Lars Ahlmark; Kommunal kulturpolitik

LARS AHLMARK:
Kommunal kulturpolitik
Kommunernas ekonomiska läge har förändrats, konstaterar kommunalrådet Lars
A hlmark i Uppsala. I en tid, då det inte
längre går att höja skatterna, kommer sociala utgifter troligen att prioriteras.
Staten och kommunerna har stora åtaganden inom den kulturella sektorn. Ahlmark
hoppas att det skall förbli så och att inte
landstingen dessutom kopplas in. Han
menar vidare att kommunerna inte skall
låta sina tjänstemän bestämma för mycket. Det är bättre att delegera uppgifter
på t ex studieförbund, som har till uppgift att meddela undervisning. Sådana
har också intresse av att hålla på kvalitetskraven, som annars riskerar att få sitta
emellan. Det är oroväckande att utbildningsministern i vårens proposition om
samhällsinsatserna på det kulturella området förbigår de kraven.
Diskussionen kring den kommunala k
turpolitiken blir lätt sektorbunden:
terns, musiklivets, bibliotekens behov
svårigheter studeras separat. I bästa
sker en analys av samverkansmöjlighe
hur skall t ex det moderna bibliotekets
bud samordnas med föreningslivets
studieförbundens.
Mera sällan kommer man in på gem
samma trender som påverkar hela kul
sektorn. De frågor som då blir aktu
berör normalt även statens och lands ·
ens insatser. Men det kan vara av int
att något diskutera den generella u
lingen just ur primärkommunal syn ·
kel.
Från allmänhetens sida ställer
krav på kommunerna. Vissa av dessa
accepteras allmänt som berätti
Andra, inte minst vissa av dem som
bundet framförs från moderat håll,
traktas av andra med misstänksamhet
ler underkänns helt. Jag kallar for ·
ningsvis de förra för accepterade krav,
senare för ifrågasatta. Två accepte
krav kan finnas anledning att s”
granska: kulturutbudets
och dess tillgänglighet.
Utvecklingen mot lika löner och
direkta skatter har gått dithän att det
svårt eller omöjligt för människor
köpa varandras tjänster. Det är d
nog att låta klippa sig, som tar en
eller reparera bilen under ett par ti
Att skaffa ett konstverk, som kanske tar
vecka att producera, är för de flesta •
komligt. Med beskattade pengar skall
vara betalas, medan mottagaren själv
e
.t
g
a
r
:t
t
r,
n
·.
n
r
att erlägga skatt. Köparen måste därför
mlika lön för parterna arbeta två
Idor för att få ihop till köpeskillingen.
Hur många kan eller vill göra den insat- 111 för ett konstverk? Kulturskaparnas
alster blir relativt sett allt dyrare och
människornas benägenhet att i stället
nöja sig med massproducerade ting rimligen allt större. Möjligheten att efterfråga kvalificerade arbetsinsatser – och
dit hör ju den skapande kulturella verksamheten – begränsas till företag och
denoffentliga sektorn.
Om denna effekt av den förda ekonoma politiken varit förutsedd och önsbd av den socialdemokratiska regimen
ar svårt att bedöma. Det är under alla
tiiiStändigheter en utveckling som påverkat hela vårt samhälle och i detta sarnmanhang även innehållet i den kommunala kulturpolitiken.
Kommunerna har länge och gärna tagit på sig nya uppgifter. Många åtgärder
pl kulturområdet måste ses som gemensamma intressen för kornmunmedlemmarna och det kommunala engagemanget
ar därför naturligt: byggnadsföretag som
teatrar och konserthus, monumental
konst, ekonomiskt stöd till större ensembler. I medvetandet om kulturskaparnas
och de ideellt verkande organisationernas
ekonomiska situation har man gått in på
mer speciella områden som stipendiegivning, utställningsstöd, organisationsbidrag. Aven om karaktären av gemensam
angelägenhet varit mindre har det framstitt som en riktig och nödvändig verksamhet.
77
Men kommunernas ekonomiska läge
har förändrats. Ett skattetak – som i
praktiken innebär att kostnadsstegringarna måste anpassas till intäktsökningarna – rycker allt närmare. En hårdare
prioritering framtvingas. All sannolikhet
talar för att de sociala kostnaderna ges
förtur. Ny kulturell verksamhet kornmer
att ha svårt att få utrymme och befintlig
sådan kan kornrna att omprövas.
Den minskade urbaniseringen arbetar
i samrna riktning. Med stora investeringar i bostäder och gemensamhetslokaler har följt kultursatsningar både direkt
i lokaler och offentlig konst och indirekt i form av utsmyckning enligt enprocentregeln. Dessa marginella kostnader
har inte upplevts som särskilt betungande. Men den gröna vågen ger inga så-
dana effekter. Varje krona till kulturen
blir allt mer synlig – och därmed mer
omdiskuterad. Utrymmet för kommunala
subventioneringar av kulturverksamheten
kan relativt sett kornrna att krympa.
Ambitionsnivån
På kollisionskurs med utvecklingen mot
en kärvare bedömning av kommunernas
kulturutgifter löper en annan tendens –
den växande ambitionsnivån. Ett uttryck
för detta är kravet på tillgänglighet. Biblioteksverksamheten utgör ett bra exempel. I kommuner där man tidigare hållit
sig med ett huvudbibliotek byggs nu filialer i stadsdelar och tätorter. Glesbygden nås med bokbussar.
Så tas steget från närhetsservice till
uppsökande verksamhet. Den enskilde
78
skall nås i hemmet eller på arbetsplatsen
av bokutbudet, teaterföreställningen, erbjudandet om en studiecirkel. Funnes
inga ekonomiska spärrar vore denna utveckling givetvis enbart av godo. Men i
det nya läget måste en balans uppnås mellan produktions- och distributionskostnader. Det är dyrt att sälja kultur genom att
”knacka dörr”.
Skulle de resurserna göra större nytta
om de i stället placerades i produktionsledet och möjliggjorde ett rikare utbud
men på något längre avstånd- bokstavligen – från konsumenten ? Det går inte
att besvara den frågeställningen med att
enbart begära både – och. I stället måste
en konkret avvägning ske på varje särskilt
område: huvudbibliotekets materialanslag
mot nya bokbussar, den fasta teaterensemblen mot de fria grupperna, bidrag till
studieförbunden för bättre lokaler mot
premiering av uppsökande verksamhet.
Publikens rörlighet
Vid balansgången mellan produktion och
distribution måste publikens rörlighet
föras in i bilden. Allmänhetens möjligheter att förflytta sig är större än någonsin; dess villighet likaså att döma av
framgångarna för researrangörer och stormarknader. Trots detta är en decentralisering och regionalisering av kulturutbudet ett väsentligt mål för den statliga kulturpolitiken. Sett isolerat kan ett stort
antal teaterensembler och museer nå en
större publik än vad färre klarar av. Men
hur många yrkesskådespelare är det rimligt att tänka sig i ett land med åtta miljoner innevånare? Och vad är ur kv
tetssynpunkt en riktig resursfördelning
museiområdet? Om regionaliseringen
der till en uttunning av det som erbj
kommer den i praktiken inte att sk
nytt publikunderlag utan riskerar
verka i motsatt riktning.
En annan svaghet i regionalise ·
strävandena är den nuvarande eko
miska ansvarsfördelningen mellan s
landsting och kommuner. Statens och k
munernas insatser är helt avgörande.
förskjutning mot landstingen måste
föra stora omfördelningar. Nya bes!
fattare skall intresseras och övertygas,
människor skall fylla styrelseposterna.
der en lång övergångsperiod kan osäke
och försvagad verksamhet bli följden.
nuvarande stora kommunerna tillskap
för att kunna bemästra dagens sarnar
uppgifter. Därför borde decentralise ·
tanken kunna drivas så att kommun
behåller sin nuvarande ställning på kul
området. Ett begränsat antal tunga e
ter på t ex teaterns och musikens
råde skall betjäna hela landet, inte
regioner om ett eller ett par län.
Turneverksamheten bör prioriteras
bekostnad av antalet fasta instituti
För kommunerna är det normalt mö
att åstadkomma acceptabla lokaler
teater, musik, konst och andra kul
rangemang. Det är en liten kostnad·
fört med vad en permanent verks
skulle dra. Med goda lokaler kan ett
bud av hög kvalitet inköpas. Därmed
pas ekonomisk ryggrad för det mer
gränsade antal institutioner som gi
.tat,
)ffi·
En
edJtser.
igt
’ör
!r·
’Il·
tet
l t·
a·eI!S
finnas. För den enskilde kulturarär detta en krävande form av de- ”’cwo><-””’1>· Den ger större konkurrens
arbetstillfällena och en mer rörlig
Men arbetsmiljön bör bli
stimulerande och utvecklande. Förutför att anlita massmedia
tiansmedel ökar också.
krav
ifrågasatta krav skall närmare komkvalitet, objektivitet och förgrundläggande fråga för samhällsinpå kulturområdet måste vara viivikt kvalitetsbegreppet skall tillmä-
Kvalitetsvärderingen kan vara svår
problemet kan angripas på skilda
Men skall en värdering överhuvudske? Inte ens i denna nyckelfråga
de tunga statliga utredningarna något
svar: Kulturrådet säger nej,
65 och litteraturutredningen säger
Utbildningsminister Zachrisson får
ha anslutit sig till nejsägarna. I vå-
kulturproposition sker en genomgång
remissyttranden över Kulturrådets delför samhällets kulturpolitik. Bland
linlagen till ytterligare delmål nämns av
lera remissinstanser kulturlivets internaDialisering och kvalitetsmålet. Det seare tas upp även av organisationer med
lllknytning till den s k rörelsen. Departementschefen tar fasta på internationaliltringsmålet, men något kvalitetskrav tas
däremot inte upp.
De mål som formulerats för den statliga
blturpolitiken förväntas tillämpliga
79o
delar gälla även för kommunerna. Har det
då någon praktisk betydelse om ett kvalitetsmål finns formulerat eller underförstått för den kommunala kulturverksamheten? Jag tror att det kan spela en viss roll.
I decentraliseringsdiskussionen ovan är
problemet antytt. Och det finns andra exempel. Tag urvalsprocessen vid kommunala konstinköp eller uppdrag att utföra.
större arbeten. Ofta betraktas detta som
sysselsättningsfrågor för kommunen
verksamma konstnärer lika mycket som
kvalitetsfrågor. Tendensen till bytänkande är stark, medan man i stället borde
underlätta för de kulturellt verksammasåväl kommuninnevånare som andra –
att ha hela landet som sin marknad. De
stora kommunerna har också ansvar för
den internationaliseringsprocess, som det
svenska kulturlivet så väl behöver men
som kulturrådet tappat bort i sin utredmng.
Objektivitet – valfrihet
Ordet objektivitet är inte populärt i den
moderna svenska debatten. Det kan därför
vara nyttigt att understryka dess betydelse
för den kommunala kulturpolitiken. På
enstaka aktiviteter får naturligtvis inte
läggas några begränsningar. Men summan av vad kulturlivet i en kommun erbjuder skall vara så rikhaltigt och varierat att en reell valfrihet för konsumenterna uppstår. För att detta skall åstadkommas krävs av anslagsbeviljande organ
en objektivitet som framför allt måste stå
fri från politiska värderingar. Som allmän regel vill jag påstå, att ju mindre
30
.kommunerna själva producerar på kultur- -området dess bättre. Genom ett brett stöd
till föreningslivet och till kulturellt verk·samma grupper och individer gynnas
bäst en differentierad verksamhet.
Skall däremot kommunala tjänstemän
stå för utbudet, riskerar man en medveten
-eller omedveten styrning i bestämda riktningar, politiskt eller smakmässigt. En
kommun som helt avstår från egen produktion avhänder sig dock möjligheten
.att kompensera den snedhet som det spontant verkande kulturlivet kan uppvisa.
En metod är att i viss utsträckning låta
de ekonomiska bidragen gå via studieförbunden. Inte sällan möter man en negativ attityd till det ganska generösa stöd
som stat och kommuner ger dessa. Deras i
en del fall hobbybetonade aktiviteter betraktas som mindre värdefulla. Den kritiken kommer ibland från personer som
verkar på andra sektorer av kulturområ-
det. Vad man förbiser är att studieförbunden främst tillhandhåller en undervisning, som i många avseenden är både
billig och pedagogiskt överlägsen ungdomsskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Men i sammanhanget viktigast är att studieförbunden i sin allmänkulturella verksamhet har kontakt med en
rad organisationer och samhällsgrupper
med skilda önskemål. En bidragsgivning
– som inte i sin tur är politiskt styrd,
vilket dessvärre inträffar – genom studieförbunden är en framkomlig väg att
skapa rikhaltighet i kulturutbudet.
Förståelighet
Det tredje kravet, oftare negligerat
praktiken än ifrågasatt i teorin, g··
förståeligheten av de kulturyttringa
kommunerna stödjer. Något krasst IJI.
tryckt kan man kalla det hänsynen till
bliksmaken. Men egentligen gäller
något mer, ty möjligheten att öka fii
ståelsen, att förändra publiksmaken r
ligger ju alltid. Därmed behöver det ·
här finnas en omedelbar motsättning
kvalitetskravet, även om risken är up
bar om anpassningen går för långt.
Avvägningen är svår, kanske den
raste för de kommunala beslutsfattarna
kulturområdet. Varje gång en offen
byggnad skall utsmyckas eller en skulp
ställas upp måste ett avgörande ske if
om hänsynen till de människor, som o
villigt skall konfronteras med de utfö
konstverken. Även i valet av teaterre
toar och i bibliotekens inköpspolitik
ger samma svårighet invävd. Förvå
värt ofta skjuts ansvaret över på ver
!ande tjänstemän. Ibland har man ·
tryck av att de valda styrelserna mer
sig som anställningsmyndigheter m
de utsedda tjänstemännen har att
forma politiken.
Så fungerar det lyckligtvis inte all
En styrelse med ansvar för teater-, bib
teks- eller annan kulturverksamhet
bredda kontakterna med allmänheten
medvetet välja handlingslinje. En m
att minska konfliktriskerna är att b
referensgrupper som tillvaratar skilda
tressen. Redan de politiskt utsedda s
seledamöterna borde ju utgöra en g
en viss förankring. Men dessa persoär ofta ”överkvalificerade”; de har
därför att deras huvudintresse eller
II’IWIJJI.Llull<!; knyter an till kulturområ-
vid beslutsfattandet, varäven kvalitetsaspekterna skall få sin
kan ge en lycklig sammanliJIIIYUUIIl~ av kraven på kvalitet och förFramgång i kommunens kulkan inte mätas i antalet
eller boklån per innevånare.
även på kulturområdet är det nyttigt
räkna fram enhetspris och fråga sig:
många har glädje av den verksamhet
bedrivs; når den fram och upplevs
som meningsfull av den som ytterst
för kostnaderna?
Kommunens uppgift att söka vidga
tid. å fördjupa kulturintresset skall slutlio·
.ste
>Ch
:od
lda
lll·
·el·
nti
81
gen understrykas. Betydande insatser på
den vägen göres genom bidragen till studieförbund och andra organisationer och
via de kommunala musikskolorna. Men
den bästa möjligheten att verka i den
riktningen har givetvis ungdomsskolan.
Den moderna skolan lider dessvärre av en
snedbalans i relationerna mellan vad som
satsas på t ex skolmåltider och skolskjutsar och resurser för det som skall ge undervisningen innehåll – läromedel i vid
mening. Teater- och museibesök, gästundervisning av kulturskapare, engagemang
av uppsökande grupper är exempel på
verksamheter som medlen i alltför ringa
utsträckning räcker till för. I undervisningen borde momenten av passiv upplevelse av seriös musik, konst, teater ges
ökat utrymme. Biblioteken bör så tidigt
som möjligt ge tillfälle till ett fördjupat
litteraturintresse; skolbiblioteket måste’
med nödvändighet vara ganska magert.
En lista på alla krav på kommunernas
kulturinsatser skulle bli mycket lång. Redan kraven som sådana är kontroversiella,
än mer prioriteringen dem emellan. Det
gör kultursektorn till ett politiskt intressant fält i en kommande dragkamp om
knappa resurser.