GU; Namn att minnas – Sven Delblanc
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Sven Delblanc
Mitt herrskap! Vad säger den ärade läsekretsen om en liten kulturpolitisk-stilistisk gissningstävlan? Vem har skrivit följande diatrib:
Studenterna behärskar inte främmande
språk. De förmår inte heller använda svenska språket i skrift. Skrivningarnas essäistiska avsnitt vimlar av stavfel och förråder
grov okunnighet om grammatik, meningsbyggnad och logisk disposition. Det finns
fall som rör sig på gränsen till funktionsanalfabetism. Och dessa studenter är alltså
blivande lärare i svenska. De historiska
kunskaperna är miserabla.. . Nedskrotningen av de historiska kunskaperna berö-
var eleverna instrument för kritik av samhället här och nu. Och det är kanske en
önskad och avsedd effekt. Den kritik jag
här framfört och all annan kritik kommer
med nödvändighet att bli verkningslös.
”Reformerna” inom undervisningen drivs
fram och administreras av byråkrater, vilkas prestige inte kan medge misslyckanden.
Mandarinerna i Sö lever i en skuggvärld
av illusioner, där de inte ens gitter hyckla
ett intresse för verkligheten .. . Om verkligheten inte stämmer med mandarinernas
diktat, nå, desto värre för verkligheten.
Ja, vem har skrivit denna förkastelsedom
över vår svenska samtids utbildningsfiasko, en
förkastelsedom som är djupt reaktionär, nämligen i den mån det är reaktionärt att älska
vårt kulturarv med de möjligheter det ger till
överblick och jämförelse och därmed till
verkligt frisinne?
Är det månne rector magnificus vid Uppsala universitet professor Segerstedt? Eller är
det till äventyrs fil dr Sven Stolpe? Eller är
det rentav den beryktade signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet?
Nej, ingen av dem. Det är docenten i litteraturhistoria och författaren Sven Delblanc,
känd för sin vänstersocialistiska övertygelse.
Hur hänger det ihop? Denna övertygelse
verkar – åtminstone i förevarande sammanhang – föga övertygande. Ingen kan besvara
den frågan, som är frågan om en djupgående,
kanhända konstitutiv ambivalens hos Sven
Delblanc, bättre än författaren själv. I dagboksromanen ”Åsnebrygga” skriver Delblanc
om sin far, den älskade tyrannen, som är centralgestalten i hans traumatiska barndomsupplevelser, till vilka han ständigt i en eller annan
form återkommer och återknyter:
Fastvuxen vid min rygg som en djinn
viskar han varje dag sin lära i mitt öra:
Kom ihåg att du är ensam. Kom ihåg att
du är unik. Misstro din nästa. Lita bara
på dig själv. Kom ihåg att du är fri, fri,
fri .. . Aldrig finner du vägen från jag till
vi. Är frigörelse möjlig? Nej. Går jag på
tiljan för att spela gemenskapens och medmänsklighetens roller, kan jag alltid känna
hans kalla kritiska blickar i kulissen. Skriver jag inte om honom? Ack, jag skriver
ju aldrig om något annat. Det är ju bara
då min prosa kommer till liv, när jag låter
honom smäda och förbanna mig, utklädd
till Fredrik den Store eller markis de
Sade … Det enda som lever i mig är han.
Där finner vi Delblancs problematik i ett
nötskal. Ty vad är det fadern representerar?
Ett av hans namn är Europa, heter det hos
Delblanc. ”Detta stolta, sköna, grymma Europa, som jag hatat och älskat mer än allt.”
Fadern, som han tvingats bära på ryggen som
en oundviklig och oförytterlig börda är, säger
Maria Bergom-Larssan i en skarpsinnig analys
av Delblancs författarskap, hans förkroppsligande av den europeiska traditionen, av kulturarvet, traditionen och pessimismen. Det är
konsten som grymhet, individuellt uppror, frihetsextas och verklighetsflykt.
Delblanc är, som framgått, alldeles medveten om att han inte personligen, inte fer egen
del, kan – med andra ord djupast sett därför
att. han inte vill – frigöra sig från denna
börda. Men samtidigt framhåller han i ”Åsnebrygga” att förnuftet och rättvisan begär av
honom att han skall förneka sin far. Det betyder alltså i här anförda tolkning att förneka
den individualistiska europeiska kulturtraditionen till förmån för ett socialistiskt samhälle.
Men socialismen är, föreställer sig Delblanc,
r
l
’
’
~·’·
j’
:
’
t
l
(
!
l
1
164
förnuftets röst, inte känslans. Han sammanfattar i ”Åsnebrygga” sin ohållbara situation:
I sanningens och rättvisans tjänst blev
det min sällsamma uppgift att arbeta på
min egen undergång. Arbeta för ett samhälle där en sådan som jag vore en styggelse och en förnedring.
Det är kring detta olösliga dilemma hela
hans författarskap rör sig och det förklarar de
tvetydigheter och motsägelser, varav hans böcker överflödar. Han är en utpräglad individualist, egocentriker och pessimist. Som skolpojke
slukade han Nietzsches ”Zarathustra” som han
fått i premium. Som dräng på landet läste
han Bertil Malmbergs ”Dikter vid gränsen”
under kafferasterna. Den avhandling i litteraturhistoria, som förskaffade honom docentur,
”Ära och minne”, handlar om Gustaf III:s
kulturpolitik. Sin pessimism döljer han under
ett homeriskt, för att inte säga rabelaissikt
löje. Fay ce que vouldras! Om inte Delblanc
i så hög grad vore Delblanc att alla jämförelser tedde sig meningslösa skulle man kunna
säga att genombrottsromanen ”Prästkappan”
är en blandning av E T A Hoffmann och
Miinchhausen liksom att elen stora Amiunesviten är en blandning av Hjalmar Bergman
och Piraten!
Alltnog: i strid mot sin natur, sin läggning,
sitt temperament, sin utbildning och utveckling söker Delblanc i dagsdebatten uppträda
som en visserligen uppfriskande okonventionell
och – vilket ovan framgått – nonkonformistisk socialist, redan det en contradietio in
adiecto. För hur länge? Etiketten sitter löst
och på Delblanc passar överhuvudtaget inga
etiketter.
Sven Delblanc – han påstår att han härstammar från en fransk desertör som dröjde
sig kvar i Tyskland efter la grande armee och
har f ö både danskt och norskt påbrå – föddes år 1931 i Swan River, Kanada, dit den
legendariske fadern utvandrat. Men redan i
fyraårsåldern återvände han med familjen till
Sverige, där han växte upp på den bondgård
i närheten av Trosa – där han sagt sig en
gäng vilja stå staty- som bildar bakgrund till
skrönorna om Hedeby och Aminne. Han gick
i skola och tog studenten i Södertälje, läste
historia och litteraturhistoria i Uppsala och
blev 1965 fil dr och docent. Då hade han re·
dan tre år tidigare gjort skönlitterär debut
med romanen ”Eremitkräftan”, året därpå
kom genombrottet med ”Prästkappan”, 1965
– samma år som avhandlingen – kom ”Ho·
munculus”, 1967 samtidsromanen ”Nattresa”,
1969 ”Åsnebrygga” – en furiös stridsskrift
mot Amerika och amerikanen inom honom
själv, byggd på erfarenheter från ett år som
gästprofessor vid Berkeley. Ar 1970 blev han
genom ”Aminne” en av vårt lands populäraste
författare; med dess c:a 80 000 ex överträffa·
de han själve Lars Widding! Nästa år utgav
han ”Zahak”, som grundade sig på hans upplevelser som Sicla-stipendiat i Iran, och 1972
samlade han ett antal ”prosaprodukter” under
titeln ”Trampa vatten”. Sedan dess har han
hunnit publicera inte mindre än två bejublade nya romaner i Aminne-serien: ”Sten·
fågel” och ”Primavera”.
Delblanc med sitt kortklippta hår, sitt pip.
skägg och sin martialiska munkfysionomi ser
ut som en fältpräst från det 30-åriga krig, vil·
ket inspirerat både Callots gravyrer och
Brechts ”Mutter Courage”. Till sitt sätt är
han enligt vänners utsago ”utstuderat hövisk”.
Han lever ett borgerligt liv med hustru och
två barn i ett eget hus i Uppsala, där han nu·
mera helt ägnar sig åt sitt författarskap. Han
har fått alla möjliga litterära pris – inklusive
Svenska Dagbladets – och är väl värd dem.
I sin generation framstår han som helt oöver·
träffad, när det gäller frodig, mustig, ursprunglig berättartalang och en skapande fantasi som
är än komisk, än burlesk och än makaber. Enligt Stig Ahlgren har ingen umgåtts så friskt
och fräckt med svenska språket sedan Strindberg som Sven Delblanc, och det är så sant
som det är sagt.
GU
I
A
N
Sven Delblanc
Mitt herrskap! Vad säger den ärade läsekretsen om en liten kulturpolitisk-stilistisk gissningstävlan? Vem har skrivit följande diatrib:
Studenterna behärskar inte främmande
språk. De förmår inte heller använda svenska språket i skrift. Skrivningarnas essäistiska avsnitt vimlar av stavfel och förråder
grov okunnighet om grammatik, meningsbyggnad och logisk disposition. Det finns
fall som rör sig på gränsen till funktionsanalfabetism. Och dessa studenter är alltså
blivande lärare i svenska. De historiska
kunskaperna är miserabla.. . Nedskrotningen av de historiska kunskaperna berö-
var eleverna instrument för kritik av samhället här och nu. Och det är kanske en
önskad och avsedd effekt. Den kritik jag
här framfört och all annan kritik kommer
med nödvändighet att bli verkningslös.
”Reformerna” inom undervisningen drivs
fram och administreras av byråkrater, vilkas prestige inte kan medge misslyckanden.
Mandarinerna i Sö lever i en skuggvärld
av illusioner, där de inte ens gitter hyckla
ett intresse för verkligheten .. . Om verkligheten inte stämmer med mandarinernas
diktat, nå, desto värre för verkligheten.
Ja, vem har skrivit denna förkastelsedom
över vår svenska samtids utbildningsfiasko, en
förkastelsedom som är djupt reaktionär, nämligen i den mån det är reaktionärt att älska
vårt kulturarv med de möjligheter det ger till
överblick och jämförelse och därmed till
verkligt frisinne?
Är det månne rector magnificus vid Uppsala universitet professor Segerstedt? Eller är
det till äventyrs fil dr Sven Stolpe? Eller är
det rentav den beryktade signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet?
Nej, ingen av dem. Det är docenten i litteraturhistoria och författaren Sven Delblanc,
känd för sin vänstersocialistiska övertygelse.
Hur hänger det ihop? Denna övertygelse
verkar – åtminstone i förevarande sammanhang – föga övertygande. Ingen kan besvara
den frågan, som är frågan om en djupgående,
kanhända konstitutiv ambivalens hos Sven
Delblanc, bättre än författaren själv. I dagboksromanen ”Åsnebrygga” skriver Delblanc
om sin far, den älskade tyrannen, som är centralgestalten i hans traumatiska barndomsupplevelser, till vilka han ständigt i en eller annan
form återkommer och återknyter:
Fastvuxen vid min rygg som en djinn
viskar han varje dag sin lära i mitt öra:
Kom ihåg att du är ensam. Kom ihåg att
du är unik. Misstro din nästa. Lita bara
på dig själv. Kom ihåg att du är fri, fri,
fri .. . Aldrig finner du vägen från jag till
vi. Är frigörelse möjlig? Nej. Går jag på
tiljan för att spela gemenskapens och medmänsklighetens roller, kan jag alltid känna
hans kalla kritiska blickar i kulissen. Skriver jag inte om honom? Ack, jag skriver
ju aldrig om något annat. Det är ju bara
då min prosa kommer till liv, när jag låter
honom smäda och förbanna mig, utklädd
till Fredrik den Store eller markis de
Sade … Det enda som lever i mig är han.
Där finner vi Delblancs problematik i ett
nötskal. Ty vad är det fadern representerar?
Ett av hans namn är Europa, heter det hos
Delblanc. ”Detta stolta, sköna, grymma Europa, som jag hatat och älskat mer än allt.”
Fadern, som han tvingats bära på ryggen som
en oundviklig och oförytterlig börda är, säger
Maria Bergom-Larssan i en skarpsinnig analys
av Delblancs författarskap, hans förkroppsligande av den europeiska traditionen, av kulturarvet, traditionen och pessimismen. Det är
konsten som grymhet, individuellt uppror, frihetsextas och verklighetsflykt.
Delblanc är, som framgått, alldeles medveten om att han inte personligen, inte fer egen
del, kan – med andra ord djupast sett därför
att. han inte vill – frigöra sig från denna
börda. Men samtidigt framhåller han i ”Åsnebrygga” att förnuftet och rättvisan begär av
honom att han skall förneka sin far. Det betyder alltså i här anförda tolkning att förneka
den individualistiska europeiska kulturtraditionen till förmån för ett socialistiskt samhälle.
Men socialismen är, föreställer sig Delblanc,
r
l
’
’
~·’·
j’
:
’
t
l
(
!
l
1
164
förnuftets röst, inte känslans. Han sammanfattar i ”Åsnebrygga” sin ohållbara situation:
I sanningens och rättvisans tjänst blev
det min sällsamma uppgift att arbeta på
min egen undergång. Arbeta för ett samhälle där en sådan som jag vore en styggelse och en förnedring.
Det är kring detta olösliga dilemma hela
hans författarskap rör sig och det förklarar de
tvetydigheter och motsägelser, varav hans böcker överflödar. Han är en utpräglad individualist, egocentriker och pessimist. Som skolpojke
slukade han Nietzsches ”Zarathustra” som han
fått i premium. Som dräng på landet läste
han Bertil Malmbergs ”Dikter vid gränsen”
under kafferasterna. Den avhandling i litteraturhistoria, som förskaffade honom docentur,
”Ära och minne”, handlar om Gustaf III:s
kulturpolitik. Sin pessimism döljer han under
ett homeriskt, för att inte säga rabelaissikt
löje. Fay ce que vouldras! Om inte Delblanc
i så hög grad vore Delblanc att alla jämförelser tedde sig meningslösa skulle man kunna
säga att genombrottsromanen ”Prästkappan”
är en blandning av E T A Hoffmann och
Miinchhausen liksom att elen stora Amiunesviten är en blandning av Hjalmar Bergman
och Piraten!
Alltnog: i strid mot sin natur, sin läggning,
sitt temperament, sin utbildning och utveckling söker Delblanc i dagsdebatten uppträda
som en visserligen uppfriskande okonventionell
och – vilket ovan framgått – nonkonformistisk socialist, redan det en contradietio in
adiecto. För hur länge? Etiketten sitter löst
och på Delblanc passar överhuvudtaget inga
etiketter.
Sven Delblanc – han påstår att han härstammar från en fransk desertör som dröjde
sig kvar i Tyskland efter la grande armee och
har f ö både danskt och norskt påbrå – föddes år 1931 i Swan River, Kanada, dit den
legendariske fadern utvandrat. Men redan i
fyraårsåldern återvände han med familjen till
Sverige, där han växte upp på den bondgård
i närheten av Trosa – där han sagt sig en
gäng vilja stå staty- som bildar bakgrund till
skrönorna om Hedeby och Aminne. Han gick
i skola och tog studenten i Södertälje, läste
historia och litteraturhistoria i Uppsala och
blev 1965 fil dr och docent. Då hade han re·
dan tre år tidigare gjort skönlitterär debut
med romanen ”Eremitkräftan”, året därpå
kom genombrottet med ”Prästkappan”, 1965
– samma år som avhandlingen – kom ”Ho·
munculus”, 1967 samtidsromanen ”Nattresa”,
1969 ”Åsnebrygga” – en furiös stridsskrift
mot Amerika och amerikanen inom honom
själv, byggd på erfarenheter från ett år som
gästprofessor vid Berkeley. Ar 1970 blev han
genom ”Aminne” en av vårt lands populäraste
författare; med dess c:a 80 000 ex överträffa·
de han själve Lars Widding! Nästa år utgav
han ”Zahak”, som grundade sig på hans upplevelser som Sicla-stipendiat i Iran, och 1972
samlade han ett antal ”prosaprodukter” under
titeln ”Trampa vatten”. Sedan dess har han
hunnit publicera inte mindre än två bejublade nya romaner i Aminne-serien: ”Sten·
fågel” och ”Primavera”.
Delblanc med sitt kortklippta hår, sitt pip.
skägg och sin martialiska munkfysionomi ser
ut som en fältpräst från det 30-åriga krig, vil·
ket inspirerat både Callots gravyrer och
Brechts ”Mutter Courage”. Till sitt sätt är
han enligt vänners utsago ”utstuderat hövisk”.
Han lever ett borgerligt liv med hustru och
två barn i ett eget hus i Uppsala, där han nu·
mera helt ägnar sig åt sitt författarskap. Han
har fått alla möjliga litterära pris – inklusive
Svenska Dagbladets – och är väl värd dem.
I sin generation framstår han som helt oöver·
träffad, när det gäller frodig, mustig, ursprunglig berättartalang och en skapande fantasi som
är än komisk, än burlesk och än makaber. Enligt Stig Ahlgren har ingen umgåtts så friskt
och fräckt med svenska språket sedan Strindberg som Sven Delblanc, och det är så sant
som det är sagt.
GU
I
A
N