Ledare; Växling vid makten
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Växling vid makten
Under sedan länge gångna tider var militär
skicklighet en nödvändig utrustning i en ledande politikers begåvningsarsenaL Numera är det dess bättre mera fredliga kvalifikationer som krävs, men de är lika ofrånkomliga. Våra dagars politiska ledare måste vara
suggestiva TV-personligheter.
Intelligens, energi, beslutsamhet och taktisk skicklighet har varje partiledare i en modern demokrati. Annars hade han (eller
hon) inte blivit det. Men alla dessa förträffliga egenskaper hjälper inte om strålglansen i
TV saknas. Det har Gunnar Helen bittert
fått erfara.
Gösta Bohman, Torbjörn Fälldin och Olof
Palme har alla var på sitt sätt en förmåga att
göra intryck genom denna besynnerliga TV,
som på en gång ger ett röntgenfotografi av
personligheten och bereder den dramatiskt
begåvade politikern möjlighet att spela ut
för fullt. Medan hrr Fälldins och Bohmans
styrka främst ligger i röntgeneffekten, kan
hr Palme taga hem sina poäng på politisk
teater. Och det gör han med briljans.
Han får nu en värdig motspelare i Per
Ahlmark, vars dramatiska talang och debattkonst ligger fullt i nivå med hans egen. På en
punkt har hr Palme emellertid en belastning, som kan göra det svårt för honom att
värja sig mot den nya folkpartiledaren. Hr
Palme försöker överskyla röntgeneffekten
gen.om noga regisserad TV-taktik, förmodligen i den bedömningen att fotografiet inte
ger en alldeles förtroendeväckande bild. Per
Ahlmark behöver inte oroa sig därvidlag.
Hans demokratiska patos och frihetslidelse
är genuina och kommer att framträda med
skarpa linjer på varje TV-bild.
Vad kommer då denna högt begåvade och
ambitiösa unga partiledare, som är folkpartiets snart sagt sista hopp, att göra av sin svå-
ra uppgift? Kommer han att växa med den,
så som andra gjort när de ställts inför det yttersta provet som politiker? Eller kommer
hans namn att markera en tragisk episod –
folkpartiets definitiva passage ur svensk politik?
De som känner honom och följt hans arbete som politiker och journalist har goda
skäl att tro att han skall lyckas. De fäster sig
inte vid den tillträdande partiledarens försök att skapa en bred plattform genom att
slå samtidigt mot konservatism och socialism. De uppmärksammar framför allt hans
klara deklaration som nyvorden partiledare
att folkpartiet eftersträvar en växling vid
makten. Efter orden taget betyder detta att
han som partiledare i första hand vill kämpa
för en regering byggd på en riksdagsmajoritet av de tre demokratiska oppositionspar·
tierna. För det målet har han också – som
Statistiska Centralbyråns opinionsmätning
om väljarintresset för borgerlig samverkan
visade – stöd av ett överväldigande flertala1
sitt partis presumtiva väljare.
Växling vid makten är i och för sig nöd·
vändig för att sanera den svenska demokratin. Om detta har det i årtionden talats
och skrivits så mycket, att ytterligare utläggning av texten är överflödig. Men det änik·
tigt att fasthålla, att en växling vid makten
inte är ett självändamål. De tre nuvarande
oppositionspartierna måste också föra en m
politik, låt oss gärna med Gunnar Helen kaJ.
la det för en resultatpolitik.
Det ojämförligt viktigaste målet för en så-
dan resultatpolitik måste vara att bryta den
onda cirkel, som det nuvarande progressivskattesystemet tillsammans med inflationen
skapat. Den hotar att undergräva hela samhällsekonomin likaväl som människornas vilja att arbeta, spara och taga initiativ till nyfö-
retagande och företagsexpansion. Om detta
har det också talats och skrivits så mycket att
närmare utläggningar är överflödiga.
Det är tillräckligt att säga att hr Palme numera lever i ett personligt dårarnas paradis.
Han polemiserade i riksdagens allmänpolitiska debatt den 29 oktober mot moderaternas skattesänkningsprogram, sådant hr
Krönmark presenterat detta vid partistämman i Norrköping. Moderaterna ämnade
föreslå att progressiviteten begränsas till 50
%i inkomstlägen upp tillJOO 000 kr. Hr Palme ondgjorde sig mycket över detta såsom
”en belysande bild av vilka grupper och vilka
425
intressen moderaterna tänker på när man
högstämt talar om frihet, ansvar och självständighet”. Vid det här laget torde hr Palme ha haft tillfälle att studera de skattesänkningskrav, som styrelsen i StatsUänstemannaförbundet (ST) framförde vid kongressen
i mitten av november. ST kräver helt sonika
att den statliga direkta inkomstskatten sänks
till 25 %. Progressiviteten bör avvecklas.
Tillsammans med den kommunala skatten
får den direkta skatten bli högst 50 %.
Detta är som synes ännu skarpare krav än
moderaternas och ger en anvisning om hur
väl dessas skattesänkningskrav är förankrade i löntagaropinionen. Av hr PaJmes hånfulla utfall mot moderaterna framgår, att en
politik inriktad på verkliga resultat ifråga
om skattesänkningar förutsätter en växling
vid makten. Här kommer hr Ahlmark att
spela en nyckelroll och få sin stora chans.
Under sedan länge gångna tider var militär
skicklighet en nödvändig utrustning i en ledande politikers begåvningsarsenaL Numera är det dess bättre mera fredliga kvalifikationer som krävs, men de är lika ofrånkomliga. Våra dagars politiska ledare måste vara
suggestiva TV-personligheter.
Intelligens, energi, beslutsamhet och taktisk skicklighet har varje partiledare i en modern demokrati. Annars hade han (eller
hon) inte blivit det. Men alla dessa förträffliga egenskaper hjälper inte om strålglansen i
TV saknas. Det har Gunnar Helen bittert
fått erfara.
Gösta Bohman, Torbjörn Fälldin och Olof
Palme har alla var på sitt sätt en förmåga att
göra intryck genom denna besynnerliga TV,
som på en gång ger ett röntgenfotografi av
personligheten och bereder den dramatiskt
begåvade politikern möjlighet att spela ut
för fullt. Medan hrr Fälldins och Bohmans
styrka främst ligger i röntgeneffekten, kan
hr Palme taga hem sina poäng på politisk
teater. Och det gör han med briljans.
Han får nu en värdig motspelare i Per
Ahlmark, vars dramatiska talang och debattkonst ligger fullt i nivå med hans egen. På en
punkt har hr Palme emellertid en belastning, som kan göra det svårt för honom att
värja sig mot den nya folkpartiledaren. Hr
Palme försöker överskyla röntgeneffekten
gen.om noga regisserad TV-taktik, förmodligen i den bedömningen att fotografiet inte
ger en alldeles förtroendeväckande bild. Per
Ahlmark behöver inte oroa sig därvidlag.
Hans demokratiska patos och frihetslidelse
är genuina och kommer att framträda med
skarpa linjer på varje TV-bild.
Vad kommer då denna högt begåvade och
ambitiösa unga partiledare, som är folkpartiets snart sagt sista hopp, att göra av sin svå-
ra uppgift? Kommer han att växa med den,
så som andra gjort när de ställts inför det yttersta provet som politiker? Eller kommer
hans namn att markera en tragisk episod –
folkpartiets definitiva passage ur svensk politik?
De som känner honom och följt hans arbete som politiker och journalist har goda
skäl att tro att han skall lyckas. De fäster sig
inte vid den tillträdande partiledarens försök att skapa en bred plattform genom att
slå samtidigt mot konservatism och socialism. De uppmärksammar framför allt hans
klara deklaration som nyvorden partiledare
att folkpartiet eftersträvar en växling vid
makten. Efter orden taget betyder detta att
han som partiledare i första hand vill kämpa
för en regering byggd på en riksdagsmajoritet av de tre demokratiska oppositionspar·
tierna. För det målet har han också – som
Statistiska Centralbyråns opinionsmätning
om väljarintresset för borgerlig samverkan
visade – stöd av ett överväldigande flertala1
sitt partis presumtiva väljare.
Växling vid makten är i och för sig nöd·
vändig för att sanera den svenska demokratin. Om detta har det i årtionden talats
och skrivits så mycket, att ytterligare utläggning av texten är överflödig. Men det änik·
tigt att fasthålla, att en växling vid makten
inte är ett självändamål. De tre nuvarande
oppositionspartierna måste också föra en m
politik, låt oss gärna med Gunnar Helen kaJ.
la det för en resultatpolitik.
Det ojämförligt viktigaste målet för en så-
dan resultatpolitik måste vara att bryta den
onda cirkel, som det nuvarande progressivskattesystemet tillsammans med inflationen
skapat. Den hotar att undergräva hela samhällsekonomin likaväl som människornas vilja att arbeta, spara och taga initiativ till nyfö-
retagande och företagsexpansion. Om detta
har det också talats och skrivits så mycket att
närmare utläggningar är överflödiga.
Det är tillräckligt att säga att hr Palme numera lever i ett personligt dårarnas paradis.
Han polemiserade i riksdagens allmänpolitiska debatt den 29 oktober mot moderaternas skattesänkningsprogram, sådant hr
Krönmark presenterat detta vid partistämman i Norrköping. Moderaterna ämnade
föreslå att progressiviteten begränsas till 50
%i inkomstlägen upp tillJOO 000 kr. Hr Palme ondgjorde sig mycket över detta såsom
”en belysande bild av vilka grupper och vilka
425
intressen moderaterna tänker på när man
högstämt talar om frihet, ansvar och självständighet”. Vid det här laget torde hr Palme ha haft tillfälle att studera de skattesänkningskrav, som styrelsen i StatsUänstemannaförbundet (ST) framförde vid kongressen
i mitten av november. ST kräver helt sonika
att den statliga direkta inkomstskatten sänks
till 25 %. Progressiviteten bör avvecklas.
Tillsammans med den kommunala skatten
får den direkta skatten bli högst 50 %.
Detta är som synes ännu skarpare krav än
moderaternas och ger en anvisning om hur
väl dessas skattesänkningskrav är förankrade i löntagaropinionen. Av hr PaJmes hånfulla utfall mot moderaterna framgår, att en
politik inriktad på verkliga resultat ifråga
om skattesänkningar förutsätter en växling
vid makten. Här kommer hr Ahlmark att
spela en nyckelroll och få sin stora chans.