Dagens frågor; Nyföretagandets villkor
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Nyföretagandets villkor
Under en följd av år har intresset för att
etablera nya småföretag – en oumbärlig
kraftkälla i en industriell ekonomi – varit
svagt. Beskattningen, de sociala avgifterna och
de byråkratiska kontrollmekanismerna har varit motverkande faktorer. Den nya trygghetslagstiftningen med dess hårda krav på arbetsgivarna har ytterligare bidragit till att avhålla
från initiativ.
Nu förestår en reform av § 32 i kollektivavtalslagen – den som hittills låtit arbetsgivaren helt bestämma över företagets yttre och
inre verksamhet. En omfördelning av inflytandet därvidlag till de anställdas förmån är
visserligen berättigad som en metod att brygga över klyftan mellan kapitalägare och löntagare. Reformer i den riktningen borde rimligen leda till en förstärkt samhörighets- och
lojalitetskänsla gentemot det egna företaget.
Så långt kan en reform av § 32 tänkas medföra stora fördelar på längre sikt.
Men det vill till att problemen blir utredda
ordentligt. Eljest kan man komma att genomföra en lagstiftning, som inte fungerar i praktiken och som i värsta fall skulle kunna bryta
ner den höga effektivitet, som vi har i svenskt
näringsliv.
Än är det för tidigt att gå in närmare i
sakdiskussionen kring majoritets- resp minoritetsförslagen om reformen av § 32. Först när
remissförfarandet avslutats lär det bli möjligt
att få en klarare bild av svårigheter, fördelar
och nackdelar.
Redan nu är det emellertid klart att vilka
principlösningar man än stannar för måste det
skapas särskilda regler för de små företagens
del. Eljest kan deras situation bli så svår att
det blir tvärstopp för nyföretagandet och
massnedläggelse av de nu etablerade. Vi kan
få en företagsstruktur, där det bara finns stora
och mellanstora företag å ena sidan och ett –
låt vara stort antal – små familjeföretag, där
det inte finns andra anställda än familjemedlemmar. En tendens i den riktningen är redan
skönjbar.
Problemet är att småföretagaren i regel ta·
ger en direkt personlig risk med det av honom
insatta kapitalet. Går företaget illa kan han
drabbas av en personlig ekonomisk katastrof.
Den risken vill han inte bära om han inte får
ha det avgörande inflytandet inom och över
företaget.
Vid sidan av möjligheten att utforma sär·
skilda arbetsrättsliga regler för småföretagen
– i lag eller kollektivavtal – kan man an·
vända en juridisk konstruktion, där alla enga·
gerade från början är delägare. Medinflytande
förutsätter rätteligen delaktighet i risktagan·
det. På den höga risknivå det här ofta är fråga
om blir det förmodligen nödvändigt att star·
kare hävda denna princip.
En anpassning av kommanditbolagets rättsliga konstruktion till det ökande behovet 1
framtiden av samarbetsformer mellan kapital
och arbete är möjligen en lämplig väg att gå.
Om så sker kan man hoppas att småföretagen
blir en grogrund för ett praktiskt förverkJi.
gande av iden om en ägardemokrati.
Vänstervridningen igen
Radiolyssnare och TV-tittare ställer sig sä-
kert många gånger frågan vad de kan göra för
att motverka den ständiga vänstervridningea
och tendentiösa vinklingen i radio- och T\’.
program.
En av möjligheterna är att anmäla program för radionämnden. Denna brukar dod
ta god tid på sig. Dessutom är den som regel
tämligen försiktig med att fälla program. l
tveksamma fall friar den vanligen, vilket del
knappast finns någonting principiellt att invända mot.
Det kan dock löna sig att vända sig dit. Det
har några uppmärksamma ungdomar från moderata ungdomsförbundets förening i Fliseryd
i Kalmar län visat. De anmälde ett av da
starkt vänstervridna radions ungdomsredD
tions program, kallat ”Torsdag med ungdol11!-
redaktionen i Luleå”. Skälet var enligt en a
anmälarna att programmet – som sändes i
våras- innehöll ”en vidrig kommunistpropaganda som glorifierade kommunistiskt våld
och förtryck och hånade demokratin, främst i
rin land, och hånade statsministern och
IVtllSk socialdemokrati”. Karaktäristiken
pilde ett ”antimilitaristiskt” spel som uppfördes av ”Stålspegeln”, en kommunistisk musikttatergrupp som även spelar på skolor och
uogdomsgårdar i syfte att sprida sina antidemokratiska läror.
Spelet gick ut på att arbetarna inte längre
.,m i tidigare krig skulle slåss om ”borgarnas”
profiter och låta ”kapitalisterna” leda dem
mot \·arandra. I en avslutande sång hette
det: ”En dag skall vi göra slut på utsugning,
dände, krig och förnedring. Då hjälper det
mte med böner till Gud, det är då vi behöver
din kunskap om vapen. Då skall du gripa ditt
gevär och leda den rätta vägen ur förtrycket.
Sijut på borgare och avväpna dom. Det är så
vi skall segra för alltid.”
Till sitt försvar framhöll ungdomsredaktionen i Luleå bl a att man vill ”uppmuntra till
fortsatt och egen aktivitet bland ungdomar
.,m passiviseras av den kommersiella ungdomskulturen”. Den aktivitet det statliga radiomonopolet skulle uppmuntra är således
mgcnting annat än mord och uppror.
Programmet fälldes av en enhällig radionämnd. Denna fastslog att spelet, genom att
mana arbetarna att gripa till vapen, tog avstånd från den fria politiska åsiktsbildningen.
Inget bemötande av spelets maningar förekom. Radionämnden fann därför, föga överraskande, att inslaget stred mot kravet att
Sveriges Radio skall hävda de grundläggande
demokratiska värdena.
I detta sammanhang är ett avslöjande värt
att notera. Det gjordes av TV-producenten
Hans Hederberg i en artikel i Dagens Nyheter i januari i år.
Hederberg erkände öppet att vissa producenter inom Sveriges Radio använder programmen till att driva egna ”teser”. ”Det
55
finns de som ser sin egen programverksamhet
som en del i en radikal rörelse utanför företaget.”
Där bekräftar alltså en av företagets egna
producenter att det finns en vänstermaffia,
som hämningslöst utnyttjar de stora möjligheter som främst TV ger att driva egen vänstervriden agitation. Deras verksamhet beivras
alldeles otillräckligt av radioledningen. Varför?
Sveriges Radios ekonomiska svårigheter
har på senare tid diskuterats ingående. Men
de verkliga problemen, de som skapat en
konstant förtroendekris mellan företaget och
dess konsumenter, ligger på ett helt annat
plan. De beror på att man kostar på sig lyxen
att hålla sig med medarbetare som saknar
sinne för objektivitet och saklighet och som
inte tvingas inse det speciella ansvar det innebär att fungera inom ett medium som dels
är ett monopol, dels har den i särklass största
genomslagskraften av alla.
Alkoholtester i trafiken
För att förmå bilister att avstå från alkoholförtäring även inom den begränsade ram, som
inte är straffbar, skall nu ytterligare ett medel
prövas. Som led i en försöksverksamhet får
polisen inom vissa län rätt att vid kontroller
begära att bilförare underkastar sig alkoholtest. Proven skall ske slumpvis och utan att
någon misstanke mot vederbörande behöver
föreligga. Tanken förefaller vara att det skall
gå att skrämma människor bort från alkoholen
och på detta sätt nå målet, en säkrare trafik.
Eftersom man vet vad ”försöksverksamhet”
i statens regi brukar leda till, nämligen till ett
nytt tvång, finns det skäl att följa utvecklingen på detta område. Avsikten är naturligtvis god, nämligen att hindra alkoholpåverkade
att köra bil. Men de som i lagens mening inte
har rätt att föra bil drabbas inte av proven:
om de blir stoppade, kan de undersökas eftersom de blir misstänkta. De flesta bilister i
normal trafik torde ha varken lust eller råd
56
att riskera någonting genom att använda sprit
i samband med körning. Man kan därför vänta, och kanske rent av hoppas, att de kommer
att reagera ganska bestämt inför det nya systemet.
Ty det är självklart att personer som vet
med sig att de kör lagligt kommer att känna
kontrollen som ett grovt ingrepp mot deras
personliga integritet. Trots att de ej är alkoholpåverkade och trots att polisen inte har
någon anledning till misstanke mot dem, kan
de på öppen landsväg tvingas att undergå ett
prov, som bara kan jämföras med offentlig
kroppsvisitation. På flygplatser förekommer
numera sådana och de känns förnedrande,
men de sker dock i enrum. På landsvägen
skall alkoholtester försiggå inför öppen ridå.
För att minska slitningar, protester och rent
av bråk bör den kontrollerande polisen vara
skyldig att till bilisten lämna ett frågeformulär och ett adresserat kuvert. Han eller hon
skall uppmanas att beskriva sin reaktion efter
vad som minst sagt varit en närgångenhet.
Myndigheten, som mottar brevet, är ju som
sådan okänslig för vad en enskild människa
upplever som orätt. Men den är skyldig att
registrera inkommande skrivelser, och så går
det möjligen att få veta vad svenska folket
tål av sin överhet. ”Försöken” kan kanske bli
alltför påfrestande.
Den andra saken att iakttaga i sammanhanget gäller polisen. Polismakten har allt intresse av att stå i så nära och gott förhållande
till allmänheten som möjligt. Mycket görs numera för att man skall komma därhän. Detta
är en lycklig utveckling, men den är inte lätt
att genomföra, och trafikpolisen befinner sig
alltid i en utsatt ställning. Reaktionen mot vad
som måste kännas som trakasserier och som
personliga obehag kommer självklart att gå ut
över polisen. Däråt är ingenting att göra; polisen är försatt i en otrevlig tvångssituation.
Från ledningens sida bör dock lämnas tydliga
anvisningar om taktfullhet och hänsyn. Slumpen, dvs den enskilda polismannens uppt ·
dande, kan styras.
HartJing vann – och förlorade
”Jag har räknat efter, hur många inom Folk
tinget, som står bakom regeringens plan (
bl a löne- och prisstopp 1975) ”, sade stats
nister Poul Harding den 5 december, ”och j
kan bara få det till 81. Det är inte tillrä
ligt och därför måste Folketinget upplö
Sagt och gjort. Det andra folketingsvalet
der loppet av 13 månader hölls i Danm
den 9 januari. Regeringspartiet Venstre näs
fördubblade mandattalet från 22 till 42. M
regeringens stödjepartier gick tillbaka ä
kraftigare, och Harding avstod från att rä
mandaten – i varje fall från att räkna d
högt – då resultatet skulle göras upp. I g
gäld hyste socialdemokraternas Anker Jerg
sen inte något tvivel, då han – efter att
parti hade vunnit tillbaka sju mandat av
24, som det förlorade förra valet – räkna
antalet mandat bakom regeringens plan
högst 78.
Venstre vann valet, men Venstreregerin
förlorade. I den mån HartJing hade gjort
let till en folkomröstning om regeringens p
var resultatet en besvikelse för honom. F’
alla sidor, däribland också från näringsli
beklagade man starkt, att valresultatet ·
blivit klarare än det blev.
Det talades mycket om regeringskomb’
tioner under de följande dagarna. Olika 1
jamodersökningar lämnade inget tvivel
att flertalet önskade att Venstre och Soc·
demokratiet skulle bilda en samlingsreger·
De skulle få majoritet tillsammans, nämli
95 av Folketingets 179 mandat. Radikale
som genom f d statsminister Hilmar Ba
gaard hade varit en outtröttlig förkämpe
en sådan regering, erbjöd sig själv att gå m
i den. Vem vet, kanske skulle statsminist
posten kunna gå till det förmedlande pa ·
. . . Men Baunsgaard hade förlorat ytterli
sju mandat i valet. Hans grupp var nu nere
b
g
t:
( i
n
d
h
u
11
St
c
o
n
u
ti
bua 13. Något tvingande behov av Baunspards medverkan eller ännu mindre ledning
!Jdtes därför inte finnas.
Också de konservativa ville ha en majorittsregering. Partiet krympte och fick bara 10
1111dat eller mindre än en tredjedel av vad
det hade före valet i december 1973. Ditintills
Mde partiet varit landets näst största. Dess
11t stridigheter har betytt en försvagning.
Km långt allvarligare är att traditionellt konavativa röster i stort antal gått till Mogens
Glistrops Fremskridtsparti, som klarade sig
urintat gott genom att behålla 24 av sina 28
1110dat, och till Kristeligt Folkeparti, som
Eder den katolske läraren J ens M111llers duk• ledning ser ut att ha fått ett fast grepp
1111 m viss väljargrupp och ökade till 9 mandat. Att också Venstre har tagit en stor del av
de konservativa rösterna är givet. Poul Hartliag var det icke-socialistiska Danmarks statsministerkandidat och det vill i realiteten säga
majoritetens kandidat.
Ty ett annat karakteristiskt drag vid valet
m, att vänsterflygeln inte förstärktes särskilt
mycket. Socialdemokratiet gick visserligen
fmn sju mandat. Men de flesta av dessa kom
från utbrytaren Erhardt Jakobsens Centrumdemokrater, som förlorade 10 av sina 14 mandat och med nöd och näppe kom tillbaka i
Folketinget På den yttersta vänsterflygeln
~ck kommunisterna fram med ett enda mandat till 7 – den Moskvatrogne Knud J esperICII talade stolt om en ”markant framgång” –
medan Socialistisk Folkeparti tappade två
mandat och kom ned till 9. Så kom partiet
Venstresocialisterne överraskande in igen med
4 mandat. Partiet klarade precis 2-procentsgränsen. Den yttersta vänsterflygeln fick bara
en ökning med en promille, ett av valets mera
positiva drag i en annars mycket oklar och
flytande situation.
Socialdemokratiet och Venstre kunde inte
mas om den rätta ekonomiska politiken, även
om det inte finns mycket stora skillnader
mellan de två stora partiernas förslag. Det var
57
först och främst personfrågan som skiljde dem.
Vem skulle leda en samlingsregering? Båda
partiledarna var villiga, och HartJing stöddes
nog av ett antal socialdemokrater. Anker Jlilrgensen är inget stort namn i dansk politik.
HartJing kunde ha skapat en icke-socialistisk majoritet om han gått samman med
Glistrops Fremskridtsparti. Men en samregering med hr Glistrup var inte tänkbar. Poul
HartJing blev instängd mellan sin ouppfyllbara önskan om ett samarbete med socialdemokraterna – under Venstres ledning – och
hans oönskade parlamentariska beroende av
den oberäknelige Glistrup och hans protestparti. Den 28 januari fick han rösterna i Folketinget emot sig och tvingades avgå.
Ekonomi och psykologi
Det är möjligt att hr Sträng inte förstår sig
på ekonomisk teori. Under sin långa tid som
finansminister har han gjort många uttalanden och bedömningar, som tyder på det. Men
en förtjänst kan inte förnekas honom: han
förstår sig på politisk psykologi.
Hr Sträng har av oppositionen och en talrik
skara nationalekonomer fått påskrivet för den
optimistiska grundsyn som präglar hans budgetförslag. Det är också möjligt att betänkligheterna är berättigade. Men viktigare är ändå
att allmänheten, enkannerligen företagare och
konsumenter, stimuleras att investera respektive konsumera. I hela västvärlden är problemet just nu att människorna är skrämda av
oljekris, inflation och arbetslöshet. I sådana
psykologiska lägen uppstår lätt en ond cirkel.
Folk tror att det skall bli en svår depression.
Företagarna väntar med att investera tills de
ser hur det går, och konsumenterna försöker
skapa reserver genom att spara. Kurvan vänder nedåt allt brantare. Ekonomerna upphä-
ver varningsrop. Så får man en självuppfyllande prognos, som till väsentlig del är orsakad av rädsla. En psykologisk depression ger
en ekonomisk depression.
Politikernas uppgift i ett sådant läge är
58
först och främst att motverka panikreaktioner
och därefter att genom sina åtgärder bidraga
till att återställa tron på framtiden. Det är
just vad Sträng försöker göra i Sverige, likaväl som Giscard d’Estaing i Frankrike och
Helmut Schmidt i Västtyskland. Det råder
mycket olika mr.ningar om vilka verkningar
deras vidtagna eller föreslagna åtgärder kommer att få. Svaren på alla oroliga frågor lär vi
först få såsmåningom. Men en sak är obestridlig – tanken att bygga en ekonomisk politik
på en optimistisk bedömning är psykologiskt
riktig.
Med så mycket större förargelse bör hr
Sträng ha tagit emot det socialdemokratiska
ungdomsförbundets krav på en helt annan politik. SSU vill inte sänka statsskatten 1976, ej
heller vill man ha ett kommunalt skattestopp.
Pengama skall i stället flöda än rikligare
den offentliga sektorn. Att detta skulle l
till en kombinerad arbetslöshets- och in
tionskatastrof, det begriper SSU inte. Nu
det inte vara några svårigheter för reger·
att taga sina unga tokstollar i örat. D
förslag går så uppenbart stick i stäv med d
politik, som både regering och opposition
föra, ehuru oenighet än så länge föreligger
viktiga delfrågor, att de knappast kan bli
politisk betydelse – annat än som argum
mot socialdemokratin i 1976 års val. Att
överhuvudtaget framförts i en så allvarlig
tuation, bådar emellertid illa på längre
Det vill till att socialdemokraterna i tid ·
ner lära upp sina ungdomar till något mått
ansvarskänsla.
Nyföretagandets villkor
Under en följd av år har intresset för att
etablera nya småföretag – en oumbärlig
kraftkälla i en industriell ekonomi – varit
svagt. Beskattningen, de sociala avgifterna och
de byråkratiska kontrollmekanismerna har varit motverkande faktorer. Den nya trygghetslagstiftningen med dess hårda krav på arbetsgivarna har ytterligare bidragit till att avhålla
från initiativ.
Nu förestår en reform av § 32 i kollektivavtalslagen – den som hittills låtit arbetsgivaren helt bestämma över företagets yttre och
inre verksamhet. En omfördelning av inflytandet därvidlag till de anställdas förmån är
visserligen berättigad som en metod att brygga över klyftan mellan kapitalägare och löntagare. Reformer i den riktningen borde rimligen leda till en förstärkt samhörighets- och
lojalitetskänsla gentemot det egna företaget.
Så långt kan en reform av § 32 tänkas medföra stora fördelar på längre sikt.
Men det vill till att problemen blir utredda
ordentligt. Eljest kan man komma att genomföra en lagstiftning, som inte fungerar i praktiken och som i värsta fall skulle kunna bryta
ner den höga effektivitet, som vi har i svenskt
näringsliv.
Än är det för tidigt att gå in närmare i
sakdiskussionen kring majoritets- resp minoritetsförslagen om reformen av § 32. Först när
remissförfarandet avslutats lär det bli möjligt
att få en klarare bild av svårigheter, fördelar
och nackdelar.
Redan nu är det emellertid klart att vilka
principlösningar man än stannar för måste det
skapas särskilda regler för de små företagens
del. Eljest kan deras situation bli så svår att
det blir tvärstopp för nyföretagandet och
massnedläggelse av de nu etablerade. Vi kan
få en företagsstruktur, där det bara finns stora
och mellanstora företag å ena sidan och ett –
låt vara stort antal – små familjeföretag, där
det inte finns andra anställda än familjemedlemmar. En tendens i den riktningen är redan
skönjbar.
Problemet är att småföretagaren i regel ta·
ger en direkt personlig risk med det av honom
insatta kapitalet. Går företaget illa kan han
drabbas av en personlig ekonomisk katastrof.
Den risken vill han inte bära om han inte får
ha det avgörande inflytandet inom och över
företaget.
Vid sidan av möjligheten att utforma sär·
skilda arbetsrättsliga regler för småföretagen
– i lag eller kollektivavtal – kan man an·
vända en juridisk konstruktion, där alla enga·
gerade från början är delägare. Medinflytande
förutsätter rätteligen delaktighet i risktagan·
det. På den höga risknivå det här ofta är fråga
om blir det förmodligen nödvändigt att star·
kare hävda denna princip.
En anpassning av kommanditbolagets rättsliga konstruktion till det ökande behovet 1
framtiden av samarbetsformer mellan kapital
och arbete är möjligen en lämplig väg att gå.
Om så sker kan man hoppas att småföretagen
blir en grogrund för ett praktiskt förverkJi.
gande av iden om en ägardemokrati.
Vänstervridningen igen
Radiolyssnare och TV-tittare ställer sig sä-
kert många gånger frågan vad de kan göra för
att motverka den ständiga vänstervridningea
och tendentiösa vinklingen i radio- och T\’.
program.
En av möjligheterna är att anmäla program för radionämnden. Denna brukar dod
ta god tid på sig. Dessutom är den som regel
tämligen försiktig med att fälla program. l
tveksamma fall friar den vanligen, vilket del
knappast finns någonting principiellt att invända mot.
Det kan dock löna sig att vända sig dit. Det
har några uppmärksamma ungdomar från moderata ungdomsförbundets förening i Fliseryd
i Kalmar län visat. De anmälde ett av da
starkt vänstervridna radions ungdomsredD
tions program, kallat ”Torsdag med ungdol11!-
redaktionen i Luleå”. Skälet var enligt en a
anmälarna att programmet – som sändes i
våras- innehöll ”en vidrig kommunistpropaganda som glorifierade kommunistiskt våld
och förtryck och hånade demokratin, främst i
rin land, och hånade statsministern och
IVtllSk socialdemokrati”. Karaktäristiken
pilde ett ”antimilitaristiskt” spel som uppfördes av ”Stålspegeln”, en kommunistisk musikttatergrupp som även spelar på skolor och
uogdomsgårdar i syfte att sprida sina antidemokratiska läror.
Spelet gick ut på att arbetarna inte längre
.,m i tidigare krig skulle slåss om ”borgarnas”
profiter och låta ”kapitalisterna” leda dem
mot \·arandra. I en avslutande sång hette
det: ”En dag skall vi göra slut på utsugning,
dände, krig och förnedring. Då hjälper det
mte med böner till Gud, det är då vi behöver
din kunskap om vapen. Då skall du gripa ditt
gevär och leda den rätta vägen ur förtrycket.
Sijut på borgare och avväpna dom. Det är så
vi skall segra för alltid.”
Till sitt försvar framhöll ungdomsredaktionen i Luleå bl a att man vill ”uppmuntra till
fortsatt och egen aktivitet bland ungdomar
.,m passiviseras av den kommersiella ungdomskulturen”. Den aktivitet det statliga radiomonopolet skulle uppmuntra är således
mgcnting annat än mord och uppror.
Programmet fälldes av en enhällig radionämnd. Denna fastslog att spelet, genom att
mana arbetarna att gripa till vapen, tog avstånd från den fria politiska åsiktsbildningen.
Inget bemötande av spelets maningar förekom. Radionämnden fann därför, föga överraskande, att inslaget stred mot kravet att
Sveriges Radio skall hävda de grundläggande
demokratiska värdena.
I detta sammanhang är ett avslöjande värt
att notera. Det gjordes av TV-producenten
Hans Hederberg i en artikel i Dagens Nyheter i januari i år.
Hederberg erkände öppet att vissa producenter inom Sveriges Radio använder programmen till att driva egna ”teser”. ”Det
55
finns de som ser sin egen programverksamhet
som en del i en radikal rörelse utanför företaget.”
Där bekräftar alltså en av företagets egna
producenter att det finns en vänstermaffia,
som hämningslöst utnyttjar de stora möjligheter som främst TV ger att driva egen vänstervriden agitation. Deras verksamhet beivras
alldeles otillräckligt av radioledningen. Varför?
Sveriges Radios ekonomiska svårigheter
har på senare tid diskuterats ingående. Men
de verkliga problemen, de som skapat en
konstant förtroendekris mellan företaget och
dess konsumenter, ligger på ett helt annat
plan. De beror på att man kostar på sig lyxen
att hålla sig med medarbetare som saknar
sinne för objektivitet och saklighet och som
inte tvingas inse det speciella ansvar det innebär att fungera inom ett medium som dels
är ett monopol, dels har den i särklass största
genomslagskraften av alla.
Alkoholtester i trafiken
För att förmå bilister att avstå från alkoholförtäring även inom den begränsade ram, som
inte är straffbar, skall nu ytterligare ett medel
prövas. Som led i en försöksverksamhet får
polisen inom vissa län rätt att vid kontroller
begära att bilförare underkastar sig alkoholtest. Proven skall ske slumpvis och utan att
någon misstanke mot vederbörande behöver
föreligga. Tanken förefaller vara att det skall
gå att skrämma människor bort från alkoholen
och på detta sätt nå målet, en säkrare trafik.
Eftersom man vet vad ”försöksverksamhet”
i statens regi brukar leda till, nämligen till ett
nytt tvång, finns det skäl att följa utvecklingen på detta område. Avsikten är naturligtvis god, nämligen att hindra alkoholpåverkade
att köra bil. Men de som i lagens mening inte
har rätt att föra bil drabbas inte av proven:
om de blir stoppade, kan de undersökas eftersom de blir misstänkta. De flesta bilister i
normal trafik torde ha varken lust eller råd
56
att riskera någonting genom att använda sprit
i samband med körning. Man kan därför vänta, och kanske rent av hoppas, att de kommer
att reagera ganska bestämt inför det nya systemet.
Ty det är självklart att personer som vet
med sig att de kör lagligt kommer att känna
kontrollen som ett grovt ingrepp mot deras
personliga integritet. Trots att de ej är alkoholpåverkade och trots att polisen inte har
någon anledning till misstanke mot dem, kan
de på öppen landsväg tvingas att undergå ett
prov, som bara kan jämföras med offentlig
kroppsvisitation. På flygplatser förekommer
numera sådana och de känns förnedrande,
men de sker dock i enrum. På landsvägen
skall alkoholtester försiggå inför öppen ridå.
För att minska slitningar, protester och rent
av bråk bör den kontrollerande polisen vara
skyldig att till bilisten lämna ett frågeformulär och ett adresserat kuvert. Han eller hon
skall uppmanas att beskriva sin reaktion efter
vad som minst sagt varit en närgångenhet.
Myndigheten, som mottar brevet, är ju som
sådan okänslig för vad en enskild människa
upplever som orätt. Men den är skyldig att
registrera inkommande skrivelser, och så går
det möjligen att få veta vad svenska folket
tål av sin överhet. ”Försöken” kan kanske bli
alltför påfrestande.
Den andra saken att iakttaga i sammanhanget gäller polisen. Polismakten har allt intresse av att stå i så nära och gott förhållande
till allmänheten som möjligt. Mycket görs numera för att man skall komma därhän. Detta
är en lycklig utveckling, men den är inte lätt
att genomföra, och trafikpolisen befinner sig
alltid i en utsatt ställning. Reaktionen mot vad
som måste kännas som trakasserier och som
personliga obehag kommer självklart att gå ut
över polisen. Däråt är ingenting att göra; polisen är försatt i en otrevlig tvångssituation.
Från ledningens sida bör dock lämnas tydliga
anvisningar om taktfullhet och hänsyn. Slumpen, dvs den enskilda polismannens uppt ·
dande, kan styras.
HartJing vann – och förlorade
”Jag har räknat efter, hur många inom Folk
tinget, som står bakom regeringens plan (
bl a löne- och prisstopp 1975) ”, sade stats
nister Poul Harding den 5 december, ”och j
kan bara få det till 81. Det är inte tillrä
ligt och därför måste Folketinget upplö
Sagt och gjort. Det andra folketingsvalet
der loppet av 13 månader hölls i Danm
den 9 januari. Regeringspartiet Venstre näs
fördubblade mandattalet från 22 till 42. M
regeringens stödjepartier gick tillbaka ä
kraftigare, och Harding avstod från att rä
mandaten – i varje fall från att räkna d
högt – då resultatet skulle göras upp. I g
gäld hyste socialdemokraternas Anker Jerg
sen inte något tvivel, då han – efter att
parti hade vunnit tillbaka sju mandat av
24, som det förlorade förra valet – räkna
antalet mandat bakom regeringens plan
högst 78.
Venstre vann valet, men Venstreregerin
förlorade. I den mån HartJing hade gjort
let till en folkomröstning om regeringens p
var resultatet en besvikelse för honom. F’
alla sidor, däribland också från näringsli
beklagade man starkt, att valresultatet ·
blivit klarare än det blev.
Det talades mycket om regeringskomb’
tioner under de följande dagarna. Olika 1
jamodersökningar lämnade inget tvivel
att flertalet önskade att Venstre och Soc·
demokratiet skulle bilda en samlingsreger·
De skulle få majoritet tillsammans, nämli
95 av Folketingets 179 mandat. Radikale
som genom f d statsminister Hilmar Ba
gaard hade varit en outtröttlig förkämpe
en sådan regering, erbjöd sig själv att gå m
i den. Vem vet, kanske skulle statsminist
posten kunna gå till det förmedlande pa ·
. . . Men Baunsgaard hade förlorat ytterli
sju mandat i valet. Hans grupp var nu nere
b
g
t:
( i
n
d
h
u
11
St
c
o
n
u
ti
bua 13. Något tvingande behov av Baunspards medverkan eller ännu mindre ledning
!Jdtes därför inte finnas.
Också de konservativa ville ha en majorittsregering. Partiet krympte och fick bara 10
1111dat eller mindre än en tredjedel av vad
det hade före valet i december 1973. Ditintills
Mde partiet varit landets näst största. Dess
11t stridigheter har betytt en försvagning.
Km långt allvarligare är att traditionellt konavativa röster i stort antal gått till Mogens
Glistrops Fremskridtsparti, som klarade sig
urintat gott genom att behålla 24 av sina 28
1110dat, och till Kristeligt Folkeparti, som
Eder den katolske läraren J ens M111llers duk• ledning ser ut att ha fått ett fast grepp
1111 m viss väljargrupp och ökade till 9 mandat. Att också Venstre har tagit en stor del av
de konservativa rösterna är givet. Poul Hartliag var det icke-socialistiska Danmarks statsministerkandidat och det vill i realiteten säga
majoritetens kandidat.
Ty ett annat karakteristiskt drag vid valet
m, att vänsterflygeln inte förstärktes särskilt
mycket. Socialdemokratiet gick visserligen
fmn sju mandat. Men de flesta av dessa kom
från utbrytaren Erhardt Jakobsens Centrumdemokrater, som förlorade 10 av sina 14 mandat och med nöd och näppe kom tillbaka i
Folketinget På den yttersta vänsterflygeln
~ck kommunisterna fram med ett enda mandat till 7 – den Moskvatrogne Knud J esperICII talade stolt om en ”markant framgång” –
medan Socialistisk Folkeparti tappade två
mandat och kom ned till 9. Så kom partiet
Venstresocialisterne överraskande in igen med
4 mandat. Partiet klarade precis 2-procentsgränsen. Den yttersta vänsterflygeln fick bara
en ökning med en promille, ett av valets mera
positiva drag i en annars mycket oklar och
flytande situation.
Socialdemokratiet och Venstre kunde inte
mas om den rätta ekonomiska politiken, även
om det inte finns mycket stora skillnader
mellan de två stora partiernas förslag. Det var
57
först och främst personfrågan som skiljde dem.
Vem skulle leda en samlingsregering? Båda
partiledarna var villiga, och HartJing stöddes
nog av ett antal socialdemokrater. Anker Jlilrgensen är inget stort namn i dansk politik.
HartJing kunde ha skapat en icke-socialistisk majoritet om han gått samman med
Glistrops Fremskridtsparti. Men en samregering med hr Glistrup var inte tänkbar. Poul
HartJing blev instängd mellan sin ouppfyllbara önskan om ett samarbete med socialdemokraterna – under Venstres ledning – och
hans oönskade parlamentariska beroende av
den oberäknelige Glistrup och hans protestparti. Den 28 januari fick han rösterna i Folketinget emot sig och tvingades avgå.
Ekonomi och psykologi
Det är möjligt att hr Sträng inte förstår sig
på ekonomisk teori. Under sin långa tid som
finansminister har han gjort många uttalanden och bedömningar, som tyder på det. Men
en förtjänst kan inte förnekas honom: han
förstår sig på politisk psykologi.
Hr Sträng har av oppositionen och en talrik
skara nationalekonomer fått påskrivet för den
optimistiska grundsyn som präglar hans budgetförslag. Det är också möjligt att betänkligheterna är berättigade. Men viktigare är ändå
att allmänheten, enkannerligen företagare och
konsumenter, stimuleras att investera respektive konsumera. I hela västvärlden är problemet just nu att människorna är skrämda av
oljekris, inflation och arbetslöshet. I sådana
psykologiska lägen uppstår lätt en ond cirkel.
Folk tror att det skall bli en svår depression.
Företagarna väntar med att investera tills de
ser hur det går, och konsumenterna försöker
skapa reserver genom att spara. Kurvan vänder nedåt allt brantare. Ekonomerna upphä-
ver varningsrop. Så får man en självuppfyllande prognos, som till väsentlig del är orsakad av rädsla. En psykologisk depression ger
en ekonomisk depression.
Politikernas uppgift i ett sådant läge är
58
först och främst att motverka panikreaktioner
och därefter att genom sina åtgärder bidraga
till att återställa tron på framtiden. Det är
just vad Sträng försöker göra i Sverige, likaväl som Giscard d’Estaing i Frankrike och
Helmut Schmidt i Västtyskland. Det råder
mycket olika mr.ningar om vilka verkningar
deras vidtagna eller föreslagna åtgärder kommer att få. Svaren på alla oroliga frågor lär vi
först få såsmåningom. Men en sak är obestridlig – tanken att bygga en ekonomisk politik
på en optimistisk bedömning är psykologiskt
riktig.
Med så mycket större förargelse bör hr
Sträng ha tagit emot det socialdemokratiska
ungdomsförbundets krav på en helt annan politik. SSU vill inte sänka statsskatten 1976, ej
heller vill man ha ett kommunalt skattestopp.
Pengama skall i stället flöda än rikligare
den offentliga sektorn. Att detta skulle l
till en kombinerad arbetslöshets- och in
tionskatastrof, det begriper SSU inte. Nu
det inte vara några svårigheter för reger·
att taga sina unga tokstollar i örat. D
förslag går så uppenbart stick i stäv med d
politik, som både regering och opposition
föra, ehuru oenighet än så länge föreligger
viktiga delfrågor, att de knappast kan bli
politisk betydelse – annat än som argum
mot socialdemokratin i 1976 års val. Att
överhuvudtaget framförts i en så allvarlig
tuation, bådar emellertid illa på längre
Det vill till att socialdemokraterna i tid ·
ner lära upp sina ungdomar till något mått
ansvarskänsla.