Jarl Hjalmarson, Jan Smith; Fängelser, fångar och vi andra
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JARL HJALMARSON-JAN SMITH:
Fängelser, fångar och vi andra
Den sista artikeln av specialister i serien
om kriminalvården har tvåförfattare.
LandshövdingJarl Hjalmarson har länge
gjort sig kändför sitt intresseför en radikalt
förändrad kriminalvård. Han räknar med
att en nedläggning kommer att ske av deflesta anstalterna. PaterJan Smith är sedan
många år regelbunden fängelsebesökare.
Från hans erfarenheter stammar tydligen
den del av artikeln som handlar om utlänningar i svenskafängelser – återigen ett område attförbättra. Bådaförfattarna vet hur
många besvikelser som väntar den som ägnar
sig årfrivilligarbete inomfångvården. M en,
säger de, fångar är våra medmänniskor som
behöver vår hjälp.
I den vetenskapliga forskningen om brott
och brottslighet råder idag betydande enighst om den ståndpunkt, som Ulla Bondeson
formulerat så här i sin doktorsavhandling
”Fången i fångsamhället” (1974):
”Frihetsstraffen vare sig avskräcker eller
behandlar dem som utsätts för dessa utan
gör dem i stället till förhärdade brottslingar eller till socialt odugliga individer och
bidrager sålunda till att skapa mer brott.”
Fängelser behövs inte för att tillgodose behovet av allmänprevention (avskräckning,
stöd åt moralbildningen). För att trygga laglydnaden bland oss vanliga människor räcker det med att vi riskerar att bli upptäckta
om vi begår brott, riskerar att bli anhållna,
rannsakade och dömda till böter och skadestånd samt till vård, hjälp och kontroll i frivårdens regi. En väl utbyggd frivård med
starkt stöd av frivilliga krafter erbjuder också ett avgjort bättre alternativ än fängelser,
när det gäller att återföra brottslingar till ett
normalt samhällsliv.
Kriminalvård i frihet förstör inte människorna vilket fängelserna gör, och den blir,
sett även i ett längre perspektiv, sannolikt
mindre kostsam än kriminalvård med bibehållet fängelseväsende. Till de dryga anstaltskostnaderna (300:- kr per dygn och
person) borde rätteligen läggas frivårdens
extrakostnader för det tunga arbetet bara
med att söka bota frigivna från skadorna av
fängelsevistelsen. Hanteringen av 3 500 häktade och fångar drar idag 41 O miljoner av
kriminalvårdsverkets anslag på 527 miljoner. Frivården med 17 000 ”klienter” har 80
miljoner i anslag. (AMS:s och socialvårdens
kostnader för frigivna ingår inte häri.)
442
Ett fängelsesystem av mycket begränsade
dimensioner kan vi dock inte undvara. Det
finns ett antal individer – knarkkungar och
andra yrkesbrottslingar, terrorister, spioner
brukar särskilt nämnas – som vi inte kan
skydda oss själva emot på annat sätt än genom att beröva dem friheten. Detta antal
har för vårt lands vidkommande i den vetenskapliga debatten uppskattats till några
hundra personer. Men även dessa människor skall så småningom friges. skyddssynpunkten kräver därför, att fängelsevistelsen
kombineras med ett intensivt rehabiliteringsprogram.
Det är olustigt, att kriminalvårdsreformen
av 1973-74 i så ringa grad tillgodogjort sig
de moderna forskningsresultaten. Uppdelningen i riks- och lokalanstalter ter sig godtycklig, och hela det gamla repressaliesystemet mot uppstudsiga fångar bibehålles i
stort sett, i varje fall principiellt. Lokalanstalterna skall fungera som en sorts mellanform
mellan fånganstalt och frivård, men eftersom själva frihetsberövandet ansetts utgöra
det främsta hindret för rationell rehabilitering måste man befara att lokalanstalterna
blir mindre lyckade. Man skulle helst vilja se
dem som en kortvarig övergångsform till en
helhjärtad satsning på frivården. De slutna
riksanstalterna med deras starkt nedbrytande verkningar på människorna borde snabbt
avvecklas. Endast ett par behöver vara kvar
för att ge oss skydd mot yrkesbrottslingarna.
Så allmänt hållna som bestämmelserna är
också i den senaste kriminalvårdsreformen
kan man på nuvarande stadium inte ge sig in
i en detaljdiskussion om reformen. Det mesta kommer att bero av tillämpningen. Kriminalvårdsstyrelsen har satt igång en lovvärd
kampanj för att vidga toleransmarginalen
hos anställda på alla nivåer gentemot ”klientelet”. Exemplen på den ökade tolerans som
rekommenderas blir ibland en hård dom
över grymheten som år efter år fått pågå i
våra fängelser. Tyvärr kan det taga åtskillig
tid innan en vettigare inställning till fångarna hinner att ordentligt tränga igenom ute
på anstalterna.
Vedergällningsläran
Varför har det varit så svårt- trots alla misslyckanden hittills inom fångvården – att få
gehör för modernare och rationellare syn på
fångvårdsproblematiken? Förklaringen är
nog att den gamla vedergällningsläran,
medvetet eller omedvetet, lever kvar hos
många av våra beslutsfattare (och bland deras väljare!). ”Brottslingar – de har sig själva
att skylla, de får vad de förtjänar, tänk på
offren istället”, det är en mild omskrivning
av en vanlig reaktion.
När vi läser i tidningarna att åldringar rå-
nats, kvinnor våldtagits, barn misshandlats,
då känner vi alla avsky och indignation. Men
blir vi verkligen mer tillfredsställda om vi
även får plåga brottslingarna? Att en förnuftig kontroll av lagarnas efterlevnad inte kan
bygga på hämndmotiv gentemot lagbrytarna
är lika självklart som att vår medmänsklighet
skall omfatta både offren för brott, de som
dömts för brott och de dömdas anhöriga.
Icke minst de sistnämnda! Människors illvilja kan göra livet outhärdligt för fångarnas
hustrur och barn.
Om, som man gärna vill hoppas, minsk- 443
ningen av fångantalet fortsätter, borde detta ökar deras rättstrygghet, t ex vid allvarligare
underlätta en successiv nedläggning av de disciplinkonflikter. Det har hänt att sådana
flesta anstalterna. En stor kategori, kanske
majoriteten av fångarna är alkohol- eller
narkotikaskadade eller bådadera. När sådana människor begår brott för att skaffa
pengar till sprit och knark, skall de ha adekvat vård, inte sättas i fängelse. Fängelserna
har varken resurser för sådan vård eller
lämpar sig för att meddela den.
Efter Eskil Berglunds och Kenth Johanssons rapport om rattfyllerister (Beteendevetenskapliga institutionsgruppen/KVS Rapport 8/ 1974) borde tiden också vara mogen
för att avskaffa fängelsestraffen för rattfyllerister. Flertalet till fängelse rattfylleridömda
(ca 3 500 per år) har grava problem av olika
slag, som framför allt sammanhänger med
alkoholmissbruk, framhåller författarna.
”Mot bakgrund av detta verkar det en
aning märkligt, att den enda s k ’vården’
som erbjudes dessa personer är en till två
månaders fängelse, när det i själva verket
tycks vara alkoholproblem som dominerar
deras tillvaro. När man dessutom betänker, att det i flera undersökningar slagits
fast, att fängelsestraffet inte är mer avskräckande än någon annan form av bestraffning, ställer man sig osökt frågande
till det vettiga i att uppta så stor andel av
totala antalet fängelseplatser med rattfyllerister.”
Nödvändiga reformer
Så länge vi har kvar fängelserna, bör reformarbetet särskilt inriktas på åtgärder,
som stärker de intagnas självförtroende och
konflikter handlagts på ett sätt som lämnat
mycket övrigt att önska från rättssynpunkt.
De av en kompakt sakkunskap helt utdömda
isoleringarna borde för länge sedan vara avskaffade i alla fånganstalter och kraftigt reducerade i häktena. I konsekvens härmed
borde de vidriga rastburarna, ”tårtbitarna”,
omedelbart rivas i gamla såväl som nya anstalter och ersättas med mänskligt anständiga arrangemang för de intagnas utevistelse.
I samband med kriminalvårdsreformens genomförande måste ordningsföreskrifterna
på anstalterna omarbetas. Dessa kan växla
på anstalter av samma typ med ledningarnas
attityder. Nu borde man kunna göra en ordentlig upprensning bland de understundom löjeväckande men framför allt för intagna och besökare djupt förnedrande bestämmelser som tillämpas på många anstalter. Säkerhetskravet försvarar inte alla på-
hitt!
Anpassningen till det moderna arbetslivet
kräver vidare ett nytänkande inom anstaltsvärlden. Mer och mer söker man ute i produktionen att ge fler och fler ökade möjligheter att påverka sin arbetsmiljö och arbetets
utförande. Något av denna anda måste få
bryta igenom inom fängelserna för att göra
steget ut i samhället mindre svårt för de intagna efter frigivningen.
Fångmyndigheterna borde eftersträva
goda och kontinuerliga kontakter med de
intagnas anhöriga och särskilt före frigivningen samarbeta med dem. Enligt vår erfarenhet sker detta endast i begränsad omfattning. Nog kunde man också anstränga sig en
o f
444
smula för att göra anstalternas besöksrum
trivsammare. Till besökrummets kylslagna
och urtrista miljöer är hustrur, fästmör och
andra hänvisade för sina möten med de intagna. Besökarna känner det som om de
själva var utsatta för bestraffning.
Utlänningar i fångelser
Av landets i genomsnitt 3 000 fångar (exkl
de häktade) är ungefär 20% utländska medborgare av ett uugotal skilda nationaliteter
– därav förmodligen inemot hälften tillfälliga besökare i Sverige (turister och andra). På
grund av kulturella och framför allt språkliga barriärer får utlänningarnas fångenskap i
många fall karaktär av isoleringsstraff.
Utlänningarna är isolerade inom fängelserna, ty personal och medfångar behärskar
i ringa utsträckning utlänningarnas språk.
Även om de är underkastade en korrekt behandling, finns det ingen som kan förklara
för dem innebörden i och motiven till de åtgärder som de blir föremål för. I en sådan situation är det inte så märkligt om en människa känner sig förfördelad och utvecklar
ett infantilt beteende med paranoida drag
och därför upplevs av både personal och
medfångar som ”gnällig”. Vid inte så få tillfällen har vi mött utlänningar, som suttit
med sin dom i cellen utan att kunna läsa den
och utan att ha fått hjälp med översättningen, så att de kunnat förstå vad de blivit dömda för och varför. Översättningarna med
hjälp av tolk av de juridiska termerna under
rättegångsförhandlingarna har de uppenbarligen inte begripit.
Situationen blir ytterligare komplicerad i
de fall utlänningen är invandrare och blivit
ådömd ett fängelsestraff för ett beteende
som i hans egen kulturkrets betraktas som
relativt normalt, i synnerhet när det gäller
normer, som reglerar samlevnaden mellan
man och kvinna. Otrohet åtgärdar invandraren lätt i Sverige på samma sätt som i sitt
hemland, och även om beteendet ingenstans
är lovvärt, framstår det för honom som
ofattbart att det kan leda till fängelsestraff
för misshandel eller olaga hot. Ingen kräver
väl att vi skall ändra vår lagstiftning med
tanke på invandraren, men nog borde ,;
kunna se till att det finns människor tiU
hands som åtminstone kan förklara invandrarens situation för honom och göra honom
uppmärksam på att det finns olika normsvstern i olika länder.
Likhet inför lagen utgör ett värde av hög
prioritet, men det uppstår situationer, då lika behandling inte är identisk med likhet inför lagen. För inte så länge sedan hade en
fransktalande zigenare blivit häktad. Som alla häktade satt han isolerad, men till saken
hör att han hela sitt liv varit nomad och att
han var (och fortfarande efter ett långt fängelsestraff är) analfabet. Att vara isolerad
som fransktalande analfabet är inte detsamma som att vara isolerad svensk med läs- och
skrivförmåga och möjlighet att lyssna till
ljudradion.
Utlänningar skall ofta efter utståndet
fängelsestraff bli utvisade från Sverige. Inte
sällan rör det sig om människor med långa
straff. För dem kan det vara en ohygglig på-
frestning att bara sättas i ett flygplan fvb.
Varför inte föreskriva att den frigivnes ankomst till utvisningslandet skall i god tid förberedas och underlättas härifrån? Utlänningarna måste också, även om de fått utvisningsdom, erbjudas vettig sysselsättning och
utbildning under anstaltstiden för att i nå-
gon mån motverka fångenskapens demoraliserande effekt, som förvärras av de ytterligt restriktiva permissionsmöjligheterna för
dem som skall utvisas.
Släpp fångarna loss …
Man har frågat: Vad händer om fångarna
släpps loss idag? Svar: Med all sannolikhet
ingenting som inte händer alla årets dagar.
Flera tusen personer lämnar årligen våra
445
fånganstalter. Nästan alla de ”samhällsfarliga” brottslingarna lever mitt ibland oss med
sina återfall och personliga problem. Men
självfallet understryker frågan angelägenheten av frivårdens förstärkning inte minst på
frivilligsidan.
l frivilligarbetet för fångar och frigivna
väntar många besvikelser. Och ändå! Menar
vi att huvuduppgiften är att reducera brottsligheten, måste det få bestämma vår inställning till dem för brott dömda. Vi måste kunna se de dömda människorna som medmänniskor, som behöver vår hjälp, människor
som vi själva, på vår egen nivå.
Ge_Svensk Tidskrift somJUlklapp!
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 45: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44- 6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren
Fängelser, fångar och vi andra
Den sista artikeln av specialister i serien
om kriminalvården har tvåförfattare.
LandshövdingJarl Hjalmarson har länge
gjort sig kändför sitt intresseför en radikalt
förändrad kriminalvård. Han räknar med
att en nedläggning kommer att ske av deflesta anstalterna. PaterJan Smith är sedan
många år regelbunden fängelsebesökare.
Från hans erfarenheter stammar tydligen
den del av artikeln som handlar om utlänningar i svenskafängelser – återigen ett område attförbättra. Bådaförfattarna vet hur
många besvikelser som väntar den som ägnar
sig årfrivilligarbete inomfångvården. M en,
säger de, fångar är våra medmänniskor som
behöver vår hjälp.
I den vetenskapliga forskningen om brott
och brottslighet råder idag betydande enighst om den ståndpunkt, som Ulla Bondeson
formulerat så här i sin doktorsavhandling
”Fången i fångsamhället” (1974):
”Frihetsstraffen vare sig avskräcker eller
behandlar dem som utsätts för dessa utan
gör dem i stället till förhärdade brottslingar eller till socialt odugliga individer och
bidrager sålunda till att skapa mer brott.”
Fängelser behövs inte för att tillgodose behovet av allmänprevention (avskräckning,
stöd åt moralbildningen). För att trygga laglydnaden bland oss vanliga människor räcker det med att vi riskerar att bli upptäckta
om vi begår brott, riskerar att bli anhållna,
rannsakade och dömda till böter och skadestånd samt till vård, hjälp och kontroll i frivårdens regi. En väl utbyggd frivård med
starkt stöd av frivilliga krafter erbjuder också ett avgjort bättre alternativ än fängelser,
när det gäller att återföra brottslingar till ett
normalt samhällsliv.
Kriminalvård i frihet förstör inte människorna vilket fängelserna gör, och den blir,
sett även i ett längre perspektiv, sannolikt
mindre kostsam än kriminalvård med bibehållet fängelseväsende. Till de dryga anstaltskostnaderna (300:- kr per dygn och
person) borde rätteligen läggas frivårdens
extrakostnader för det tunga arbetet bara
med att söka bota frigivna från skadorna av
fängelsevistelsen. Hanteringen av 3 500 häktade och fångar drar idag 41 O miljoner av
kriminalvårdsverkets anslag på 527 miljoner. Frivården med 17 000 ”klienter” har 80
miljoner i anslag. (AMS:s och socialvårdens
kostnader för frigivna ingår inte häri.)
442
Ett fängelsesystem av mycket begränsade
dimensioner kan vi dock inte undvara. Det
finns ett antal individer – knarkkungar och
andra yrkesbrottslingar, terrorister, spioner
brukar särskilt nämnas – som vi inte kan
skydda oss själva emot på annat sätt än genom att beröva dem friheten. Detta antal
har för vårt lands vidkommande i den vetenskapliga debatten uppskattats till några
hundra personer. Men även dessa människor skall så småningom friges. skyddssynpunkten kräver därför, att fängelsevistelsen
kombineras med ett intensivt rehabiliteringsprogram.
Det är olustigt, att kriminalvårdsreformen
av 1973-74 i så ringa grad tillgodogjort sig
de moderna forskningsresultaten. Uppdelningen i riks- och lokalanstalter ter sig godtycklig, och hela det gamla repressaliesystemet mot uppstudsiga fångar bibehålles i
stort sett, i varje fall principiellt. Lokalanstalterna skall fungera som en sorts mellanform
mellan fånganstalt och frivård, men eftersom själva frihetsberövandet ansetts utgöra
det främsta hindret för rationell rehabilitering måste man befara att lokalanstalterna
blir mindre lyckade. Man skulle helst vilja se
dem som en kortvarig övergångsform till en
helhjärtad satsning på frivården. De slutna
riksanstalterna med deras starkt nedbrytande verkningar på människorna borde snabbt
avvecklas. Endast ett par behöver vara kvar
för att ge oss skydd mot yrkesbrottslingarna.
Så allmänt hållna som bestämmelserna är
också i den senaste kriminalvårdsreformen
kan man på nuvarande stadium inte ge sig in
i en detaljdiskussion om reformen. Det mesta kommer att bero av tillämpningen. Kriminalvårdsstyrelsen har satt igång en lovvärd
kampanj för att vidga toleransmarginalen
hos anställda på alla nivåer gentemot ”klientelet”. Exemplen på den ökade tolerans som
rekommenderas blir ibland en hård dom
över grymheten som år efter år fått pågå i
våra fängelser. Tyvärr kan det taga åtskillig
tid innan en vettigare inställning till fångarna hinner att ordentligt tränga igenom ute
på anstalterna.
Vedergällningsläran
Varför har det varit så svårt- trots alla misslyckanden hittills inom fångvården – att få
gehör för modernare och rationellare syn på
fångvårdsproblematiken? Förklaringen är
nog att den gamla vedergällningsläran,
medvetet eller omedvetet, lever kvar hos
många av våra beslutsfattare (och bland deras väljare!). ”Brottslingar – de har sig själva
att skylla, de får vad de förtjänar, tänk på
offren istället”, det är en mild omskrivning
av en vanlig reaktion.
När vi läser i tidningarna att åldringar rå-
nats, kvinnor våldtagits, barn misshandlats,
då känner vi alla avsky och indignation. Men
blir vi verkligen mer tillfredsställda om vi
även får plåga brottslingarna? Att en förnuftig kontroll av lagarnas efterlevnad inte kan
bygga på hämndmotiv gentemot lagbrytarna
är lika självklart som att vår medmänsklighet
skall omfatta både offren för brott, de som
dömts för brott och de dömdas anhöriga.
Icke minst de sistnämnda! Människors illvilja kan göra livet outhärdligt för fångarnas
hustrur och barn.
Om, som man gärna vill hoppas, minsk- 443
ningen av fångantalet fortsätter, borde detta ökar deras rättstrygghet, t ex vid allvarligare
underlätta en successiv nedläggning av de disciplinkonflikter. Det har hänt att sådana
flesta anstalterna. En stor kategori, kanske
majoriteten av fångarna är alkohol- eller
narkotikaskadade eller bådadera. När sådana människor begår brott för att skaffa
pengar till sprit och knark, skall de ha adekvat vård, inte sättas i fängelse. Fängelserna
har varken resurser för sådan vård eller
lämpar sig för att meddela den.
Efter Eskil Berglunds och Kenth Johanssons rapport om rattfyllerister (Beteendevetenskapliga institutionsgruppen/KVS Rapport 8/ 1974) borde tiden också vara mogen
för att avskaffa fängelsestraffen för rattfyllerister. Flertalet till fängelse rattfylleridömda
(ca 3 500 per år) har grava problem av olika
slag, som framför allt sammanhänger med
alkoholmissbruk, framhåller författarna.
”Mot bakgrund av detta verkar det en
aning märkligt, att den enda s k ’vården’
som erbjudes dessa personer är en till två
månaders fängelse, när det i själva verket
tycks vara alkoholproblem som dominerar
deras tillvaro. När man dessutom betänker, att det i flera undersökningar slagits
fast, att fängelsestraffet inte är mer avskräckande än någon annan form av bestraffning, ställer man sig osökt frågande
till det vettiga i att uppta så stor andel av
totala antalet fängelseplatser med rattfyllerister.”
Nödvändiga reformer
Så länge vi har kvar fängelserna, bör reformarbetet särskilt inriktas på åtgärder,
som stärker de intagnas självförtroende och
konflikter handlagts på ett sätt som lämnat
mycket övrigt att önska från rättssynpunkt.
De av en kompakt sakkunskap helt utdömda
isoleringarna borde för länge sedan vara avskaffade i alla fånganstalter och kraftigt reducerade i häktena. I konsekvens härmed
borde de vidriga rastburarna, ”tårtbitarna”,
omedelbart rivas i gamla såväl som nya anstalter och ersättas med mänskligt anständiga arrangemang för de intagnas utevistelse.
I samband med kriminalvårdsreformens genomförande måste ordningsföreskrifterna
på anstalterna omarbetas. Dessa kan växla
på anstalter av samma typ med ledningarnas
attityder. Nu borde man kunna göra en ordentlig upprensning bland de understundom löjeväckande men framför allt för intagna och besökare djupt förnedrande bestämmelser som tillämpas på många anstalter. Säkerhetskravet försvarar inte alla på-
hitt!
Anpassningen till det moderna arbetslivet
kräver vidare ett nytänkande inom anstaltsvärlden. Mer och mer söker man ute i produktionen att ge fler och fler ökade möjligheter att påverka sin arbetsmiljö och arbetets
utförande. Något av denna anda måste få
bryta igenom inom fängelserna för att göra
steget ut i samhället mindre svårt för de intagna efter frigivningen.
Fångmyndigheterna borde eftersträva
goda och kontinuerliga kontakter med de
intagnas anhöriga och särskilt före frigivningen samarbeta med dem. Enligt vår erfarenhet sker detta endast i begränsad omfattning. Nog kunde man också anstränga sig en
o f
444
smula för att göra anstalternas besöksrum
trivsammare. Till besökrummets kylslagna
och urtrista miljöer är hustrur, fästmör och
andra hänvisade för sina möten med de intagna. Besökarna känner det som om de
själva var utsatta för bestraffning.
Utlänningar i fångelser
Av landets i genomsnitt 3 000 fångar (exkl
de häktade) är ungefär 20% utländska medborgare av ett uugotal skilda nationaliteter
– därav förmodligen inemot hälften tillfälliga besökare i Sverige (turister och andra). På
grund av kulturella och framför allt språkliga barriärer får utlänningarnas fångenskap i
många fall karaktär av isoleringsstraff.
Utlänningarna är isolerade inom fängelserna, ty personal och medfångar behärskar
i ringa utsträckning utlänningarnas språk.
Även om de är underkastade en korrekt behandling, finns det ingen som kan förklara
för dem innebörden i och motiven till de åtgärder som de blir föremål för. I en sådan situation är det inte så märkligt om en människa känner sig förfördelad och utvecklar
ett infantilt beteende med paranoida drag
och därför upplevs av både personal och
medfångar som ”gnällig”. Vid inte så få tillfällen har vi mött utlänningar, som suttit
med sin dom i cellen utan att kunna läsa den
och utan att ha fått hjälp med översättningen, så att de kunnat förstå vad de blivit dömda för och varför. Översättningarna med
hjälp av tolk av de juridiska termerna under
rättegångsförhandlingarna har de uppenbarligen inte begripit.
Situationen blir ytterligare komplicerad i
de fall utlänningen är invandrare och blivit
ådömd ett fängelsestraff för ett beteende
som i hans egen kulturkrets betraktas som
relativt normalt, i synnerhet när det gäller
normer, som reglerar samlevnaden mellan
man och kvinna. Otrohet åtgärdar invandraren lätt i Sverige på samma sätt som i sitt
hemland, och även om beteendet ingenstans
är lovvärt, framstår det för honom som
ofattbart att det kan leda till fängelsestraff
för misshandel eller olaga hot. Ingen kräver
väl att vi skall ändra vår lagstiftning med
tanke på invandraren, men nog borde ,;
kunna se till att det finns människor tiU
hands som åtminstone kan förklara invandrarens situation för honom och göra honom
uppmärksam på att det finns olika normsvstern i olika länder.
Likhet inför lagen utgör ett värde av hög
prioritet, men det uppstår situationer, då lika behandling inte är identisk med likhet inför lagen. För inte så länge sedan hade en
fransktalande zigenare blivit häktad. Som alla häktade satt han isolerad, men till saken
hör att han hela sitt liv varit nomad och att
han var (och fortfarande efter ett långt fängelsestraff är) analfabet. Att vara isolerad
som fransktalande analfabet är inte detsamma som att vara isolerad svensk med läs- och
skrivförmåga och möjlighet att lyssna till
ljudradion.
Utlänningar skall ofta efter utståndet
fängelsestraff bli utvisade från Sverige. Inte
sällan rör det sig om människor med långa
straff. För dem kan det vara en ohygglig på-
frestning att bara sättas i ett flygplan fvb.
Varför inte föreskriva att den frigivnes ankomst till utvisningslandet skall i god tid förberedas och underlättas härifrån? Utlänningarna måste också, även om de fått utvisningsdom, erbjudas vettig sysselsättning och
utbildning under anstaltstiden för att i nå-
gon mån motverka fångenskapens demoraliserande effekt, som förvärras av de ytterligt restriktiva permissionsmöjligheterna för
dem som skall utvisas.
Släpp fångarna loss …
Man har frågat: Vad händer om fångarna
släpps loss idag? Svar: Med all sannolikhet
ingenting som inte händer alla årets dagar.
Flera tusen personer lämnar årligen våra
445
fånganstalter. Nästan alla de ”samhällsfarliga” brottslingarna lever mitt ibland oss med
sina återfall och personliga problem. Men
självfallet understryker frågan angelägenheten av frivårdens förstärkning inte minst på
frivilligsidan.
l frivilligarbetet för fångar och frigivna
väntar många besvikelser. Och ändå! Menar
vi att huvuduppgiften är att reducera brottsligheten, måste det få bestämma vår inställning till dem för brott dömda. Vi måste kunna se de dömda människorna som medmänniskor, som behöver vår hjälp, människor
som vi själva, på vår egen nivå.
Ge_Svensk Tidskrift somJUlklapp!
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 45: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44- 6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren