Anders Arfwedson; Om Dagens Nyheter
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens Nyheter
Tiderna förändras och Sveriges tidningar
med dem. Debatten om pressens villkor
förs med oförminskad intensitet, samtidigt
som tidningar går i graven och upplagespiralerna fortsätter att vrida sig nedåt i
en ångestfylld dödskaruselL Men diskussionen om upplagespiralens verkningar bör
inte hindra oss från att ett ögonblick drö-
ja vid ett ännu märkligare, och på sitt sätt
lika allvarligt, presspolitiskt fenomen: Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter.
Det är en mävklig utveckling tidningen
genomgått sedan Tingstens dagar. Dagens
Nyheter kan inte liknas vid någon annan
tidning. Den brukar räknas till oppositionspressen, men opponerar endast stundtals mot regeringen. Den hyllar formellt
liberala ideal, men skrivs huvudsakligen
av socialister. Många av dess medarbetare
bekämpar oförtrutet kapitalismen, men
tidningen är med sin kommersiella lay-out
närmast att likna vid ett vulgärt dollargrin rakt i synen på läsaren. Den vänder
sig till en bred publik av vanliga medborgare, samtidigt som dess innehåll alltmer
inriktas på bisarra minoriteters åsikter och
förehavanden.
Ledarsidan är den märkligaste i svensk
press. Av chefredaktörerna är den ene
nästan alltid frånvarande. Långa tider
dväljs han högt uppe på sin Olymp, för
att i sval avskildhet begrunda och begråta
det elände som vi andra tvingas leva i här
nere. Eller företar han långa forskningsresor i tid och rum för att, i Dantes efterföljd, vid sparsamt valda tillfällen i förstaledarens form delge världen sina upplevelser, endels från Mittens Rike, endels
från de mörka regioner varest Brotus dväljes.
Hur kontrasterar då inte den andra
chefredaktören mot sin kollega! Långtifrån att begråta mänskligheten hyllar han
som sin grundläggande åsikt att det mesta
ordnar sig till det bästa eftersom det nu
en gång är som det är. Vad som sker, det
ligger i tiden, och är följaktligen inte mycket att göra åt. Ja, kanske något, i alla
fall. För närvarande gäller att vi har ställningen 175-175 i riksdagen, och det är
ju föga lämpligt. När nu det mindre blocket efter fyrtio år blivit lika stort som det
stora, kan det väl vara på tiden att bryta
upp det mindre, så att det större blir stort
nog att regera.
Övriga signaturer på ledarsidan (de signerade ledarna är också en specialitet för
tidningen) uppvisar tillsammans en provkarta på de moderna storstadsmänniskornas vanligaste åsikter och fobier. TM fö-
reträder miljöaktivisterna, OA de av domstolar och polis förföljda vänstergrupperna, NES de av könsrollstänkandet drabbade kvinnorna och av bilar jagade fotgängarna (de som ännu inte blivit överkörda). JMF företräder något slags intellektuell gråsossefilosofi (om en sådan kan
tänkas). Ett par signaturer, blanddemBL
och SN, är fortfarande vid gott förstånd
– trots miljön.
Utanför ledarsidan härskar den vildaste
journalistiska anarki. Det skall visserligen
erkännas, att Dagens Nyheter fortfarande
har en grupp seriöst arbetande, vederhäf- 177
tiga och duktiga journalister. Men de blir
proportionsvis allt färre. I stället breder
en vildvuxen härskara av kvinnokamp~
kvinnor från grupp 8, svarta pantrar,
KRUM-are, KUBA-fantaster m fl alltmer
ut sig över sidorna. Den fast engagerade
politiska kolumnisten är en akademisk
vänstersocialist – Nordal Åkerman. Barnens Nyheter, en specialsida för barn och
ungdom, innehåller nästan enbart idylliska berättelser från Nord-Vietnam och
Kuba. Till och med affärssidorna har
drabbats. De har blivit en plattform för
kommentatorns personliga uppgörelser
med medlemmar av den s k storfinansen.
Men är det inte bra, att Sveriges största
morgontidning på detta sätt speglar mångfalden av åsikter och intressen i det moderna samhället? Nej, vad Dagens Nyheter alltmer kommit att spegla är de aktiva medarbetarnas egna funderingar, deras
politiska strävanden, deras personliga rancuner. På Dagens Nyheter försiggår en
politisk maktkamp i ordets egentliga bemärkelse. Vad medarbetarna- inte alla,
men många – eftersträvar är att förvandla tidningen till en plattform för
deras personliga agitation, kort sagt att
förverkliga tanken om ”journalistmakt”.
När och om detta genomförs tillfullo,
kommer Dagens Nyheter att bli en pressens motsvarighet till Sveriges Radio-TV,
d v s ett medium på medarbetarnas egna
villkor. Man har redan gått mer än halva
vägen. Målet förefaller idag inte särskilt
avlägset.
Anders Arfwedson
Tiderna förändras och Sveriges tidningar
med dem. Debatten om pressens villkor
förs med oförminskad intensitet, samtidigt
som tidningar går i graven och upplagespiralerna fortsätter att vrida sig nedåt i
en ångestfylld dödskaruselL Men diskussionen om upplagespiralens verkningar bör
inte hindra oss från att ett ögonblick drö-
ja vid ett ännu märkligare, och på sitt sätt
lika allvarligt, presspolitiskt fenomen: Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter.
Det är en mävklig utveckling tidningen
genomgått sedan Tingstens dagar. Dagens
Nyheter kan inte liknas vid någon annan
tidning. Den brukar räknas till oppositionspressen, men opponerar endast stundtals mot regeringen. Den hyllar formellt
liberala ideal, men skrivs huvudsakligen
av socialister. Många av dess medarbetare
bekämpar oförtrutet kapitalismen, men
tidningen är med sin kommersiella lay-out
närmast att likna vid ett vulgärt dollargrin rakt i synen på läsaren. Den vänder
sig till en bred publik av vanliga medborgare, samtidigt som dess innehåll alltmer
inriktas på bisarra minoriteters åsikter och
förehavanden.
Ledarsidan är den märkligaste i svensk
press. Av chefredaktörerna är den ene
nästan alltid frånvarande. Långa tider
dväljs han högt uppe på sin Olymp, för
att i sval avskildhet begrunda och begråta
det elände som vi andra tvingas leva i här
nere. Eller företar han långa forskningsresor i tid och rum för att, i Dantes efterföljd, vid sparsamt valda tillfällen i förstaledarens form delge världen sina upplevelser, endels från Mittens Rike, endels
från de mörka regioner varest Brotus dväljes.
Hur kontrasterar då inte den andra
chefredaktören mot sin kollega! Långtifrån att begråta mänskligheten hyllar han
som sin grundläggande åsikt att det mesta
ordnar sig till det bästa eftersom det nu
en gång är som det är. Vad som sker, det
ligger i tiden, och är följaktligen inte mycket att göra åt. Ja, kanske något, i alla
fall. För närvarande gäller att vi har ställningen 175-175 i riksdagen, och det är
ju föga lämpligt. När nu det mindre blocket efter fyrtio år blivit lika stort som det
stora, kan det väl vara på tiden att bryta
upp det mindre, så att det större blir stort
nog att regera.
Övriga signaturer på ledarsidan (de signerade ledarna är också en specialitet för
tidningen) uppvisar tillsammans en provkarta på de moderna storstadsmänniskornas vanligaste åsikter och fobier. TM fö-
reträder miljöaktivisterna, OA de av domstolar och polis förföljda vänstergrupperna, NES de av könsrollstänkandet drabbade kvinnorna och av bilar jagade fotgängarna (de som ännu inte blivit överkörda). JMF företräder något slags intellektuell gråsossefilosofi (om en sådan kan
tänkas). Ett par signaturer, blanddemBL
och SN, är fortfarande vid gott förstånd
– trots miljön.
Utanför ledarsidan härskar den vildaste
journalistiska anarki. Det skall visserligen
erkännas, att Dagens Nyheter fortfarande
har en grupp seriöst arbetande, vederhäf- 177
tiga och duktiga journalister. Men de blir
proportionsvis allt färre. I stället breder
en vildvuxen härskara av kvinnokamp~
kvinnor från grupp 8, svarta pantrar,
KRUM-are, KUBA-fantaster m fl alltmer
ut sig över sidorna. Den fast engagerade
politiska kolumnisten är en akademisk
vänstersocialist – Nordal Åkerman. Barnens Nyheter, en specialsida för barn och
ungdom, innehåller nästan enbart idylliska berättelser från Nord-Vietnam och
Kuba. Till och med affärssidorna har
drabbats. De har blivit en plattform för
kommentatorns personliga uppgörelser
med medlemmar av den s k storfinansen.
Men är det inte bra, att Sveriges största
morgontidning på detta sätt speglar mångfalden av åsikter och intressen i det moderna samhället? Nej, vad Dagens Nyheter alltmer kommit att spegla är de aktiva medarbetarnas egna funderingar, deras
politiska strävanden, deras personliga rancuner. På Dagens Nyheter försiggår en
politisk maktkamp i ordets egentliga bemärkelse. Vad medarbetarna- inte alla,
men många – eftersträvar är att förvandla tidningen till en plattform för
deras personliga agitation, kort sagt att
förverkliga tanken om ”journalistmakt”.
När och om detta genomförs tillfullo,
kommer Dagens Nyheter att bli en pressens motsvarighet till Sveriges Radio-TV,
d v s ett medium på medarbetarnas egna
villkor. Man har redan gått mer än halva
vägen. Målet förefaller idag inte särskilt
avlägset.
Anders Arfwedson