Gunnar Unger; Om majorerna och Myrdal
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Trots alla välvisa, välmenta och vällovliga försöka att gjuta olja på de vreda
vågorna tycks den storm mot grundlagen,
som rasar i folkhavet, icke riktigt vilja bedarra. Den nya miniundersökning från
SIFO, som företogs i slutet av januari,
visade att den yrvakna men intensiva debatten om författningen givit resultat.
Hela 73 procent visste vid det laget vad
saken gällde och 56 procent, dvs ungefär
10 procent fler än en månad tidigare,
önskade folkomröstning om grundlagsförslaget Precis som förut tyckte 83 procent
att vi skall ha monarki, icke republik och
alltjämt tyckte inte mindre än 80 procent
att kungen skall behålla de formella befogenheter han nu har. Gemene man
reagerar tydligen mot tanken att den unge
monarken först skall insättas i sin farfars
rättigheter och sedan efter något år avsättas från dem. Slutligen tyckte nästan 60
procent att de medborgerliga fri- och rättigheterna skall ges ett förstärkt grundlagsskydd.
Samtidigt arbetar minst fyra olika kommitteer för uppskov resp folkomröstning
i grundlagsfrågan. studenterna – genom
Sveriges Förenade Studentkårer- har instämt i detta krav, likaså Sveriges Författarförbund. Den hedervärde skriftställaren Leif Påhlsson i Göteborg har nu på
egen hand samlat ihop mer än 150 000
namn på sin petition till förmån för bevarande av kungens nuvarande ställning.
Omröstningar som företagits av två kvällstidningar och en veckotidning har givit
häpnadsväckande entydiga resultat. Man
vill ha folkomröstning eller uppskov i
majorerna och Myrdal
grundlagsfrågan och är nöjd med monarkens hittillsvarande befogenheter. Justitiedepartementet och riksdagen: konstitu·
tiansutskottet likaväl som partikanslierna
översvämmas med brev av liknande innehåll. Det gäller naturligtvis främst moderata samlingspartiet, som fått mängder av
brev från såväl lokalföreningar som en·
skilda medlemmar, men även övriga bor·
gerliga partier. Moderaterna har tydligen
stark resonans för sina motionsvis fram·
förda krav i författningsfrågan.
Den som betvivlar opinionens styrka kan
roa sig med att studera tidningarnas insändarspalter. Och inte bara dem. Också i
ledarspalterna har – inte minst ino
folkpartipressen – en omsvängning i för
grundlagsförslaget kritisk riktning ägt rum.
Man accepterar faktum att riksdagens majoritet kommer att definitivt anta det vilande förslaget men förordar uppskov
information och opinionsundersökningar i
stor stil för att underlätta kommande ändringar i lagtexten.
Inte ens socialdemokratin, inom van
djupa led man torde finna åtskillig både
konservatism och rojalism, har blivit o!Je.
rörd av folkstormen kring grundlagen.
Vindilarna kommer inte bara från vänstergrupper som vill förstärka rättighetsskyd·
det. En veterligen socialdemokratisk statskunskapsdocent har yttrat: ”Det är dock
lite besynnerligt att ha en statschef som inte
ens i formell mening utnämner en regering”, och han har av många tecken att
döma talrika anhängare bland sina par·
tivänner. Det är kanske det bästa beviset
för att den energiska propaganda, som !Je.
drivits i socialdemokratisk press- samt av
Per Ahlmark – i syfte att framställa
grundlagskritikerna som en ”ohelig allians” mellan vänster- och högerextremister,
förfelat sin verkan. Inseglet på detta misslyckande synes ha varit det tal över temat
i vilket statsminister Palme myntade den
fatala frasen om Jan Myrda! och de pensionerade majorerna.
Det är möjligt att någon kan ha fått
för sig att personer som exempelvis professor Stig Strömholm eller författaren
Per Erik Wahlund är högerextremister,
ehuru ingen som gjort sig det behagliga
besväret att läsa deras skrifter gärna kan
ha kommit till den uppfattningen. Men
hur trodde hr Palme att han med någon
grad av rimlighet eller framgång skulle
kunna försöka inbilla folk att Ingrid Segerstedt Wiberg är en pensionerad major?
Eller Erik Hjalmar Linder? Eller Hilding
Eek? Eller Harald Wigforss? Gustaf Petren
har utmålats som mörkblå. I själva verket
är han folkpartist och sitter i Dagens Nyheters styrelse. Och hur är det med Kurt
Samuelsson? Han har inte bara klandrat
67
grundlagskompromissen som sådan. Han
har också skrivit – på tal om grundlagsförslagets behandling av kungen – att
även den som icke är principiell monarkist måste tycka att ”så får det bara inte
gå till”. Är Samuelsson en pensionerad
major eller en anhängare till Jan Myrdal?
Nej, försöket att förringa och förhåna
den tvärpolitiska opinionen i författningsfrågan – en opinion som skär genom alla
partier – är dömt att motverka sig självt.
För hr Palme har det blivit en politisk
bumerang. Man må ha vilken mening man
vill om uppskov eller icke, folkomröstning
eller icke, bibehållande av kungens formella befogenheter eller icke – ty någon
”ökning av hans makt” har ingen seriös
debattör påfordrat. Men vilken uppfattning man än har, måste man ta hänsyn
till den folkliga reaktion i frågan, som
otvetydigt givit sig till känna. Den måste
på ett eller annat sätt och vid en eller
annan tidpunkt få påverka utformningen
av vår grundlag. Söker man, som hr Palme, skämta bort den, får man räkna med
att inte själv tas på allvar.
Gunnar Unger
vågorna tycks den storm mot grundlagen,
som rasar i folkhavet, icke riktigt vilja bedarra. Den nya miniundersökning från
SIFO, som företogs i slutet av januari,
visade att den yrvakna men intensiva debatten om författningen givit resultat.
Hela 73 procent visste vid det laget vad
saken gällde och 56 procent, dvs ungefär
10 procent fler än en månad tidigare,
önskade folkomröstning om grundlagsförslaget Precis som förut tyckte 83 procent
att vi skall ha monarki, icke republik och
alltjämt tyckte inte mindre än 80 procent
att kungen skall behålla de formella befogenheter han nu har. Gemene man
reagerar tydligen mot tanken att den unge
monarken först skall insättas i sin farfars
rättigheter och sedan efter något år avsättas från dem. Slutligen tyckte nästan 60
procent att de medborgerliga fri- och rättigheterna skall ges ett förstärkt grundlagsskydd.
Samtidigt arbetar minst fyra olika kommitteer för uppskov resp folkomröstning
i grundlagsfrågan. studenterna – genom
Sveriges Förenade Studentkårer- har instämt i detta krav, likaså Sveriges Författarförbund. Den hedervärde skriftställaren Leif Påhlsson i Göteborg har nu på
egen hand samlat ihop mer än 150 000
namn på sin petition till förmån för bevarande av kungens nuvarande ställning.
Omröstningar som företagits av två kvällstidningar och en veckotidning har givit
häpnadsväckande entydiga resultat. Man
vill ha folkomröstning eller uppskov i
majorerna och Myrdal
grundlagsfrågan och är nöjd med monarkens hittillsvarande befogenheter. Justitiedepartementet och riksdagen: konstitu·
tiansutskottet likaväl som partikanslierna
översvämmas med brev av liknande innehåll. Det gäller naturligtvis främst moderata samlingspartiet, som fått mängder av
brev från såväl lokalföreningar som en·
skilda medlemmar, men även övriga bor·
gerliga partier. Moderaterna har tydligen
stark resonans för sina motionsvis fram·
förda krav i författningsfrågan.
Den som betvivlar opinionens styrka kan
roa sig med att studera tidningarnas insändarspalter. Och inte bara dem. Också i
ledarspalterna har – inte minst ino
folkpartipressen – en omsvängning i för
grundlagsförslaget kritisk riktning ägt rum.
Man accepterar faktum att riksdagens majoritet kommer att definitivt anta det vilande förslaget men förordar uppskov
information och opinionsundersökningar i
stor stil för att underlätta kommande ändringar i lagtexten.
Inte ens socialdemokratin, inom van
djupa led man torde finna åtskillig både
konservatism och rojalism, har blivit o!Je.
rörd av folkstormen kring grundlagen.
Vindilarna kommer inte bara från vänstergrupper som vill förstärka rättighetsskyd·
det. En veterligen socialdemokratisk statskunskapsdocent har yttrat: ”Det är dock
lite besynnerligt att ha en statschef som inte
ens i formell mening utnämner en regering”, och han har av många tecken att
döma talrika anhängare bland sina par·
tivänner. Det är kanske det bästa beviset
för att den energiska propaganda, som !Je.
drivits i socialdemokratisk press- samt av
Per Ahlmark – i syfte att framställa
grundlagskritikerna som en ”ohelig allians” mellan vänster- och högerextremister,
förfelat sin verkan. Inseglet på detta misslyckande synes ha varit det tal över temat
i vilket statsminister Palme myntade den
fatala frasen om Jan Myrda! och de pensionerade majorerna.
Det är möjligt att någon kan ha fått
för sig att personer som exempelvis professor Stig Strömholm eller författaren
Per Erik Wahlund är högerextremister,
ehuru ingen som gjort sig det behagliga
besväret att läsa deras skrifter gärna kan
ha kommit till den uppfattningen. Men
hur trodde hr Palme att han med någon
grad av rimlighet eller framgång skulle
kunna försöka inbilla folk att Ingrid Segerstedt Wiberg är en pensionerad major?
Eller Erik Hjalmar Linder? Eller Hilding
Eek? Eller Harald Wigforss? Gustaf Petren
har utmålats som mörkblå. I själva verket
är han folkpartist och sitter i Dagens Nyheters styrelse. Och hur är det med Kurt
Samuelsson? Han har inte bara klandrat
67
grundlagskompromissen som sådan. Han
har också skrivit – på tal om grundlagsförslagets behandling av kungen – att
även den som icke är principiell monarkist måste tycka att ”så får det bara inte
gå till”. Är Samuelsson en pensionerad
major eller en anhängare till Jan Myrdal?
Nej, försöket att förringa och förhåna
den tvärpolitiska opinionen i författningsfrågan – en opinion som skär genom alla
partier – är dömt att motverka sig självt.
För hr Palme har det blivit en politisk
bumerang. Man må ha vilken mening man
vill om uppskov eller icke, folkomröstning
eller icke, bibehållande av kungens formella befogenheter eller icke – ty någon
”ökning av hans makt” har ingen seriös
debattör påfordrat. Men vilken uppfattning man än har, måste man ta hänsyn
till den folkliga reaktion i frågan, som
otvetydigt givit sig till känna. Den måste
på ett eller annat sätt och vid en eller
annan tidpunkt få påverka utformningen
av vår grundlag. Söker man, som hr Palme, skämta bort den, får man räkna med
att inte själv tas på allvar.
Gunnar Unger