Birger Isacson; Den obehagliga jordbrukspolitiken

BIRGER ISACSON:
Den obehagliga jordbrukspolitiken
Det är egendomligt att tänka sig, att för
mindre än tio år sedan kunde ansvariga
politiker i Sverige komma med förslag om
att vi praktiskt taget skulle lägga ned
jordbruket i Sverige och köpa billiga livsmedel på världsmarknaden, i praktiken
från u-länderna. Hur detta skulle ha
kunnat förenas med u-ländernas svält är
svårt att se. Lantmästare Birger Isacson
gör en tillbakablick över 1960-talets jordbrukspolitik och därmed förenade förhandlingar, detta inför de nya jordbruksförhandlingar som fördes då artikeln skrevs.
Rationaliseringen av det svenska jordbruket har nu drivits utomordentligt långt,
och om någon nedläggelse kan det
knappast vara tal. Men samtidigt är vi
alltmera beroende av utlandet: rationaliseringen kan omräknas i olja.
På nytt har jordbrukspolitiken helt oför·
skylt kommit i händelsernas centrum. I
den nya riksdagen, där mandaten räknas
på ett sätt som aldrig förr i modern tid,
har den blivit en bricka att spela med i
kampen om väljarnas gunst och regerings- . makten. När det här läses har linjerna
klarnat en hel del, och då kan man ut·
värdera vilken betydelse som politisk hy·
tesvara matpriserna har spelat.
Kanske är det inte så konstigt att jordbrukspolitiken förmår att år efter år vara
kvar i det politiska centrum, där regerq
och opposition spelar poker. Maten är
väsentlig del av den mänskliga livsförin
en och matkostnaderna en väsentlig dela
hushållets utgifter. Ingen regering i nå
land i världen blir populär på stigan
matpriser. Illustrationerna är många
omkring oss. En stor del av mr Hea
problem i Storbritannien låg i att ma
priserna åkte upp så kraftigt i samb
med att England gick ifrån lågprislinj
då det anslöt sig till EG. På samma •
med danskarnas ilska över Anker Jör
sen. Husmödrarna revolterade över
höjda matpriserna, som blev inträdes
jetten för Danmark i den västeurope’
gemenskapen. Arga husmödrar skapar
dåligt politiskt klimat. Arga husmöd
är en statsministers värsta mardröm.
Billiga livsmedel är därför ~n målsä
ning för varje regering som vill vara
pulär. Vi kan erinra oss hur en rad fö
har gjorts också i Sverige för att leva u
till kravet på låga livsmedelspriser. ·
kussionen har gång på gång kommit
baka till att också vi skulle gå in för
lågprislinje. Vad är då en sådan?
Det är en prislinje, där man låter världsmarknadens priser slå igenom på hemmamarknaden. Som bekant har vi ända sedan världsmarknaden började ordna upp
sig efter kriget i slutet av 1940-talet haft
ett importskydd för det svenska jordbruket. Under 1960-talet uppgick detta skydd
till omkring 70 procent. Om världsmarknadspriserna fått slå igenom, skulle det
sänkt matpriserna med omkring 3 000 milj
kr pr år.
Till det priset hade svenskt jordbruk
inte överlevt fram till nu. Hade man gått
in för en lågprislinje, hade riksdagen måst
anslå en motsvarande summa av 3 000
milj kronor av skattemedel. Resultatet hade blivit lägre matpriser men högre skatter. Någon annan ekvation går inte ihop,
såvida man inte offrat jordbruket för att
fritt och ohämmat få spisa importerad
mat.
Nå, den frågan har inte varit alldeles
främmande för en del politiker och kända
nationalekonomer under det glada 60-talet. Och något litet av 60-talets tankar
kan vara värt att påminna om, helt försynt, innan vi går över till att studera dagens situation.
1960-talet
1960 års jordbruksutredning är ett fast
politiskt begrepp i jordbrukssammanhang.
Den utredningen arbetade i sex år och har
satt betydelsefulla spår efter sig, på gott
och ont. Den lade grunden till vår nuvarande jordbrukspolitik, som togs av riksdagen 1967.
143
Mitt under det att denna utredning arbetade som bäst började regeringen bli
otålig. Världsmarknadens priser sjönk. Importskyddet för livsmedel blev allt högre,
och ändå var bönderna missnöjda och
ville ha än högre skydd. De visade att de
inte fick tillfredsställande lönsamhet i sin
produktion. Vad var att göra?
Utredningen föreslog hårdare rationalisering. Jordbruksföretagen måste göras
dels arealmässigt större, dels driftsmässigt
effektivare. En stor del av jordbruksföretagen skulle upphöra. Produktionsöverskott främst på mjölk måste försvinna. För
att nå detta fanns bara en väg: lägre realpriser. Sverige kunde inte längre tänkas
förbli ett agrarland. Vi skulle aldrig kunna sälja jordbruksprodukter tilllönsamma
priser på export. Vi skulle inte ens försöka
att bli självförsörjande. Frågan var egentligen om vi skulle producera livsmedel alls.
En och annan ekonom av facket steg
upp och bevisade att det var en ytterst
dålig affär att ”hålla det svenska jordbruket under armarna”. Sverige hade alla
förutsättningar att bli en ledande industrination. Våra resurser i form av kapital
och arbetskraft borde föras över till de
expansiva industrinäringarna. Jordbruket
borde bantas kraftigt. Importen skulle gö-
ras fri, och den del av svenskt jordbruk
som överlevde i den konkurrensen kunde
få leva. ”Låt oss utnyttja världsmarknadens komperativa fördelar.” På detta sätt
är det möjligt att räkna med 5 miljarder
kronor pr år i överföringsvinster (Lindbeck och Guldbrandsen 1965).
Det var vid denna tidpunkt som riks- 144
dagen hade en livlig debatt i samband
med ett nytt svenskt sockeravtaL Vår då-
varande folkhushållningsminister Ulla
Lindström ville ge svenska husmödrar billigt socker. Det fanns att köpa på världsmarknaden till mycket låga priser, och uländerna ville ingenting hellre än sälja.
Någonstans kring 35 öre pr kilo råsocker
pendlade priset omkring då.
I 1966 års valrörelse gick regeringen ut
och lovade billigare livsmedel. Allt skulle
vara möjligt, bara man kunde rationalisera bort tillräckligt många svenska bönder. Vi behövde inte längre större självförsörjning än som betingades av vårt beredskapskrav. Nu gällde det att utnyttja
världsmarknadens låga priser.
I september 1966 gjorde socialdemokraterna ett dåligt val, trots löftet om låga
matpriser. Det fanns många som inte var
med på noterna att gå så hårt fram mot
de svenska bönderna. Blod är tjockare än
vatten, och många har starka band med
det gamla bondesverige. Regeringens jordbrukspolitik av årgång 1966 blev en besvi·
kelse för regeringen.
Därför blev 1967 års jordbrukspolitiska
beslut mindre långtgående än tankarna i
1966 års utspel. Åtskilligt i denna jordbrukspolitik är mycket konstruktivt. Det
gäller främst stödet till rationalisering, där
staten på olika sätt genom lån, bidrag och
rådgivning medverkar.
Men prispressen på mjölk ledde snabbt
till en stark nedgång i mjölkproduktionen.
Under åren 1967- 70 minskade mjölkkostammen med 60- 80 000 djur pr år.
Överskotten höll på att förbytas i brist.
Överallt ute bland mjölkproducenterna
spred sig pessimismen. Varför hålla på
med en produktion som man färlor
pengar på?
Nya prisförhandlingar
På hösten 1970 var det tid för ett n
jordbruksavtal. Som bekant träffades
prisavtal 1967 på två år och ett 1969 flt
tiden fram till l juli 1971. Nu gällde
tiden från halvårsskiftet 1971. Bände
förhandlare kunde peka på utvecklin
på mjölksidan. Mer än hälften av Sveri
jordbrukare var mjölkproducenter,
mjölken är en av de tyngsta inkomst
tema i det svenska jordbruket. Ville re
ringen fortsätta med sin prispres~
ville man tillförsäkra konsumenterna mf
och mejeriprodukter? Då hade mjölkp
duktionen sjunkit ner till 2,7 milj ton
år, vilket var en minimisiffra för att kl
försörjningen, och utslaktningen fortsal
Jordbruksministern skickade en liten
legation till Danmark för att undersö
vad som kunde under betryggande fo
köpas därifrån. Men danskarna ville ·
binda sig. LRFs förhandlingsdelegation
gärde en realprisförbättring på minst
öre pr kg. Efter diverse kontroverser t •
fades i mars ett jordbruksavtal, som b
historiskt därför att det fick mjölkp
centerna att återigen börja tro på f
tiden.
1971 års jordbruksavtal kan snart hö ·
summeras. Det löper ut den l juli i
Diskussionen om ett nytt jordbruksa
pågår som bäst, när detta skrivs. Ur jo
brukets synpunkt kan man säga att nu
rande avtal fungerat bättre än man vågat
hoppas.
Vad innehåller ett jordbruksavtal?
Ett jordbruksavtal byggs upp efter vissa
huvudprinciper, vilka är i överensstämmelse med de allmänna riktlinjer som riksdagen antog 1967. Dessa principer är i
starkt koncentrerad tappning följande:
Rationella jordbruksföretag skall tillförsäkras en godtagbar lönsamhet.
De som är sysselsatta i jordbruket
skall ha en inkomststandard likvärdig
med jämförbara grupper (industriarbetare).
De inhemska jordbrukspriserna skall
skyddas inom en viss överenskommen
rörlig nivå genom importavgifter.
För överskott skall jordbrukarna själva betala exportkostnaderna.
Vid prissättningen skall hänsyn tas
till produktionsutvecklingen inom landet.
Ett av de svåra problemen i avtalssammanhang har varit att konstruera ett
skydd mot de inflatoriska krafter som hotar att urholka avtalet under perioden.
1971 överenskom man att låta konsumentprisindex efter viss rensning vara mätare
för hur jordbruket skulle kompenseras.
Skälen för ett inflationsskydd är klara. Av
jordbrukets produktpriser går 75 procent
till att betala råvaror och tjänster. De
kostnaderna kan jordbrukaren inte nämnvärt påverka: 25 procent är ersättning för
hans egen och familjens arbetsinsats samt
ränta på eget kapital. Om jordbruket inte
fått inflationsskydd 1971, skulle resultatet
145
nu efter två och ett halvt år varit omkring
l miljard i fallande realpriser. Så kraftig
har inflationen varit.
Ett effektivt inflationsskydd är därför
ett av jordbrukets starkaste krav också inför ett nytt avtal. Det kommer sannolikt
att se litet annorlunda ut från l juli, men
dess materiella innehåll kan förutsättas
ungefär oförändrat.
Rationaliseringen fortsätter
Under 1950-60-talen och tre år av 70-
talet har jordbrukets rationalisering pågått
med oförminskad, ja stegrad kraft. Mekaniseringen har emellertid kostat mycket
pengar. Investering i byggnader och mark
går till stora belopp. Arbetskraften har
minskat radikalt. Inom vissa växtodlingsgrenar är förändringarna så stora att varje
jämförelse med 1940-talet är nästan omöjlig. skördetröskan har avlöst flera tiotal
tusen människor på fälten under hösten.
Sockerbetsodlingen, som var en av de mest
arbetskrävande grödorna med handgallring och handhackning på våren och handupptagning och handlastning på hösten,
är idag helt mekaniserad. Växtförädlare
och maskinkonstruktörer har avlöst gallrama. Nu sår man sig till bestånd. Smidiga betupptagare har ersatt armadan av
betplockare från Småland och Mellansverige.
Ser man in i en mjölkladugård idag mö-
ter man samma totalt förändrade produktionsbild. Maskiner har ersatt mänsklig
arbetskraft i en -utsträckning som många
inte trodde vara möjligt för 30 år sedan.·
Vad betyder’· nU. detta ur effektivitets- 146
synpunkt? Lantbrukshögskolan beräknar
jordbrukets rationaliseringseffekt till omkring sex procent pr år. En annan mätare
är att vi ökat spannmålsskördarna med
omkring l 000 kg pr hektar under en tjugoårsperiod och fördubblat mjölkavkastningen pr ko sedan mitten av 40-talet.
I riksdagens beslut från 1967 står, att
rationaliseringsvinsten skall användas dels
till att förbättra inkomstläget i jordbruket men också komma konsumenterna till
godo. Om den saken påminns jordbruket
varje gång vi sitter vid förhandlingsbordet. Inte utan stolthet kan vi visa upp det
svenska jordbruket för konsumenter och
utlänningar som kommer på besök. Att vi
nått en så hög teknisk standard i hela livsmedelshanteringen från mark till färdig
konsumentvara beror i hög grad på samspelet med jordbrukets förädlingsföretag.
Men det svenska jordbruket har köpt
effektivitet och hög teknisk standard till
priset av starkt ökad sårbarhet. Vårt beroende av utlandsmarknaden är i detta
avseende idag mycket större än under avspärrningen på 40-talet.
För att producera mjölk, kött, fläsk och
ägg importerar vi omkring 400 000 ton
proteinrika fodermedel. För att driva våra
maskiner på fält och i byggnader och våra
transporter på gårdarna förbrukar vi olja
och elkraft till en kvantitet omräknad till
olja motsvarande ungefär 300-350 liter
pr hektar. Vi har ökat vår användning av
konstgödsel högst väsentligt. Den bygger
på import av råfosfat och kalisalt. Kväve
tillverkas med hjälp av stora mängder olja.
Omräknat i olja betyder det ungefär 100
liter per hektar. Kemiska bekämpnings·
medel och dyra importerade maskiner
skall också räknas in i arsenalen.
Förändrad världsmarknad
När jordbruksavtalets inflationsregel löste
ut l januari 1972, blev det husmodersuppror inspirerat från Skärholmen. Husmödrarna angrep regeringen. Det var många
politiker som darrade.
Vad som sen har hänt har kanske
många i färskt minne. På sommaren 1972
kunde vi konstatera, att vi skulle få bärga
tidernas största skörd. Ett fint växtväder
och duktiga jordbrukare höll på att slå
alla rekord. Jordbruksminister Ingemund
Bengtsson blev djupt bekymrad. – Det
måste bli slut på dessa produktionsöver·
skott. Detta är samhällsekonomiskt fel! sa
han bland annat.
Vi var nog själva litet bekymrade, även
om ingenting kan glädja en jordbrukare
mer än en verkligt god skörd. Men expor·
ten kostar pengar. Vis av Skärholmsak·
tionen och den oroande produktivitetsut·
vecklingen tillsatte jordbruksministern en
ny jordbruksutredning med många intressanta uppgifter. Bland annat skulle utre·
das om vi i fortsättningen skall ha lågprislinje, fortsatt högprislinje eller en mellanprislinje.
Innan skörden var färdigbärgad hade
vi redan sålt en del av vårt stora spann·
målsöverskott. Sovjet kom som en räddan·
de ängel. Priset var dåligt, bara ungefär
hälften av vad bönderna utlovats enligt
avtalet. Det blev nödvändigt med en prissänkning till spannmålsproducenterna för
att klara av exportkostnaderna. Men
knappt var avtalet klart med Sovjet förrän världsmarknadspriserna började åka
hiss. Sluga delegationer från Moskva hade
träffat avtal om mycket stora kvantiteter
spannmål även från USA och Kanada.
Sovjet hade fått en dålig skörd och måste
se om sitt hus. Spannmålspriserna steg
mycket kraftigt. Sedan dess har ingenting
varit sig likt.
I dag noteras priset på vete i Rotterdam
till 111 sv kronor pr dt. Här i Sverige får
producenten just nu 54 kr pr dt. Sockerpriset har stigit oavbrutet. Jämfört med
priserna vid förra årets slut rör det sig om
en prisstegring på 45 procent. I London
betalas idag för raffinerat socker cif 230 kr
pr dt. Någon likartad uppgång är det däremot inte på fläsk, ägg och mejeriprodukter. Men även här tycks världsmarknadens låga 60-talspriser vara definitivt förbi. Däremot har priset på sojamjöl och
fiskmjöl ökat mycket kraftigt, ja så kraftigt, att svenskt jordbruk nu gör allt för
att öka den inhemska produktionen av
proteinrika fodermedel.
Att sia om framtiden är alltid svårt.
Den ständiga frågan är denna : Kommer
dessa höga världsmarknadspriser att bestå? Ingen kan med säkerhet svara på
detta, men mycket talar för att de stabilt
låga priserna aldrig återkommer. Balansen mellan tillgång och efterfrågan och
risken för missväxt på många håll i världen har skärpt alla länders uppmärksamhet kring lagerhållningen. Ingen ansvarig
politiker vågar längre gå ut och göra politik av drömmarna om de låga världsmark- 147
nadsprisernas koroperativa fördelar. Ekonomerna, som skrev så hänfört om detta,
föredrar att tala om något annat.
I råvarukrisemas skugga
Dyrare olja, dyrare metaller, dyrare gödningsmedel. Allt ser ut att ligga skyhögt
över vad vi vande oss vid under 1960-
talet. 70-talet har blivit en chock.
I hägnet av denna råvarukris och diverse inhemskt inflationsbränsle har regeringen funnit för gott att införa prisstopp
på bland annat livsmedel. Några av de betydelsefullaste baslivsmedlen tillåts inte
stiga i handelsledet. För att böndernas avtal skall klaras, måste finansministern skjuta till budgetmedel, som går till jordbrukets regleringskassor för avräkning med
jordbrukarna. Lägger man ihop vad som
hittills överenskommits, vad som finns
upptaget i årets budget och vad som regeringen ytterligare utlovat i sitt ”stimulanspaket”, så börjar siffran nalka sig 3
miljarder kronor. Vi har alltså mycket
snabbt fått en mellanprislinje av en omfattning, som ingen skulle vågat föreslå
för bara ett par år sedan. Utvecklingen
själv har dikterat politikernas handlande.
Särskilt glada över den här utvecklingen har Sveriges bönder ingen anledning
att vara. Nog vore det bäst om matvarorna betalades med fullt pris över disk. Men
vem kan nu ändra på det här? Vem skulle
våga? En tröst är- och det gör att konsumenterna inte behöver känna samvetskval över de subventioner de nu uppbär
– att vi tillsammans betalar omkring 5
miljarder kronor i moms på livsmedel det- 148
ta år, under förutsättning att momsen
inte sänks. Det räcker till att betala matsubventionerna och nästan dubbelt därtill.
Ser man tillbaka, kan man alltså våga
säga så här. Många politiskt vackra drömmar har grusats, däribland drömmen om
att kunna utnyttja världsmarknadens extremt låga priser till glädje för landets
husmödrar.
1966 stod bönderna i vägen för att tankarna skulle kunna förverkligas snabbt.
Avvecklingen måste ta sin tid. Idag kan
vi nog alla vara glada över att det fanns
en så konservativ trögrörlighet i skeendet.
Nu måste inställningen i stället bli: tag
vara på jorden och förvalta den väl. Det
är vår enda chans att överleva, hur duktiga vi än är som månfarare!