Gunnar Unger; Ernst Jünger och hans krigsdagböcker

tteratur
U NAR UNGER:
rnst Jiinger och hans krigsdagböcker
eder åt Bo Cavefors! Han är innehavare av
tt litet förlag i Skåne, helt präglat av förJägarens högst personliga och inte så litet pitareska politiska smak. T yngdpunkten i föragets utgivning ligger på marxistisk litteraur – Cavefors har to m givit ut Marx –
men omfattar också så artskilda politiska
personligheter som Onkel H och Ernst
iinger. Säga vad man vill om den förre,
men Cavefors har utfört ingenting mindre
än en kulturbragd då han publicerat J ungers dagböcker från andra världskriget,
”Strahlungen”, som på svenska fått den exakta benämningen ”Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation” (urval, översättning och initierade
kommentarer av Stig Jonasson).
Ernst Jiinger är en av de märkligaste –
somliga säger största – tyska författarna efter första världskriget. Han är ytterst svårplacerad. Man kan ibland få ett intryck av att
det bereder honom ett utstuderat nöje att
alltid vara någon annanstans än där han senast synts. Det är som om han bedrev sin
oberäknelighet med en nästan vetenskaplig
precision för att alltid göra moständaren lika
förbryllad. Säkert är att han de senaste fem
decennierna befunnit sig i ett kraftfält, vars
andra poler utgjorts av Thomas Mann, Hermann Hesse och Bertott Brecht. Alla dessa
poler har varit i oavbruten rörelse, men ingen mer än Jiinger.
Jiinger föddes 1895 och växte upp som
son till en apotekare i Hannover. Efter fadern ärvde han ett naturvetenskapligt intresse, som för sonens del kom att koncentrera sig på entomologi. Fantastiska fjärilar
tycks ständigt fladdra genom hans böcker;
han har också varit verksam som fackman
inom området. Men det stod snart klart att
hans entomologiska specialitet främst var ett
redskap för hans diktande inbillningskraft;
det var böckerna som var det viktiga, inte insektssamlingarna. aturvetenskap och dikt
har ständigt kämpat om honom, men det är
till sist alltid dikten som avgått med segern.
Efter ett äventyrligt gästspel i franska
främlingslegionen, inspirerat föreställer
man sig av skolpojkslitteratur ala Karl May,
anmälde sig Jiinger som frivillig vid första
världskrigets utbrott. Han höljde sig med
ära som det en gång brukade heta. Jiinger
var en av de mycket få – jämte Hermann
Göring och Erwin Rommel! – som tilldelades tyska rikets högsta utmärkelse för tapperhet i fält, den av Fredrik den store en
gång instiftade ”Pour le merite”. Denna dekoration räknades i Tyskland som förmer än
någon annan hedersbevisning och tillförsäkrade – vilket i J ungers fall skulle visa sig vara av stor vikt – sin innehavare generalstabens protektion.
Men framför allt gav Jiingers krigsupplevelser honom stoff till den bok ”In Stahlgewittern” som han utgav år 1920 och med vilken han omedelbart slog igenom. Enligt
Andre Gide är det den bästa bok som skrivits
om första världskriget, och många andra har
tyckt detsamma. Man förstår att den attraherat Gide med sin blandning av iakttagande
kyla och nästan mystisk passion. Det är inte så
att Jiinger skulle förhärliga kriget som ett
renande stålbad eller dylikt. Däremot är han
på ett närmast skrämmande sätt fascinerad
av krigets tekniska resp estetiska aspekter
liksom av dess förmåga att skapa ett slags
kollektiv etik inom en påtvungen gemenskap. Liknande tankegångar utvecklas i
Jiingers två närmast följande mera betydande verk, ”Die totale Mobilmachung” och
”Der Arbeiter”, som bägge utgavs i början
på 30-talet. Där skildras med vad som skulle kunna kallas motvillig för~usning den
oundvikligt annalkande kollektivismens etiska och estetiska konsekvenser i vad som då
kallades ”nationalrevolutionära” termer.
Man kan lätt tänka sig att i den sönderfallande Weimarrepublik, där Jiinger efter kriget
levde som fri författare, böcker av denna typ
skulle väcka betydande uppmärksamhet.
Jiinger blev också föremål för intresse från
såväl vänsterextremistiskt som högerextre- 466
mistiskt håll.
Men Junger vägrade att låta sig inringas,
infångas, inregistreras. En som bland andra
förgäves flera gånger tog kontakt med
Junger var Joseph Goebbels. Med sin utpräglat intelligensaristokratiska läggning
kände sig Junger främmande för och oroad
av det undermänskliga hos nazismen. I sitt
personliga chifferspråk kallar Junger SS för
”lemurerna”, romarnas namn på ondskefulla gengångare, men också namn på en art
halvapor på Madagaskarl Han vägrade att i
någon form associera sig med nazisterna eller utnyttjas i deras propaganda, där han sä-
kerligen skulle erbjudits rollen som just den
ovannämnda kulturella galjonsbilden. Det
var ett djärvt steg och vid den första stora utrensningen 1934 var det säkerligen många
som fruktade för J ungers liv. Men krigsmaktens ledning höll sin hand över honom och
Hitler lär till och med personligen ha dekreterat: ”LåtJunger vara i fred!” Men märkligare saker skulle hända. År 1939 publicerade Junger i Hamburg den symboliska berättelsen ”På marmorklipporna” (sv övers av
Bertil Malmberg). Den utspelas i en mystisk
medeltida värld, där ett brödraskap av andens riddare söker tillbakavisa barbariets anstormning i skepnad av den falskt jovialiske
överjägmästaren – det må var förlåtet om
man kommer att tänka på Hermann Göring
i ännu en av hans praktlystna förklädnader.
Boken har något av den magiska tjusningen
i gamla glömda, svårtydda manuskript samtidigt som den är mycket typisk för Jungers
efterhand alltmer elitistiska tankegångar,
som kretsar kring andlig aristokrati, förankrad i en hemlig orden till försvar för de högre värdena i vår västerländska kultur. Det
uppseendeväckande med boken är trots allt
dess oförtydbart nazistiska tendens.
Efter kriget har Junger, vilken, som Gunnar Brandeli framhållit, kan beskyllas för
mycket utom inställsamhet, förnekat att den
skulle vara en tendensroman, en politisk
stridsskrift. Han påstår att den är en allegorisk skildring i största allmänhet. Detta är
uppenbarligen en lek med ord. ”På marmorklipporna” är en stridskraft mot nazismen och allt vad den representerar, raffinerad och subtil men därför inte mindre effektiv. Det påstods att högkvarteret givit sitt
imprimatur och att, när ”skadan väl var
skedd”, nazisterna försökte tiga ihjäl den.
Vid andra världskrigets utbrott inkallades
Junger och följde först kampanjen i Frankrike för att sedan placeras som stabsofficer
hos sina vänner kusinerna von Stulpnagel i
Paris och deras närmast man Hans Speidel,
sedermera västtysk ÖB och befälhavare för
NATO i Västeuropa. Hans uppgift var lika
typisk som egendomlig: att studera den tyska armens försök att motstå påtryckningarna från SS. Dessutom fick han vid ett tillfälle
göra en studieresa till östfronten, varifrån
han återvände skakad: han hade funnit kriget reducerat till en ”zoologisk” nivå – från
de unga tyska officerarna var ingen hjälp,
inget hopp att vänta för J ungers andliga ridderskap. De var bara inställda på att överleva. I Paris umgicks Jlinger i sofistikerade litterära och artistiska kretsar: Coco Chanel(!),
Jean Cocteau, Sacha Guitry, Picasso, Monthertant och andra. Om hans upplevelser under dessa år handlar ”Strahlungen”, men
den är på intet sätt en vanlig dagbok. Det är
en skrift med utpräglat skönlitterära ambitioner, en samling aforismer och apers;uer,
på sina ställen pompös med sin oerhört polerade stil. Junger har en farlig dragning, stilistiskt sett, åt gränsen mellan det sublima
och det löjliga. Bertil Malmberg berättade
att när han översatte ”På marmorklipporna”
tog han sig friheten att förenkla Jiingers
språk för att det inte skulle verka komiskt på
svenska läsare utan kännedom om en viss
tysk stiltradition. Hur J.Om helst är ”Strahlungen” en mycket originell bok, lika gusande som tankeväckande, låt vara att man nå-
gon gång skrattar i mjugg åt den.
Strax innan krigets slut och de stora upprensningarna blev Junger till sin lycka hemförlovad och genomlevde oskadd Armageddon. Nu är han fri skriftställare i Västtyskland. Han har efter kriget bl a utgivit en roman ”Heliopolis”, en skönt skimrande vision
av den intelligensaristokratiska, humanitära,
västeuropeiska ordensborg han nu drömmer om, men liksom mänga visioner en
smula vag. Han har också publicerat en studie av den franske kontrarevolutionäre aforistikern Rivaroi med en antologi av dennes
skrifter. Går man igenom Jiingers senare
verk, som exempelvis ”Strahlungen”, kan
man bli frapperad av likheten med ungdomsverken i fråga om det estetiska och tekniska betraktelsesättet. J ust därvidlag kan
man ibland påminnas om Albert Speers memoarer, lät vara attjiinger dessbättre avböjde att låta föra sig upp pä frestelsens berg.
Ser man sig om i samtiden är det framför allt
en författare med vilken Jiinger företer på-
fallande likheter: Andre Malraux. Bägge utmärks politiskt genom en dragning till ”nationalrevolutionära” tänkesätt, bägge pendlar mellan kommunism och nationalism; es- 467
tetiskt genom böjelse för det pompösa och
polerade liksom också för det mystiska och
hierarkiska, i verklighet och dröm; psykologiskt genom kombinationen av passion och
kyla; värme saknas hos dem bägge.
När man i Östtyskland skulle planera
en propagandistisk häxjakt pä misshagliga
kulturpersoner lär någon ha framkastat
Ji.ingers namn. Bertolt Brecht, som skall ha
varit närvarande, påstås ha sagt: ”Lätji.inger
vara i fred.” Ordagrant, kort sagt, samma
formulering som Hitler lär ha begagnat om
vederbörande pä den tid det begav sig. Utan
alla jämförelser mellan de båda herrarna i
fråga får man av dessa uttalanden en intressant fingervisning om J ungers roll i samtida
tyskt kulturliv.
Att man inte tar J linger där man sätter honom, att han inte bara är den klassiskthumanistiska idealist som vissa lärjungar vill
göra honom till framgår av följande märkliga Ji.ingerord med ekon frän Novalis och
Hoffmann: ”Die unerschöpfliche Reichtum
des Abgrundes.”