Arvid Fredborg; Myten Allende

ARVID FREDBORG:
Myten Allende
Så sent som våren 1973 besökte fil dr
Arvid Fredborg Chile. Där konstaterade
han på nära håll vilken spänning som
uppstått mellan president Allende och en
utbredd opposition. Den förre ledde
medvetet sitt land i marxistisk riktning
och skydde inga medel. Men han hade
aldrig majoritet inom vare sig väljarkåren
eller parlamentet, och han stöddes märkvärdigt litet utifrån. Sovjetunionen
verkade för honom men huvudsakligen
genom Kuba. På hösten rådde kaos i
landet. I parlamentet förklarades Allendes
regering illegal, och en revolution var på
väg. Militärens revolution kom först, och
de som studerar politisk propaganda i
modern tid bör iaktta hur detta förhållande utnyttjats av vänsterextremister,
menar författaren.
Vi bevittnar idag uppkomsten av en ny politisk legend. Under insats av stora propa·
ganciaresurser helgonförklaras dr Salvador
Allende. Redan under sin livstid var den
chilenske politikern något av en idol, spe·
ciellt för vänsterintellektuella. Höll han
icke på att bevisa, att det är möjligt att
med legala medel skapa ett socialistiskt
samhälle? Den relativa okunnigheten om
ett fjärran land i förening med tendensen
till klichetänkande underlättade uppkornsten av en politisk mytbildning. Omständig·
heterna kring Allendes död och vad som
hänt därefter har bidragit till att bilden a
en ny martyr har uppstått.
Att politiska regimer störtas med v’
förekommer som bekant. Ofta eller oft
sker det genom ingripande av militären
vederbörande land. I några fall har d
därefter återgått till kasernerna, i de fles
fall har de stannat vid makten. Större d
len av det svarta Afrika behärskas av ··
tära regimer, som genom statskupper er
övrat makten. Överste Boumedienne i
geriet hör till denna kategori liksom övers
El Quaddafi i Libyen. Den egyptiska
gimen tillkom som bekant genom en ·
tärrevolution år 1952. I Asien har vi en
exempel på samma sak. I Latinamer·
är de militära regimerna till och ro
regel.
Vad är då så speciellt med Chile?
att börja med måste konstateras, att
störtande av en legal eller i varje fall
känd och som legal betraktad politisk
gim är ett steg tillbaka för alla som ·
mot varje våldsam omstörtning, mot v ·
revolution. En statskupp kan förklaras
vilket i fråga om Chile är relativt lätt –
men i princip aldrig försvaras. Militära
regimer är i de flesta fall ingen lösning på
ett folks problem, även i de fall, där dess
politiker misslyckats. Det gäller Chile likaväl som andra länder – som det oss geografiskt närmare Grekland. Ett lands krigsmakt måste i ordets ursprungliga bemärkelse vara den sista utvägen, ultissima
ratio.
I Chile var det nu en politisk vänsterregim, som störtades. För många framstod
denna som ett värdefullt experiment, syftande till införandet av socialismen med
fredliga medel. Vidare är Chile en relativt
stor, viktig och välkänd stat och ingenom uttrycket må tillåtas- bananrepublik
eller nytillkommen afrikansk stat om vilken man icke visste något. Dessutom har
vad som skedde i Santiago i september
1973 inneburit ett streck i räkningen för
mäktiga politiska krafter. Slutligen tog
striden om makten i Chile former, som lätt
kunde dramatiseras. De har också använts
på ett sätt, som måste intressera alla, som
sysslar med propagandans historia i modern tid.
Bakgrunden
Salvador Allende valdes till Chiles president efter en dramatisk valkamp år 1970,
där han erövrade 36,5 % av rösterna mot
34,9 % för den konservative motkandidaten. Att Allende kom så högt berodde till
stor del på att det i Chile finns ett utbrett
socialt missnöje och djupa klyftor mellan
samhällsklasser och landsdelar. Det jäste
bland jordproletariatet. Den avgående
69
presidenten hade sökt genomföra en agrarreform efterhand på ett sätt, som icke alltför drastiskt skulle sänka produktionen av
livsmedel. Allende kunde å ena sidan appellera till jordhungern, å den andra i sin
agitation mot de amerikanska storföretagens, särskilt kopparbolagens dominerande
ställning till de nationella känslorna. Det
var i Chile konstitutionell praxis att parlamentet godtog den, som fick det högsta
röstetalet, även om det blott rörde sig om
en dryg tredjedel av rösterna som i Allendes fall. Emellertid begärde de dittills
härskande kristliga demokraterna under
ledning av Eduardo Frei extra garantier
för att rösta på Allende i parlamentet. En
kompromiss nåddes, som dock skulle visa
sig icke vara något större hinder för den
nyvalde presidenten.
En övertygad marxist hade blivit Chiles
statschef. Han önskade omorganisera hela
samhället efter marxistiska linjer, dock
utan att använda våld. I ekonomin skulle
samtidigt genomgripande förändringar i
äganderätten genomföras, konsumtionen
stimuleras genom stora lönehöjningar, inkomstfördelningen kraftigt korrigeras till
de breda lagrens förmån, full sysselsättning
upprättas och vinsterna av de förstatligade företagen svara för de nödvändiga investeringarna. Detta var mycket av det
goda på en gång.
Han började med att införa en rigorös
priskontroll, som reducerade ökningen av
levnadskostnaderna från 35 till 22,1 %.
Visserligen var framgången mera skenbar
än verklig, ”intressanta” varor försvann
från marknaden och måste köpas ”grått”
70
eller ”svart”. Men det första året medförde
en viss framgång.
I slutet av 1971 visade det sig dock, att
presidenten hade räknat fel på en avgö-
rande punkt. De stora vinster, som man
beräknat skulle uppstå i de nationaliserade
företagen, lyste med sin frånvaro. Då hjälpen utifrån var begränsad blev det nödvändigt att tillgripa sedelpressarna – eller
slå till reträtt. Allende valde det förra.
Resultatet blev en allt starkare inflation
med tilltagande korruption och ineffektivitet samt snabb förbrukning av landets valutatillgångar. Tvånget att importera livsmedel blev allt starkare och frågan om
finansieringen av importunderskottet alltmer brännande. Detta hade väl även under andra förutsättningar blivit ett problem. Omfattningen var likväl en följd av
att all långfristig planering måste överges
till förmån för effekter på kort sikt.
Presidenten hade lovat att respektera
författningen. Men den var skriven år
1891, och om man läste den som Fan anses
läsa bibeln, kunde man tillåta sig åtgärder,
som innebar grundliga förändringar av hela
samhället. De var icke förbjudna i författningen. Man kunde därtill tolerera ”ockupation” av fabriker, jord och hus och sedan med lugn motse den långsamma procedur, som Jagtexterna föreskrev i händelse av övergrepp mot person och egendom.
Presidenten var övertygad om att han hade
polisen under kontroll. Han ansåg sig kunna lita speciellt på gendarmeriet, karabinjärerna. Vad krigsmakten beträffar, sympatiserade överbefälhavaren, general
Pratts, med Allende. Den chilenska militä-
ren hade dessutom länge strikt avhållit sig
från varje inblandning i politiken.
Många av de genomförda förändringarna var vidare populära bland de skikt, där
presidenten hade sina flesta anhängare.
Ett annat viktigt moment var, att den
privata justice, som blev allt vanligare åtminstone i vissa provinser, hade en viss
moralisk motivering. I vissa fall hade jord
exempelvis fråntagits indianerna under
1800-talet på ett för alla rättsbegrepp stö-
tande sätt. Nu tog de den tillbaka, visserligen utan hänsyn till att marken i fråga
kundaha bytt ägare många gånger.
Allendes samhälle
Allende skulle säkert ha föredragit att genomföra sin revolutionerande förändring
av det chilenska samhället med fredliga
och legala medel. Då och då gjorde han
vissa försök att förmå det stora oppositionspartiet, de kristna demokraterna, att
medverka till en omdaning. Men när han
icke kunde eller ville göra mer än formella
eftergifter – Freis parti skulle så att säga
blott få legalisera Allendes revolution –
gick förhandlingarna i stöpet.
Vad återstod då? Den första möjligheten var att vädja till folket i de former,
som författningen medgav. Utsikterna härtill syntes från början icke dåliga. Under
1971 vann Allende starkt terräng. Vid
kommunalvalet i april detta år erövrade
regeringskoalitionen ej mindre än 49,23%
av rösterna. Men detta var före den galopperande inflationen och den tilltagande
upplösning av statsmaskineriet, som kunde
konstateras under 1972. Siffrorna vid fyllnadsval visade då röstförluster till oppositionen. När det stora slaget stod, den 4
mars 1973, väckte det till och med allmän
förvåning, att presidentens partier lyckades få ej mindre än 43,98 % av rösterna
mot den direkta oppositionens omkring
55. Man hade väntat betydligt lägre siffror för Allende. Många trodde, att denne
icke skulle komma över 40-procent-strecket. Det dröjde icke många timmar den 4
mars förrän rykten om valfusk började
sprida sig.
Även de officiella siffrorna visade, att
presidenten icke hade täckning för sin politik, att denna avvisades av en majoritet
av Chiles folk. Han valde då att även i
fortsättningen missbruka författningen.
Hans uppfinningsrikedom hade redan tidigare kommit honom till hjälp. Han
upptäckte en aldrig upphävd men bortglömd lag från 1932, som gjorde det möjligt för presidenten att socialisera praktiskt taget hela näringslivet. Ändamålen
fick alltmer helga medlen. Allende kanske
själv hade velat göra halt någonstans på
vägen. Men han drevs av sina anhängare
att gå vidare. Många av dem betraktade
försöken att iaktta vissa former som en
löjlig borgerlig fördom.
Hur Allendes samhälle sett ut, om han
haft fria händer, är naturligtvis ett rent
teoretiskt problem. Det är i efterhand
omöjligt att avgöra, vad han ville själv
och vad han tvingades acceptera till följd
av trycket från anhängare eller motståndare. Men man bör tro på hans försäkringar att han icke önskade upprätta en
totalitär regim. En annan sak är vad det
71
praktiska resultatet blivit, om han vunnit
kraftmätningen.
Men även om han icke önskade skapa
en totalitär regim förde han själv ett
språk, som måste inge motståndarna föreställningen, att de lugnande försäkringarna
blott var spegelfäkteri. Detta har varit av
stor betydelse för den skärpning av de
sociala spänningarna, som resulterade i
händelserna den 11 september 1973. Det
är också ofattbart, hur han kunde så hämningslöst låta det gå till en galopperande
inflation. För denna måste han själv bära
huvudansvaret. Man behöver blott hänvisa till hans uttalande till en fransk journalist i Figaro i juni 1972: ”Ni bör veta,
att det finns en dålig inflation, den kapitalistiska, och en god, nämligen vår socialistiska, som medger överförandet av de
tyngsta bördorna till de rikaste klasserna.”
Fruktan för revolution
Under 1972 förvärrades situationen i landet. Alltmer vapen började strömma in.
Det är kanske svårt för utlänningar att
förstå vilken bitterhet som Allendes politik framkallade. Den blev så stark, att
till och med de två stora oppositionspartierna drevs samman inför det tilltagande
hotet om en vänsterdiktatur; det konservativa nationalistpartiet med en flygel med
starka reaktionära inslag och den borgerliga vänstern, för att använda detta uttryck i brist på bättre, representerad av
det kristliga demokratiska partiet. De bå-
da började mer och mer samverka i parlamentet, ehuru båda var medvetna om sin
relativa maktlöshet, icke minst med tanke
72
på att presidenten kunde regera tämligen
ostört under den tid, då senat och kammare var hemförlovade.
Omöjligheten av att med hjälp av parlamentet förhindra den tilltagande förändringen av det chilenska samhället i neomarxistisk riktning fick motståndarna till
Allende att tillgripa industriella vapen.
Allt fler fackföreningar med icke-socialistisk ledning började gå till aktion. Inom
kort hörde strejker och bojkotter till dagens händelser. Den breda medelklassen
satte sig till motvärn. Den blev mest lidande av inflationen och det tilltagande
tvånget att importera livsmedel, vilket
resulterade i allt starkare deficit i betalningsbalansen. Ty vid fördelningen av de
eftertrådda importvarorna gynnades regeringens anhängare alltmera öppet. Det
skedde genom att man lade en stor del av
distributionen i händerna på olika av dem
behärskade organisationer.
Två industriella aktioner vållade regeringen Allende ett speciellt avbräck. Strejkerna i koppargruvorna, särskilt den långvariga konflikten i den stora gruvan El
Teniente, resulterade i en minskning av
kopparproduktionen, landets stora exportvara, och ett politiskt nederlag för president och regim. Dess talesmän hade ständigt understrukit, att det rörde sig om en
strid mellan folket (det vill säga de själva)
å ena sidan och oligarkerna och deras
hantlangare å den andra. Därför var det
så mycket fatalare, att arbetarna i El
Teniente uppreste sig mot inflation och
samhällsupplösning, ehuru det fanns
många grupper, som hade det ännu sämre.
Gruvarbetarna fick också höra många
hårda ord om sin förmenta egoism.
Åkeriägarnas upprepade strejker bidrog
också till att undergräva regimen. De
har ofta missuppfattats i utlandet. Där
förbinder man kanske begreppet ”åkeriägare” med ett medelstort eller rent av
stort företag med hundratals fordon. Dea
chilenska vardagen var helt annorlunda.
Där rörde det sig om folk, som oftast äg
blott en lastbil eller kanske till och m
blott en del av en lastbil. Ägaren-chauff”
ren och hans familj var beroende av a
den fungerade, att man fick reservde
etc. När staten inskränkte importen
dessa och till och med utdelade myc~
av vad man tog in till statliga organisationer, som skulle byggas upp i konk
rens med de enskilda, träffades en del
Chiles lägre medelklass i sin livsnerv.
satte sig till motvärn.
Men Allende hade naturligtvis oc
yttre fiender. Vissa delar av näringsli
hade ännu år 1970 befunnit sig i utlän
ägo. Gruvorna var delvis ännu i am
kansk hand, telefonväsendet behärska
av ITT etc. Det sistnämndas ledning
farade med all rätt att Allendes makt·
träde skulle innebära, att företagets ·
gångar skulle beslagtas. Bolaget tyckte in
om tanken att bli bestulet. Man gjorde d”
för ett försök att förmå State Departern
att ingripa och lovade att ställa medel
förfogande för agitation, eventuellt an
aktion, mot den nyvalde chilenske p
denten. Det hela verkade minst sagt ·
genomtänkt och snarast ägnat att hjäl
den man, som man fruktade. De herrar
ITT, som umgicks med planer på att blanda sig i chilensk inrikespolitik, tycks också
ha utgått från illusionen- vilken illusion!
– att detta skulle kunna hållas hemligt.
Allendes hållning till de utländska företagen måste främst nedkyla förbindelserna
till Förenta Staterna. Till att förvärra landets ekonomiska problem bidrog att en rad
bolag sattes under ofta inkompetent statlig ”föiValtning”, medan andra trakasserades på olika sätt. Allendes doktrinära inställning kunde under sådana förhållanden
snabbt avläsas i sjunkande produktionsoch exportsiffror.
Läget för näringslivet var ännu under
1971 någorlunda drägligt. Under 1972 började allt rasa nedåt för att kulminera under 1973 i ett fullständigt ohållbart läge.
Det är intet tvivel om att regeringens penningpolitik var en av de främsta orsakerna till denna utveckling.
Hjälpen utifrån
Redan i slutet av 1972 var det tydligt, att
intet gjordes för att bromsa inflationen
utan denna betraktades som ett viktigt medel att åstadkomma önskade sociala omvälvningar. Allendes ovan citerade ord visade sig ha högst reell bakgrund. Under
1973 upphörde så escudon att fungera
som betalningsmedel. skillnaden mellan
officiell kurs och svart blev mellan l: 10
och l: 15. Något av en reell valuta blev
kuriöst nog endollarsedeln, ”the greenback”.
Man har ofta hört, att förklaringen till
Allendes misslyckande framför allt varit,
att han icke fått någon hjälp från utlan- 73
det. Det ligger något i detta. Han fick
relativt litet hjälp. I fråga om Förenta
Staterna var det naturligt. Om en regering vill bryta existerande avtal, stryka ett
streck över högtidliga utfästelser och röva
annans egendom, då har den självfallet
diskvalificerat sig för krediter eller hjälp
från de nationer, som direkt gjort förluster
på rofferiet. I fråga om USA tillkom, att
de stora kopparbolagen, som i det förgångna gjort sig skyldiga till åtskilligt som
i ljuset av vår tid framstår som olämpligt
ingått ett avtal med Frei, som innebar en
partiell nationalisering av koppargruvorna
med 51 ’% i chilensk hand mot att i gengäld bolagen lovade att göra stora investeringar för att öka produktionen. Dessa investeringar hade också börjat, då Allendes
regim kom till makten och det snart visade sig, att överenskommelsen med Frei
blivit värdelös.
Hjälpen från andra länder var heller
icke stor. Många påverkades negativt av
det skådespel, som Chile erbjöd, när under
1972 successivt den offentliga ordningen
syntes vara i upplösning och inflationen
antagit former, som påminde om Indonesien under Sukarno. Intressant nog trodde uppenbarligen icke Sovjetunionen på
den chilenska regimen. Allende besökte
Moskva i december 1972. Han återvände
med blott ett minium av krediter, som
var kalkylerade att medge så stor livsmedelsimport till Chile, att valet den 4 mars
1973 icke behövde resultera i absolut katastrof. Efter valet i mars 1973 gjorde man
ingen större ansträngning för att hålla
Allende över vatten. Förmodligen ansåg
74
ryssarna, att den chilenska regimen var
dömd till undergång. Möjligen stördes
man i Kreml dessutom av att starka anarkistiska och vänsterextremistiska grupper
var representerade i regeringen, vars handlande icke svarade mot ryssarnas åsikter
om hur saker och ting skulle skötas.
Om ryssarna var sparsamma med subsidierna betydde detta icke, att de ej stödde
regimen Allende på, skulle man kunna
säga, övligt sätt. Det skedde i regel via
Kuba. Som bekant är Fidel Castro i dag
degraderad till att vara ett verktyg och
språkrör för Moskva.
Den kubanska ambassaden i Santiago
byggdes efter 1970 ut till en jätteorganisation. ”Turister” anlände i stor mängd
från Habana och många hade med sig
tungt bagage. Det dröjde ej länge, förrän
man med fog kunde beteckna en del kubaners uppträdande som en klar inblandning i chilensk inrikespolitik. Den militära
regim, som tillkom efter den 11 september
1973, har ett naturligt intresse av att göra
så mycket som möjligt av detta. En del av
dess uppgifter torde få tagas försiktigt.
Att kubanerna levererade vapen och så
mycket som möjligt sökte stärka Allende i
den sanna tron torde emellertid få anses
bevisat.
Det finns heller ingen anledning att betvivla, att en hel del av de politiska flyktingar, som kommit till vänsterparadiset i
Sydamerika, överskred gränsen för det tilllåtna. Under mitt besök i mars 1973 hörde
jag en del tämligen hårresande saker från
trovärdiga källor. Man kunde också lägga
märke till en tilltagande xenofobi som en
reaktion mot de många utlänningarnas
handgripliga stöd åt Allende. Frågan är
likväl, hur pass stor roll de verkligen spe·
lade. I en hel del fall torde det ha rört sig
om beskäftiga dilettanter.
Vid en återblick på tiden 1970-73
måste konstateras, att en avgörande svag·
het var regimens inre oenighet. Koaliti
nen var minst sagt heterogen. Svårast v
presidentens egna partivänner, socialister
na. De ville icke gå långsamt fram och
successivt befästa ställningarna som ko
munisterna önskade. De krävde revolutio
på fläcken! Även ett ytligt studium av de
chilenska socialisternas ideologi och up
trädande visade, att de stod åtskilli
streck till vänster om kommunisterna o
icke så litet påminde om socialrevolutionä
rerna i Ryssland före oktoberrevolutione
Så fanns en ännu radikalare vänstergrup
som formellt stod utanför regeringen o
kritiserade denna för borgerliga tende
och feghet, men reellt var ett stödpa ·
Det var den så kallade Vänsterrevoluti
nära Rörelsen. Den samlade vapen
skred gång efter annan till ”direkt aktion”
Även andra grupper, tillhörande regerin
lägret, förberedde sig på den i deras ög
oundvikliga striden.
Presidenten hade däremot väsent ·
mindre svårigheter med kommuniste
Dessa bemödade sig om att uppträda
listiskt och ville skynda långsamt för a
icke riskera ett bakslag. I deras ögon v
Allende väl snarast en frasmakare, om ·
en nödvändig sådan. Den socialistiske p
tisekreteraren Carlos Altamirano betrak
des av kommunisterna däremot som
farlig svärmeande, som kunde fördärva
hela det politiska spelet.
Revolutionen
Under sensommaren och den tidiga hösten
1973 skärptes läget ytterligare. Spänningen
stegrades och allt tydde på att en explosion icke kunde vara långt borta. Industriproduktionen sjönk och penningvärdets
fall blev allt snabbare. Från augusti 1972
till september 1973 ökade levnadskostnaderna med 303,6 %. Den offentliga ordningen blev alltmer problematisk. Relationerna mellan regering och opposition
kunde ej ha varit sämre vid öppet inbördeskrig. Den 22 augusti förklarade parlamentsmajoriteten regeringen för illegal till
följd av brott mot författningen.
Betecknande för situationen var meddelandet, att Allendes trogna vapendragare inom krigsmakten, general Pratts, av
sina kolleger tvingats avgå. Frågan blev
sedan blott vad som skulle framkalla gnistan, vem som skulle slå till först, de väpnade grupperna inom regeringslägret eller
motsvarande grupper inom oppositionen
med stöd av i varje fall en del av krigsmakten.
Stormen bröt ut den 11 september.
Initiativet togs av marinen. Detta vapenslag spelar med Chiles långa kust och
dåliga inre kommunikationer en speciell
roll. Dess enheter – med kryssaren Almirante Latorre (tidigare Göta Lejon) i
spetsen – kan snabbt förflyttas. Det har
en väldisciplinerad kår av marininfanteri.
Amiralerna mer eller mindre tvingade
generalerna till aktion. Ledningen över- 75
togs av den dittills neutrale general Pinochet. På några dagar hade regimen störtats. Presidenten fann döden i Palacio de
Moneda. En militärregering trädde till.
Det hela gick fort och var långtifrån
oblodigt. Det var knappast heller annat att
vänta, oavsett vem som segrade. Men de
många dödsoffren har chockerat. Sympatierna har därför i regel tillfallit den döde
Allendes anhängare. Efterföljarna vid
makten har heller ej visat någon större
skicklighet att presentera sin sak. De har
att regera ett land i upplösningstillstånd
under häftigt motstånd från stora grupper, som under tiden skaffat en myckenhet
vapen.
Till en början såg det ut som om militärens ingripande blott hade karaktären
av brandkårsutryckning. Många trodde,
att de efter kort tid skulle installera en
civil regering. Sannolikt har det visat sig
vara svårare än väntat att få en tillstymmelse till ordning i det förstörda chilenska
näringslivet. Möjligen har generaler och
amiraler också attraherats av maktens
sötma och börjat se sin uppgift som en
länk i en kedja i sydamerikansk historia,
ledd av Brasilien.
Tills vidare har de icke kunnat visa
några större resultat. Inflationen har förvärrats. Ingen vet om och när den kan
hejdas, ehuru kopparproduktionen kommit i gång bättre än någonsin under Allende och priserna förblir höga. Men allt som
skett visar hur snabbt man kan åstadkomma kaos i ett land och hur svårt det är att
få till stånd någon slags ordning efteråt.
Därtill kommer att Chiles brännande soci- 76
alaproblem alltjämt väntar på sin lösning.
En sak är säker. Regeringen i Santiago
måste räkna med att under lång tid vara
försatt i internationell strykklass. Regimförändringen har rubbat alltför många
cirklar. Möjligheterna till en verklighetsförfalskning och en kanonisering av Salvador Allende är för stora för att man
skall begära en objektiv bedömning av vad
som skett, i varje fall under avsevärd tid.
I Sveriges fall är detta alldeles särskilt
tydligt. I Stockholm har man som bekant
till och med sökt använda de chilenska
militärerna som inrikespolitiska slagträn.
Vidare har en ny situation uppstått genom ambassadör Edelstams uppträdande.
Chile och Sverige
Det bjuder en emot att kritisera en gammal vän, vars fysiska och moraliska mod
förtjänar allt erkännande. Man kan förstå, hur frestande det måste vara att identifiera sig med en regim, som man finner
sympatisk. Att en i .ett land ackrediterad
ambassadör tager parti i landets inrikespolitik har dock hittills ansetts vara absolut oförenligt med gällande regler. Det är
likväl exakt vad Edelstam gjort.
När man kritiserar honom för att ha
missuppfattat sin uppgift måste likväl på
det kraftigaste understrykas, att han har
en medansvarig. Det är den svenska regeringen, som icke blott funnit sig i vad dess
representant i Santiago hittat på utan till
och med solidariserat sig med honom,
uppenbarligen av hänsyn till massmedias
propaganda och de vänsterintellektuellas
ställningstagande. Har man tänkt på vad
man givit sig in i? Instruerade den sven·
ska regeringen Edelstam att bli skydds·
makt för Kuba i Santiago eller gjorde han
det på eget bevåg? Har man med den
senaste tidens händelser inlett en ny asyl·
politik? Skall exempelvis de svenska am·
bassaderna i Moskva och Östberlin in·
strueras öppna portarna för flyktingar från
respektive länder? Skall vårt land repre·
senteras av ”engagerade” personer i olika
länder och själv tolerera, att främmande
ambassadörer blandar sig i svensk inrikespolitik? I så fall kommer vi automatiskt i
en särställning på hela jordklotet.
Man kanske inte skall fästa alltför myc·
ken vikt vid att Edelstam fått en något
överdriven uppfattning om sin egen per·
son och låtit svepa in sig i den chilenska
flaggan och hyllas på flygfältet. Man kan·
ske icke ens skall fästa sig vid att han där
offentligen förklarade, att vi har en ”underbar regering” och att han ”älskar vår
regering”. Det är ju tur, när en arbetsgivare så uppskattas av den anställde.
Viktigare är, hur svenska ambassadörer i
fortsättningen uppträder utomlands, och
på den punkten borde det klargöras, om
fallet Edelstam skall anses vara en epok
eller blott är en episod.
I
H
re
fr.
K
se
ar
oc
ur.
nä
bo
fm
du
de.
Vl
de,
de;
bo;
ku
tjä
de
l
no