Torsten Telander; Att vara tandläkare

TORSTEN TELANDER:
Att vara tandläkare
Torsten T elander är privatpraktiserande
lllndläkare men även lärare vid Tandlä-
karhögskolan i Stockholm och tidigare
ordförande i Svenska Tandläkare-Sällska- ~t. I Svensk Tidskrifts serie Att vara
beskriver han vad tandläkarens arbete innebär. Han antyder också att det i dag, i
blankettraseriets tid, är svårare än förr.
Tandläkaren är en viktig del av det medicinska vårdteamet.Arbetsområdet, munhålan och tänderna med olika involverade vävnader, inrymmer organ som är
väsentliga för normala livsfunktioner.
Denna självklara koppling till medicinen är manifesterad redan i grundutbildningen, som i varierande grad i olika
länder är knuten till utbildningen av lä-
kare. I Sverige är tandläkarutbildningen
icke en del av medicinarutbildningen,
men i ett flertal ämnen, främst under den
prekliniska perioden, sker utbildningen i
nära samarbete med de medicinska fakulteterna. I Stockholm är tandläkarutbildningen formellt knuten till Karolinska
Institutet, som har en medicinsk och en
odontologisk fakultet.
I vårt land sker utbildningen till tandläkare vid fyra fakulteter. Förutom Stockholm har universiteten i Göteborg, Lund
(i praktiken Malmö) och Umeå sina
odontologiska fakulteter. Behörighet att
vinna inträde vid odontologisk fakultet
har i princip den som genomgått gymnasiets naturvetenskapliga linje. Vissa
andra utbildningsvägar kan också leda
till behörighet men dessa har hittills endast haft marginell betydelse. Liksom för
alla andra universitetsutbildningar kan
resultatet av U68 skapa nya förutsättningar för tandläkarutbildningen.
Utbildningsgången är starkt schemabunden med koncentrerade kurser vilka
följer bestämda kursplaner. Att genomföra
utbildningen efter ”individuellt” skön är
icke möjligt utan stora tidsförluster.
Detta har medfört stark studiemedveten- 42
het hos tandläkarstuderandena och bortfallet av studerande efter det första studieåret är därför lågt.
Tandläkarexamen leder till legitimation att utöva tandläkaryrket, en rättighet
som fram till 1974 – med undantag för
en period under 1940-talet – inneburit
att tandläkaren kan utöva tandvård utan
inskränkningar, dock inom ramen för
den allmänna tandläkarinstruktionens regler.
För allmänheten är tandläkaren en doktor som botar värk, häver inflammationer, reparerar defekta tänder och gör proteser, då tänder saknas. Och visst är detta
huvudparten av det vårdarbete som i dag
utförs av vårt lands tandläkare. Men bilden är ändå mycket ofullständig för att
inte säga felaktig.
De tre alternativen
Med sin legitimation har tandläkaren
möjlighet att välja bland tre alternativ
för sin kommande verksamhet, nämligen
privatpraktiserande tandläkare
tjänstetandläkare
lärare vid odontologisk fakultet eller en
kombination av dessa.
Fram till för ca 10 år sedan sökte sig
flertalet nyexaminerade tandläkare till
den privata sektorn, vilken fortfarande
rymmer flertalet av landets ca 7 500 tandläkare. Tjäntetandläkarnas antal har ökat
i takt med folktandvårdens utbyggnad. I
anslutning till riksdagsbeslutet om infö-
randet av allmän tandvårdsförsäkring i
vårt land 1973 kom även ett riksdagsbeslut om en kraftig utbyggnad och upprustning av landstingens tandvård, främsl
med sikte på att bereda tandvård åt det
unga generationen från 0-19 år. För au
denna satsning på barn- och ungdoJJllo
tandvården icke skulle stranda av brist ]l;
tandläkare har myndigheterna sedan halv
årsskiftet 1974 infört etableringskont
för tandvårdsutövningen. Därmed
alla nytillkomna tandläkare dirigerats
folktandvården. Mera härom senare.
Lärare vid de odontologiska fakul
terna har av naturliga skäl endast ett Ii
fåtal tandläkare blivit. Förutom huvu
uppgiften undervisning skall den od
tologiska läraren bedriva forskning
bete samt därtill utöva praktiskt ta
vårdsarbete.
Att vara tandläkare kan alltså be
mycket skiftande arbetsuppgifter och
betsvillkor.
Privattandläkaren är s k fri yrkesu ·
vare som bedriver egen rörelse med
vad detta innebär av arbets- och eko
miinsatser utanför det egentliga t
vårdsarbetet Samhällsutvecklingen
med åren framtvingat rationaliseri
lösningar av olika slag. Sålunda har i ’
med gruppraktik kommit att bli ett ·
att dels söka nedbringa stora fasta o
kostnader, dels komma in i en stim
rande gemenskap med kollegor med o·
specialintressen och specialinrikt ·
för patientvården. En annan form av
tionalisering går ut på samordning
viktiga administrativa och ekona ·
rutiner.
Tandläkartjänst AB är ett exempel
en sådan samfälld satsning av privatta
o
n
b
läkare i ett gemensamt bolag, som med
expertis på alla tänkbara områden ger
tandläkarna den administrativa hjälp,
som de i det snabbt växande byråkratiska
statsmaskineriet icke kan vara förutan.
Försäkringens följder
Tandvårdsförsäkringen har för privattandläkaren medfört en explosionsartad
ökning av det administrativa arbetet.·
Även om vissa rutiner kunnat delegeras
till annan personal återstår mycket som
måste utföras av tandläkaren personligen,
vilket har medfört avsevärd ökning av arbetstiden utanför den egentliga patientvårdande verksamheten. Det tidskrävande
blankettarbetet har genomtrumfats mot
tandläkarkårens starka protester och mot
dess påpekanden av det samhällsekonomiska slöseri med vårdresurser som det
ökande blankettraseriet innebär. Mycken
tid stjäls nämligen därigenom från den
tid som borde komma den vårdsökande
allmänheten tillgodo i form av tandvård.
Med den för myndigheten välkända
starka ökningen av vårdefterfrågan kunde
möjligen åtgärder förväntas som stimulerade till en ökning av tiden för den egentliga patientvården, varigenom plats
kunde beredas de patientkategorier som
hittills haft svårt att få tid hos tandlä-
kare. Men vad kommer i stället? Jo, en
avsevärd ökning av pålagorna i fråga om
uppgiftslämnande och blankettarbete.
Samtidigt som man av tandläkaren begär
och även får deras medverkan till att bereda vårdmöjligheter för nya patienter,
berövar RFV och departement medbor- 43
garna denna möjlighet genom att belasta
privattandläkarna med avsevärt ökad
pappersbyråkrati.
Det är ofattbart att inte de som i sista
hand kommer i kläm, nämligen de enskilda medborgarna gör sin stämma hörd
i denna krissituation. Varje medborgare
torde i dag vara medveten om svårigheterna att få tandvården rätt tillgodosedd.
Varför gör man då ingenting för sin egen
sak? Varför uppvaktar man inte sina politiker, sina mediakontakter och andra?
Många omständigheter, som hänger
samman med tandvårdsförsäkringen och
den oväntat stora vårdefterfrågan, bidrar
till att göra tandläkarens arbetssituation
trängd och oangenäm. Hit hör den psykiskt stressande omständigheten att vara
tvungen att avvisa vårdsökande eller att
lämna besked om långa väntetider, otillräckliga resurser för tandtekniska arbeten
med ty åtföljande långa väntetider och
spräckta vårdplaneringar. Exemplen
kunde mångfaldigas. Sammanfattningsvis kan om de privatpraktiserande tandläkarnas villkor sägas: De är privilegierade med avseende på arbetstillfällen men
de är eftersatta i fråga om social arbetsstimulans.
Tjänstetandläkarnas situation är av
naturliga skäl icke densamma. Vårdtrycket är visserligen mycket stort inom den
huvudmannastyrda tandvården, allra helst
sedan man från 1974 fått lagfäst ansvar
för att barn- och ungdomstandvården
skall tillgodoses. Men problemen träffar i
mindre grad den tandvårdsproducerande
tandläkaren. Så mycket större är då svå-
f 44
righeterna för administratörerna, tandvårdscheferna m fl som har att brottas
med motsvarande problem som inom privatsektorn – stort vårdåläggande och
otillräckliga resurser.
God tandvård
Svensk tandvård har alltid haft hög kvalitetsnivå. Att vara svensk tandläkare betyder alltså att man har höga kvalitetskrav inbyggda i sitt medvetande. Dessa
krav vill vi inte ge avkall på. God tandvård tar tid. Se där en av orsakerna till
vårdkrisen.
Vad är då god tandvård? Svaren kan
vara legio. Men låt oss se på frågeställningen i ett tidsperspektiv.
God tandvård har fram till 1900-talets
mitt varit detsamma som god reparativ
vård. Tandvården har gått ut på att diagnosticera sjukdomstillstånd, att häva
dem och att reparera och ersätta skadade
resp förlorade tänder med omgivande
vävnader. Kunskaperna om de vanligaste
tandsjukdomarnas innersta natur och orsaker var mycket begränsad, varför möjligheterna till förebyggande insatser varit
små.
God tandvård i dag innefattar samma
moment som tidigare, men härtill kommer en avsevärd insats av förebyggande
åtgärder mot de två dominerande sjukdomarna karies och parodontit (tandlossning). Vi har i dag tillräcklig kännedom
om dessa sjukdomars natur och utvecklingsbetingelser för att effektiva förebyggande åtgärder skall kunna sätta in.
Den profylaktiska vården kan skötas av
andra kategorier än tandläkare i vårdtea·
met. Sedan länge har tandsköterskor med
speciell kompletterande utbildning kunnat utföra kariesprofylaktiska insatser
med olika fluorhaltiga substanser främst
bland skolbarn. De har även kunnat del·
taga i det tandhälsovårdande upplysningsarbetet. En ökad utbildning av
tandsköterskor för sådan verksamhet planeras nu både inom folktandvård och pfi.
vattandv.ård.
Tandhygienisterna är en annan vårdkategori, som sedan några år utbildats 1
Sverige och som gör viktiga vårdinsa
i det profylaktiska arbetet främst i fr’
om parodontiternas behandling. M
tandhygienisternas insatser har munh
gienen fått helt nya dimensioner. Pati
ten görs medengagerad på ett sätt som ’
digare inte skett. Patientens egna in
ser i det sjukdomsförebyggande arbe
tillmäts numera så stor betydelse,
tandläkaren kan göra större tandresta
rande insatser beroende av patient
möjligheter att samarbeta för den e
munhygienen. Det är för varje tand!”
väl känt att restaurerande åtgärder
större livslängd hos sådana patienter
förmår hålla god munhygien. Tandhy ·
nisternas insatser i dessa avseenden –
ovärderliga. Det kan endast beklagas
antalet tandhygienister i vårt land lig
långt under behov och efterfrågan.
Tandvårdsförsäkringens bestämme
kan sägas spegla dagens odontologi i
hänseendet att profylaktiska åtgärder
sätts (till skillnad mot bestämmelse
för sjukdomsförsäkringen) och d”
med favoriserad procentsats. Vården ersätts även när den utförs av tandhygienist
och specialutbildad sköterska.
Tandvård i framtiden
God tandvård i morgon kommer att kännetecknas av en stark utbyggnad av den
förebyggande vården. Härtill krävs en
kraftig ökning av antalet tandhygienister
och pryfylaxtandsköterskor. Dessa sätts in
redan i barn- och ungdomstandvården
med mycket massiva insatser. Resultatet
kommer att visa sig i form av betydligt
minskade behov av reparariv vård. Tandläkaren kommer att få ännu fler tandbevarande behandlingsmetoder, både profylaktiska och reparativa. En följd härav
blir en allt större livslängd på tänderna i
bettet, vilket i sin tur kan medföra ökade
behandlingsbehov.
Odontologins snabba utveckling ställer
krav på att tandläkaren följer upp sin utbildning. Den svenske tandläkaren har alltid varit mycket öppen för efterutbildning, och kursverksamheten har haft en
omfattning som sagts vara enastående
bland alla kategorier. Efterutbildningen
är icke blott ett tandläkarens exklusiva yr- 45
kesintresse utan den har i ökande grad
kommit att engagera samhället, ännu dock
alltför litet. Det finns anledning tro att
detta engagemang kommer att ökas avsevärt i framtiden.
Att vara tandläkare innebär direkt
kontakt med människor med olika grader
av sjukdomsupplevelse. Tandläkarens arbetsområde är koncentrerat till den del av
kroppen som individen instinktivt vill
skydda mot alla tänkbara hot. Det är
därför helt naturligt att patienten upplever tandbehandling som en stressituation
oberoende av om denna medför direkta
fysiska obehag. Tandläkaren kan icke
undgå att förnimma detta och måste då
dels söka hindra eller helst eliminera patientens obehagskänsla, dels undertrycka
den egna psykiska påfrestningen för att
relationen till patienten och i sista hand
tandvårdsarbetet skall ha framgång. För
många är detta en stimulans i arbetet,
andra känner det som en belastning.
Tandläkaren behöver alltså inte blott
goda fysiska resurser för att kunna fungera väl utan även psykiska; de senare i
rikt mått för att möta nu aktuella påfrestningar.
l