Dagens frågor; Regeringsskiftet i England
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Regeringsskiftet i England
Det påstås med bestämdhet, att premiärminister Heath fått försäkringar från sin partiorganisation att denna var beredd till ett nyval
och kunde lova en seger. Han gick i val för
att få avgjort: Vem skall regera England?
Väljarna visade sig vara ganska ointresserade
och ställde i stället frågan: Vad kostar det att
köpa mat i England? På det sättet kom också
EG-frågan upp och kom att bli en av dem
som avgjorde valets utgång.
I själva verket utlyste Heath ett val när han
stod mitt uppe i ett stort, om än tillfälligt
misslyckande. Han hade inte kommit till rätta
med kolarbetarstrejken. Den nye premiärministern löste den genom att snabbt och till de
strejkandes stora överraskning ge dem allt vad
de hade begärt. Problemet med därav följande andra löneökningar sköt han helt enkelt
framför sig, övertygad om att det under alla
omständigheter kommer att dyka upp. Vidare
fortsatte Heath den tredagars arbetsveckan.
Visserligen hade denna samband med både
kolarbetarstrejk och oljesituation och var alltså förklarlig, men populär var den inte. Slutligen hade Heath svårigheter inom sitt eget
parti. Den spricka, som representerades av
Enoch Powell, måste ha legat nära ytan, och
faran för att den skulle komma i dagen bör
ha kunnat förutses.
Nu fick de konservativa flera röster men
färre mandat än Labour och därmed var saken klar. Utifrån sett skulle man ha kunnat
tro att en koalition med liberalerna, som otvivelaktigt fått många f d konservativa röster
men som på grund av valsystemet fått få mandat, hade varit naturlig. Men man hyser i
England en aversion mot koalitionsregeringar
under normala tider. Liberalernas ledare Jeremy Thorps sägs också ha spänt bågen högt.
Han tycks rent av ha ifrågasatt ett ledarbyte
hos Tories innan han kunde gå in i en regering med dem.
Ett ledarbyte diskuterades däremot öppet
inom Labour om man, som väntat, förlorat
valet. Nu sitter Harold Wilson säkert som Ieo
dare, även om han inte gör det som pn:lllllll•l
minister i en minoritetsregering. Han är
som alla oväntade vinnare i den si”.tmmo’DCii•
att han konfronteras med sina vallöften.
Han lovade att han skulle begära nya
handlingar med EG om villkoren för En;glalllkJ
medlemskap och att han skall låta
ställning till frågan i en folkomröstning.
re delen av löftet är mindre aktuell; först
te ju de nya förhandlingarna komma till
Det är svårt att se hur det skall gå till.
britannien är de facto medlem av EG.
menskapens stadga torde lämna små
heter för ett land av de nio att börja
la om villkor, som landet nyligen
och som resulterat i att det beviljats
Gemenskapen. Alternativet, att träda ut ur
kan inte heller vara lockande, eftersom
delar av partiets ledning är för ett
skap.
Detta vet premiärministern mycket väl.
kommer alltså att bakom diverse riikri.U.•
försöka få ett gott resultat ut ur de för
skull uppskjutna förhandlingarna om
brukspriserna. Därmed kan han möjligen,
franskt motstånd, lyckas. Förmodligen hade
annan regering lyckats lika bra.
ekonomiska situation är så besvärlig, att
ligger i EGs eget intresse att hjälpa upp
LO som remissorgan
Den skarpa kritik, som riktats mot U68,
faller ha åtminstone i någon mån påverkat
dämningarna inom
Statsrådet Zachrisson besvarade på ett
stadium en fråga om hur han såg på
med att hänvisa till det positiva
från LO. Senare tycks han ha insett, att
det från LO med nuvarande
riksdagen inte är tillräckligt för att
hotet mot universitetens självständighet
När ett större utredningsförslag går p1
miss, tycks det vara självklart att det skall
också till näringslivets stora int:res;seo,rgaai
tioner, alldeles oavsett om dessa kan förväntas
inneha någon speciell kompetens för att yttra
sig i ärendet eller inte. Även i frågor där organisationerna, trots att de har ett talrikt medlemskap, inte kan förfoga över många specialister, betecknas regelmässigt deras remissvar
som ”tunga”. I fallet U 68 är det orimliga i
en sådan bedömning uppenbar. Ingen förnekar att det inom LOs kansli finns ett antal universitetsutbildade tjänstemän, däribland några
erkänt skickliga ekonomer. Men de stora grupper av arbetare, som de ger sig ut för att företräda, kan ha små insikter i olika universitetsorganisationers fördelar eller nackdelar och vet
knappast någonting om forskningens villkor.
Om LO – och även vissa andra organisationer – alls skall tillfrågas, borde av svaren åtminstone framgå att de representerar en mycket liten minoritet.
Därtill kommer, att just emedan U 68 inte
i första hand berör LOs medlemmar, är dess
remissvar nästan i förväg givet. U 68 är en utredning gjord av socialdemokratiska generaldirektörer: saken är klar, och LO kan kosta
på sig ett oreserverat partipolitiskt stöd. Att
inte alla LOs medlemmar tillhör detta parti
bekymrar ingen. Men U 68 föreslår också att
högskolestyrelserna skall tagas ur universitetens händer – vad ”högskolor” skall innebära,
framgår med all tydlighet av professor Stig
Strömholms artikel i detta nummer av Svensk
Tidskrift. Styrelserna skall tillsättas politiskt,
och LO kan påräkna minst en god plats i var
och en av dem. Ingen kan föreställa sig annat
än att tillfället grips med begärlighet.
Sådant är mänskligt: spelet mellan en partipolitiskt tillsatt utredning och en partipolitiskt
dominerad remissinstans går helt i lås. Remisssvaret betecknas sedan som tungt vägande.
Men då man läser sådana majestätiska fraser
som att universiteten behöver inordnas i samhället – ty det är bl a med sådana ”motiveringar” som de svenska universiteten skall förlora sin karaktär och som forskningen i framtiden skall försvåras – blir man förvånad över
171
översittarmentaliteten hos remissvarens författare. De tycks ha glömt att hrr Erlander, Palme och Ingvar Carlsson i långa tider förestått
det departement, under vilket universiteten lyder. Har verkligen dessa statsråd tillåtit att
universiteten förblivit utanför samhället? Och
en enkel fråga: Vill regeringen ansluta sig
till påståendet att universitetslärarna i dag i
sin gärning står utanför eller främmande för
det svenska samhället? Det vore intressant att
få den frågan besvarad.
Rättsprinciper eller godtycke
Det berättas från en byggnadsnämnd med
socialdemokratisk majoritet att den mäktige
ordföranden ställdes inför en känslig fråga.
Partiet och den fackliga centralorganisationen
krävde en lösning. Men tyvärr, upplyste sekreteraren, en korrekt lagtolkning ledde till en
annan. Ordföranden klarade situationen. ”Vi
gör i alla fall som vi tycker”, avslutade han
debatten, ”fast det är klart att det inte får bli
en princip”.
Episoden dyker upp i minnet inför socialdemokraternas senaste ståndpunkt till avdragsrätten för sjukförsäkringsavgiften. Med avdragsrätten för denna och andra sociala avgifter (liksom för erlagd kommunalskatt) har
regeringen som bekant länge handskats så som
det bäst passat dess väljarunderlag. Förr var
folkpensionsavgiften avdragsgill. Men det ansågs oskäligt gynna de högre inkomsttagarna.
När den inte fick dragas av uppkom den
egendomliga situationen att medborgaren betalar skatt två gånger på sin folkpension –
först på avgiften och sedan när han får ut
den. Att detta är principvidrigt och inte tilllämpas på privata pensionsförsäkringar har
inte bekymrat socialdemokraterna.
För närvarande är sjukförsäkringsavgiften
avdragsgill. Nu är det meningen att föra över
dessa avgifter på arbetsgivarna. Men av tekniska skäl uppstår ett glapprum på ett år innan de fått lassa bördan. För att fylla det gap
på ca 1,5 miljarder, som då uppstår i stats- 172
kassan, har de socialdemokratiska ledamöterna i skatteutredningen ’kommit med det Jika
genliala som enkla förslaget ·att under övergångsåret taga ibort avdragsrätten för sjukförsäkringsavgiften. S>kattebetalarna s’kulle alltså
under 1974 få .en extra börda på ca 1,5 miljarder. Missgynnade ’blir alldeles särsk’ilt de,
som tecknat frivilliig ti1läggsförsä’kring i tron
att det skulle vara en avdragsgill 1kostnad. I
realiteten är det ju fråga om en skattehöjning med retroaktiv verkan.
Men det spelar naturlligtvrs ingen roll för
en regim, ~;om vant sig vid 1att betrakta beskattningsreglerna såsom ett lmstrument, som
kan sättas •in utan hänsyn till på andra områ-
den vedertag.na rättsprinciper. Att man härigenom li’ksom genom skatterättens allmänna
brist på reda och precision skapat ett ti’llstånd
av brJstande rättssäkerhet för de vanliga människorna, det saknar betydelse. Det behövs
sannerligen 1inte bara en annan regering med
annan skattepolitik utan också en !fastare ”lag
och ordn’ing” på skatterättens områden.
Nya arbetstillfällen
Den fortsatt höga arbetslösheten ihar på allvar börjat oroa regeringen. Under 1970-talet
har över 100 000 arbetslösa bNvit något av ett
normaltillstånd. Trots att vi varje år använder
mer än 4 miljarder kronor på ·arbetsmarknadspolitiska åtgärder, lyckas VIi inte få bukt med
svårigheterna. För det socia’ldemokratis’ka partiet, som ·alltid berömt sig av ·a1t vara den
fulla sysselsättningens garant framför andra,
måste ·detta vara en ’källa ~ill ständiga bekymmer.
Det är väl också för att leva upp till sitt
rykte och för att framstå som handlingskraftig
som regeringen nyligen låtlit tillsätta en särslcild sysselsättningsutredning. Den har fått i
uppdrag att undersöka hur mellan 300 000
och 400 000 nya arbetstillfällen skall kunna
skapas under 1970-talet. Så många arbeten
måste nämligen viH om målet – arbete åt alla
– ’Ska11 kunna förverkligas.
I debatten kring utredningen ’liksom i direk- ~iven talas det mycket am det ansvar som nu
måste fal’la på den offentliga sektorn. Det anses nästan •axiomatiskt att det är denna som
måste svara för merpMten av sysselsättningsökningen. Den privata industrin .anses ha visat sin ”oförmåga” att klara sin blit av samhällets ambitiösa målsättning. Slutsatsen är
att den offentliga sektorn måste växa ännu
mycket snrubbare än hitl!ills.
Här anmäler sig osökt åtminstone ~å frå-
gor. För det första: Har vi verkligen nått en
sådan materiell standar·d, att varje strävan
efter industrie’l’l produktions<Ykning ter sig
orimNg och osund? För det andra: Är det
verkligen noovändigt att a’lla vård- och servicebehov måste ha,ndhas av en ständigt växande offentlig sektor?
Den första ·frågan brukar av alla ”samhällstillvända” personer besvaras med ja. Svensken
i gemen framställs gärna som en viljelös, manipulerad ”pryl’Sam’l•ar·e”, vars egentliga behov
är mer barntil1syn, sjukvård, kultur osv men
som den underförsörjda offentl-iga sektorn tyvärr inte klarar av ännu. Här föreligger en
egendoml·ig dubbelhet i resonemanget. Ty på
samma håll hävdas också, att stora samhällsgrupper är i bokstavllig mening alltför fattiga.
De många låginkomsttagamas inkomster räcker inte ti’ll för att ge dem en dräglig standard. Trångboddhet, dålig kost, små möjligheter till semesterresor osv är ofta anförda
exempel på vad som dessa grupper brottas
med. Alla tycks ·oclkså vara överens om att
barnfamiljerna har svårt att få pengarna att
räcka till ens för det nödvändigaste.
Även om det alltså ~inns konsumtionsstarka
grupper, kanske främst bland de yngsta inkiomsttagarna som ännu inte b’ildat •familj och
bland fam~ljer Ii övre medelåldern som når
sina högsta inkomster samtidigt som deras
försörjningsbörda åter minskar, betyder det
inte att alla eller ens Hertalet svenska medborgare är överförsörjda med materiella nyt·
tigheter. Följaktligen borde det finnas ut·
rymme för ökad sysselsättning inom <det nä-
ringsliv som förser oss med dessa nyttigheter.
Den •andra frågan är av mer utpräglat ideologisk natur. För soaialdemokravin har det aHtid varit en huvud~anke, att det mesta vid sidan av den rena varuproou’ktionen måste
ligga under den offentliga sektorn och att
denna sektor tdärtill ständigt måste växa och
utvidgas. Detta är f ö en åsikt som kommit
att hyllas också långt in i det borgerliga
lägret.
Det är därför med desto större intresse man
konstaterar 1att just denna ridoolog.iSka grundtes nyligen ifrågasatts av en LO-ekonom, Anders Leion. I Svenska Dagbladet (28/3 74)
uttrycker han sin skepsis i några pregnanta
formuleringar, som förtj’änar att återges i sin
helhet:
”En fovtgående satsning på den offentliga
sektorn innebär med nödvändighet ett allt
hårdare tempo, aNt större krav på människorna i de näringar, som med sitt överskott
skal’! f,inarn.iera den offentliga sdktorn. Förslitningen av människorna kommer inte enbart att begränsa sig till dem, som direkt
arbetar i produktionen. I allt flera familjer
arbetar båda föräldrarna. De ö’kande produktionSkraven, de längr·e arbetsresorna, det
ökade arbetet för varuinköp och försämringen av den sociala miljön genom befolkningskoncentrationen, •kommer också att
tynga barnen. De sk;all lclara sin uppväxt,
skolgång och utveckl!ing med aUt mindre
hjälp från föräldrarna.
Men just de enskilda hushållen har i alla
tider varit den enda möjliga organisationen
för produktionen av ·den omvårdnad, den
värme och den gemenskap, som är slutmålet för varje social <>rganisation. Varför
lever vi annars?
Skuile Sverige under sjutriotalet vara det
första samhäNe, som ·inte vill erkänna dessa
själVklara, enkla förhållanden?
Om man erkänner de enskilda hushållens
nödvändighet – då måste man ookså ge
dem resurser för att klara sina uppgifter.
Det skulle kunna innebära att det ökande
överskottet används till resursöverför.ingar
173
uiJtl hushållen. De skulle kunna få mer tid
och pengar för att sköta sina uppgifter. Det
S!kulle i så fall innebära att mindre av överskottet återstod åt den offentliga sektorn.”
Anders Leions ar~iklar har väckt inte så litet uppståndelse i det socialdemokratiska
lägret. Vad han sagt är ju inget mindre än
ett frontalangrepp på den mest grundläggande av alla socialdemokratiska trossatser. Men
tänk om ’hans tankegångar faktiskt är ·ett rättvisande uttryck för vad vanJ,iga mänrris!kor
innerst inne tänker och känner?
Innan sysselsättningsutredningen går att
exe<kvera regeringens ba<>tä•llning på 300 000 a
400 000 nya ar.betstiHfällen inom den offentliga sektorn, skulle den bestämt göra klokt i
a.tt begrunda frågan om staten (eHer ”samhället”, som det oftast eufemistiskt kallas)
verkligen är tillvarons yttersta mål och mening. Det är tydligen inte enbart förstockade
konservativa som hyser tvivel på den punkten.
Försvar mot lag
Det finns olika former av försvai’Sberedskap.
Vanligen syftar ordet på våra förberedelser
för militärt försvar mot ett fientligt angrepp.
Men det finns också en beredskap mot sjukdomar, mot föPhärjande epidemier. Eller det
finns människors attityd av förtVIivlad beredS!kap mot byrå<k.rat·isk insnärjning i ett alltmera
komplicerat samhälle. På det ena eller det
andra området måste man vara beredd till
strid för sin egen och andras frihet.
Professor Gunnar Biörc’k står mitt uppe i
den striden. Han har nu sambt och givit ut ett
antal artiklar, de flesta tJidiga:re publ1cerade i
Svenska Dagbladet: ”Med stetoskop och värja. Försök att förstå och försvara människor”
(Allhem). Där finner man hans minnestal i
hans gamla skola över kung Gustaf Adolf.
Man finner några för lekmannen begPipliga
artiklar om hjärtat och dess funktioner och
ett utmärkt klarläggande bidrag till debatten
om hjärndöd e1ler hjärtdöd. Gunnar Biörck
skriver där som annars en föredömligt rättfram svenska.
174
Han har som bekant yttrat sig i aktuella
politiska frågor – och man kunde önska att
han fått göra det ännu mera. En av uppsatserna heter ”Tankar inför en stencil”. Den
innehåller hans reaktion inför en företeelse
på lagstiftningens område, som införts av den
nuvarande regeringen och som accepterats av
dess transportkompani i riksdagen, dess följsamma riksdagsgrupp. I något av Kanslihusets
numera oräkneliga och okontrollerbara utrymmen sitter ett antal av regeringen beroende
tjänstemän och politrucker, gärna under ledning av statsrådet Carl Lidbom, och tänker
ut en lagstiftning. Den går, utskriven på stencil, på snabbremiss till några politiskt likasinnade som tillstyrker den som ett nytt ingrepp i
människors livsföring, och kanske till några
som avstyrker, men dem bryr man sig inte om.
Sedan lämnas stencilen över till riksdagen och
blir lag.
Man förstår författarens koncentrerade bitterhet. Det är ju inte centralbyråkraterna, de
som påverkat ”politiker som nått sin inkom·
petensnivå”, som blir lidande genom så tillkomna lagar. Det är, när det som i detta fall
gäller sjukvården, två grupper, nämligen de
sjukvårdande i alla instanser och de sjuka i
alla stadier. En följd av en mängd s k refor·
mer är nämligen en meningslös ökning av
pappersexercisen. Tandläkarna skulle i dagarna kunna ge exempel. ”Allt färre personer
under allt kortare tid utför nyttigt arbete, och
allt fler personer under allt längre tid förhind·
rar nyttigt arbete att komma till stånd.”
Detta skrevs 1972. Numera avgör inte läng·
re regeringen ensam hur lagstiftningen skall
se ut. Lotten ingriper också, dvs oppositionen
har 50 procents chans, om den vill utnyttja
den, att lägga hinder i vägen för de värsta ut·
växterna. Målet, efter ett nyval, blir att de
helt skall försvinna. Gunnar Biörck kan utan
tvivel ge bidrag till att det målet uppnås.
Regeringsskiftet i England
Det påstås med bestämdhet, att premiärminister Heath fått försäkringar från sin partiorganisation att denna var beredd till ett nyval
och kunde lova en seger. Han gick i val för
att få avgjort: Vem skall regera England?
Väljarna visade sig vara ganska ointresserade
och ställde i stället frågan: Vad kostar det att
köpa mat i England? På det sättet kom också
EG-frågan upp och kom att bli en av dem
som avgjorde valets utgång.
I själva verket utlyste Heath ett val när han
stod mitt uppe i ett stort, om än tillfälligt
misslyckande. Han hade inte kommit till rätta
med kolarbetarstrejken. Den nye premiärministern löste den genom att snabbt och till de
strejkandes stora överraskning ge dem allt vad
de hade begärt. Problemet med därav följande andra löneökningar sköt han helt enkelt
framför sig, övertygad om att det under alla
omständigheter kommer att dyka upp. Vidare
fortsatte Heath den tredagars arbetsveckan.
Visserligen hade denna samband med både
kolarbetarstrejk och oljesituation och var alltså förklarlig, men populär var den inte. Slutligen hade Heath svårigheter inom sitt eget
parti. Den spricka, som representerades av
Enoch Powell, måste ha legat nära ytan, och
faran för att den skulle komma i dagen bör
ha kunnat förutses.
Nu fick de konservativa flera röster men
färre mandat än Labour och därmed var saken klar. Utifrån sett skulle man ha kunnat
tro att en koalition med liberalerna, som otvivelaktigt fått många f d konservativa röster
men som på grund av valsystemet fått få mandat, hade varit naturlig. Men man hyser i
England en aversion mot koalitionsregeringar
under normala tider. Liberalernas ledare Jeremy Thorps sägs också ha spänt bågen högt.
Han tycks rent av ha ifrågasatt ett ledarbyte
hos Tories innan han kunde gå in i en regering med dem.
Ett ledarbyte diskuterades däremot öppet
inom Labour om man, som väntat, förlorat
valet. Nu sitter Harold Wilson säkert som Ieo
dare, även om han inte gör det som pn:lllllll•l
minister i en minoritetsregering. Han är
som alla oväntade vinnare i den si”.tmmo’DCii•
att han konfronteras med sina vallöften.
Han lovade att han skulle begära nya
handlingar med EG om villkoren för En;glalllkJ
medlemskap och att han skall låta
ställning till frågan i en folkomröstning.
re delen av löftet är mindre aktuell; först
te ju de nya förhandlingarna komma till
Det är svårt att se hur det skall gå till.
britannien är de facto medlem av EG.
menskapens stadga torde lämna små
heter för ett land av de nio att börja
la om villkor, som landet nyligen
och som resulterat i att det beviljats
Gemenskapen. Alternativet, att träda ut ur
kan inte heller vara lockande, eftersom
delar av partiets ledning är för ett
skap.
Detta vet premiärministern mycket väl.
kommer alltså att bakom diverse riikri.U.•
försöka få ett gott resultat ut ur de för
skull uppskjutna förhandlingarna om
brukspriserna. Därmed kan han möjligen,
franskt motstånd, lyckas. Förmodligen hade
annan regering lyckats lika bra.
ekonomiska situation är så besvärlig, att
ligger i EGs eget intresse att hjälpa upp
LO som remissorgan
Den skarpa kritik, som riktats mot U68,
faller ha åtminstone i någon mån påverkat
dämningarna inom
Statsrådet Zachrisson besvarade på ett
stadium en fråga om hur han såg på
med att hänvisa till det positiva
från LO. Senare tycks han ha insett, att
det från LO med nuvarande
riksdagen inte är tillräckligt för att
hotet mot universitetens självständighet
När ett större utredningsförslag går p1
miss, tycks det vara självklart att det skall
också till näringslivets stora int:res;seo,rgaai
tioner, alldeles oavsett om dessa kan förväntas
inneha någon speciell kompetens för att yttra
sig i ärendet eller inte. Även i frågor där organisationerna, trots att de har ett talrikt medlemskap, inte kan förfoga över många specialister, betecknas regelmässigt deras remissvar
som ”tunga”. I fallet U 68 är det orimliga i
en sådan bedömning uppenbar. Ingen förnekar att det inom LOs kansli finns ett antal universitetsutbildade tjänstemän, däribland några
erkänt skickliga ekonomer. Men de stora grupper av arbetare, som de ger sig ut för att företräda, kan ha små insikter i olika universitetsorganisationers fördelar eller nackdelar och vet
knappast någonting om forskningens villkor.
Om LO – och även vissa andra organisationer – alls skall tillfrågas, borde av svaren åtminstone framgå att de representerar en mycket liten minoritet.
Därtill kommer, att just emedan U 68 inte
i första hand berör LOs medlemmar, är dess
remissvar nästan i förväg givet. U 68 är en utredning gjord av socialdemokratiska generaldirektörer: saken är klar, och LO kan kosta
på sig ett oreserverat partipolitiskt stöd. Att
inte alla LOs medlemmar tillhör detta parti
bekymrar ingen. Men U 68 föreslår också att
högskolestyrelserna skall tagas ur universitetens händer – vad ”högskolor” skall innebära,
framgår med all tydlighet av professor Stig
Strömholms artikel i detta nummer av Svensk
Tidskrift. Styrelserna skall tillsättas politiskt,
och LO kan påräkna minst en god plats i var
och en av dem. Ingen kan föreställa sig annat
än att tillfället grips med begärlighet.
Sådant är mänskligt: spelet mellan en partipolitiskt tillsatt utredning och en partipolitiskt
dominerad remissinstans går helt i lås. Remisssvaret betecknas sedan som tungt vägande.
Men då man läser sådana majestätiska fraser
som att universiteten behöver inordnas i samhället – ty det är bl a med sådana ”motiveringar” som de svenska universiteten skall förlora sin karaktär och som forskningen i framtiden skall försvåras – blir man förvånad över
171
översittarmentaliteten hos remissvarens författare. De tycks ha glömt att hrr Erlander, Palme och Ingvar Carlsson i långa tider förestått
det departement, under vilket universiteten lyder. Har verkligen dessa statsråd tillåtit att
universiteten förblivit utanför samhället? Och
en enkel fråga: Vill regeringen ansluta sig
till påståendet att universitetslärarna i dag i
sin gärning står utanför eller främmande för
det svenska samhället? Det vore intressant att
få den frågan besvarad.
Rättsprinciper eller godtycke
Det berättas från en byggnadsnämnd med
socialdemokratisk majoritet att den mäktige
ordföranden ställdes inför en känslig fråga.
Partiet och den fackliga centralorganisationen
krävde en lösning. Men tyvärr, upplyste sekreteraren, en korrekt lagtolkning ledde till en
annan. Ordföranden klarade situationen. ”Vi
gör i alla fall som vi tycker”, avslutade han
debatten, ”fast det är klart att det inte får bli
en princip”.
Episoden dyker upp i minnet inför socialdemokraternas senaste ståndpunkt till avdragsrätten för sjukförsäkringsavgiften. Med avdragsrätten för denna och andra sociala avgifter (liksom för erlagd kommunalskatt) har
regeringen som bekant länge handskats så som
det bäst passat dess väljarunderlag. Förr var
folkpensionsavgiften avdragsgill. Men det ansågs oskäligt gynna de högre inkomsttagarna.
När den inte fick dragas av uppkom den
egendomliga situationen att medborgaren betalar skatt två gånger på sin folkpension –
först på avgiften och sedan när han får ut
den. Att detta är principvidrigt och inte tilllämpas på privata pensionsförsäkringar har
inte bekymrat socialdemokraterna.
För närvarande är sjukförsäkringsavgiften
avdragsgill. Nu är det meningen att föra över
dessa avgifter på arbetsgivarna. Men av tekniska skäl uppstår ett glapprum på ett år innan de fått lassa bördan. För att fylla det gap
på ca 1,5 miljarder, som då uppstår i stats- 172
kassan, har de socialdemokratiska ledamöterna i skatteutredningen ’kommit med det Jika
genliala som enkla förslaget ·att under övergångsåret taga ibort avdragsrätten för sjukförsäkringsavgiften. S>kattebetalarna s’kulle alltså
under 1974 få .en extra börda på ca 1,5 miljarder. Missgynnade ’blir alldeles särsk’ilt de,
som tecknat frivilliig ti1läggsförsä’kring i tron
att det skulle vara en avdragsgill 1kostnad. I
realiteten är det ju fråga om en skattehöjning med retroaktiv verkan.
Men det spelar naturlligtvrs ingen roll för
en regim, ~;om vant sig vid 1att betrakta beskattningsreglerna såsom ett lmstrument, som
kan sättas •in utan hänsyn till på andra områ-
den vedertag.na rättsprinciper. Att man härigenom li’ksom genom skatterättens allmänna
brist på reda och precision skapat ett ti’llstånd
av brJstande rättssäkerhet för de vanliga människorna, det saknar betydelse. Det behövs
sannerligen 1inte bara en annan regering med
annan skattepolitik utan också en !fastare ”lag
och ordn’ing” på skatterättens områden.
Nya arbetstillfällen
Den fortsatt höga arbetslösheten ihar på allvar börjat oroa regeringen. Under 1970-talet
har över 100 000 arbetslösa bNvit något av ett
normaltillstånd. Trots att vi varje år använder
mer än 4 miljarder kronor på ·arbetsmarknadspolitiska åtgärder, lyckas VIi inte få bukt med
svårigheterna. För det socia’ldemokratis’ka partiet, som ·alltid berömt sig av ·a1t vara den
fulla sysselsättningens garant framför andra,
måste ·detta vara en ’källa ~ill ständiga bekymmer.
Det är väl också för att leva upp till sitt
rykte och för att framstå som handlingskraftig
som regeringen nyligen låtlit tillsätta en särslcild sysselsättningsutredning. Den har fått i
uppdrag att undersöka hur mellan 300 000
och 400 000 nya arbetstillfällen skall kunna
skapas under 1970-talet. Så många arbeten
måste nämligen viH om målet – arbete åt alla
– ’Ska11 kunna förverkligas.
I debatten kring utredningen ’liksom i direk- ~iven talas det mycket am det ansvar som nu
måste fal’la på den offentliga sektorn. Det anses nästan •axiomatiskt att det är denna som
måste svara för merpMten av sysselsättningsökningen. Den privata industrin .anses ha visat sin ”oförmåga” att klara sin blit av samhällets ambitiösa målsättning. Slutsatsen är
att den offentliga sektorn måste växa ännu
mycket snrubbare än hitl!ills.
Här anmäler sig osökt åtminstone ~å frå-
gor. För det första: Har vi verkligen nått en
sådan materiell standar·d, att varje strävan
efter industrie’l’l produktions<Ykning ter sig
orimNg och osund? För det andra: Är det
verkligen noovändigt att a’lla vård- och servicebehov måste ha,ndhas av en ständigt växande offentlig sektor?
Den första ·frågan brukar av alla ”samhällstillvända” personer besvaras med ja. Svensken
i gemen framställs gärna som en viljelös, manipulerad ”pryl’Sam’l•ar·e”, vars egentliga behov
är mer barntil1syn, sjukvård, kultur osv men
som den underförsörjda offentl-iga sektorn tyvärr inte klarar av ännu. Här föreligger en
egendoml·ig dubbelhet i resonemanget. Ty på
samma håll hävdas också, att stora samhällsgrupper är i bokstavllig mening alltför fattiga.
De många låginkomsttagamas inkomster räcker inte ti’ll för att ge dem en dräglig standard. Trångboddhet, dålig kost, små möjligheter till semesterresor osv är ofta anförda
exempel på vad som dessa grupper brottas
med. Alla tycks ·oclkså vara överens om att
barnfamiljerna har svårt att få pengarna att
räcka till ens för det nödvändigaste.
Även om det alltså ~inns konsumtionsstarka
grupper, kanske främst bland de yngsta inkiomsttagarna som ännu inte b’ildat •familj och
bland fam~ljer Ii övre medelåldern som når
sina högsta inkomster samtidigt som deras
försörjningsbörda åter minskar, betyder det
inte att alla eller ens Hertalet svenska medborgare är överförsörjda med materiella nyt·
tigheter. Följaktligen borde det finnas ut·
rymme för ökad sysselsättning inom <det nä-
ringsliv som förser oss med dessa nyttigheter.
Den •andra frågan är av mer utpräglat ideologisk natur. För soaialdemokravin har det aHtid varit en huvud~anke, att det mesta vid sidan av den rena varuproou’ktionen måste
ligga under den offentliga sektorn och att
denna sektor tdärtill ständigt måste växa och
utvidgas. Detta är f ö en åsikt som kommit
att hyllas också långt in i det borgerliga
lägret.
Det är därför med desto större intresse man
konstaterar 1att just denna ridoolog.iSka grundtes nyligen ifrågasatts av en LO-ekonom, Anders Leion. I Svenska Dagbladet (28/3 74)
uttrycker han sin skepsis i några pregnanta
formuleringar, som förtj’änar att återges i sin
helhet:
”En fovtgående satsning på den offentliga
sektorn innebär med nödvändighet ett allt
hårdare tempo, aNt större krav på människorna i de näringar, som med sitt överskott
skal’! f,inarn.iera den offentliga sdktorn. Förslitningen av människorna kommer inte enbart att begränsa sig till dem, som direkt
arbetar i produktionen. I allt flera familjer
arbetar båda föräldrarna. De ö’kande produktionSkraven, de längr·e arbetsresorna, det
ökade arbetet för varuinköp och försämringen av den sociala miljön genom befolkningskoncentrationen, •kommer också att
tynga barnen. De sk;all lclara sin uppväxt,
skolgång och utveckl!ing med aUt mindre
hjälp från föräldrarna.
Men just de enskilda hushållen har i alla
tider varit den enda möjliga organisationen
för produktionen av ·den omvårdnad, den
värme och den gemenskap, som är slutmålet för varje social <>rganisation. Varför
lever vi annars?
Skuile Sverige under sjutriotalet vara det
första samhäNe, som ·inte vill erkänna dessa
själVklara, enkla förhållanden?
Om man erkänner de enskilda hushållens
nödvändighet – då måste man ookså ge
dem resurser för att klara sina uppgifter.
Det skulle kunna innebära att det ökande
överskottet används till resursöverför.ingar
173
uiJtl hushållen. De skulle kunna få mer tid
och pengar för att sköta sina uppgifter. Det
S!kulle i så fall innebära att mindre av överskottet återstod åt den offentliga sektorn.”
Anders Leions ar~iklar har väckt inte så litet uppståndelse i det socialdemokratiska
lägret. Vad han sagt är ju inget mindre än
ett frontalangrepp på den mest grundläggande av alla socialdemokratiska trossatser. Men
tänk om ’hans tankegångar faktiskt är ·ett rättvisande uttryck för vad vanJ,iga mänrris!kor
innerst inne tänker och känner?
Innan sysselsättningsutredningen går att
exe<kvera regeringens ba<>tä•llning på 300 000 a
400 000 nya ar.betstiHfällen inom den offentliga sektorn, skulle den bestämt göra klokt i
a.tt begrunda frågan om staten (eHer ”samhället”, som det oftast eufemistiskt kallas)
verkligen är tillvarons yttersta mål och mening. Det är tydligen inte enbart förstockade
konservativa som hyser tvivel på den punkten.
Försvar mot lag
Det finns olika former av försvai’Sberedskap.
Vanligen syftar ordet på våra förberedelser
för militärt försvar mot ett fientligt angrepp.
Men det finns också en beredskap mot sjukdomar, mot föPhärjande epidemier. Eller det
finns människors attityd av förtVIivlad beredS!kap mot byrå<k.rat·isk insnärjning i ett alltmera
komplicerat samhälle. På det ena eller det
andra området måste man vara beredd till
strid för sin egen och andras frihet.
Professor Gunnar Biörc’k står mitt uppe i
den striden. Han har nu sambt och givit ut ett
antal artiklar, de flesta tJidiga:re publ1cerade i
Svenska Dagbladet: ”Med stetoskop och värja. Försök att förstå och försvara människor”
(Allhem). Där finner man hans minnestal i
hans gamla skola över kung Gustaf Adolf.
Man finner några för lekmannen begPipliga
artiklar om hjärtat och dess funktioner och
ett utmärkt klarläggande bidrag till debatten
om hjärndöd e1ler hjärtdöd. Gunnar Biörck
skriver där som annars en föredömligt rättfram svenska.
174
Han har som bekant yttrat sig i aktuella
politiska frågor – och man kunde önska att
han fått göra det ännu mera. En av uppsatserna heter ”Tankar inför en stencil”. Den
innehåller hans reaktion inför en företeelse
på lagstiftningens område, som införts av den
nuvarande regeringen och som accepterats av
dess transportkompani i riksdagen, dess följsamma riksdagsgrupp. I något av Kanslihusets
numera oräkneliga och okontrollerbara utrymmen sitter ett antal av regeringen beroende
tjänstemän och politrucker, gärna under ledning av statsrådet Carl Lidbom, och tänker
ut en lagstiftning. Den går, utskriven på stencil, på snabbremiss till några politiskt likasinnade som tillstyrker den som ett nytt ingrepp i
människors livsföring, och kanske till några
som avstyrker, men dem bryr man sig inte om.
Sedan lämnas stencilen över till riksdagen och
blir lag.
Man förstår författarens koncentrerade bitterhet. Det är ju inte centralbyråkraterna, de
som påverkat ”politiker som nått sin inkom·
petensnivå”, som blir lidande genom så tillkomna lagar. Det är, när det som i detta fall
gäller sjukvården, två grupper, nämligen de
sjukvårdande i alla instanser och de sjuka i
alla stadier. En följd av en mängd s k refor·
mer är nämligen en meningslös ökning av
pappersexercisen. Tandläkarna skulle i dagarna kunna ge exempel. ”Allt färre personer
under allt kortare tid utför nyttigt arbete, och
allt fler personer under allt längre tid förhind·
rar nyttigt arbete att komma till stånd.”
Detta skrevs 1972. Numera avgör inte läng·
re regeringen ensam hur lagstiftningen skall
se ut. Lotten ingriper också, dvs oppositionen
har 50 procents chans, om den vill utnyttja
den, att lägga hinder i vägen för de värsta ut·
växterna. Målet, efter ett nyval, blir att de
helt skall försvinna. Gunnar Biörck kan utan
tvivel ge bidrag till att det målet uppnås.