Ledare; Försvar och folkförsvar

Försvar och folkförsvar
När följderna av 1972 års illa grundade
försvarsbeslut börjat visa sig och en pågå-
ende nedrustning blivit ett faktum, framfördes många önskemål om mer försvarsupplysning. En försvarsdiskussion har också kommit i gång, men under senaste tiden på ett oväntat sätt. Generalmajor Nils
Sköld gav för några månader sedan ut en
skrift ”Värnplikt och folkförsvar”, där
han inte bara talade för bredast möjligt
tillämpade allmän värnplikt utan också,
tycktes det, för en ny försvarsdoktrin. Vad
han skrivit om allmän värnplikt är i hög
grad beaktansvärt. Hans försvarsdoktrin
har däremot blivit skarpt angripen, och
han har också dragit sig tillbaka på den
punkten: han anser sig ha blivit missförstådd.
Hans kritiker behöver inte ha dåligt
samvete. De har bara läst innantill och
dragit sina slutsatser. Enligt hr Sköld bör
varje vapenför man tagas ut och beväpnas med ett handeldvapen. De förband,
som bildas, skall utrustas med materiel av
flera slag, men de kommer inte att understödjas av annat än spaningsflyg i begränsad utsträckning – både kust- och luftbevakning blir ”i huvudsak optisk” – och
en fiende skall inte angripas före en landstigning på svensk kust, eftersom det inte
finns vare sig u-båtar eller ens torpedbå-
tar och inte heller attackplan. Följdriktigt
räknar hr Sköld med att både marin- och
flygstaberna kan indragas. Han reformerar också den territoriella försvarsindelningen och menar att vissa militärområ-
den blir överflödiga. På hans karta ingår
inte Gotland i något sådant område, viiket är alldeles riktigt. Varken Gotland eJ.
ler tillförseln till Gotland kan försvaras
med den föreslagna ordningen.
Hunnen så långt inför hr Sköld i sia
skrift (sid 41) en ordentlig brasklapp.
Har man den basorganisation, som
skisserat, bör den kompletteras med
kraftiga förband av olika slag. Därav
de följa, att både den materiel, som
sparats, och de staber och andra ·
tioner som behövs för att utveckla
under dessa omständigheter vinner i
ar är svårt att se. Hr Sköld menar
att 1972 års försvarsbeslut bör u’u”’”•.._
och rent av förbättras. Han har
ingen lust att bli en svensk general
rup, den som i en telefonsvarare skall
in orden ”vi ger oss”.
Det är möjligt, att en del saker
att redas ut tack vare hr Skölds skrift.
sådan är det populära talet om att
värnpliktig skall utbildas för );;””'””’Al’!!~
ring. Men gerillakrig i Sverige måste
utsätta, att det reguljära försvaret
lyckats. Fienden har trängt in i landet
slagit våra bästa förband, och restema
dessa och av lokala förband, som
ännu inte sett någon strid, skall samlas
den svåraste striden av alla, nämligen
rillakriget. Det förefaller vara en ren
sion att tro, att alla värnpliktiga
kunna duga till något sådant. Svenska
ket har inte varit i krig under
ner, och redan därför – och även
ra, alldeles uppenbara skäl- är alla
förelser med t ex Vietnam totalt
sande. Det kan rent av hävdas, att
{l
f
n
n
a
k:
Vl
os
aI
sk
pc
da
ni
ga
oansvarigt att framställa gerillakriget som
någonting som varje svensk värnpliktig ens
bör kunna deltaga i. De repressiva metoder innebärande en obegränsad brutal
grymhet, som en ockupant kan komma att
använda, är det svenska folket förmodligen inte berett att möta.
Om Sverige blir besatt, kommer otvivelaktigt motståndsrörelser att uppstå. På
en motståndsrörelses män och kvinnor
kommer fruktansvärt hårda krav att ställas. Deras verk blir meningsfullt om de
kan befria landet eller om de på olika sätt
kan understödja en befrielseaktion utifrån. Det förra är föga troligt och bör inte utmålas som en sannolikhet. Det senare är tänkbart under vissa omständigheter. En sådan är att det finns någon som
vill hjälpa oss. Vi måste då på ett eller
annat sätt ha gjort oss förtjänta av hjälp.
Både allmän värnplikt och allvarliga
försvarsförberedelser utgör förutsättningar
för vår utrikespolitik. Vi drev den kombinationen under andra världskriget och
med framgång: den bidrog väsentligt till
att hålla oss utanför. Vi behöll den efter
kriget, och när vi under NATOs glansdagar skulle göra vår alliansfrihet trovärdig,
var det denna kombination som skaffade
oss gehör. För närvarande är vårt läge
annorlunda. Vi har av skäl som inte här
skall beröras förlorat en stor del av vårt
politiska anseende utomlands. Vi har vidare börjat genomföra en ny försvarsordning, som inte ens är baserad på ordentliga utredningar utan uteslutande på att
169
landets finansminister en dag fastställde en
ekonomisk ram, inom vilken försvarets
kostnader skulle rymmas, alldeles oberoende av om det blev ett förnuftigt balanserat försvar eller inte, vilket i varje fall
riksdagen, som tog beslutet, inte kunde
veta. I dag vet alla, att vi inte förbereder
det försvar som vi skulle kunna ha. Någon
respekt utomlands har det förvisso inte
förskaffat oss. För varje år blir vi dessutom svagare. Även hr Sköld erkänner
tveksamt, att ”det ligger en kärna av sanning” i påståendet att vi nedrustar.
I en nyutkommen skrift i samma serie
där hr Sköld publicerade sin har Hans
Lindblad (”Försvar i otakt”) strukit under att det inte går att framställa försvarsmateriel extra snabbt strax innan man behöver den. Vi har folk, med god underbyggnad, ofta med tekniskt intresse och
med tekniskt handlag. Att sätta annat än
bästa möjliga vapen i hand på sådana soldater borde för ett land som Sverige vara
otänkbart. Vi har råd att framställa sådana vapen, och det finns knappast skäl
varför vi inte skulle koncentrationsutbilda
värnpliktiga på de allra flesta av dem. Under sju eller sju och en halv månader,
som man nu talar om, gör man ändå inga
soldater som är fullgoda på alla vapen eller för ett långt krig. Men om de värnpliktiga får vapen som de kan tro på och
som kan göra en fiende eftertänksam kan
det bli möjligt att hålla honom utanför
landet, vilket bör vara första målet för ett
svenskt folkförsvar.