Astrid Kristensson; Reformer inom kriminalvården
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ASTRID KRISTENSSON:
Reformer inom kriminalvården
Riksdagen kommer under våren att
behandla en proposition med förslag till
lag om kriminalvård i anstalt. Lagförslaget
lägger stor vikt vid att anstaltsvården
redan från början inriktas på konkreta
åtgärder som förbereder den intagne för
tillvaron utanför anstalten. Ordföranden i
justitieutskottet, riksdagsledamoten
Astrid Kristensson, framhäver hur
angeläget det är att den som avtjänar sitt
straff verkligen betraktas som en
fullvärdig medborgare men även hur
viktigt det är att gällande lagstiftning
efterleves. Ledande politiker med
justitieministern i spetsen har genom vaga
formuleringar bidragit till att urholka
respekten för lagstiftningen. Såväl intagna
som personal på fångvårdsanstalterna har
rätt att kräva att de nya lagbestämmelserna blir så entydiga som
möjligt. Författaren förordar en
differentiering av fångvårdsklientelet för
att undvika en ökning i Sverige av den
internationella brottsligheten.
På justitieutskottets bord ligger nu en proposition med förslag till lag om kriminalvård i anstalt m m. Enligt lagförslaget
skall anstaltsvården redan från början inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske
utan att kravet på samhällsskydd blir eftersatt. Lagförslaget syftar också till en
ökad integrering mellan anstaltsvård och
frivård. Vikten av samverkan mellan kriminalvården och andra samhälleliga organ betonas. Möjligheterna till permissioner av olika slag kommer att ökas och
möjligheterna att hålla en intagen innesluten i enrum begränsas. En viss liberalisering föreslås av bestämmelserna om
brevgranskning och reglerna om besök.
På många håll ifrågasätts i dag frihetsberövandet över huvud taget. Kanske det
bör tillfogas att från visst håll denna kritik dock ej gäller dem som begått grövre
brott mot gemensamma samhällsintressen,
skattebrott, trafikbrott etc. Kritiken mot
fängelsesystemet som sådant kan jag ddvis förstå, i varje fall är det säkert en illusion att tro att den som är intagen på
fångvårdsanstalt kommer ut därifrån som
en bättre människa. Fängelsestraff behövs
givetvis fortfarande som reaktionsform, i
varje fall för den typ av brottslingar som
samhället måste skydda sig emot. Att begränsa fängelsestraffet till detta klientd
– hur önskvärt det än vore – är säkert
under överskådlig tid ej möjligt. Emellertid bör ansträngningar göras att finna alternativa reaktionsformer som har mindre
skadeverkningar utan att den preventiva
effekten eftersättes.
Det bör eftersträvas att anstaltsvistelsen
utformas så att skadeverkningarna för den
intagne så långt möjligt undvikes. Frihetsberövandet i sig bör vara straff nog. Det
är väsentligt att anstaltstiden utnyttjas till
att öka de intagnas aktivitet, deras självförtroende och ansvarskänsla. De måste i
högre grad än för närvarande stimuleras
att ta egna initiativ, och sist men inte
minst måste den fysiska träningen ges ett
väsentligt ökat utrymme.
Jag tror att begreppet ”vård” i kriminalvården har lett tankarna fel när det
gäller syftet med påföljden. Som jag ser
fängelsestraffet är det närmast att betrakta som ett försoningsstraff. När den intagne har avtjänat fängelsetiden bör han så
att säga vara kvitt med samhället. Han
har sonat sitt brott. Talet om att han skall
vårdas tyder däremot på att han inte ansetts fullt ansvarig för sina gärningar. Jag
anser det vara ett sundhetstecken att den
som begår brott får sona vad han har
gjort och därmed anses fullt kapabel att
ta ansvar för sina gärningar. Med en så-
dan utgångspunkt är det dock angeläget
att den som avtjänat sitt straff verkligen
betraktas som en fullvärdig medborgare
och att det avtjänade straffet inte kommer att utgöra en belastning under vederbörandes fortsatta levnad. Verkligheten är
i det hänseendet som vi vet helt annorlunda, och detta är en viktig opinionsbildande fråga, som vi alla måste hjälpas åt
med.
Lika viktig är naturligtvis den opinionsbildning som utgår från att gällande lag- 179
stiftning skall efterlevas och som alltså tar
avstånd från överträdelser häremot. I det
hänseendet har det brustit åtskilligt under
senare år. Inte minst har ledande politiker med justitieministern i spetsen genom
vaga formuleringar bidragit till att urholka respekten för lagstiftningen. Normbildningen i ett samhälle är väsentlig och den
kommer till sitt främsta uttryck genom ett
lands lagstiftning. För att respekten för
lagstiftningen skall kunna upprätthållas
krävs givetvis också påföljder vid överträ-
delser. Hur dessa skall utformas är däremot en fråga som inte är så självklar.
Diskussionerna rörande kriminalpolitiken
– i synnerhet kriminalvårdens utformning såväl när det gäller anstaltsvård som
frivård – måste självfallet fortsätta. De
etappvisa reformer som nu genomförs bör
endast betraktas som etapper och inte som
någon slutgiltig lösning.
Förstärkning av frivården
Den föreslagna lagstiftningen förutsätter
en väl fungerande frivård. Detta har hittills varit ett eftersatt område inom kriminalvården. Det finns därför anledning understryka att en förstärkning av frivården
– såväl beträffande organisation som resurser – kan komma att ytterligare minska trycket på fångvårdsanstalterna. Den
kriminalvårdsreform som beslutades förra
året innebär visserligen en ökad satsning
på frivården, men trots detta fordras en
mer planmässigt genomförd frivårdsorganisation för att människor som kommit i
konflikt med samhället skall få det stöd
180
och den ledning som många gånger är
nödvändig för en resocialisering.
En väsentlig fråga är utbildningen av
anstaltspersonalen. En förbättrad utbildning skulle otvivelaktigt positivt kunna
påverka rekryteringen. Det är också angeläget att personalen i så stor utsträckning
som möjligt kan ägna sig åt kontakter och
samvaro med de intagna. Diskussioner och
samverkan på det personliga planet kan
för många intagna säkerligen betyda minskad isolering och större chans till återgång till en normal livsföring.
Under de senaste åren har arbetssituationen för fångvårdspersonalen på många
anstalter varit besvärlig. Anställda har
stundom utsatts för ovederhäftig kritik
trots att de endast tillämpat nu gällande
behandlingslag. När problemen ställts på
sin spets har de ofta funnit sig sakna stöd
för sitt handlande hos ytterst ansvariga.
Genom JO-anmälningar, ofta satta i system från de intagnas sida, har oproportionerligt stor del av personalens arbetstid
åtgått till bemötanden.
När nu förslag framläggs om en ny lagstiftning är det ett angeläget önskemål att
lagbestämmelserna blir så entydiga som
möjligt. Detta är viktigt ur personalens
synpunkt, men även för de intagna måste
klara regler framstå som något positivt.
Stark kritik har i detta hänseende riktats
mot justitieministerns proposition. Många
paragrafer har formulerats på ett alltför
vagt sätt. Alltför många frågor lämnas
öppna och lagstiftaren saknar därför möjlighet att bedöma vilket innehåll lagen genom tillämpningsföreskrifter och praxis på
de skilda anstalterna i själva verket kom·
mer att få. Lagstiftning in casu är givet·
vis inte lämpligt, men det är angeläget
med en ökad precisering av vissa paragra·
fer och i övrigt så entydiga kommentarer
som möjligt.
Differentiering av fångvårdsklientelet
Permissionsinstitutet är ett nödvändigt och
många gånger positivt inslag i den sk anstaltsbehandlingen. En beviljad permission
bygger på ett förtroende för den intagne
och hans vilja att svara mot förtroendet.
Som jag tidigare framhållit är det ett vik·
tigt inslag under anstaltsbehandlingen att
stärka den intagnes ansvarskänsla. Per·
missionerna utgör ett viktigt medel härtill
För att en liberalisering av permissionsinstitutet skall vara möjlig att genomföra
det dock enligt min mening nödvändigt
att från det sk normalklientelet särskil~
de grövre brottslingar som ägnat sig il
”organiserad eller systematisk
verksamhet och beträffande vilka sarnna”•
leliga stödåtgärder kan förväntas sakna
fekt” enligt justitieutskottets .v……~·~·”’!’·•
Beträffande dessa är det nödvändigt
mera restriktiva permissionsregler om
te brottsbalkens påföljdssystem skall bli
slag i luften.
Det dröjde alltför länge innan
ministern – i det fallet var det för
statsrådet Lidbom som fick stå för
sitionen – bestämde sig för att
föra skärpta permissionsregler för
nämnda kategori grövre brottslingar.
ta var en nödvändig reform. Sverige
under senare år i internationella sk
t
l:
r
[
Il
D
ti
t
terkretsar blivit känt som ett Landet Gosen, där dels risken för upptäckt varit
ringa, dels behandlingen i fångvårdsanstalt sådan att ingen behövde riskera att
sitta särdeles länge inom lås och bom. Det
var bl a på grund av vår humana kriminalvård som den internationella brottsligheten i synnerhet narkotikabrottsligheten i
allt större utsträckning började inriktas på
vårt land. Det är inte lätt att till en vanlig knegartillvaro rehabilitera människor
som för länge sedan uppfattat brottets bana som det framtida yrket. Inte heller är
det lätt att övertyga någon om att han bör
sikta på ett vanligt avlönat arbete, som
kanske ger 20-30 000 kronor om året,
när han kan göra stora snabba narkotikaaffärer och tjäna kanske 100 000 kronor
på ett par dygn – ”skattefritt”. Beträffande denna kategori brottslingar är det
nödvändigt att samhället inte använder
hartassen utan inser att man har att göra
med kallt beräknande yrkesförbrytare, som
i sin yrkesutövning enbart väger chanser
mot risker. En kategoriklyvning är givetvis inte enkel att genomföra i praktiken,
men icke desto mindre är den nödvändig
om det skall gå att i övrigt vinna förståelse för en human kriminalvård.
En onödig begränsning i möjligheterna
till differentiering av fångvårdsklientelet
ligger i den bestämmelsen att om vederbö-
rande skall underkastas de strängare permissionsreglerna han skall vara dömd till
minst två års fängelse. Det bör enligt min
mening övervägas att personer som dömts
till påföljd understigande två år undantagsvis bör omfattas av de mera restrikti- 181
va bestämmelserna. Jag tänker närmast
på dem som samtidigt dömts till förvisning, men för vilka förvisningen ej kan
verkställas. Dom på förvisning leder ju regelmässigt till en sänkning av den vanliga
påföljden. Likaledes bör erinras om att
minimistraffel för grovt narkotikabrott är
satt så lågt som till ett år.
En fråga som har varit föremål för ett
mycket stort intresse från olika håll är utformningen av isoleringsstraffet. I propositionen föreslås en icke oväsentlig reducering av tiden för inneslutning i enrum.
Att gällande ordningsregler på anstalterna
skall iakttagas är en självklarhet. Lika
självklart är att överträdelser måste beivras. De påföljder som finns är enligt lagförslaget varning, isolering i högst 7 dagar samt förlängning av verkställighetstiden med max 10 dagar. Vid de kontakter som justitieutskottet haft med olika berörda parter förefaller det emellertid som
om reaktionen mot en förlängning av
verkställighetstiden vore minst lika stark
som mot isoleringsstraffet. Men någon
mer reell påföljd än varning behövs givetvis. Man måste fråga sig om det är alldeles omöjligt att hitta andra reaktionsformer, lika effektiva men mer humana.
Narkorikaproblemet
Under de anstaltsbesök som justitieutskottet gjort och under de samtal vi haft med
företrädare för såväl anstaltspersonal som
intagna har det framkommit att isolering
många gånger tillgrips på grund av bristande terapeutiska resurser. Detta är med
hänsyn till personalbristen förklarligt men
182
givetvis helt otillfredsställande. En icke
fungerande narkomanvård och en bristfällig nykterhetsvård har medfört att antalet
vårdbehövande bland de intagna ökat avsevärt. På vissa anstalter utgör narkomaner och alkoholister den helt övervägande
andelen av klientelet. På Hinseberg lär enligt uppgift 80-85 % vara narkomaner.
Lägg därtill alkoholisterna så blir det endast ett fåtal ”normala” intagna kvar. På
Hall uppges antalet narkomaner vara cirka 70 %, vartill kommer ett stort antal alkoholmissbrukare. slutsatsen blir att den
frivilliga narkomanvården leder till en av
ingen önskad tvångsvård, nämligen på vå-
ra fångvårdsanstalter; och fängelse äringen bra vårdform. Det kanske också bör
nämnas att icke alla är narkomaner eller
alkoholister när de tas in på anstalt, en
del blir faktiskt missbrukare under anstaltstiden. Fängelseledningarna prövar alla sätt att försöka hålla anstalterna fria
från alkohol och narkotika. Man kontrollerar brev, man har besökskontroll, och på
andra sätt försöker man också stoppa insmuggling av dessa medel. Trots detta fö-
refaller det vara ganska lätt att komma
över både sprit och narkotika på anstalterna.
Detta medför också att de intagna ofta
sätter sig i stora skulder under anstaltsvistelsen för att få tillgång till dessa stimulantia. När man vet hur stora problem
detta medför på anstalterna och hur omfattande kontrollåtgärder som måste insättas utan några påtagliga resultat, förefaller det egendomligt att det inte ens är
tillåtet att genom stickprovsvis tagen urinkontroll få reda på vilka som brukar nar·
kotika. Missbruk av sprit är självklart lät·
tare att konstatera, och det skapar faktiskt
därmed också ett slags ojämlikhet på anstalterna, då drogmissbrukarna har myc·
ket lättare att dölja sitt missbruk än alkoholisterna. Jag anser därför att det bör
skapas legala förutsättningar för att inom
kriminalvårdens anstalter kunna kontrol·
lera narkotikamissbruk genom stickprovsvis urinkontrolL
Det bör även övervägas att genom ut·
formningen av permissionsreglerna och
reglerna om villkorlig frigivning premiera
avhållsamhet i fråga om bruket av narkotika och alkohol. Om möjligheten till en
sådan urinkontroll infördes kunde måhän·
da också kontrollåtgärderna när det gäller
besökare och brevcensur göras mindre ri·
gorösa.
KRUM
Det bör vara’ angeläget att vidga kontak·
terna mellan de intagna och människor
ute i samhället. Under några år har un·
der justitiedepartementets huvudtitel fun·
nits ett anslag till dylik frivillig kontakt·
verksamhet. En stor del av anslaget har
emellertid gått till KRUM. När KRUM
första gången fick del av detta anslag
skedde det genom ett ingripande personli·
gen av justitieministern. Därefter har synbarligen kriminalvårdsstyrelsen känt sig
föranlåten att fortsätta med detta anslag
trots att, såvitt jag förstår, KRUM i sin
verksamhet många gånger direkt motverkat den allmänna kriminalpolitiska målsättning som regering och riksdag i
enighet ställt sig bakom. KRUM:s målsättnings- och aktionsprogram är en intressant läsning. Utrymmet medger inte
mera omfattande citat. Följande må räcka: ”KRUM arbetar för en analys och ett
bekämpande av det klassamhälle som genom sina ojämna makt- och förmögenhetsförhållanden bidrar till att skapa grupper som är socialt, ekonomiskt och kulturellt utslagna. Utöver den traditionella
opinionsbildningen bör aktioner komma
till stånd i ökad utsträckning. KRUM
skall kunna aktivt stödja stridsåtgärder
samt i övrigt sprida vetskap om och stödja
fångarnas kamp. KRUM-kansliet i Stockholm skall fungera som informations- och
agitationscentral.”
Att KRUM får hålla på med sin verksamhet må vara hänt. Men att den delvis
bedrivs med statsbidrag är mer än uppseendeväckande. En verksamhet som syftar till att sätta upp de intagna mot samhället kan inte kallas resocialiserande. Den
183
motverkar i stället de syften som bör vara kriminalvårdens, nämligen att underlätta för de intagna att återinträda i samhället. Det är en viktig uppgift att främja
kontakten mellan människor ute i samhället och de intagna. En organisation som
verkligen under de senaste åren bedrivit
en förtjänstfull och positiv kontaktverksamhet är Röda Korset, under Jarl Hjalmarssons ledning. Det skall sägas att kriminalvårdsstyrelsen något sänkt anslaget
till KRUM. Samtidigt har emellertid anslaget till Röda Korset också sänkts!
Den reformverksamhet som under senare år ägt rum inom kriminalvårdens område är varken omfattande eller slutgiltig. Den får betraktas som en etapp, som
kommer att följas av flera allteftersom
den kriminalpolitiska debatten går vidare.
Frågetecknen är fortfarande många, och
ju mer man försöker sätta sig in i problemen desto fler blir frågetecknen och desto
svårare beslutsfattandet.
Reformer inom kriminalvården
Riksdagen kommer under våren att
behandla en proposition med förslag till
lag om kriminalvård i anstalt. Lagförslaget
lägger stor vikt vid att anstaltsvården
redan från början inriktas på konkreta
åtgärder som förbereder den intagne för
tillvaron utanför anstalten. Ordföranden i
justitieutskottet, riksdagsledamoten
Astrid Kristensson, framhäver hur
angeläget det är att den som avtjänar sitt
straff verkligen betraktas som en
fullvärdig medborgare men även hur
viktigt det är att gällande lagstiftning
efterleves. Ledande politiker med
justitieministern i spetsen har genom vaga
formuleringar bidragit till att urholka
respekten för lagstiftningen. Såväl intagna
som personal på fångvårdsanstalterna har
rätt att kräva att de nya lagbestämmelserna blir så entydiga som
möjligt. Författaren förordar en
differentiering av fångvårdsklientelet för
att undvika en ökning i Sverige av den
internationella brottsligheten.
På justitieutskottets bord ligger nu en proposition med förslag till lag om kriminalvård i anstalt m m. Enligt lagförslaget
skall anstaltsvården redan från början inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske
utan att kravet på samhällsskydd blir eftersatt. Lagförslaget syftar också till en
ökad integrering mellan anstaltsvård och
frivård. Vikten av samverkan mellan kriminalvården och andra samhälleliga organ betonas. Möjligheterna till permissioner av olika slag kommer att ökas och
möjligheterna att hålla en intagen innesluten i enrum begränsas. En viss liberalisering föreslås av bestämmelserna om
brevgranskning och reglerna om besök.
På många håll ifrågasätts i dag frihetsberövandet över huvud taget. Kanske det
bör tillfogas att från visst håll denna kritik dock ej gäller dem som begått grövre
brott mot gemensamma samhällsintressen,
skattebrott, trafikbrott etc. Kritiken mot
fängelsesystemet som sådant kan jag ddvis förstå, i varje fall är det säkert en illusion att tro att den som är intagen på
fångvårdsanstalt kommer ut därifrån som
en bättre människa. Fängelsestraff behövs
givetvis fortfarande som reaktionsform, i
varje fall för den typ av brottslingar som
samhället måste skydda sig emot. Att begränsa fängelsestraffet till detta klientd
– hur önskvärt det än vore – är säkert
under överskådlig tid ej möjligt. Emellertid bör ansträngningar göras att finna alternativa reaktionsformer som har mindre
skadeverkningar utan att den preventiva
effekten eftersättes.
Det bör eftersträvas att anstaltsvistelsen
utformas så att skadeverkningarna för den
intagne så långt möjligt undvikes. Frihetsberövandet i sig bör vara straff nog. Det
är väsentligt att anstaltstiden utnyttjas till
att öka de intagnas aktivitet, deras självförtroende och ansvarskänsla. De måste i
högre grad än för närvarande stimuleras
att ta egna initiativ, och sist men inte
minst måste den fysiska träningen ges ett
väsentligt ökat utrymme.
Jag tror att begreppet ”vård” i kriminalvården har lett tankarna fel när det
gäller syftet med påföljden. Som jag ser
fängelsestraffet är det närmast att betrakta som ett försoningsstraff. När den intagne har avtjänat fängelsetiden bör han så
att säga vara kvitt med samhället. Han
har sonat sitt brott. Talet om att han skall
vårdas tyder däremot på att han inte ansetts fullt ansvarig för sina gärningar. Jag
anser det vara ett sundhetstecken att den
som begår brott får sona vad han har
gjort och därmed anses fullt kapabel att
ta ansvar för sina gärningar. Med en så-
dan utgångspunkt är det dock angeläget
att den som avtjänat sitt straff verkligen
betraktas som en fullvärdig medborgare
och att det avtjänade straffet inte kommer att utgöra en belastning under vederbörandes fortsatta levnad. Verkligheten är
i det hänseendet som vi vet helt annorlunda, och detta är en viktig opinionsbildande fråga, som vi alla måste hjälpas åt
med.
Lika viktig är naturligtvis den opinionsbildning som utgår från att gällande lag- 179
stiftning skall efterlevas och som alltså tar
avstånd från överträdelser häremot. I det
hänseendet har det brustit åtskilligt under
senare år. Inte minst har ledande politiker med justitieministern i spetsen genom
vaga formuleringar bidragit till att urholka respekten för lagstiftningen. Normbildningen i ett samhälle är väsentlig och den
kommer till sitt främsta uttryck genom ett
lands lagstiftning. För att respekten för
lagstiftningen skall kunna upprätthållas
krävs givetvis också påföljder vid överträ-
delser. Hur dessa skall utformas är däremot en fråga som inte är så självklar.
Diskussionerna rörande kriminalpolitiken
– i synnerhet kriminalvårdens utformning såväl när det gäller anstaltsvård som
frivård – måste självfallet fortsätta. De
etappvisa reformer som nu genomförs bör
endast betraktas som etapper och inte som
någon slutgiltig lösning.
Förstärkning av frivården
Den föreslagna lagstiftningen förutsätter
en väl fungerande frivård. Detta har hittills varit ett eftersatt område inom kriminalvården. Det finns därför anledning understryka att en förstärkning av frivården
– såväl beträffande organisation som resurser – kan komma att ytterligare minska trycket på fångvårdsanstalterna. Den
kriminalvårdsreform som beslutades förra
året innebär visserligen en ökad satsning
på frivården, men trots detta fordras en
mer planmässigt genomförd frivårdsorganisation för att människor som kommit i
konflikt med samhället skall få det stöd
180
och den ledning som många gånger är
nödvändig för en resocialisering.
En väsentlig fråga är utbildningen av
anstaltspersonalen. En förbättrad utbildning skulle otvivelaktigt positivt kunna
påverka rekryteringen. Det är också angeläget att personalen i så stor utsträckning
som möjligt kan ägna sig åt kontakter och
samvaro med de intagna. Diskussioner och
samverkan på det personliga planet kan
för många intagna säkerligen betyda minskad isolering och större chans till återgång till en normal livsföring.
Under de senaste åren har arbetssituationen för fångvårdspersonalen på många
anstalter varit besvärlig. Anställda har
stundom utsatts för ovederhäftig kritik
trots att de endast tillämpat nu gällande
behandlingslag. När problemen ställts på
sin spets har de ofta funnit sig sakna stöd
för sitt handlande hos ytterst ansvariga.
Genom JO-anmälningar, ofta satta i system från de intagnas sida, har oproportionerligt stor del av personalens arbetstid
åtgått till bemötanden.
När nu förslag framläggs om en ny lagstiftning är det ett angeläget önskemål att
lagbestämmelserna blir så entydiga som
möjligt. Detta är viktigt ur personalens
synpunkt, men även för de intagna måste
klara regler framstå som något positivt.
Stark kritik har i detta hänseende riktats
mot justitieministerns proposition. Många
paragrafer har formulerats på ett alltför
vagt sätt. Alltför många frågor lämnas
öppna och lagstiftaren saknar därför möjlighet att bedöma vilket innehåll lagen genom tillämpningsföreskrifter och praxis på
de skilda anstalterna i själva verket kom·
mer att få. Lagstiftning in casu är givet·
vis inte lämpligt, men det är angeläget
med en ökad precisering av vissa paragra·
fer och i övrigt så entydiga kommentarer
som möjligt.
Differentiering av fångvårdsklientelet
Permissionsinstitutet är ett nödvändigt och
många gånger positivt inslag i den sk anstaltsbehandlingen. En beviljad permission
bygger på ett förtroende för den intagne
och hans vilja att svara mot förtroendet.
Som jag tidigare framhållit är det ett vik·
tigt inslag under anstaltsbehandlingen att
stärka den intagnes ansvarskänsla. Per·
missionerna utgör ett viktigt medel härtill
För att en liberalisering av permissionsinstitutet skall vara möjlig att genomföra
det dock enligt min mening nödvändigt
att från det sk normalklientelet särskil~
de grövre brottslingar som ägnat sig il
”organiserad eller systematisk
verksamhet och beträffande vilka sarnna”•
leliga stödåtgärder kan förväntas sakna
fekt” enligt justitieutskottets .v……~·~·”’!’·•
Beträffande dessa är det nödvändigt
mera restriktiva permissionsregler om
te brottsbalkens påföljdssystem skall bli
slag i luften.
Det dröjde alltför länge innan
ministern – i det fallet var det för
statsrådet Lidbom som fick stå för
sitionen – bestämde sig för att
föra skärpta permissionsregler för
nämnda kategori grövre brottslingar.
ta var en nödvändig reform. Sverige
under senare år i internationella sk
t
l:
r
[
Il
D
ti
t
terkretsar blivit känt som ett Landet Gosen, där dels risken för upptäckt varit
ringa, dels behandlingen i fångvårdsanstalt sådan att ingen behövde riskera att
sitta särdeles länge inom lås och bom. Det
var bl a på grund av vår humana kriminalvård som den internationella brottsligheten i synnerhet narkotikabrottsligheten i
allt större utsträckning började inriktas på
vårt land. Det är inte lätt att till en vanlig knegartillvaro rehabilitera människor
som för länge sedan uppfattat brottets bana som det framtida yrket. Inte heller är
det lätt att övertyga någon om att han bör
sikta på ett vanligt avlönat arbete, som
kanske ger 20-30 000 kronor om året,
när han kan göra stora snabba narkotikaaffärer och tjäna kanske 100 000 kronor
på ett par dygn – ”skattefritt”. Beträffande denna kategori brottslingar är det
nödvändigt att samhället inte använder
hartassen utan inser att man har att göra
med kallt beräknande yrkesförbrytare, som
i sin yrkesutövning enbart väger chanser
mot risker. En kategoriklyvning är givetvis inte enkel att genomföra i praktiken,
men icke desto mindre är den nödvändig
om det skall gå att i övrigt vinna förståelse för en human kriminalvård.
En onödig begränsning i möjligheterna
till differentiering av fångvårdsklientelet
ligger i den bestämmelsen att om vederbö-
rande skall underkastas de strängare permissionsreglerna han skall vara dömd till
minst två års fängelse. Det bör enligt min
mening övervägas att personer som dömts
till påföljd understigande två år undantagsvis bör omfattas av de mera restrikti- 181
va bestämmelserna. Jag tänker närmast
på dem som samtidigt dömts till förvisning, men för vilka förvisningen ej kan
verkställas. Dom på förvisning leder ju regelmässigt till en sänkning av den vanliga
påföljden. Likaledes bör erinras om att
minimistraffel för grovt narkotikabrott är
satt så lågt som till ett år.
En fråga som har varit föremål för ett
mycket stort intresse från olika håll är utformningen av isoleringsstraffet. I propositionen föreslås en icke oväsentlig reducering av tiden för inneslutning i enrum.
Att gällande ordningsregler på anstalterna
skall iakttagas är en självklarhet. Lika
självklart är att överträdelser måste beivras. De påföljder som finns är enligt lagförslaget varning, isolering i högst 7 dagar samt förlängning av verkställighetstiden med max 10 dagar. Vid de kontakter som justitieutskottet haft med olika berörda parter förefaller det emellertid som
om reaktionen mot en förlängning av
verkställighetstiden vore minst lika stark
som mot isoleringsstraffet. Men någon
mer reell påföljd än varning behövs givetvis. Man måste fråga sig om det är alldeles omöjligt att hitta andra reaktionsformer, lika effektiva men mer humana.
Narkorikaproblemet
Under de anstaltsbesök som justitieutskottet gjort och under de samtal vi haft med
företrädare för såväl anstaltspersonal som
intagna har det framkommit att isolering
många gånger tillgrips på grund av bristande terapeutiska resurser. Detta är med
hänsyn till personalbristen förklarligt men
182
givetvis helt otillfredsställande. En icke
fungerande narkomanvård och en bristfällig nykterhetsvård har medfört att antalet
vårdbehövande bland de intagna ökat avsevärt. På vissa anstalter utgör narkomaner och alkoholister den helt övervägande
andelen av klientelet. På Hinseberg lär enligt uppgift 80-85 % vara narkomaner.
Lägg därtill alkoholisterna så blir det endast ett fåtal ”normala” intagna kvar. På
Hall uppges antalet narkomaner vara cirka 70 %, vartill kommer ett stort antal alkoholmissbrukare. slutsatsen blir att den
frivilliga narkomanvården leder till en av
ingen önskad tvångsvård, nämligen på vå-
ra fångvårdsanstalter; och fängelse äringen bra vårdform. Det kanske också bör
nämnas att icke alla är narkomaner eller
alkoholister när de tas in på anstalt, en
del blir faktiskt missbrukare under anstaltstiden. Fängelseledningarna prövar alla sätt att försöka hålla anstalterna fria
från alkohol och narkotika. Man kontrollerar brev, man har besökskontroll, och på
andra sätt försöker man också stoppa insmuggling av dessa medel. Trots detta fö-
refaller det vara ganska lätt att komma
över både sprit och narkotika på anstalterna.
Detta medför också att de intagna ofta
sätter sig i stora skulder under anstaltsvistelsen för att få tillgång till dessa stimulantia. När man vet hur stora problem
detta medför på anstalterna och hur omfattande kontrollåtgärder som måste insättas utan några påtagliga resultat, förefaller det egendomligt att det inte ens är
tillåtet att genom stickprovsvis tagen urinkontroll få reda på vilka som brukar nar·
kotika. Missbruk av sprit är självklart lät·
tare att konstatera, och det skapar faktiskt
därmed också ett slags ojämlikhet på anstalterna, då drogmissbrukarna har myc·
ket lättare att dölja sitt missbruk än alkoholisterna. Jag anser därför att det bör
skapas legala förutsättningar för att inom
kriminalvårdens anstalter kunna kontrol·
lera narkotikamissbruk genom stickprovsvis urinkontrolL
Det bör även övervägas att genom ut·
formningen av permissionsreglerna och
reglerna om villkorlig frigivning premiera
avhållsamhet i fråga om bruket av narkotika och alkohol. Om möjligheten till en
sådan urinkontroll infördes kunde måhän·
da också kontrollåtgärderna när det gäller
besökare och brevcensur göras mindre ri·
gorösa.
KRUM
Det bör vara’ angeläget att vidga kontak·
terna mellan de intagna och människor
ute i samhället. Under några år har un·
der justitiedepartementets huvudtitel fun·
nits ett anslag till dylik frivillig kontakt·
verksamhet. En stor del av anslaget har
emellertid gått till KRUM. När KRUM
första gången fick del av detta anslag
skedde det genom ett ingripande personli·
gen av justitieministern. Därefter har synbarligen kriminalvårdsstyrelsen känt sig
föranlåten att fortsätta med detta anslag
trots att, såvitt jag förstår, KRUM i sin
verksamhet många gånger direkt motverkat den allmänna kriminalpolitiska målsättning som regering och riksdag i
enighet ställt sig bakom. KRUM:s målsättnings- och aktionsprogram är en intressant läsning. Utrymmet medger inte
mera omfattande citat. Följande må räcka: ”KRUM arbetar för en analys och ett
bekämpande av det klassamhälle som genom sina ojämna makt- och förmögenhetsförhållanden bidrar till att skapa grupper som är socialt, ekonomiskt och kulturellt utslagna. Utöver den traditionella
opinionsbildningen bör aktioner komma
till stånd i ökad utsträckning. KRUM
skall kunna aktivt stödja stridsåtgärder
samt i övrigt sprida vetskap om och stödja
fångarnas kamp. KRUM-kansliet i Stockholm skall fungera som informations- och
agitationscentral.”
Att KRUM får hålla på med sin verksamhet må vara hänt. Men att den delvis
bedrivs med statsbidrag är mer än uppseendeväckande. En verksamhet som syftar till att sätta upp de intagna mot samhället kan inte kallas resocialiserande. Den
183
motverkar i stället de syften som bör vara kriminalvårdens, nämligen att underlätta för de intagna att återinträda i samhället. Det är en viktig uppgift att främja
kontakten mellan människor ute i samhället och de intagna. En organisation som
verkligen under de senaste åren bedrivit
en förtjänstfull och positiv kontaktverksamhet är Röda Korset, under Jarl Hjalmarssons ledning. Det skall sägas att kriminalvårdsstyrelsen något sänkt anslaget
till KRUM. Samtidigt har emellertid anslaget till Röda Korset också sänkts!
Den reformverksamhet som under senare år ägt rum inom kriminalvårdens område är varken omfattande eller slutgiltig. Den får betraktas som en etapp, som
kommer att följas av flera allteftersom
den kriminalpolitiska debatten går vidare.
Frågetecknen är fortfarande många, och
ju mer man försöker sätta sig in i problemen desto fler blir frågetecknen och desto
svårare beslutsfattandet.