Ledare; Politisk efterskörd
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Politisk efterskörd
Efter 1968 års segerval för socialdemokraterna inträdde de i vad eftervärlden må-
hända kommer att kalla den 1iUa skördetiden. Konfrontationspolitiken, som inleddes i det begynnande 1960-ta,let, hade givit utdelning i stärkt politisk maktställning. Från åren närmast efter 1968 härstammar också ett antal socialistiska initiativ, som så småningom växt upp till politiska förslag. Just nu föreligger tre sådana
i form av lagförslag på remiss – förslag,
som ter sig sällsamt otidsenliga i betraktande av socialdemokratins numera starkt
försvagade position.
Det första gäller en kontroll över industrins utlandsinvesteringar. Enligt ett av
elen flyhänte hr Lidbom hastigt tillverkat
lagförslag skall valutamyndigheten förstärkas med representanter för det allmänna genom företrädare för bl a arbetsmarknaden. De skall pröva investeringens betydelse för vår sysselsättningssituation.
Meningen är att de skall kunna säga nej
till valutatilldelning om investeringen kan
beräknas påverka utvecklingen av sysselsättningen här hemma negativt.
Förslaget har framställts som helt oskyldigt. Vi kan i längden inte leva på att exportera arbetsplatser, brukar det sägas,
när utlandsinvesteringarna kritiseras. Tänk
så många svenska arbetare och tjänstemän,
som kunde få jobb, om investeringarna
gjordes här hemma i stället.
Tyvärr kan det befaras att sådana förenklingar – på gränsen till verklighetsförfalskningar- biir trodda, om inte fakta i den komplicerade frågan presenteras
tillräckligt kraftfullt och klargörande.
Här är det inte möjligt att säga mera
än att hr Lidboms förslag går stick i stäv
med de bekännelser ti1l en internationeD
marknadshushåHning, som Sverige under·
tecknat i OECD-stadgan och annorstädes.
För vårt land har den internationella
marknaden varit helt avgörande för väJ.
ståndsutvecklingen, och den kommer att si
förbli. Den export, som direkt eller indirekt genereras av 12-15 svenska multinationeLla företag, bestämmer den svenska
ekonomin och sysselsättningen.
Det är många faror förbundna med
byråkratisk och intressepolitisk regle ·
av denna industris rörelsefrihet på mar
naden. I debatten kring förslaget har
bl a pekat på risken för inkompetent
trögt förmyndarskap över områden, ·
insiktsfulla ooh snabba beslut är nödv”
diga. En på längre sikt ännu allvarli
fara är att vi steg för steg avskärmar
från det internationella varuutbytet.
kanismen är enkel. Antag att den nya
lutastyrelsen vägrar en begärd investe ·
utomlands och att myndigheterna hän ·
företaget att investera i Sverige i ställ
därför att detta snabbare skulle ge fl
arbete här hemma. Antag att företaget
anser sig tvunget att begära skydd
importkonkurrens genom tuHar, impo
förbud, kvotedng eHer annat under å
ropande av löne-, avgifts- och skatte!”
i Sverige. Antag, slutligen, att sysselsä
ningsnivån är så otillfredsställande, a
företaget får som det vill. Denna b
och lockande väg att skapa konstlade ·
leder utför- mot isolering och ekono ·
stagnation. Att öppna porten för en d
utveckling är livsfarligt för en liten exportnation, som så till den grad är beroende
av sin konkurrenskraft på exportmarknaden. Vad som hänt och händer i ett starkt
industriland som England borde vara varning nog.
Ett annat lagförslag, det om arbetstagarkonsUilter, utgör en närmast obegriplig
attack mot integriteten i företagens inre
arbete. Företagsnämndernas representanter för de anstäLlda skuHe få tillsätta ett
slags extra maJktfuHkomliga revisorer, med
rätt att granska alla papper och aUt inre
arbete över huvud taget inom företagen.
Lagförslaget har tiH på köpet skrivits så
att det riktas en direkt udd mot de strä-
vanden till samförstånd ooh samve11kan
mellan företagsledning ooh anställda, som
kommit till uttryck i o1ika företagsdemokratiska institutioner. De anställdas krav
på ökad insyn kan visserligen ofta ha fog
för sig. Men inte sällan beror det på att
deras representanter ännu ej lärt sig att
tolka ekonomiskt material. Säkerligen är
det möjligt att finna former för förbättrad
information och större möjlighet att rätt
uppfatta den, former, som förstärker det
gryende samförståndet inom företagen i
stället för att bryta denna glädjande utveckling genom en institution, inriktad på
att driva fram misstro och konflikter.
Det mest uppseendeväckande av lagförslagen är kanske ändå vad som i politiska
kretsar kallas ”Ahman II”, d v s fortsättningen på den trygghetslagstiftning för anställda, som emanerat från den Ahmanska
kommitten. Redan”Ahman I” var diskuta- 111
bel på flera punkter. Dessvärre har denna
redan genomförda del avvägts så klumpigt,
att både atllmänna och enskilda arbetsgivare fått en stark press på sig til:l restriktivitet vid nyanställning. De kommer att
noga akta sig för tillfä!llig anställning av
extra arbetskraft. Inte minst de högskoleutbildade kommer snart att få uppleva
konsekvenserna härav.
I ”Ahman II” har LO tagit till storsläggan för att konsolidera sin fackliga
maktstäillning. Bland nyheterna märks så-
lunda regler, som gör faokföreningsombuden ute i företagen till ett nytt slag av
frälse. De skall nämligen ha rätt att efter
eget bedömande ooh utan kontroll få använda a;ll den al’betstid de finner behövlig
för sin fackliga ve11ksamhet på arbetsplatsen. Arbetsgivaren betalar ändå full lön.
Bakgrunden torde vara att LO-kontakten
med verkstadsgolvet blivit alltför bristfällig sedan storavdelningarna infördes.
Att sådana fackliga privilegier skulle bli
en yttecligare svår belastning för de mindre företJagen liksom att principen, om den
genomfördes också inom det aJllmännas
organ får- milt talat- egenartade konsekvenser, är självklart. Men det torde inte
bekymra LO stort. Däremot kan det härrda att en eller annan framsynt fackföreningsman bleknar vid tanken på hur Vpk
och KFML(r) kan komma att utnyttja
dylika privilegier i de fack och företag, där
deras målmedvetna infiltration har fra;mgång. Där blir det i vart fall icke fråga om
loja:litet vare sig mot facket eller företaget.
Efter 1968 års segerval för socialdemokraterna inträdde de i vad eftervärlden må-
hända kommer att kalla den 1iUa skördetiden. Konfrontationspolitiken, som inleddes i det begynnande 1960-ta,let, hade givit utdelning i stärkt politisk maktställning. Från åren närmast efter 1968 härstammar också ett antal socialistiska initiativ, som så småningom växt upp till politiska förslag. Just nu föreligger tre sådana
i form av lagförslag på remiss – förslag,
som ter sig sällsamt otidsenliga i betraktande av socialdemokratins numera starkt
försvagade position.
Det första gäller en kontroll över industrins utlandsinvesteringar. Enligt ett av
elen flyhänte hr Lidbom hastigt tillverkat
lagförslag skall valutamyndigheten förstärkas med representanter för det allmänna genom företrädare för bl a arbetsmarknaden. De skall pröva investeringens betydelse för vår sysselsättningssituation.
Meningen är att de skall kunna säga nej
till valutatilldelning om investeringen kan
beräknas påverka utvecklingen av sysselsättningen här hemma negativt.
Förslaget har framställts som helt oskyldigt. Vi kan i längden inte leva på att exportera arbetsplatser, brukar det sägas,
när utlandsinvesteringarna kritiseras. Tänk
så många svenska arbetare och tjänstemän,
som kunde få jobb, om investeringarna
gjordes här hemma i stället.
Tyvärr kan det befaras att sådana förenklingar – på gränsen till verklighetsförfalskningar- biir trodda, om inte fakta i den komplicerade frågan presenteras
tillräckligt kraftfullt och klargörande.
Här är det inte möjligt att säga mera
än att hr Lidboms förslag går stick i stäv
med de bekännelser ti1l en internationeD
marknadshushåHning, som Sverige under·
tecknat i OECD-stadgan och annorstädes.
För vårt land har den internationella
marknaden varit helt avgörande för väJ.
ståndsutvecklingen, och den kommer att si
förbli. Den export, som direkt eller indirekt genereras av 12-15 svenska multinationeLla företag, bestämmer den svenska
ekonomin och sysselsättningen.
Det är många faror förbundna med
byråkratisk och intressepolitisk regle ·
av denna industris rörelsefrihet på mar
naden. I debatten kring förslaget har
bl a pekat på risken för inkompetent
trögt förmyndarskap över områden, ·
insiktsfulla ooh snabba beslut är nödv”
diga. En på längre sikt ännu allvarli
fara är att vi steg för steg avskärmar
från det internationella varuutbytet.
kanismen är enkel. Antag att den nya
lutastyrelsen vägrar en begärd investe ·
utomlands och att myndigheterna hän ·
företaget att investera i Sverige i ställ
därför att detta snabbare skulle ge fl
arbete här hemma. Antag att företaget
anser sig tvunget att begära skydd
importkonkurrens genom tuHar, impo
förbud, kvotedng eHer annat under å
ropande av löne-, avgifts- och skatte!”
i Sverige. Antag, slutligen, att sysselsä
ningsnivån är så otillfredsställande, a
företaget får som det vill. Denna b
och lockande väg att skapa konstlade ·
leder utför- mot isolering och ekono ·
stagnation. Att öppna porten för en d
utveckling är livsfarligt för en liten exportnation, som så till den grad är beroende
av sin konkurrenskraft på exportmarknaden. Vad som hänt och händer i ett starkt
industriland som England borde vara varning nog.
Ett annat lagförslag, det om arbetstagarkonsUilter, utgör en närmast obegriplig
attack mot integriteten i företagens inre
arbete. Företagsnämndernas representanter för de anstäLlda skuHe få tillsätta ett
slags extra maJktfuHkomliga revisorer, med
rätt att granska alla papper och aUt inre
arbete över huvud taget inom företagen.
Lagförslaget har tiH på köpet skrivits så
att det riktas en direkt udd mot de strä-
vanden till samförstånd ooh samve11kan
mellan företagsledning ooh anställda, som
kommit till uttryck i o1ika företagsdemokratiska institutioner. De anställdas krav
på ökad insyn kan visserligen ofta ha fog
för sig. Men inte sällan beror det på att
deras representanter ännu ej lärt sig att
tolka ekonomiskt material. Säkerligen är
det möjligt att finna former för förbättrad
information och större möjlighet att rätt
uppfatta den, former, som förstärker det
gryende samförståndet inom företagen i
stället för att bryta denna glädjande utveckling genom en institution, inriktad på
att driva fram misstro och konflikter.
Det mest uppseendeväckande av lagförslagen är kanske ändå vad som i politiska
kretsar kallas ”Ahman II”, d v s fortsättningen på den trygghetslagstiftning för anställda, som emanerat från den Ahmanska
kommitten. Redan”Ahman I” var diskuta- 111
bel på flera punkter. Dessvärre har denna
redan genomförda del avvägts så klumpigt,
att både atllmänna och enskilda arbetsgivare fått en stark press på sig til:l restriktivitet vid nyanställning. De kommer att
noga akta sig för tillfä!llig anställning av
extra arbetskraft. Inte minst de högskoleutbildade kommer snart att få uppleva
konsekvenserna härav.
I ”Ahman II” har LO tagit till storsläggan för att konsolidera sin fackliga
maktstäillning. Bland nyheterna märks så-
lunda regler, som gör faokföreningsombuden ute i företagen till ett nytt slag av
frälse. De skall nämligen ha rätt att efter
eget bedömande ooh utan kontroll få använda a;ll den al’betstid de finner behövlig
för sin fackliga ve11ksamhet på arbetsplatsen. Arbetsgivaren betalar ändå full lön.
Bakgrunden torde vara att LO-kontakten
med verkstadsgolvet blivit alltför bristfällig sedan storavdelningarna infördes.
Att sådana fackliga privilegier skulle bli
en yttecligare svår belastning för de mindre företJagen liksom att principen, om den
genomfördes också inom det aJllmännas
organ får- milt talat- egenartade konsekvenser, är självklart. Men det torde inte
bekymra LO stort. Däremot kan det härrda att en eller annan framsynt fackföreningsman bleknar vid tanken på hur Vpk
och KFML(r) kan komma att utnyttja
dylika privilegier i de fack och företag, där
deras målmedvetna infiltration har fra;mgång. Där blir det i vart fall icke fråga om
loja:litet vare sig mot facket eller företaget.