Ledare; Svåra tider
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Svåra tider
Sedan det andra världskriget har inte västerlandets industristater – för den delen
inte världens egentliga u-länder heller –
gått så svåra tider till mötes som vid detta årsskifte. Mellanösternkriget utgör fortfarande en krutdurk, som återigen kan
explodera med oberäkneliga följder. Genom arabstaternas sammankoppling av
detta krig med en ekonomisk krigföring
mot västerns i-länder i oljevapnets tecken
har vi alla kastats in i en ekonomisk kris
av oöverskådlig räckvidd. Inom ramen för
denna krigföring har råoljepriserna flerdubblats och prishöjningarna är sannolikt
inte över.
Det är av föga tröst att veta att i det
långa perspektivet sett har egentligen intet annat inträffat än att oljan – oumbärlig både som bränsle och kanske än mer
som petrokemisk råvara – genom en
skicklig och hänsynslös politisk aktion givits en riktigare marknadsvärdering. I alla
händelser skulle man ha fått uppleva en
dylik värdestegringsprocess under det närmaste årtiondet enbart genom marknadskrafternas tryck. Inte heller hjälper det
mycket att glädjas över att i-länderna äntligen hårdhänt väckts ur sin slummer i
ett dårarnas paradis och nu tvingas att
med kraft angripa grundproblemen om
framtidens energiförsörjning. Krisen är ett
faktum här och nu.
Det verkligt bekymmersamma är inte
vare sig oljeblockaden eller prisstegringarna i och för sig själva. En teknologisk civilisation väsentligen byggd på marknadshushållning har en oerhörd styrka och
anpassningsförmåga. Arabstaternas juldagsbesked om höjningen av oljeproduktionen, i realiteten ett avbrytande av oljeblockaden, torde bl a bottna i en gryende
insikt härom. Det allvarliga är att både
internationellt och nationellt är de politiska beslutsprocesserna så primitiva, att
det blir oerhört svårt att med samlade
krafter möta den kombination av inflation och stagnation, som hotar. Vad den
allmäneuropeiska situationen beträffar är
det betecknande att när regeringarna –
även vår egen – sprang kring som yra
höns, gjorde de förkättrade oljebolagen
det enda riktiga. De mötte arabstaternas
försök att splittra den västra världen med
en ransonering lika för alla. När det kom
till kritan visade sig oljebolagen i praktiken vara bättre europeer än t ex Frankrikes och Englands statsledningar. Som multinationella företag hade de ett internationellt ansvar, som de inte kunde springa
ifrån.
I viss utsträckning är naturligtvis nationella interna regleringar och ransoneringar nödvändiga för att rättvist fördela bördorna under den svåra övergångstiden
fram till dess en något mera normal oljetillgång och framförallt oljedistribution
föreligger. Men här lurar en annan fara.
Oljekrisen har dragit med sig en reglering
också av elkraften, dvs i stort sett av energiförbrukningen överhuvudtaget. Ingen
vet hur lång övergångstiden kan bli. Regleringarna kan komma att bli ett etablerat
system, särskilt kärkommet i socialistiskt
styrda länder och inte minst hos oss. Ty
från energireglering till investeringsreglering är det bara ett tuppfjät. Blir det förresten politiskt möjligt att avskaffa ett så
effektivt dirigeringsinstrument, när det väl
ingått i samhällskonstruktionen och börjar bevakas av politiska intressen? I vart
fall blir det inte lätt, och de partier i vårt
land, som bekänner sig till marknadshushållningens principer, har all anledning
att med Argusögon bevaka regleringssystemet liksom att bereda sig på den politiska
kampen för att avskaffa det så snart detta
någonsin är praktiskt möjligt. De lär också få rikliga tillfällen att opponera mot
regeringens sätt att handskas med krisen,
i vart fall om fortsättningen blir början
lik.
Hittills är den enda mera långsiktiga
vägledning, som regeringen givit ett oroat
folk, ett uttalande av hr Palme att krisen
är så omfattande till sina verkningar att
vi behöver en djupgående debatt om vå-
ra samhällsinstitutioner. Han har så rätt.
Men det är inte säkert att debatten kommer att gå i den riktning han som socialdemokrat skulle önska.
Den egalitära skatte- och socialpolitik,
som förts i Sverige sedan 1950-talet, har
i grunden byggt på föreställningen att den
mänskliga energifaktorn är av underordnad betydelse för samhällets framsteg.
5
Teknikens utveckling och billig arabisk
olja har till en tid gjort det möjligt att
upprätthålla denna illusion. Med energikrisen för ögonen blir det nödvändigt att
tänka om på den punkten. Det som säkrast kan rädda västerns i-länder från ekonomiska sammanbrott av 1920-talstyp och
politiska massreaktioner av 1930-talstyp
är en mobilisering av individens förmåga
att med intelligens och vilja utveckla sina
inneboende krafter. Men det kan aldrig
ske inom ramen för det ekonomiska och
sociala system, som socialdemokraterna
tvingat på oss här i Sverige. Ett system
som gör hela folket till skatteslavar, som
för de flesta gör det till en dumhet att
anstränga sig extra eller utbilda sig mera,
ett system, kort sagt, där det stora flertalet inte kan nämnvärt förbättra sin ekonomiska ställning genom egna insatser, det
kan aldrig ge den nödvändiga stimulansen
till de skapande krafter, som människorna bär inom sig.
Den första frågan i den av hr Palme
önskade idedebatten om samhällsinstitutionerna bier helt enkelt: hur bör dessa
institutioner reformeras för att den mänskliga energifaktorn åter skall komma till
heders?
Sedan det andra världskriget har inte västerlandets industristater – för den delen
inte världens egentliga u-länder heller –
gått så svåra tider till mötes som vid detta årsskifte. Mellanösternkriget utgör fortfarande en krutdurk, som återigen kan
explodera med oberäkneliga följder. Genom arabstaternas sammankoppling av
detta krig med en ekonomisk krigföring
mot västerns i-länder i oljevapnets tecken
har vi alla kastats in i en ekonomisk kris
av oöverskådlig räckvidd. Inom ramen för
denna krigföring har råoljepriserna flerdubblats och prishöjningarna är sannolikt
inte över.
Det är av föga tröst att veta att i det
långa perspektivet sett har egentligen intet annat inträffat än att oljan – oumbärlig både som bränsle och kanske än mer
som petrokemisk råvara – genom en
skicklig och hänsynslös politisk aktion givits en riktigare marknadsvärdering. I alla
händelser skulle man ha fått uppleva en
dylik värdestegringsprocess under det närmaste årtiondet enbart genom marknadskrafternas tryck. Inte heller hjälper det
mycket att glädjas över att i-länderna äntligen hårdhänt väckts ur sin slummer i
ett dårarnas paradis och nu tvingas att
med kraft angripa grundproblemen om
framtidens energiförsörjning. Krisen är ett
faktum här och nu.
Det verkligt bekymmersamma är inte
vare sig oljeblockaden eller prisstegringarna i och för sig själva. En teknologisk civilisation väsentligen byggd på marknadshushållning har en oerhörd styrka och
anpassningsförmåga. Arabstaternas juldagsbesked om höjningen av oljeproduktionen, i realiteten ett avbrytande av oljeblockaden, torde bl a bottna i en gryende
insikt härom. Det allvarliga är att både
internationellt och nationellt är de politiska beslutsprocesserna så primitiva, att
det blir oerhört svårt att med samlade
krafter möta den kombination av inflation och stagnation, som hotar. Vad den
allmäneuropeiska situationen beträffar är
det betecknande att när regeringarna –
även vår egen – sprang kring som yra
höns, gjorde de förkättrade oljebolagen
det enda riktiga. De mötte arabstaternas
försök att splittra den västra världen med
en ransonering lika för alla. När det kom
till kritan visade sig oljebolagen i praktiken vara bättre europeer än t ex Frankrikes och Englands statsledningar. Som multinationella företag hade de ett internationellt ansvar, som de inte kunde springa
ifrån.
I viss utsträckning är naturligtvis nationella interna regleringar och ransoneringar nödvändiga för att rättvist fördela bördorna under den svåra övergångstiden
fram till dess en något mera normal oljetillgång och framförallt oljedistribution
föreligger. Men här lurar en annan fara.
Oljekrisen har dragit med sig en reglering
också av elkraften, dvs i stort sett av energiförbrukningen överhuvudtaget. Ingen
vet hur lång övergångstiden kan bli. Regleringarna kan komma att bli ett etablerat
system, särskilt kärkommet i socialistiskt
styrda länder och inte minst hos oss. Ty
från energireglering till investeringsreglering är det bara ett tuppfjät. Blir det förresten politiskt möjligt att avskaffa ett så
effektivt dirigeringsinstrument, när det väl
ingått i samhällskonstruktionen och börjar bevakas av politiska intressen? I vart
fall blir det inte lätt, och de partier i vårt
land, som bekänner sig till marknadshushållningens principer, har all anledning
att med Argusögon bevaka regleringssystemet liksom att bereda sig på den politiska
kampen för att avskaffa det så snart detta
någonsin är praktiskt möjligt. De lär också få rikliga tillfällen att opponera mot
regeringens sätt att handskas med krisen,
i vart fall om fortsättningen blir början
lik.
Hittills är den enda mera långsiktiga
vägledning, som regeringen givit ett oroat
folk, ett uttalande av hr Palme att krisen
är så omfattande till sina verkningar att
vi behöver en djupgående debatt om vå-
ra samhällsinstitutioner. Han har så rätt.
Men det är inte säkert att debatten kommer att gå i den riktning han som socialdemokrat skulle önska.
Den egalitära skatte- och socialpolitik,
som förts i Sverige sedan 1950-talet, har
i grunden byggt på föreställningen att den
mänskliga energifaktorn är av underordnad betydelse för samhällets framsteg.
5
Teknikens utveckling och billig arabisk
olja har till en tid gjort det möjligt att
upprätthålla denna illusion. Med energikrisen för ögonen blir det nödvändigt att
tänka om på den punkten. Det som säkrast kan rädda västerns i-länder från ekonomiska sammanbrott av 1920-talstyp och
politiska massreaktioner av 1930-talstyp
är en mobilisering av individens förmåga
att med intelligens och vilja utveckla sina
inneboende krafter. Men det kan aldrig
ske inom ramen för det ekonomiska och
sociala system, som socialdemokraterna
tvingat på oss här i Sverige. Ett system
som gör hela folket till skatteslavar, som
för de flesta gör det till en dumhet att
anstränga sig extra eller utbilda sig mera,
ett system, kort sagt, där det stora flertalet inte kan nämnvärt förbättra sin ekonomiska ställning genom egna insatser, det
kan aldrig ge den nödvändiga stimulansen
till de skapande krafter, som människorna bär inom sig.
Den första frågan i den av hr Palme
önskade idedebatten om samhällsinstitutionerna bier helt enkelt: hur bör dessa
institutioner reformeras för att den mänskliga energifaktorn åter skall komma till
heders?