en oundviklig katastrof. Till marxisternas stora förtret vilLden historiska utvecklingens påstådda lagbundenhet inte inställa sig och man
kan förmoda att de frustrerade BaaderMeinhof-anhängarna med terrorns hjälp sö-
ker framtvinga den kris de känner sig bedragna på. Den politiska terrorn är nu som
alltid en oskiljaktig del i den marxistiska
doktrinen. Dels skall den bana väg för själva
maktövertagandet, dels – när detta väl ägt
rum – kväsa. varje tillstymmelse till oppositioh. ·
Vänsterradikalernas andlige fader, Lenin,
stack själv aldrig under stol med att han såg
terrorn som en väsentlig del av det kommu- 404
nistiska systemet. Det var som bekant Lenin,
som började den organiserade politiska terrorn i Ryssland – Stalin satte den bara i system. Så här skriver denne vår svenska nyvänsters höga föredöme till folkkommissarien för justitieväsendet i Sovjetunionen, Kurskij: ”Domstolarna får inte avskaffa terrorn.
Att utlova något sådant vore självbedrägeri;
terrorn bör tvärtom grundfästas och legaliseras i princip, klart, utan hyckleri och försköning.” (A. Solsjenitsyn, Gulagarkipelagen.) Detta groteska yttrande bör ses mot
bakgrunden av att kommunismen idag behärskar en dryg tredjedel av jordens befolkning! Det är mot denna bakgrund man bör
se ambassadmorden i Stockholm – inte som
ett desperat vansinnesdåd av en isolerad
klick, utan som ett med iskall beräkning och
stor intelligens in i detalj planerat attentat av
en relativt liten men i sin revolutionära besatthet fanatisk kommunistisk terrorgrupp.
Våldets forsvarare
Knappt hade brandröken skingrats över
Gärdet i Stockholm, förrän man i DN kunde
läsa en av den svenska modevänsterns företrädares, FiB-Kulturfronts-juristen Göran
Elwins mer eller mindre öppna försvar av
RAY-terroristerna. Taktiken är simpel men
effektiv: genom att vända upp och ned på
argumentationen och utmåla Förbundsrepubliken som en reaktionär polisstat av halvfascistisk modell försökte Elwin rättfärdiga
vänsterterrorn som ett slags inbyggd funktion i det ”kapitalistiska samhället”. Inte med
ett enda ord tog Elwin avstånd från de dåd,
som står på ”Röda armefraktionens” merit·
lista.
Enligt denne straffrättsjurist gäller alltid
som förmildrande omständighet att våldtt
riktats mot det ”kapitalistiska” samhället.
Vänsterterrorister av typ RAF är enligt honom endast ”vilsegångna idealister”. Dylib
exegeter på den politiska vänsterkanten har
förstås som alltid patentlösningar på alla
problem: det ”strukturella våldet” i e~ ka~
talistisk stat föder det ”politiska våldet”. U~~o
der förevändning att försvara det demokratiska samhället svarar staten med sia
”repressiva våld”, som i sin tur leder till ea
upptrappning av det politiska våldet.
Finns det då någon moralisk ellerjuridisk
skillnad mellan politiskt våld eller annat
våld? Faktiskt tycks adjektivet ”politiskt”jUl
för många ”vänsterintellektuella” antyda t11
förmildrande omständighet. Ändå handlar
en politisk våldsverkare av samma tarvfiga
motiv som en vanlig bankrånare eller råJI.
mördare. För att tillfredsställa sina egoisn.
ka föreställningar vill terroristen beröva all
andra av befolkningen en livsform som de
upprepade gånger bevisligen bekänt sig til
Att bli berövad grundläggande värden- demokrati, rättssamhälle, politisk och ekoiJO.
misk frihet – är därutöver en förlust somar
långt kännbarare än förlusten av någonti111
materiellt som går att ersätta. Den otrolip
cynism och arrogans, med vilken en stafi.
tiskt nästan försumbar minoritet förklanr
sin uppfattning som allmängiltig och andnr
som i bästa fall brist på verklig politisk Jlltd.
vetenhet, hör inte hemma i ett samhälle !01
vårt, där politiska beslut fattas genom map.
ritelsbeslut och inte med kulsprutepistoler
Samma våldsmentalitet, som kännetecknar RAF:s framfart, finner vi hos företrä-
darna för vår egen svenska extremvänster.
Grupper som KMFL(r) hyllar öppet den råa
politiska terrorn som berättigat ”revolutionärt våld”. I KMFL(r) :s tidning ”Proletären”
har tex alla sanna kommunister uppmanats
att ”möblera om” SE-redaktören Rune Mobergs ”svinliknande ansikte”. Ytterligare exempel på det andliga klimat som råder inom
stora delar av den svenska extremvänstern
får man i den bok, som återger korrespondensen mellan Maja Ekelöf och kändisinternen Tony Rosendahl, där man kan läsa följande tänkvärda orakelspråk. Rosendahl:
”Det här packet kommer man inte åt med
demokratiska töntigheter .. . andra metoder
behövs.” En närmare förklaring av metoderna låter inte vänta på sig: ”Förhandlingar –
fy fan, nej, molotovcocktails och sabotage
…” Maja Ekelöf deklarerar frejdigt sin nyvunna politiska medvetenhet: ”I dag skulle
jag kunna plundra en affärsbank och tycka
att jag gjorde rätt.” Rosendahl: ”Power to
the people – vi skall sparka in tänderna på
dom jävla bastarderna.”
Har man väl en gång kommit in i sådana
tankebanor, är ofta steget från ord till handling inte långt. Någon vecka efter ambassadsprängningen kunde Rapport meddela,
att en fabrik för bensinbomber, s k molotovcocktails, avslöjats av polisen i Lund. Man
kan nog utgå från att vi hittills bara sett toppen på isberget. Eller hur skall man förklara
de organiserade stölderna av eldhandvapen,
handgranater, spräng- och tändmedel från
armens mobiliseringsförråd under senare
år?
405
Terrorn inför myndigheterna
Varför har man då på ansvarigt håll ignorerat varningarna för terrordåd i Sverige? För
två år sedan stiftade regering och riksdag en
lag, kallad terroristlagen, just under intryck
av den tilltagande politiska terrorn. Lagen
tillkom naturligtvis under högljudda protester och demonstrationer från vänsterhåll
men har icke desto mindre inneburit ett visst
skydd mot utländska terrorister. Frågan är,
om det är av undfallenhet mot vänsterradikalerna,_som man underlåtit att tillämpa den
med konsekvens. Eller hur skall man annars
förklara det faktum, att regeringen blott
några veckor före blodbadet på tyska ambassaden beslöt att inte tillämpa lagen på RAF,
trots att denna hade attentat även utanför
Tysklands gränser på sitt samvete, och man
visste, att Baader-Meinhofmedlemmar under veckorna före ambassaddådet tagit sig in
i Sverige?
Frågan är, om inte även regeringen Palme
skulle ha behov av att skärpa sin attityd mot
terrorister. Några veckor efter ambassaddramat kunde man i TV se justitieminister Geijer deklarera, att Sverige skulle följa den
mjuka linjen gentemot terrorismen. Oavsett
vad som kan läggas i begreppen ”mjuk” respektive ”hård” linje, ter det sig föga förtroendeingivande att landets statsminister
förklarar, att vårt öppna samhälle saknar
möjligheter att skydda sig, samtidigt somjustitieministern menar, att den mjuka linjen
skall följas i alla lägen.
Den vettigaste handlingslinjen inför problemet måste trots allt utgöras av en stor
flexibilitet i krislägen samt ett arbete från sä-
kerhetspolisens sida, som i görligaste mån
406
kan förebygga terrordåd, i stället för att på
förhand binda sig för en eller annan patentmetod. Terroristlagen tycks ganska effektivt
ha skrämt iväg grupper som Ustasja, som
länge fann Sverige en angenämt lättarbetad
miljö. Nu är det fråga om verkligt ideologiskt extrema och fanatiska grupper. De
kommer att bli betydligt svårare att tas med,
men det är fåfängt att blunda för eller söka
bortförklara problemet. Den politiska terrorn kommer att fortsätta, och då tvingas vi
handla.
Ge Svensk Tidskrift somjulklapp!
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 45: -,insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44- 6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren