Awel Waldemarson; Blandpolitikens år
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
AXEL WALDEMARSON:
Blandpolitikens
o
ar
Hr PaZmes politiska tuvhoppning är en
allvarlig sak, menar redaktör Axel Waldemarson i sin översikt av den svenska inrikespolitiken 1974. statsministern är
beroende av kommunisterna, han kompromissar med folkpartiet, han gör upp
med centerpartiet: resultatet blir en
blandpolitik, där den parlamentariska
ansvarsfördelningen förloras. Under
”uppmarschens år” inför valet 1976 måste
oppositionspartierna våga framträda inför väljarna med klara svar på den fråga,
som alla ställer, nämligen regeringsfrå-
gan. De enskilda människorna känner en
tyngd av socialdemokraternas snart femtioåriga maktinnehav. De kräver att parlamentarismen skall fungera.
Valnatten 1973 fattades endast några
sentals röster för att vi skulle ha fått l:
skolexempel på ett politiskt makts ·
enligt den klassiska pariamentaris
mönster: Oppositionen hade fått fo
mandat att överta regeringsmakten.
ket hade i val förpassat regeringsparti
opposition.
Sverige var alltså ytterligt nära att
en sexårsperiod få en väl fungerande
lamentarism. Tvåkammarsystemet
hindrade genom första kammarens e
släpande politiska opinion att fo
röster i val omedelbart gav utslag.
kammaren och den trovärdighet det ·
socialistiska regeringsalternativet
vann sig 1971-73 skapade föru
ningar för ett parlamentariskt mö
Mot varandra stod två alternativ.
jarna kunde i nästa val uttala sitt
troende för det ena eller det andra
dem. Det är givet att ett maktskifte l
skulle ha skett med en ytterst smal m
nal. Men varför skulle inte opposi ·
med ett mandats övervikt ha gripit
ten, när socialdemokratin varit
att regera i minoritetsställning?
ringen Palme är för övrigt visst ick
oavhängig av C H Hermanssons ko
nistparti som man ofta gör gällande:
dast genom att räkna in dess ri
mandat har det jämviktsläge – l
175 – från vilket socialdemokra
opererar, uppstått.
Regeringsgruppering och op
behöver likväl icke följa vad som b
kallas för blockgränserna i svensk
Det lär emellertid vara svårt att mo
;-
a
formen bör vara koalitionens: först då
väljarna en reell möjlighet att utparlamentariskt ansvar när de går
till valurnorna.
skrev 1928: ”Den stora prakfrågan är och har hela tiden varit
hur en majoritet över huvud taget
IWl kunna bildas . . . Men vill man beila vilka grupper som i praktiken stå
.andra närmast och vilka alltså – i
pllamentarismens namn – kunna anses
’rJdiga att jämka samman sina me- -sar om den närmaste framtiden, då
lkte man veta vad de olika grupperna
-.kligen anser för praktisk politik. Ingen
låaldemokrat skulle svara med en hänIIDing till partiprogrammet”.
Vad vi under 1974 upplevt i svensk poili är emellertid inte någon klar majolllet. Oppositionens gradvisa sönderfall
naturligtvis försvagat tilltron till
dama som regeringsalternativ. RegeringIII tuvhoppning – än en kompromiss
med folkpartiet och än en uppgörelse med
aterpartiet eller dem båda – har inte
W1er skapat klarhet. Regeringen Palme
Ur från fall till fall samverkat med parber, vilka i händelse av framgång i valet
976 är beredda att förpassa den i oppotion.
Det är därför skäl att ställa frågan: blev
1974 inledningen till en blandpolitisk
period? Blandekonomin är ingalunda
riskfri: den kan inte utan allvarliga konsekvenser blandas hur mycket som helst.
En blandpolitik baserad på tillfälliga riksdagsuppgörelser kan inte heller drivas för
llngt. En blandpolitikens blandekonomi
63
kan bli ett samhällssystem i vilken den
parlamentariska ansvarsfördelningen går
förlorad.
De fyra alternativen
För att kunna följa den sista stora socialdemokratiska principdebatten om regeringens betingelser får man gå tillbaka
till partikongressen 1928. Då fanns det
ännu en tvekan: på vilka villkor skulle socialdemokratin åta sig regeringsbildaodets kval och lycka?
Herbert Tingsten har i sin stora och
klassiska studie över svensk socialdemokrati skilt ut fyra fall, då det enligt partikongressen 1928 borde vara rimligt för
socialdemokratin att bilda en regering:
l. Om partiet finge majoritet i båda
kamrarna.
2. Om partiet kunde bilda koalition
med ett annat parti och därmed bilda
en minoritetsregering.
3. Om en socialdemokratisk regering,
ehuru av minoritetskaraktär, hade utsikter att förverkliga ”ett positivt om
också begränsat program”.
4. I undantagsfall kunde en socialdemokratisk regering vara försvarlig, trots.
att den icke hade förutsättningar ”att
vinna något positivt omedelbart resultat”. Förutsättningen var då att de
andra partierna förklarade att det var
socialdemokratins skyldighet att regera. Då fick man bilda en ren demonstratiansregering.
Tingsten påpekar med rätta att socialdemokratin placerat sig själv i en sär- 64
ställning. Denna har otvivelaktigt förstärkts med åren. För varje år socialdemokraterna suttit i regeringsställning –
nu i 43 år- har frågan alltmer övergått
från att vara om de b ö r till h u r partiet skall lyckas behålla regeringsställnmgen.
Ministären Olof Palme följer, som alla
lätt inser, den tredje betingelsen för ett
socialdemokratiskt regeringsinnehav.
Vår politiska paradox
Ibland brukar man tala om den nordiska
paradoxen: socialdemokraterna har trots
minoritetsställning kunnat behålla regeringsmakten. Detta gäller också Sverige:
nederlagens parti sitter alltjämt i regeringsställning. Låt oss se på valutgångarna de senaste tio åren: sedan 1964 har
socialdemokraterna vunnit ett – den erlanderska tack- och avskedsföreställningen 1968 – och förlorat fyra val.
U nder nederlagens år har socialdemokraterna aldrig på allvar övervägt att i
oppositionsställning söka återhämta kraft
och styrka. Även Olof Palme tilldelar i regeringssammanhang sitt parti en särställning: hans stora valnederlag 1970 och
1973 blir därför för honom framgångar i
stället för bakslag, därför att partiet lyckats att behålla regeringsmakten. Icke ett
enda ögonblick får partiets statsbärande
roll – i förening med ett allt fastare samarbete med LO något av vad som försiktigtvis skulle kunna kallas för en svensk
korporativism- sättas ifråga.
Strategin har onekligen varit framgångsrik: på sina håll förefaller myten
Sverige icke kan regeras utan social
mokratisk medverkan att ha blivit nå
av en dogm. Även på oppositionshåll
man en eller annan gång möta likn
tankar. Här upplever vi ånyo bristen
politisk klarhet och hur blandpoli ·
hjälper till att förvirra begreppen. Det
nämligen e n sak att det i ett visst
tiskt läge kan anses ö n s k v ä r t att
daldemokratin medverkar i rege ·
ställning och en helt annan att det sk
vara n ö d v ä n d i g t.
Socialdemokraterna är självfallet ·
beredda att betala vilket pris som
för regeringsmakten. I det långa loppet
det inte heller bli möjligt för dem att
hålla den: oppositionens tidvisa me
het motvägs av den tyngd de ens
människorna känner av ett enda p
nära femtioåriga maktinnehav.
Ett trovärdigt alternativ
Från Tage Erlander ärvde Palme tesen
oppositionen endast genom att prese
ett trovärdigt alternativ kunde erövra
geringsmakten. Under övermodets år
de inleddes med Erlanders valseger
och tog en ända med förskräckelse i
första enkammarvalet 1970 – blev
till och med något av en socialdem
tisk sport att uppmana de tre icke·
listiska oppositionspartierna att se
att de tillsammans skapade ett alte
Den socialdemokratiska partiled ·
blev över hövan bönhörd: från 1973
första månaderna 1974 behöll m
tt tma, folkpartiet och centerpartiet tillsammans det politiska initiativet.
En första förutsättning för att socialdeIOkratin skulle kunna hantera jämviktse lisdagen var därför en splittrad opposin. Den uppmanades inte längre att geliD sammanhållning trovärdiggöra sitt
ternativ. I stället framställdes det
l· lrirtom som en politisk oanständighet
J· att den skulle stå fast kring den politik
s- 1111 1973 så när fört oppositionen till
le
te
.a
IS
tt
8
!t
:t
l·
l·
Il
a
e
,·
makten.
Regeringen tillgrep skrämseltaktiken:
ett nyval var oundvikligt om det bildades
lockpolitik” mot regeringen som förhindrade denna att genomföra sin politik. ~yvalet kunde emellertid förhindras
a folkpartiet höll sig till sitt partipropam i stället för att hålla samman med
deövriga icke-socialistiska partierna.
Ingen må förtänka folkpartiet att dess
motståndskraft efter valkatastrofen inte
var starkare. Frågan är emellertid om
mte partiet tjänat både sig självt och
wensk politik på längre sikt bäst med en
fastare hållning gentemot socialdemokralerna. I stället svaldes förödmjukelsen att
~X:ialdemokraternas tolkning av folkpartiets programtrohet skulle avgöra om folket kallades ut i ett nyval eller ej.
Resultatet lät ej heller vänta på sig:
Haga i ditt sköte … I det här sammanhanget finns det ingen anledning att gå
in på de enskilda uppgörelserna var för
sig. För Olof Palme innebar detta emellertid något mer än praktisk politik.
Med uppgörelserna har han gottgjort sitt
stora misstag 1971: att inte tilltro de bor- 65
gerliga partierna att kunna enas om ett
krisprogram. Trots sin obestridliga skicklighet gjorde Palme den gången ett fatalt
misstag. Verkligheten visade sig annorlunda än den tedde sig från isoleringen i
Kanslihuset.
Till Palmes kvaliteer hör en stark uthållighet. Utan denna hade han inte
kunnat förverkliga sin strategi under
dessa, som han brukar kalla dem, ”snålblåstens år”. Nu kan han likt abbe Sieyes
efter franska revolutionen konstatera: Jag
överlevde .. . Förvisso kommer det att
räknas honom till godo när partikongressen samlas i höst. Men i enkammarsystemets Sverige sätter varje val regeringen i
fara.
Oppositionens roll
Kan det icke-socialistiska alternativet
återupplivas? Detta är en för svensk parlamentarism viktig fråga. Den främsta
garantin mot en utveckling i korporativistisk riktning – i den meningen att
partierna inte är starka nog för att om det
krävs stå organisationerna emot – är
växlingen vid regeringsmakten. Trovärdiga regeringsalternativ och starka partier ger parlamentarismen ökad styrka.
Vilken organisation binder sig politiskt
hårt om den vet att ett maktskifte kan ske
vart tredje år?
Svaga partier och regeringar faller däremot lätt för frestelsen att söka stärka sin
ställning genom att krypa bakom organisationerna. Det skulle inte skada om man
i våra riksdagsgrupper mera allmänt
66
tänkte på Johan Sverdrups berömda ord
om stortinget: All makt i denna sal! Visst
måste det finnas kontakter och även samråd mellan partier och organisationer. De
förra får emellertid inte bli ett annex till
de senare.
Låt mig ta ett aktuellt exempel: arbetsrätten. Naturligtvis måste den utformas
med hänsyn till de övergripande samhällsintressena. Nu upplever vi i stället en
formidabel kapplöpning om att stå –
som det heter – löntagarna närmast. De
har självfallet ett intresse att bevaka.
Detta kan naturligtvis sammanfalla med
samhällets, men partierna måste också ha
kurage nog att dra konsekvenserna av att
så inte alltid är fallet.
Uppmarschens år
1974 gled Sverige alltså över från parlamentarisk klarhet till blandpolitisk ovisshet. Hur kommer 1975 att te sig? 1972
blev ju uppmarschens år inför riksdagsvalet 1973. Än är det inte för sent att dra
upp klara gränslinjer. Men får vi uppleva detta?
Här åvilar det oppositionen ett tungt
ansvar. Kommer dess agerande att bestämmas av följande två faktorer:
l. Att stå sig väl i den inbördes konkurrensen de icke-socialistiska partierna
emellan.
2. Att åtminstone i någon mån trovärdiggöra det icke-socialistiska regeringsalternativet.
Ett förestående val borde rimligen leda
till uppstramade politiska attityder. Socialdemokraternas strategiska
är naturligtvis alltjämt att genom
splittring av oppositionen förta dess
värdighet som alternativ till
Palme. För den vanlige väljaren
det då rimligen framstå som
att moderaterna, folkpartiet och
partiet drog de riktiga slutsatserna häm.
Palmes främsta hot – nyvalet –
allt mindre verkningsfullt ju
valdagen vi kommer.
gen ställer i varje val med na
dighet regeringsfrågan i centrum för
jamas intresse. Ändå finns det
öppna.
mera begränsade synsätt kan detta te
naturligt. För många politiker är det
av bekvämt att inte behöva precisera sig
Väljarna har emellertid rätt att
besked. En fortsatt blandpolitik
ansvaret mellan regeringen och ett
flera oppositionspartier på ett sätt
kan leda till att väljarnas förtroende
därför spelar moderaterna en så
full roll: de utgör ett naturligt al
för alla dem som menar att
terna, på samma sätt som ~u’-’a’u”’”””•
terna i Danmark, en viktig
risk funktion: de utgör ett hedervärt
ternativ.
Ett val mellan en
icke-socialistisk regering ger
D
p
n
h
tf
bi
n:
Uj
be
möjlighet till ett entydigt avgörande. I
princip gäller detta också en röst för eller
Ull en koalitionsregering.
Blandpolitiken skapar däremot osäkerhet. Hur mycket kommer partierna att efter valdagen blanda de röster de fått? För
hAde vår demokrati och vårt parlamenta- !Ua styrelsesätt finns risken att väljarna
upplever det som om partierna blandat
bort deras röster.
67
Vår parlamentarism fungerar därför
bäst – när nu enkammarriksdagen skapat förutsättningar för den – om väljarna har ett trovärdigt regeringsalternativ att ställa mot den sittande ministä-
rens politik. Ett sådant kan i dag bäst
skapas av de tre icke-socialistiska partierna tillsammans. Har den lärdomen
från åren 1971-73 redan glömts?
Blandpolitikens
o
ar
Hr PaZmes politiska tuvhoppning är en
allvarlig sak, menar redaktör Axel Waldemarson i sin översikt av den svenska inrikespolitiken 1974. statsministern är
beroende av kommunisterna, han kompromissar med folkpartiet, han gör upp
med centerpartiet: resultatet blir en
blandpolitik, där den parlamentariska
ansvarsfördelningen förloras. Under
”uppmarschens år” inför valet 1976 måste
oppositionspartierna våga framträda inför väljarna med klara svar på den fråga,
som alla ställer, nämligen regeringsfrå-
gan. De enskilda människorna känner en
tyngd av socialdemokraternas snart femtioåriga maktinnehav. De kräver att parlamentarismen skall fungera.
Valnatten 1973 fattades endast några
sentals röster för att vi skulle ha fått l:
skolexempel på ett politiskt makts ·
enligt den klassiska pariamentaris
mönster: Oppositionen hade fått fo
mandat att överta regeringsmakten.
ket hade i val förpassat regeringsparti
opposition.
Sverige var alltså ytterligt nära att
en sexårsperiod få en väl fungerande
lamentarism. Tvåkammarsystemet
hindrade genom första kammarens e
släpande politiska opinion att fo
röster i val omedelbart gav utslag.
kammaren och den trovärdighet det ·
socialistiska regeringsalternativet
vann sig 1971-73 skapade föru
ningar för ett parlamentariskt mö
Mot varandra stod två alternativ.
jarna kunde i nästa val uttala sitt
troende för det ena eller det andra
dem. Det är givet att ett maktskifte l
skulle ha skett med en ytterst smal m
nal. Men varför skulle inte opposi ·
med ett mandats övervikt ha gripit
ten, när socialdemokratin varit
att regera i minoritetsställning?
ringen Palme är för övrigt visst ick
oavhängig av C H Hermanssons ko
nistparti som man ofta gör gällande:
dast genom att räkna in dess ri
mandat har det jämviktsläge – l
175 – från vilket socialdemokra
opererar, uppstått.
Regeringsgruppering och op
behöver likväl icke följa vad som b
kallas för blockgränserna i svensk
Det lär emellertid vara svårt att mo
;-
a
formen bör vara koalitionens: först då
väljarna en reell möjlighet att utparlamentariskt ansvar när de går
till valurnorna.
skrev 1928: ”Den stora prakfrågan är och har hela tiden varit
hur en majoritet över huvud taget
IWl kunna bildas . . . Men vill man beila vilka grupper som i praktiken stå
.andra närmast och vilka alltså – i
pllamentarismens namn – kunna anses
’rJdiga att jämka samman sina me- -sar om den närmaste framtiden, då
lkte man veta vad de olika grupperna
-.kligen anser för praktisk politik. Ingen
låaldemokrat skulle svara med en hänIIDing till partiprogrammet”.
Vad vi under 1974 upplevt i svensk poili är emellertid inte någon klar majolllet. Oppositionens gradvisa sönderfall
naturligtvis försvagat tilltron till
dama som regeringsalternativ. RegeringIII tuvhoppning – än en kompromiss
med folkpartiet och än en uppgörelse med
aterpartiet eller dem båda – har inte
W1er skapat klarhet. Regeringen Palme
Ur från fall till fall samverkat med parber, vilka i händelse av framgång i valet
976 är beredda att förpassa den i oppotion.
Det är därför skäl att ställa frågan: blev
1974 inledningen till en blandpolitisk
period? Blandekonomin är ingalunda
riskfri: den kan inte utan allvarliga konsekvenser blandas hur mycket som helst.
En blandpolitik baserad på tillfälliga riksdagsuppgörelser kan inte heller drivas för
llngt. En blandpolitikens blandekonomi
63
kan bli ett samhällssystem i vilken den
parlamentariska ansvarsfördelningen går
förlorad.
De fyra alternativen
För att kunna följa den sista stora socialdemokratiska principdebatten om regeringens betingelser får man gå tillbaka
till partikongressen 1928. Då fanns det
ännu en tvekan: på vilka villkor skulle socialdemokratin åta sig regeringsbildaodets kval och lycka?
Herbert Tingsten har i sin stora och
klassiska studie över svensk socialdemokrati skilt ut fyra fall, då det enligt partikongressen 1928 borde vara rimligt för
socialdemokratin att bilda en regering:
l. Om partiet finge majoritet i båda
kamrarna.
2. Om partiet kunde bilda koalition
med ett annat parti och därmed bilda
en minoritetsregering.
3. Om en socialdemokratisk regering,
ehuru av minoritetskaraktär, hade utsikter att förverkliga ”ett positivt om
också begränsat program”.
4. I undantagsfall kunde en socialdemokratisk regering vara försvarlig, trots.
att den icke hade förutsättningar ”att
vinna något positivt omedelbart resultat”. Förutsättningen var då att de
andra partierna förklarade att det var
socialdemokratins skyldighet att regera. Då fick man bilda en ren demonstratiansregering.
Tingsten påpekar med rätta att socialdemokratin placerat sig själv i en sär- 64
ställning. Denna har otvivelaktigt förstärkts med åren. För varje år socialdemokraterna suttit i regeringsställning –
nu i 43 år- har frågan alltmer övergått
från att vara om de b ö r till h u r partiet skall lyckas behålla regeringsställnmgen.
Ministären Olof Palme följer, som alla
lätt inser, den tredje betingelsen för ett
socialdemokratiskt regeringsinnehav.
Vår politiska paradox
Ibland brukar man tala om den nordiska
paradoxen: socialdemokraterna har trots
minoritetsställning kunnat behålla regeringsmakten. Detta gäller också Sverige:
nederlagens parti sitter alltjämt i regeringsställning. Låt oss se på valutgångarna de senaste tio åren: sedan 1964 har
socialdemokraterna vunnit ett – den erlanderska tack- och avskedsföreställningen 1968 – och förlorat fyra val.
U nder nederlagens år har socialdemokraterna aldrig på allvar övervägt att i
oppositionsställning söka återhämta kraft
och styrka. Även Olof Palme tilldelar i regeringssammanhang sitt parti en särställning: hans stora valnederlag 1970 och
1973 blir därför för honom framgångar i
stället för bakslag, därför att partiet lyckats att behålla regeringsmakten. Icke ett
enda ögonblick får partiets statsbärande
roll – i förening med ett allt fastare samarbete med LO något av vad som försiktigtvis skulle kunna kallas för en svensk
korporativism- sättas ifråga.
Strategin har onekligen varit framgångsrik: på sina håll förefaller myten
Sverige icke kan regeras utan social
mokratisk medverkan att ha blivit nå
av en dogm. Även på oppositionshåll
man en eller annan gång möta likn
tankar. Här upplever vi ånyo bristen
politisk klarhet och hur blandpoli ·
hjälper till att förvirra begreppen. Det
nämligen e n sak att det i ett visst
tiskt läge kan anses ö n s k v ä r t att
daldemokratin medverkar i rege ·
ställning och en helt annan att det sk
vara n ö d v ä n d i g t.
Socialdemokraterna är självfallet ·
beredda att betala vilket pris som
för regeringsmakten. I det långa loppet
det inte heller bli möjligt för dem att
hålla den: oppositionens tidvisa me
het motvägs av den tyngd de ens
människorna känner av ett enda p
nära femtioåriga maktinnehav.
Ett trovärdigt alternativ
Från Tage Erlander ärvde Palme tesen
oppositionen endast genom att prese
ett trovärdigt alternativ kunde erövra
geringsmakten. Under övermodets år
de inleddes med Erlanders valseger
och tog en ända med förskräckelse i
första enkammarvalet 1970 – blev
till och med något av en socialdem
tisk sport att uppmana de tre icke·
listiska oppositionspartierna att se
att de tillsammans skapade ett alte
Den socialdemokratiska partiled ·
blev över hövan bönhörd: från 1973
första månaderna 1974 behöll m
tt tma, folkpartiet och centerpartiet tillsammans det politiska initiativet.
En första förutsättning för att socialdeIOkratin skulle kunna hantera jämviktse lisdagen var därför en splittrad opposin. Den uppmanades inte längre att geliD sammanhållning trovärdiggöra sitt
ternativ. I stället framställdes det
l· lrirtom som en politisk oanständighet
J· att den skulle stå fast kring den politik
s- 1111 1973 så när fört oppositionen till
le
te
.a
IS
tt
8
!t
:t
l·
l·
Il
a
e
,·
makten.
Regeringen tillgrep skrämseltaktiken:
ett nyval var oundvikligt om det bildades
lockpolitik” mot regeringen som förhindrade denna att genomföra sin politik. ~yvalet kunde emellertid förhindras
a folkpartiet höll sig till sitt partipropam i stället för att hålla samman med
deövriga icke-socialistiska partierna.
Ingen må förtänka folkpartiet att dess
motståndskraft efter valkatastrofen inte
var starkare. Frågan är emellertid om
mte partiet tjänat både sig självt och
wensk politik på längre sikt bäst med en
fastare hållning gentemot socialdemokralerna. I stället svaldes förödmjukelsen att
~X:ialdemokraternas tolkning av folkpartiets programtrohet skulle avgöra om folket kallades ut i ett nyval eller ej.
Resultatet lät ej heller vänta på sig:
Haga i ditt sköte … I det här sammanhanget finns det ingen anledning att gå
in på de enskilda uppgörelserna var för
sig. För Olof Palme innebar detta emellertid något mer än praktisk politik.
Med uppgörelserna har han gottgjort sitt
stora misstag 1971: att inte tilltro de bor- 65
gerliga partierna att kunna enas om ett
krisprogram. Trots sin obestridliga skicklighet gjorde Palme den gången ett fatalt
misstag. Verkligheten visade sig annorlunda än den tedde sig från isoleringen i
Kanslihuset.
Till Palmes kvaliteer hör en stark uthållighet. Utan denna hade han inte
kunnat förverkliga sin strategi under
dessa, som han brukar kalla dem, ”snålblåstens år”. Nu kan han likt abbe Sieyes
efter franska revolutionen konstatera: Jag
överlevde .. . Förvisso kommer det att
räknas honom till godo när partikongressen samlas i höst. Men i enkammarsystemets Sverige sätter varje val regeringen i
fara.
Oppositionens roll
Kan det icke-socialistiska alternativet
återupplivas? Detta är en för svensk parlamentarism viktig fråga. Den främsta
garantin mot en utveckling i korporativistisk riktning – i den meningen att
partierna inte är starka nog för att om det
krävs stå organisationerna emot – är
växlingen vid regeringsmakten. Trovärdiga regeringsalternativ och starka partier ger parlamentarismen ökad styrka.
Vilken organisation binder sig politiskt
hårt om den vet att ett maktskifte kan ske
vart tredje år?
Svaga partier och regeringar faller däremot lätt för frestelsen att söka stärka sin
ställning genom att krypa bakom organisationerna. Det skulle inte skada om man
i våra riksdagsgrupper mera allmänt
66
tänkte på Johan Sverdrups berömda ord
om stortinget: All makt i denna sal! Visst
måste det finnas kontakter och även samråd mellan partier och organisationer. De
förra får emellertid inte bli ett annex till
de senare.
Låt mig ta ett aktuellt exempel: arbetsrätten. Naturligtvis måste den utformas
med hänsyn till de övergripande samhällsintressena. Nu upplever vi i stället en
formidabel kapplöpning om att stå –
som det heter – löntagarna närmast. De
har självfallet ett intresse att bevaka.
Detta kan naturligtvis sammanfalla med
samhällets, men partierna måste också ha
kurage nog att dra konsekvenserna av att
så inte alltid är fallet.
Uppmarschens år
1974 gled Sverige alltså över från parlamentarisk klarhet till blandpolitisk ovisshet. Hur kommer 1975 att te sig? 1972
blev ju uppmarschens år inför riksdagsvalet 1973. Än är det inte för sent att dra
upp klara gränslinjer. Men får vi uppleva detta?
Här åvilar det oppositionen ett tungt
ansvar. Kommer dess agerande att bestämmas av följande två faktorer:
l. Att stå sig väl i den inbördes konkurrensen de icke-socialistiska partierna
emellan.
2. Att åtminstone i någon mån trovärdiggöra det icke-socialistiska regeringsalternativet.
Ett förestående val borde rimligen leda
till uppstramade politiska attityder. Socialdemokraternas strategiska
är naturligtvis alltjämt att genom
splittring av oppositionen förta dess
värdighet som alternativ till
Palme. För den vanlige väljaren
det då rimligen framstå som
att moderaterna, folkpartiet och
partiet drog de riktiga slutsatserna häm.
Palmes främsta hot – nyvalet –
allt mindre verkningsfullt ju
valdagen vi kommer.
gen ställer i varje val med na
dighet regeringsfrågan i centrum för
jamas intresse. Ändå finns det
öppna.
mera begränsade synsätt kan detta te
naturligt. För många politiker är det
av bekvämt att inte behöva precisera sig
Väljarna har emellertid rätt att
besked. En fortsatt blandpolitik
ansvaret mellan regeringen och ett
flera oppositionspartier på ett sätt
kan leda till att väljarnas förtroende
därför spelar moderaterna en så
full roll: de utgör ett naturligt al
för alla dem som menar att
terna, på samma sätt som ~u’-’a’u”’”””•
terna i Danmark, en viktig
risk funktion: de utgör ett hedervärt
ternativ.
Ett val mellan en
icke-socialistisk regering ger
D
p
n
h
tf
bi
n:
Uj
be
möjlighet till ett entydigt avgörande. I
princip gäller detta också en röst för eller
Ull en koalitionsregering.
Blandpolitiken skapar däremot osäkerhet. Hur mycket kommer partierna att efter valdagen blanda de röster de fått? För
hAde vår demokrati och vårt parlamenta- !Ua styrelsesätt finns risken att väljarna
upplever det som om partierna blandat
bort deras röster.
67
Vår parlamentarism fungerar därför
bäst – när nu enkammarriksdagen skapat förutsättningar för den – om väljarna har ett trovärdigt regeringsalternativ att ställa mot den sittande ministä-
rens politik. Ett sådant kan i dag bäst
skapas av de tre icke-socialistiska partierna tillsammans. Har den lärdomen
från åren 1971-73 redan glömts?