Erik Anners; Kommentar till en artikelserie
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK ANNERS:
Kommentar till en artikelserie
Svensk Tidskrifts serie om kriminalvården är
nu avslutad, och professor Erik Annersförklarar i denna artikel varför bara kritiker av
det nuvarande systemetfått komma till tals.
Svaret är att kritiken kommitfrån seriösa
kännare och intefrån professionella tyckare.
Den måste tagas på allvar. H an sammanfattarfrågan så, att utvecklingen går mot en
kriminalvård ifrihet. M en denna förutsätter
attfängelserfinns kvarför sådana mot vilka
samhället bestämt måste skydda sig, och det
blir då hårdarefängelser än de nuvarande.
Denförutsätter också ett verkligt omhändertagande ifrihet och mycken hjälp. Därmed
Jordras helt andra resurser än vad som nu
avsätts, fler anställda och mycketfrivilligt
arbete. Men har vi råd att till stora kostnader
hålla ett system, som bevisligen misslyckas, är
det klokare att satsa på ett annat, som har
förutsättning att vara bättre.
De som tagit del av Svensk Tidskrifts artikelserie om kriminalvårdens aktuella problem
kan måhända tycka att den ger en alltför ensidig bild av tillståndet inom kriminalvården. Det är kritikerna som kommit till tals.
Borde det inte varit möjligt att finna personer, förtrogna med kriminalvårdens förhållanden, som velat träda upp till den nuvarande ordningens försvar?
Säkerligen, men det har inte varit avsikten
med serien. Tanken har varit att på någorlunda bred front presentera den kritik, som
riktas mot kriminalvården från personer
som med egna ögon sett verkligheten. Det
har nämligen i kriminalvårdsdebatten utbrett sig en typ av kritik från s k professionella tyckare – en kritik, som fått betydande
gehör trots att den ofta varit så överdriven
att den inte kunnat tagas på allvar.
Men när nu, vilket serien visar, människor
som i sitt yrke eller genom seriöst och djupt
personligt engagemang kommit att omfatta
en starkt kritisk inställning till väsentliga delar av vårt nuvarande system för kriminalvård, finns det anledning till oro. Den oron
måste gälla både bristfälligheterna i den nuvarande vården och den stora risken för att
välmenta men alltför snabbt genomdrivna
reformer får en annan eller rentav motsatt
effekt än den man tänkt sig.
Ty detta är faran i varje reformpolitik. Att
reformera i meningen förbättra är inte så
enkelt som den radikale samhällsförbättraren brukar föreställa sig vid sitt skrivbord.
Historien företer en mångfald exempel på
misslyckade reformer; misslyckandet har ofta berott på bristande vilja eller förmåga att
se svårigheterna i ögonen och att rätt bedö-
a sådant som resursbehov och tröghetsfeomen i samhällets anpassning till reformera. Om en reformpolitik strider mot männikornas natur och miljögivna sätt att reagera
år den i baklås. Förhållandet har uttryckts i
et gamla talesättet, att om man jagar ut nauren genom dörren kryper den tillbaka geom skorstenen.
För att få ett grepp på reformfrågan måste man börja med att se kriminalvården i
ess sammanhang med det överordnade
problemet om kriminalpolitikens principiella huvudinriktning. Har vi, bör man först
fråga, en konsekvent genomtänkt helhetssyn
på kriminalpolitikens syfte, som är allmänt
accepterad som rättesnöre för handlingspolitiken på detta område.
Svaret är i princip enkelt och borde stå
över all diskussion. Kriminalpolitikens syfte
är att reducera brottsligheten så långt det är
möjligt med så humana metoder som möjligt.
Ett klart fastställt principunderlag är inte
detsamma som möjligheten att omedelbart
föra ut det i kriminalpolitiken. Varken samhällsinstitutioner eller människor ändrar
funktion respektive beteende annat än steg
för steg, därför att principer för en reformpolitik i en viss riktning accepteras. De står
länge där de står, formade av en historisk
process och den egna tidens samhällsmiljö.
Anspråksfulla målsättningar leder lätt till
svikna förhoppningar.
Det nuvarande systemet
Därmed är vi framme vid kritiken i artikelserien mot det nuvarande fängelsesystemet,
vilket fortfarande står i centrum för krimi- 447
nalvården.
Hur mycket i denna kritik som än må vara
befogad – och sakkunskapen hos de författare som medverkat i den här kommenterade artikelserien borgar för att kritiken är seriös – är det en slutsats man inte får draga
utan att alldeles tappa sinnet för proportioner. Röster höjs nämligen ganska ofta i den
kriminalpolitiska debatten som säger, att
den ökande brottsligheten och den ineffektiva kriminalvården egentligen ”är samhällets
fel”. Hela samhällets struktur måste göras
om, heter det i bland, utan att reformkrävaren närmare talar om hur det nya samhällets
struktur skall te sig. Joachim Volckert har i
sin artikel givit uttryck för tankar i den riktningen. Om detta är endast att säga att
brottsligheten visserligen är ett stort och
framförallt ur humanitär synpunkt svårt
samhällsproblem. Men så stort och så svårt
är det inte att samhällsstrukturen för dess
skull måste genomgå revolutionerade förändringar. Vår tids teknologiska civilisation
med dess snabba utvecklingstakt ställer människorna inför problem av långt vidare och
mera ödesdiger omfattning – miljöpolitiken
och befolkningstillväxten i världen är områ-
den som ger syn för sägen.
Hur vi skall lösa energi- och livsmedelsproblemen utan att föröda den ekologiska
balansen är emellertid frågor av annan dignitet än hur vi skall balansera samhällsskydd
och humanitet vid behandlingen av en dessbättre ringa minoritet svåranpassbara. Ty
hur många rör det sig om? Antalet intagna i
kriminalvårdens anstalter är f n ca 3 500.
Medelbeläggningen har gått ner från ca
4 700 år 1969 till ca 3 600 år 1974. Nedgång- 448
en fortsätter. Justitieministern har uttalat
att orsakerna till denna nedgång är att man
vidgat rätten till avräkning av häktningstid
och att domstolarna tycks döma till kortare
frihetsstraff än tidigare. Han trodde också
att den viktigaste faktorn är att domstolarna
kommit till insikt om de negativa effekterna
av frihetsberövanden och, när det är möjligt,
väljer annan form av påföljd. Förmodligen
har han rätt – han bör veta vad han talar
om.
Men även om man genom liknande reformer och genom ett eliminerande av frihetsstraffen vid skatte- och trafikbrott liksom vid
brott mot floran av regeringslagstiftningar
– nämligen genom övergång till ekonomiska sanktioner – kan minska antalet intagna,
kommer fängelserna för oöverskådlig framtid att finnas kvar. De är nödvändiga som
skydd mot grova våldsbrottslingar liksom
mot yrkesmässig brottslighet överhuvudtaget, t ex yrkestjuvar och narkotikalangare,
för att inte tala om terrorister. Mot dessa kategorier måste samhället föra ett socialt försvarskrig – och utrymmet för humanitära
hänsyn måste därför bli mycket begränsat.
Att gentemot så samhällsfarliga brottslingar
tillämpa nuvarande generösa regler, t ex beträffande permission, besök, okontrollerad
kontakt med yttervärlden etc är knappast
möjligt annat än i undantagsfall. Detta betyder alltså att en begränsad användning av
frihetsstraffen för med sig att de som finns
kvar kommer att bli hårdare tillämpade. Å
andra sidan måste vi anstränga oss för att
finna metoder att behandla även dessa svåra
fall under fängelsetiden, så att hopp om resocialisering finns även för dem. Eljest innebär fängelsestraffet endast att vi skyddar
samhället från dem under viss tid i medve·
tande om att de blir desto farligare när de
kommer ut.
Vad skall vi göra med de andra, de som in·
te är lika farliga – fast besvärande nog –
och närmast tillhör kategorin ”socialt utslagna”. Vad vi än gör med dem på anstalterna
blir de inte resocialiserade; erfarenheten visar att det blygsamma mått av social anpa
ning som är möjligt i deras fall icke kan upJI’
nås genom vård under frihetsberövande
Det är heller inte svårt att förstå varför den
vackra tanken om resocialisering genom
vård i anstalt så grundligt misslyckats. Denna vård gäller människor, som ofta har grr
va fysiska och psykiska defekter – inte mirut
genom alkohol- eller narkotikamissbruk. Dc
saknar självkänsla och självförtroende. Deras toleranströskel inför påfrestningar är si
låg att en motgång, som normalt anpassade
människor skulle uppfatta som en påfre!l·
ning eller i vart fall något som måste bäras
och övervinnas, i deras fall utlöser katastrof.
handlingar i form av panik, flykt eller br011.
Till dessa i bur satta olycksbarn kommer
samhället i form av vitrockade övermänniskor och säger: ”Nu, du stackars misslyckade
varelse, skall vi taga hand om dig och för·
bättra dig, så att du blir som vi andra. MenY!
måste hålla dig inlåst medan vi hjälper dig
Ty så upplever den vårdade situationen,
hur nu än budskapet till honom formulera
Är det förunderligt att den intagne med sin
knäckta självförtroende i bästa fall reageramed passivitet och i värsta fall med hatkänllor mot samhället och söker den tröst och gemenskap han kan få i en mot samhället odl
449
less representanter riktad gruppsolidaritet. brottsligheten. Den trygge och laglydige
Anpassningen” i fängelset blir en anpass- medborgaren kan ju försöka föreställa sig
1ing från samhället och till anti-sociala grup- hur det känns (och låter) att tänka (eller sä-
>er. ga) ”jag skall träffa min övervakare”. Man
<rivården
Vlan har nu allmänt kommit till insikt om att
:nda sättet att bryta sig ut ur den individutipreventiva anstaltsvårdens dilemma – vårlen förutsätter tvång, men tvånget förstör
’ården – är att i större skala övergå till krininalvård i frihet. Det betyder visserligen
nte att problemet om den vårdades reaktion
not samhället försvinner. Men det finns
wpp om att det blir hanterbart.
I princip innebär denna politik att vi över- ~år från fängelsemuren till psykologisk på-
rerkan som spärr mot brottslighet. Just här
ir det viktigt att vi gör klart för oss att vi aldrig haft en verklig vård i frihet. Redan termirlOlogin ”skyddstilLsyn” och ”övervakare” sä-
ger vad det är fråga om liksom siffran på frivilliga övervakare, nämligen ca 10 000. Siffran bör ställas mot det faktum att varje år
döms omkring 8 000 till skyddstillsyn. F n
har vi ca 25 000 personer under vård i frihet. Dessa skall alltså omhändertas av en
kvantitativt svag organisation av ”skyddskonsulenter” och ”skyddsassistenter” (ca
600) jämte de frivilliga krafterna. Termen
”övervakare” är också på ett annat sätt signifikativ – trots många behjärtade insatser av
den fast anställda kadern och de frivilliga
krafterna blir det alltför ofta inte mycket
mer än en övervakande fjärrkontroll.
Redan termerna skyddstillsyn och övervakare är kvarlevor från en gången tids syn på
kan lämpligen börja en djupgående reform
av kriminalvårdens huvudinriktning med att
proklamera en annan syn på kriminalvården
i frihet, nämligen genom att döpa om
skyddskonsulenter etc till ”vårdkonsulenter”
och övervakarna till (förslagsvis) vårdkontakter, kontaktman eller något liknande.
Vad förutsättningarna för en sådan djupgående reform beträffar får man först och
främst hoppas att det finns politiska möjligheter att genomföra den. Här finns nämligen hinder att övervinna. Det gäller att klargöra för allmänheten, som på goda grunder
är skeptis~ mot den nuvarande kriminalpolitiken, att avsikten inte är att släppa samhällets behov av skydd mot brott för att göra livet lättare för folk som skadar sina medmänniskor. Avsikten är att finna former för kriminalvården som är effektivare både ur
skyddssynpqnkt och ur humanitär synpunkt. Och till de humanitära synpunkterna
skall då – vilket radikala reformatorer ofta
glömmer – även räknas hänsynen till den
enskilde laglydige medborgarens rättmätiga
krav på skydd till liv, lem och egendom.
Men hur kan det vara möjligt, när det
ovan sagts att skyddsbehov och humanitära
krav måste balanseras mot varandra. Hur
kan två motsatta hänsyn tillgodoses samtidigt.
Medgivas måste att detta inte alltid är möjligt. Men inom kriminalpolitiken förhåller
det sig dessbättre så att effektiv resocialisering samtidigt är högsta humanitet. Kan
.·’
450
man göra kriminalvården i frihet effektiv utsträckning, torde envar inse att denna or·
har man samtidigt uppnått avgörande hu- ganisation är alldeles för svag och helt otillmanitära landvinningar, gällande både den räcklig som underlag för en brett lagd utför brott hotade allmänheten och dem som , vidgning av kriminalvården i frihet.
brutit mot lagen. Detta var på sin tidjust mo- En sådan utvidgning behöver emellertid
tiveringen för en individualpreventiv resocialisering inom anstalternas ram.
Kostnadsfrågan
Den stora risken med en övergång, så långt
den är möjlig ur skyddssynpunkt, till kriminalvård i frihet är att man underskattar svå-
righeterna och de mot dessa svarande resursbehoven. Gör man det, kommer reformen att misslyckas. Både allmänheten och
lagbrytarna skulle uppleva detta som ett bedrägeri från samhällets sida och reagera på
motsvarande sätt. De som man ville resocialisera skulle blåsa under en reaktion mot kriminalvården i frihet helt enkelt genom att
återfalla i brottslighet. Allmänheten, som
skulle få bära följderna av detta, kan i ett så-
dant läge förutses kräva en återgång till förment säkrare metoder, dvs en återgång till
fängelsestraffen.
Frågorna blir då, vilka resurser för en kriminalvård i frihet vi nu har och vilka skulle
behövas för ett brett lagt reformprogram?
Anslagen till denna samhälleliga insats har i
själva verket länge varit häpnadsväckande
små och är fortfarande långt ifrån vad som
behövs. Budgetåret 1965/66 uppgick de till
14 milj kr och var för budgetåret 1974/75 64
milj kr. Inom frivården har antalet anställda
under samma period ökat från 175 till 600.
Även om socialvården och arbetsmarknadsverket hjälper till på denna front i icke ringa
på sikt inte bli så förfärande kostsam, som
man ibland föreställer sig. Totalkostnaderna
för ett begränsat skyddssystem i form av
fängelse och andra anstalter plus en kraftigt
utvecklad frivård blir förmodligen mindrt
än för nuvarande dyrbara anstaltssystem
jämte en svag frivård. Kriminalvården kostar i dag sammanlagt ca 500 milj kr, varav
frivården ca 60 milj kr. Resultatet av denna
investering är dåligt. Ungefär hälften återfaller, både av fängelseklientelet och i frivår·
den. Om nuvarande svaga frivårdsinsats ändå inte ger sämre resultat än den ytterligt
dyrbara anstaltsapparaten, har man då inte
anledning tro att ett överförande av resurser
till en ordentligt utbyggd frivård skulle ge
bättre samlat resultat?
Anställda och frivilliga
Det gäller alltså att först och främst noga ut·
reda hur stora personella och materiella resurser, som frivårdens fasta organisation
måste få för att bli effektiv. Olyckligast at
allt skulle vara att pressa på en otillräcklig
organisation starkt ökande skaror av människor, som skall förhjälpas till att återanpassa
sig till ett normalt liv i samhället. Frivårdeli
effektiva samarbete med socialvård, mental.
vård, alkoholistvård och arbetsmarknadlmyndigheter måste också säkerställas bättrt
än nu. Framförallt gäller det emellertid an
få fram mera folk i fältarbetet. Vi är inte~
tjänta av en frivårdsbyråkrati, där tjänstemännen sysslar med att skicka papper till
varandra och att gå på konferenser. Frivård
innebär personlig hjälp genom nära och alltid tillgänglig mänsklig kontakt. Detta krä-
ver riklig tillgång både på fast anställd personal och deltidsarbetande frivilliga. Personalen skall arbeta 40 timmar i veckan –
snart kanske bara 6 timmar om dagen – och
skall ha 5-6 veckors semester. Men klientelet behöver ständig hjälp – bokstavligen talat 24 timmar om dygnet under 365 dagar av
året. Finns inte den hjälpberedskapen spricker insatsen. Och hjälpen får inte bara gälla
verbalt begåvade eller eljest särskilt ”sympatiska” klienter; även och än mer den utslagne och kontaktlöse måste få hjälp och stöd.
Just därför är det anledning undersöka
om man inte i långt större utsträckning än
vad som nu sker kunde mobilisera kvalificerade frivilliga krafter till en engagerad personlig insats. Det är tyvärr sant att medmänsklig solidaritet och barmbärighet har
blivit institutionaliserade i det moderna samhället. Alla larmar vi mer eller mindre högt
451
om humanitet, men alltför få är villiga att taga på sig ett direkt och personligt ansvar för
en olycklig medmänniska. Det finns dock –
inte minst bland religiöst eller socialradikalt
inspirerade kretsar – många som i tysthet
utför ett beundransvärt arbete, beundransvärt inte minst därför att det kräver ständig
beredskap till kontakt och handling samt
osvikligt tålamod.
I dessa tider talas det så mycket om ”folkrörelserna” och deras kommande stora betydelse även på områden, där hittills offentliga
myndigheter i huvudsak haft ansvaret. Låt
oss hoppas att det ligger tillräckligt starkt
engagerad humanitet bakom dessa rörelsers
strävanden för att göra det möjligt för dem
att tillsammans – lämpligen under ledning
av en helt neutral organisation – göra den
stora insats som behövs för att få fram och
utbilda alla de frivilliga krafter som behövs.
Behovet är nämligen inte att räkna i
l 000-tal utan i l O000-tal – och utan sådana
krafter blir förmodligen aldrig så välmenande lagreformer intet annat än en pappersreform.
Kommentar till en artikelserie
Svensk Tidskrifts serie om kriminalvården är
nu avslutad, och professor Erik Annersförklarar i denna artikel varför bara kritiker av
det nuvarande systemetfått komma till tals.
Svaret är att kritiken kommitfrån seriösa
kännare och intefrån professionella tyckare.
Den måste tagas på allvar. H an sammanfattarfrågan så, att utvecklingen går mot en
kriminalvård ifrihet. M en denna förutsätter
attfängelserfinns kvarför sådana mot vilka
samhället bestämt måste skydda sig, och det
blir då hårdarefängelser än de nuvarande.
Denförutsätter också ett verkligt omhändertagande ifrihet och mycken hjälp. Därmed
Jordras helt andra resurser än vad som nu
avsätts, fler anställda och mycketfrivilligt
arbete. Men har vi råd att till stora kostnader
hålla ett system, som bevisligen misslyckas, är
det klokare att satsa på ett annat, som har
förutsättning att vara bättre.
De som tagit del av Svensk Tidskrifts artikelserie om kriminalvårdens aktuella problem
kan måhända tycka att den ger en alltför ensidig bild av tillståndet inom kriminalvården. Det är kritikerna som kommit till tals.
Borde det inte varit möjligt att finna personer, förtrogna med kriminalvårdens förhållanden, som velat träda upp till den nuvarande ordningens försvar?
Säkerligen, men det har inte varit avsikten
med serien. Tanken har varit att på någorlunda bred front presentera den kritik, som
riktas mot kriminalvården från personer
som med egna ögon sett verkligheten. Det
har nämligen i kriminalvårdsdebatten utbrett sig en typ av kritik från s k professionella tyckare – en kritik, som fått betydande
gehör trots att den ofta varit så överdriven
att den inte kunnat tagas på allvar.
Men när nu, vilket serien visar, människor
som i sitt yrke eller genom seriöst och djupt
personligt engagemang kommit att omfatta
en starkt kritisk inställning till väsentliga delar av vårt nuvarande system för kriminalvård, finns det anledning till oro. Den oron
måste gälla både bristfälligheterna i den nuvarande vården och den stora risken för att
välmenta men alltför snabbt genomdrivna
reformer får en annan eller rentav motsatt
effekt än den man tänkt sig.
Ty detta är faran i varje reformpolitik. Att
reformera i meningen förbättra är inte så
enkelt som den radikale samhällsförbättraren brukar föreställa sig vid sitt skrivbord.
Historien företer en mångfald exempel på
misslyckade reformer; misslyckandet har ofta berott på bristande vilja eller förmåga att
se svårigheterna i ögonen och att rätt bedö-
a sådant som resursbehov och tröghetsfeomen i samhällets anpassning till reformera. Om en reformpolitik strider mot männikornas natur och miljögivna sätt att reagera
år den i baklås. Förhållandet har uttryckts i
et gamla talesättet, att om man jagar ut nauren genom dörren kryper den tillbaka geom skorstenen.
För att få ett grepp på reformfrågan måste man börja med att se kriminalvården i
ess sammanhang med det överordnade
problemet om kriminalpolitikens principiella huvudinriktning. Har vi, bör man först
fråga, en konsekvent genomtänkt helhetssyn
på kriminalpolitikens syfte, som är allmänt
accepterad som rättesnöre för handlingspolitiken på detta område.
Svaret är i princip enkelt och borde stå
över all diskussion. Kriminalpolitikens syfte
är att reducera brottsligheten så långt det är
möjligt med så humana metoder som möjligt.
Ett klart fastställt principunderlag är inte
detsamma som möjligheten att omedelbart
föra ut det i kriminalpolitiken. Varken samhällsinstitutioner eller människor ändrar
funktion respektive beteende annat än steg
för steg, därför att principer för en reformpolitik i en viss riktning accepteras. De står
länge där de står, formade av en historisk
process och den egna tidens samhällsmiljö.
Anspråksfulla målsättningar leder lätt till
svikna förhoppningar.
Det nuvarande systemet
Därmed är vi framme vid kritiken i artikelserien mot det nuvarande fängelsesystemet,
vilket fortfarande står i centrum för krimi- 447
nalvården.
Hur mycket i denna kritik som än må vara
befogad – och sakkunskapen hos de författare som medverkat i den här kommenterade artikelserien borgar för att kritiken är seriös – är det en slutsats man inte får draga
utan att alldeles tappa sinnet för proportioner. Röster höjs nämligen ganska ofta i den
kriminalpolitiska debatten som säger, att
den ökande brottsligheten och den ineffektiva kriminalvården egentligen ”är samhällets
fel”. Hela samhällets struktur måste göras
om, heter det i bland, utan att reformkrävaren närmare talar om hur det nya samhällets
struktur skall te sig. Joachim Volckert har i
sin artikel givit uttryck för tankar i den riktningen. Om detta är endast att säga att
brottsligheten visserligen är ett stort och
framförallt ur humanitär synpunkt svårt
samhällsproblem. Men så stort och så svårt
är det inte att samhällsstrukturen för dess
skull måste genomgå revolutionerade förändringar. Vår tids teknologiska civilisation
med dess snabba utvecklingstakt ställer människorna inför problem av långt vidare och
mera ödesdiger omfattning – miljöpolitiken
och befolkningstillväxten i världen är områ-
den som ger syn för sägen.
Hur vi skall lösa energi- och livsmedelsproblemen utan att föröda den ekologiska
balansen är emellertid frågor av annan dignitet än hur vi skall balansera samhällsskydd
och humanitet vid behandlingen av en dessbättre ringa minoritet svåranpassbara. Ty
hur många rör det sig om? Antalet intagna i
kriminalvårdens anstalter är f n ca 3 500.
Medelbeläggningen har gått ner från ca
4 700 år 1969 till ca 3 600 år 1974. Nedgång- 448
en fortsätter. Justitieministern har uttalat
att orsakerna till denna nedgång är att man
vidgat rätten till avräkning av häktningstid
och att domstolarna tycks döma till kortare
frihetsstraff än tidigare. Han trodde också
att den viktigaste faktorn är att domstolarna
kommit till insikt om de negativa effekterna
av frihetsberövanden och, när det är möjligt,
väljer annan form av påföljd. Förmodligen
har han rätt – han bör veta vad han talar
om.
Men även om man genom liknande reformer och genom ett eliminerande av frihetsstraffen vid skatte- och trafikbrott liksom vid
brott mot floran av regeringslagstiftningar
– nämligen genom övergång till ekonomiska sanktioner – kan minska antalet intagna,
kommer fängelserna för oöverskådlig framtid att finnas kvar. De är nödvändiga som
skydd mot grova våldsbrottslingar liksom
mot yrkesmässig brottslighet överhuvudtaget, t ex yrkestjuvar och narkotikalangare,
för att inte tala om terrorister. Mot dessa kategorier måste samhället föra ett socialt försvarskrig – och utrymmet för humanitära
hänsyn måste därför bli mycket begränsat.
Att gentemot så samhällsfarliga brottslingar
tillämpa nuvarande generösa regler, t ex beträffande permission, besök, okontrollerad
kontakt med yttervärlden etc är knappast
möjligt annat än i undantagsfall. Detta betyder alltså att en begränsad användning av
frihetsstraffen för med sig att de som finns
kvar kommer att bli hårdare tillämpade. Å
andra sidan måste vi anstränga oss för att
finna metoder att behandla även dessa svåra
fall under fängelsetiden, så att hopp om resocialisering finns även för dem. Eljest innebär fängelsestraffet endast att vi skyddar
samhället från dem under viss tid i medve·
tande om att de blir desto farligare när de
kommer ut.
Vad skall vi göra med de andra, de som in·
te är lika farliga – fast besvärande nog –
och närmast tillhör kategorin ”socialt utslagna”. Vad vi än gör med dem på anstalterna
blir de inte resocialiserade; erfarenheten visar att det blygsamma mått av social anpa
ning som är möjligt i deras fall icke kan upJI’
nås genom vård under frihetsberövande
Det är heller inte svårt att förstå varför den
vackra tanken om resocialisering genom
vård i anstalt så grundligt misslyckats. Denna vård gäller människor, som ofta har grr
va fysiska och psykiska defekter – inte mirut
genom alkohol- eller narkotikamissbruk. Dc
saknar självkänsla och självförtroende. Deras toleranströskel inför påfrestningar är si
låg att en motgång, som normalt anpassade
människor skulle uppfatta som en påfre!l·
ning eller i vart fall något som måste bäras
och övervinnas, i deras fall utlöser katastrof.
handlingar i form av panik, flykt eller br011.
Till dessa i bur satta olycksbarn kommer
samhället i form av vitrockade övermänniskor och säger: ”Nu, du stackars misslyckade
varelse, skall vi taga hand om dig och för·
bättra dig, så att du blir som vi andra. MenY!
måste hålla dig inlåst medan vi hjälper dig
Ty så upplever den vårdade situationen,
hur nu än budskapet till honom formulera
Är det förunderligt att den intagne med sin
knäckta självförtroende i bästa fall reageramed passivitet och i värsta fall med hatkänllor mot samhället och söker den tröst och gemenskap han kan få i en mot samhället odl
449
less representanter riktad gruppsolidaritet. brottsligheten. Den trygge och laglydige
Anpassningen” i fängelset blir en anpass- medborgaren kan ju försöka föreställa sig
1ing från samhället och till anti-sociala grup- hur det känns (och låter) att tänka (eller sä-
>er. ga) ”jag skall träffa min övervakare”. Man
<rivården
Vlan har nu allmänt kommit till insikt om att
:nda sättet att bryta sig ut ur den individutipreventiva anstaltsvårdens dilemma – vårlen förutsätter tvång, men tvånget förstör
’ården – är att i större skala övergå till krininalvård i frihet. Det betyder visserligen
nte att problemet om den vårdades reaktion
not samhället försvinner. Men det finns
wpp om att det blir hanterbart.
I princip innebär denna politik att vi över- ~år från fängelsemuren till psykologisk på-
rerkan som spärr mot brottslighet. Just här
ir det viktigt att vi gör klart för oss att vi aldrig haft en verklig vård i frihet. Redan termirlOlogin ”skyddstilLsyn” och ”övervakare” sä-
ger vad det är fråga om liksom siffran på frivilliga övervakare, nämligen ca 10 000. Siffran bör ställas mot det faktum att varje år
döms omkring 8 000 till skyddstillsyn. F n
har vi ca 25 000 personer under vård i frihet. Dessa skall alltså omhändertas av en
kvantitativt svag organisation av ”skyddskonsulenter” och ”skyddsassistenter” (ca
600) jämte de frivilliga krafterna. Termen
”övervakare” är också på ett annat sätt signifikativ – trots många behjärtade insatser av
den fast anställda kadern och de frivilliga
krafterna blir det alltför ofta inte mycket
mer än en övervakande fjärrkontroll.
Redan termerna skyddstillsyn och övervakare är kvarlevor från en gången tids syn på
kan lämpligen börja en djupgående reform
av kriminalvårdens huvudinriktning med att
proklamera en annan syn på kriminalvården
i frihet, nämligen genom att döpa om
skyddskonsulenter etc till ”vårdkonsulenter”
och övervakarna till (förslagsvis) vårdkontakter, kontaktman eller något liknande.
Vad förutsättningarna för en sådan djupgående reform beträffar får man först och
främst hoppas att det finns politiska möjligheter att genomföra den. Här finns nämligen hinder att övervinna. Det gäller att klargöra för allmänheten, som på goda grunder
är skeptis~ mot den nuvarande kriminalpolitiken, att avsikten inte är att släppa samhällets behov av skydd mot brott för att göra livet lättare för folk som skadar sina medmänniskor. Avsikten är att finna former för kriminalvården som är effektivare både ur
skyddssynpqnkt och ur humanitär synpunkt. Och till de humanitära synpunkterna
skall då – vilket radikala reformatorer ofta
glömmer – även räknas hänsynen till den
enskilde laglydige medborgarens rättmätiga
krav på skydd till liv, lem och egendom.
Men hur kan det vara möjligt, när det
ovan sagts att skyddsbehov och humanitära
krav måste balanseras mot varandra. Hur
kan två motsatta hänsyn tillgodoses samtidigt.
Medgivas måste att detta inte alltid är möjligt. Men inom kriminalpolitiken förhåller
det sig dessbättre så att effektiv resocialisering samtidigt är högsta humanitet. Kan
.·’
450
man göra kriminalvården i frihet effektiv utsträckning, torde envar inse att denna or·
har man samtidigt uppnått avgörande hu- ganisation är alldeles för svag och helt otillmanitära landvinningar, gällande både den räcklig som underlag för en brett lagd utför brott hotade allmänheten och dem som , vidgning av kriminalvården i frihet.
brutit mot lagen. Detta var på sin tidjust mo- En sådan utvidgning behöver emellertid
tiveringen för en individualpreventiv resocialisering inom anstalternas ram.
Kostnadsfrågan
Den stora risken med en övergång, så långt
den är möjlig ur skyddssynpunkt, till kriminalvård i frihet är att man underskattar svå-
righeterna och de mot dessa svarande resursbehoven. Gör man det, kommer reformen att misslyckas. Både allmänheten och
lagbrytarna skulle uppleva detta som ett bedrägeri från samhällets sida och reagera på
motsvarande sätt. De som man ville resocialisera skulle blåsa under en reaktion mot kriminalvården i frihet helt enkelt genom att
återfalla i brottslighet. Allmänheten, som
skulle få bära följderna av detta, kan i ett så-
dant läge förutses kräva en återgång till förment säkrare metoder, dvs en återgång till
fängelsestraffen.
Frågorna blir då, vilka resurser för en kriminalvård i frihet vi nu har och vilka skulle
behövas för ett brett lagt reformprogram?
Anslagen till denna samhälleliga insats har i
själva verket länge varit häpnadsväckande
små och är fortfarande långt ifrån vad som
behövs. Budgetåret 1965/66 uppgick de till
14 milj kr och var för budgetåret 1974/75 64
milj kr. Inom frivården har antalet anställda
under samma period ökat från 175 till 600.
Även om socialvården och arbetsmarknadsverket hjälper till på denna front i icke ringa
på sikt inte bli så förfärande kostsam, som
man ibland föreställer sig. Totalkostnaderna
för ett begränsat skyddssystem i form av
fängelse och andra anstalter plus en kraftigt
utvecklad frivård blir förmodligen mindrt
än för nuvarande dyrbara anstaltssystem
jämte en svag frivård. Kriminalvården kostar i dag sammanlagt ca 500 milj kr, varav
frivården ca 60 milj kr. Resultatet av denna
investering är dåligt. Ungefär hälften återfaller, både av fängelseklientelet och i frivår·
den. Om nuvarande svaga frivårdsinsats ändå inte ger sämre resultat än den ytterligt
dyrbara anstaltsapparaten, har man då inte
anledning tro att ett överförande av resurser
till en ordentligt utbyggd frivård skulle ge
bättre samlat resultat?
Anställda och frivilliga
Det gäller alltså att först och främst noga ut·
reda hur stora personella och materiella resurser, som frivårdens fasta organisation
måste få för att bli effektiv. Olyckligast at
allt skulle vara att pressa på en otillräcklig
organisation starkt ökande skaror av människor, som skall förhjälpas till att återanpassa
sig till ett normalt liv i samhället. Frivårdeli
effektiva samarbete med socialvård, mental.
vård, alkoholistvård och arbetsmarknadlmyndigheter måste också säkerställas bättrt
än nu. Framförallt gäller det emellertid an
få fram mera folk i fältarbetet. Vi är inte~
tjänta av en frivårdsbyråkrati, där tjänstemännen sysslar med att skicka papper till
varandra och att gå på konferenser. Frivård
innebär personlig hjälp genom nära och alltid tillgänglig mänsklig kontakt. Detta krä-
ver riklig tillgång både på fast anställd personal och deltidsarbetande frivilliga. Personalen skall arbeta 40 timmar i veckan –
snart kanske bara 6 timmar om dagen – och
skall ha 5-6 veckors semester. Men klientelet behöver ständig hjälp – bokstavligen talat 24 timmar om dygnet under 365 dagar av
året. Finns inte den hjälpberedskapen spricker insatsen. Och hjälpen får inte bara gälla
verbalt begåvade eller eljest särskilt ”sympatiska” klienter; även och än mer den utslagne och kontaktlöse måste få hjälp och stöd.
Just därför är det anledning undersöka
om man inte i långt större utsträckning än
vad som nu sker kunde mobilisera kvalificerade frivilliga krafter till en engagerad personlig insats. Det är tyvärr sant att medmänsklig solidaritet och barmbärighet har
blivit institutionaliserade i det moderna samhället. Alla larmar vi mer eller mindre högt
451
om humanitet, men alltför få är villiga att taga på sig ett direkt och personligt ansvar för
en olycklig medmänniska. Det finns dock –
inte minst bland religiöst eller socialradikalt
inspirerade kretsar – många som i tysthet
utför ett beundransvärt arbete, beundransvärt inte minst därför att det kräver ständig
beredskap till kontakt och handling samt
osvikligt tålamod.
I dessa tider talas det så mycket om ”folkrörelserna” och deras kommande stora betydelse även på områden, där hittills offentliga
myndigheter i huvudsak haft ansvaret. Låt
oss hoppas att det ligger tillräckligt starkt
engagerad humanitet bakom dessa rörelsers
strävanden för att göra det möjligt för dem
att tillsammans – lämpligen under ledning
av en helt neutral organisation – göra den
stora insats som behövs för att få fram och
utbilda alla de frivilliga krafter som behövs.
Behovet är nämligen inte att räkna i
l 000-tal utan i l O000-tal – och utan sådana
krafter blir förmodligen aldrig så välmenande lagreformer intet annat än en pappersreform.