Rolf Englund; Hotet mot världsekonomin
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
åtW·
lll·
>p·
ös.
alW·
le- :!el
W·
all
•p·
;å-
:tft
.nde
·lika
Lre
nrd
VI
·aav
de
t mot världsekonomin
finns anledning att vara pessimistisk
menar civilekonom Rolf
Han åberopar för sin bedömutländska auktoriteter men också
bland dem Tore Sellberg, välför Svensk Tidskrifts läsare. Engbeskriver utvecklingen så, att en
BU111un,~,U1 1972 och 1973 medförde
som de höjda oljepriserna
det omöjligt att stoppa. Möjligen
inflationstakten sjunka 1975. Men
också hända att en förtroendekris
in, vilken i sin tur kan medföra
för demokratin i åtminstone några
…..,mn~•r.·n länder.
Från sin toppnotering nära 300 kronor
har Volvoaktien sjunkit till under 120.
Tusentals Volvoaktieägare har funnit att
värdet på deras aktier har sjunkit med 60
procent. Den tillförsikt som brukat prägla
börskommentatorerna är bortblåst, och
stämningen på börsen har hela hösten
varit dyster. Ändå har den svenska börsen,
liksom den svenska ekonomin i övrigt,
klarat sig bättre än sina utländska motsvarigheter. Kursnedgången har i Stockholm i genomsnitt uppgått till 25 procent. På andra håll har det varit betydligt
värre. I London har aktierna sjunkit med
så mycket som 70 procent, varav hela 50
procent på bara ett år. Redan i augusti
1974 var aktiekurserna, med hänsyn taget
till penningvärdet, nere på samma bottennivå som Londonbörsen upplevde
1940 under det tyska bombregnet. I augusti hade index gått ned från över 500
till 220. I december 1974 hade index rasat
ytterligare till cirka 150.
I New York har kurserna för de ledande
företagen sjunkit med över 40 procent.
Aktierna i mindre företag har sjunkit
ännu mer. Redan i augusti hade dessa
förlorat så mycket som två tredjedelar av
värdet vid föregående toppnotering. Det
ser ut på liknande sätt runt om i världen.
I Japan har kurserna sjunkit med en tredjedel, i Belgien med 40 procent, i Västtyskland med 45 procent, i Frankrike med
50 procent. Skulle den svenska börsen reagera på samma sätt som sina utländska
motsvarigheter, skall den alltså sjunka
lika mycket till.
Det är många som har förlorat en stor
88
del av sitt sparkapital på detta sätt. En
del har råd med det, för andra kan det betyda att ålderdomen blir svårare att möta.
Allvarligt är också att sådana förluster
medför att det blir, lindrigt uttryckt, svå-
rare att intressera fler människor för att
placera sina sparpengar i aktier. Det
händer i en tid då vi här i Sverige verkligen skulle behöva den möjligheten, nu
när frågan om de svenska företagen i
framtiden skall ägas av enskilda personer
eller av fackföreningsstyrda gigantiska s k
löntagarfonder skall avgöras.
Vad är det då som har inträffat som
har fått världens aktiebörser att reagera
på det här sättet? Kanske kan man delvis
förklara kursfallen med de hårda kreditåtstramningarna och den höga räntan.
Kanske ligger en del av förklaringen i att
allt fler börjat inse det orimliga i att
man bara fått 3-4 procents avkastning
på en aktie, när utdelningshöjningar av
politiska skäl kommer att låta vänta på
sig längre än man tidigare trott. Men huvudförklaringen är nog att allt fler ekonomer och journalister börjat tala om en
annalkande världsdepression framkallad
av arabernas oljemiljarder.
Det är många som är pessimistiska.
The Economist, som länge varnat för hotet mot världsekonomin, har till och med
gått så långt i pessimism att den i strid
med sina ideal om frihandel förespråkat
att England skall införa importrestriktioner. Götabankens konjunkturexpert Tore
Sellberg – som bl a i en skrift för många
år sedan övertygade mig och andra om
marknadsekonomins överlägsenhet
skriver i. bankens senaste
port, att den nuvarande situationen
rekordhög inflation och stigande
löshet innebär en hart när
komplikation för den ekonomiska
ken. I Newsweek har den italienske
tralbankschefen sagt att situationen
farande förefaller omöjlig att klara
att hotet om en världsdepression är
ket konkret. Kanske kan det vara
tröst att vår egen Nobelpristagare i
nomi Gunnar Myrdal sagt ungefär
samma. Han spådde depression också
ter andra världskriget och fick fel då.
vi tur får han fel igen.
Fyrdubblade oljepriser
Det som satt systemet i gungning är
de oljeproducerande länderna i
företrädesvis arabländer, under
mot Israel hösten 1973 och i
med oljeembargot mot västvärlden
sade på att fyrdubbla priset på olja.
igenom fick de tillsammans ett
ningsbalansöverskott på –
varierar- cirka 60 miljarder dollar
cirka 250 miljarder kronor.
motsvarar något mer än Sveriges
nationalprodukt. Detta överskott
efter det att oljeländerna har
allt de importerat. Hade
köpt lika mycket mera från varje
som de hade höjt oljepriserna med
problemen varit annorlunda. Då
t ex vi i Sverige fått producera
6 miljarder och skicka dessa till
länderna. Vi hade därigenom
!ts·
itien- 1ft·
att
:c,
get
nd
asär- .alför
·na
från ett eller annat års standardstegMen bekymren hade i teorin inte
större än så. Behöver det bli svårare
att vi inte behöver avstå dessa vaInte i teorin – kanske i praktiken.
säljer alltså olja till den övriga
för 60 miljarder dollar mer än
de köper för från andra länder. Fyrav priset på olja påverkar
världsekonomin på samma sätt
om världens regeringar hade lagt på
på tillsammans 60 miljarder
och lagt dessa inkomster till sina
budgetöverskott. Det medför att
•””nPntPr och andra får 60 miljarder
mindre att köpa för. Efterfrågan på
varor sjunker därför. Samtidigt
priserna med 60 miljarder och såtextra fart på den redan tidigare
infiatiorren.
till hands liggande sätt att
dessa effekter av de höjda
hade varit att regeringarna
sänkt de indirekta skatterna med 60
dollar. Då hade prisstegringhållits nere och efterfrågan på andra
uppe och allt varit väl ända tills
dag kom då valutareserven började
Om allt hade gått som det skulle,
man kunnat låna – direkt eller in- – av OPEC-länderna och fylla på
i \’alutareserven. Helst skulle man
låna i god tid, så att problemet
blev akut. Det är denna återslussning
pengar från oljeländerna som lån till
oljekonsumerande länderna som brukallas recycling. Det problemet är
inte löst och är en av de viktigaste
89
faktorerna varför nu alltfler tror att världen hotas av en djup och långvarig kris.
Recycling
Det är inte konstigt att de oljeländer som
har pengar över vill placera dessa i länder
med stark ekonomi, i första hand i USA.
Situationen kompliceras av att de dessutom hittills varit ovilliga att låna ut
pengarna på längre tid. Men det är istället länder med svag ekonomi och/eller
stort underskott i sin betalningsbalans
och liten valutareserv som behöver pengarna. Det är länder som Italien, Frankrike, England och Danmark. Men
OPEC-länderna tvivlar på goda
grunder – på att dessa länder skall kunna
betala igen lånen med ränta i rätt tid.
Det rör sig om belopp om vars storlek
det är svårt att göra sig en föreställning.
Med överskott på 60 miljarder dollar
skulle OPEC-länderna kunna köpa upp
samtliga amerikanska investeringar utomlands – vi minns ”den amerikanska utmaningen” – på mindre än två år. De
skulle kunna köpa alla aktier på New
York-börsen på 9 år. Allt guld i världens
centralbanker på 3,2 år. Londonbörsen på
0,8 år. IBM på 143 dagar. Exxon (Esso)
på 79 dagar. Familjen Rockefellers förmö-
genhet på 6 dagar. Det tog dem 2 dagars
inkomster att köpa 14 procent av Daimler-Benz (Mercedes). De har redan köpt
25 procent av Krupp-verken. Iran har
förklarat sig berett att köpa halva FIAT.
Uppgifterna om hur mycket OPEC-ländernas ackumulerade överskott skulle
90
uppgå till 1980 varierar mellan 300 och
650 miljarder dollar. Huvudparten av
överskottet tillfaller Saudi-Arabien och de
andra folkfattiga schejkdömena runt Persiska (förlåt: arabiska) viken. Detta är det
verkliga problemet. De folkrika statema
som t ex Algeriet kommer nog att visa sig
kunna köpa varor snabbare än vad många
idag föreställer sig.
Ett annat mycket verkligt problem är
hur det skall gå för de u-länder, som inte
har haft lyckan att ha olja under jorden
och ha låtit (nu nationaliserade) utländska oljebolag leta fram den och ta upp
den. Oljeprishöjningen har fört dessa
länder – Indien, Bangla-Desh, Tanzania
m fl – till avgrundens rand. Att de har
klarat sig det första året och kunnat betala den extra oljeräkningen på kanske 20
miljarder dollar beror på att de har kunnat använda de sista resterna av sina
knappa valutareserver. 1975 hotar katastrofen för dem, om den ännu inte har
kommit. De behöver vår hjälp. De behö-
ver också ryssarna. Men det brukar ryssarna glömma bort.
Frågan om hur – kanske om – de betalningssvaga länderna skall kunna få
låna är ännu i december 1974 inte löst.
Internationella Valutafonden (IMF) har
bara skrapat ihop 3,4 miljarder. Den
engelske finansministerns förslag till en
fond befinner sig på förslagsstadiet. Mycket längre har inte Kissingers 25-miljardersplan på att lösa frågan inom OECD
kommit. En av stötestenarna är vem som
skall stå för förlusterna på de lån, som
många länder inte kommer att kunna betala igen. Araberna vill inte. USA
helst inte, men kommer kanske att
det ändå för att rädda den fria världen
nytt. Så länge detta problemkomplex
är löst, är risken stor att nerverna
skall hålla hos världens
som var och en noga vakar över sin
valutareserv. Det värsta som kan
är, att de var och en får för sig att de
stimulera den egna exporten och
den egna importen i syfte att rädda
egen betalningsbalans. Handlar de så,
kommer världsdepressionen.
Krisen kommer
Den stigande arbetslöshet, vi redan nu
vittnar, och de sjunkande siffrorna
bl a bilproduktionen beror inte på
krisen. Än räcker valutareserverna
oljeräkningarna, men inte många
der till. Den konjunkturnedgång vi
mitt uppe i är en följd av försöken
komma tillrätta med den kraftigaste
flation som världen skådat under
krigstiden. Inflationen har
gjort det svårare för regeringarna att
problemen kring de höjda olj,m·isP.lrna.,•
Bakgrunden är i största korthet
de: Tidigare har världens länder
konjunkturer något i otakt. När det
varit högkonjunktur i USA har det
svagare i Europa, eller omvänt. Men
der 1972 och 1973 hade i stort sett
världen, utom Sverige med sina
de år, gyllene tider. Produktionen
överallt. Men det medförde att
dens totala efterfrågan på i första
på
1te
1te
·ar
en
ffa
all
lra
;m
då
Je·
för
je·
för
1a·
blev så stor, att prisstegringarna
ett språng uppåt. Världens finansmiblev alla oroliga för inflationen
drog samtidigt i bromsen. Det ser
ut som om västvärlden under 1974
1975 skulle råka ut för sin kraftigaste
avmattning under efterkrigsmed
För
procent. Närmare nolltillväxt är det
att komma, och trevligt är det inte
om det var en del som trodde det.
lyckades finansministrarna inte
prisstegringarna. För OECD blev
1974 i genomsnitt över 15 procent. För
räknar OECD med att priserna skall
med 11 procent. Förmodligen räkde för lågt. Detta att uppnå både in-är
att arbetslöshet och stagnation i prom· •itionen brukar kallas att man har nått
er· stagflation.
igt Ekonomer och finansministrar är fortoeniga om hur denna nya föreskall bekämpas. Däremot är de
om att inflationen måste hejdas.
väntar med att stimulera ekonotills inflationen blir under konoch inte längre räknas i tvåsiffriga
tll. Det anses allmänt att tvåsiffrig inflaför med sig starka spänningar i samFörmögenhets- och inkomstfördelpåverkas på ett sätt som många –
rätta – uppfattar som slumpmässigt
orättvist. Regeringarna tvingas till
91
drastiska och impopulära ingrepp för att
förhindra inflationen från att galoppera
iväg okontrollerat. En del pekar på det
faktum att ingen demokrati överlevt
långvarig inflation av denna storleksordning. Det bör också noteras att inflationstakten har varit i stadigt stigande
under efterkrigstiden. Från cirka 3-4
procent per år är den nu uppe i omkring
20 procent i länder som Italien, England
och Japan. I mångas öron ringer Lenins
ord: ”Det bästa sättet att förstöra kapitalismen är att förgå sig på penningvärdet”.
Regeringarna försöker verka handlingskraftiga och vinna kortsiktig popularitet genom subventioner och prisstopp,
något som bara gör saken värre på sikt.
Det är t ex absurt att vi i Sverige genom
prisstopp på maten gjort denna relativt
billigare, när missväxt borde fått oss att
äta mindre – inte mer – för att maten
skall räcka till fler på jorden. Det går
också att försöka stoppa inflationen genom kreditrestriktioner och dämpad efterfrågan, dvs genom ökad arbetslöshet.
Det var på det sättet Sträng skapade de
förlorade åren. Professor Erik Lundberg
skrev för något år sedan: ”Jag tror att inflationen tvingar regeringen till reaktioner, som för oss allt djupare in i en subventions- och regleringsekonomi och
därmed hotar funktionsförmågan hos vårt
ekonomiska system”.
Vad som händer
Om allt går väl kommer inflationstakten
____________________……………
92
att sjunka under 1975. Därefter kommer
de länder i vilka OPEC placerar sina
överskott (USA och Västtyskland) att
låna dessa medel till länder med brist i
valutareserven. USA och Västtyskland
kommer samtidigt att kraftigt öka efterfrågan i sina ekonomier, och Italien och
England m fl kommer att kunna öka sin
export och med exportinkomster betala
åtminstone en del av sin skuld till USA.
ettaeffekten skulle således bli att i första hand USA skulle få underskott i sin
handelsbalans, dvs få varor från Västeuropa utan motprestation. I sinom tid
skulle USA betala igen sina skulder till
OPEC-länderna.
Det kan emellertid som vi alla
framtiden kan svikta. Planer kan
försent. Finansministrar kan spå fel
framtiden. Blir det en kris behöver
visserligen inte betyda världens
men det kan betyda slutet på ae:mokratll
i några stater i Västeuropa, och det
illa nog. Det behövs ingalunda
kris av 30-talsformat för att den
tiska stabiliteten i en del
länder skall råka i fara. Några
standardstegring och med några
högre arbetslöshet kan vara nog.
lll·
>p·
ös.
alW·
le- :!el
W·
all
•p·
;å-
:tft
.nde
·lika
Lre
nrd
VI
·aav
de
t mot världsekonomin
finns anledning att vara pessimistisk
menar civilekonom Rolf
Han åberopar för sin bedömutländska auktoriteter men också
bland dem Tore Sellberg, välför Svensk Tidskrifts läsare. Engbeskriver utvecklingen så, att en
BU111un,~,U1 1972 och 1973 medförde
som de höjda oljepriserna
det omöjligt att stoppa. Möjligen
inflationstakten sjunka 1975. Men
också hända att en förtroendekris
in, vilken i sin tur kan medföra
för demokratin i åtminstone några
…..,mn~•r.·n länder.
Från sin toppnotering nära 300 kronor
har Volvoaktien sjunkit till under 120.
Tusentals Volvoaktieägare har funnit att
värdet på deras aktier har sjunkit med 60
procent. Den tillförsikt som brukat prägla
börskommentatorerna är bortblåst, och
stämningen på börsen har hela hösten
varit dyster. Ändå har den svenska börsen,
liksom den svenska ekonomin i övrigt,
klarat sig bättre än sina utländska motsvarigheter. Kursnedgången har i Stockholm i genomsnitt uppgått till 25 procent. På andra håll har det varit betydligt
värre. I London har aktierna sjunkit med
så mycket som 70 procent, varav hela 50
procent på bara ett år. Redan i augusti
1974 var aktiekurserna, med hänsyn taget
till penningvärdet, nere på samma bottennivå som Londonbörsen upplevde
1940 under det tyska bombregnet. I augusti hade index gått ned från över 500
till 220. I december 1974 hade index rasat
ytterligare till cirka 150.
I New York har kurserna för de ledande
företagen sjunkit med över 40 procent.
Aktierna i mindre företag har sjunkit
ännu mer. Redan i augusti hade dessa
förlorat så mycket som två tredjedelar av
värdet vid föregående toppnotering. Det
ser ut på liknande sätt runt om i världen.
I Japan har kurserna sjunkit med en tredjedel, i Belgien med 40 procent, i Västtyskland med 45 procent, i Frankrike med
50 procent. Skulle den svenska börsen reagera på samma sätt som sina utländska
motsvarigheter, skall den alltså sjunka
lika mycket till.
Det är många som har förlorat en stor
88
del av sitt sparkapital på detta sätt. En
del har råd med det, för andra kan det betyda att ålderdomen blir svårare att möta.
Allvarligt är också att sådana förluster
medför att det blir, lindrigt uttryckt, svå-
rare att intressera fler människor för att
placera sina sparpengar i aktier. Det
händer i en tid då vi här i Sverige verkligen skulle behöva den möjligheten, nu
när frågan om de svenska företagen i
framtiden skall ägas av enskilda personer
eller av fackföreningsstyrda gigantiska s k
löntagarfonder skall avgöras.
Vad är det då som har inträffat som
har fått världens aktiebörser att reagera
på det här sättet? Kanske kan man delvis
förklara kursfallen med de hårda kreditåtstramningarna och den höga räntan.
Kanske ligger en del av förklaringen i att
allt fler börjat inse det orimliga i att
man bara fått 3-4 procents avkastning
på en aktie, när utdelningshöjningar av
politiska skäl kommer att låta vänta på
sig längre än man tidigare trott. Men huvudförklaringen är nog att allt fler ekonomer och journalister börjat tala om en
annalkande världsdepression framkallad
av arabernas oljemiljarder.
Det är många som är pessimistiska.
The Economist, som länge varnat för hotet mot världsekonomin, har till och med
gått så långt i pessimism att den i strid
med sina ideal om frihandel förespråkat
att England skall införa importrestriktioner. Götabankens konjunkturexpert Tore
Sellberg – som bl a i en skrift för många
år sedan övertygade mig och andra om
marknadsekonomins överlägsenhet
skriver i. bankens senaste
port, att den nuvarande situationen
rekordhög inflation och stigande
löshet innebär en hart när
komplikation för den ekonomiska
ken. I Newsweek har den italienske
tralbankschefen sagt att situationen
farande förefaller omöjlig att klara
att hotet om en världsdepression är
ket konkret. Kanske kan det vara
tröst att vår egen Nobelpristagare i
nomi Gunnar Myrdal sagt ungefär
samma. Han spådde depression också
ter andra världskriget och fick fel då.
vi tur får han fel igen.
Fyrdubblade oljepriser
Det som satt systemet i gungning är
de oljeproducerande länderna i
företrädesvis arabländer, under
mot Israel hösten 1973 och i
med oljeembargot mot västvärlden
sade på att fyrdubbla priset på olja.
igenom fick de tillsammans ett
ningsbalansöverskott på –
varierar- cirka 60 miljarder dollar
cirka 250 miljarder kronor.
motsvarar något mer än Sveriges
nationalprodukt. Detta överskott
efter det att oljeländerna har
allt de importerat. Hade
köpt lika mycket mera från varje
som de hade höjt oljepriserna med
problemen varit annorlunda. Då
t ex vi i Sverige fått producera
6 miljarder och skicka dessa till
länderna. Vi hade därigenom
!ts·
itien- 1ft·
att
:c,
get
nd
asär- .alför
·na
från ett eller annat års standardstegMen bekymren hade i teorin inte
större än så. Behöver det bli svårare
att vi inte behöver avstå dessa vaInte i teorin – kanske i praktiken.
säljer alltså olja till den övriga
för 60 miljarder dollar mer än
de köper för från andra länder. Fyrav priset på olja påverkar
världsekonomin på samma sätt
om världens regeringar hade lagt på
på tillsammans 60 miljarder
och lagt dessa inkomster till sina
budgetöverskott. Det medför att
•””nPntPr och andra får 60 miljarder
mindre att köpa för. Efterfrågan på
varor sjunker därför. Samtidigt
priserna med 60 miljarder och såtextra fart på den redan tidigare
infiatiorren.
till hands liggande sätt att
dessa effekter av de höjda
hade varit att regeringarna
sänkt de indirekta skatterna med 60
dollar. Då hade prisstegringhållits nere och efterfrågan på andra
uppe och allt varit väl ända tills
dag kom då valutareserven började
Om allt hade gått som det skulle,
man kunnat låna – direkt eller in- – av OPEC-länderna och fylla på
i \’alutareserven. Helst skulle man
låna i god tid, så att problemet
blev akut. Det är denna återslussning
pengar från oljeländerna som lån till
oljekonsumerande länderna som brukallas recycling. Det problemet är
inte löst och är en av de viktigaste
89
faktorerna varför nu alltfler tror att världen hotas av en djup och långvarig kris.
Recycling
Det är inte konstigt att de oljeländer som
har pengar över vill placera dessa i länder
med stark ekonomi, i första hand i USA.
Situationen kompliceras av att de dessutom hittills varit ovilliga att låna ut
pengarna på längre tid. Men det är istället länder med svag ekonomi och/eller
stort underskott i sin betalningsbalans
och liten valutareserv som behöver pengarna. Det är länder som Italien, Frankrike, England och Danmark. Men
OPEC-länderna tvivlar på goda
grunder – på att dessa länder skall kunna
betala igen lånen med ränta i rätt tid.
Det rör sig om belopp om vars storlek
det är svårt att göra sig en föreställning.
Med överskott på 60 miljarder dollar
skulle OPEC-länderna kunna köpa upp
samtliga amerikanska investeringar utomlands – vi minns ”den amerikanska utmaningen” – på mindre än två år. De
skulle kunna köpa alla aktier på New
York-börsen på 9 år. Allt guld i världens
centralbanker på 3,2 år. Londonbörsen på
0,8 år. IBM på 143 dagar. Exxon (Esso)
på 79 dagar. Familjen Rockefellers förmö-
genhet på 6 dagar. Det tog dem 2 dagars
inkomster att köpa 14 procent av Daimler-Benz (Mercedes). De har redan köpt
25 procent av Krupp-verken. Iran har
förklarat sig berett att köpa halva FIAT.
Uppgifterna om hur mycket OPEC-ländernas ackumulerade överskott skulle
90
uppgå till 1980 varierar mellan 300 och
650 miljarder dollar. Huvudparten av
överskottet tillfaller Saudi-Arabien och de
andra folkfattiga schejkdömena runt Persiska (förlåt: arabiska) viken. Detta är det
verkliga problemet. De folkrika statema
som t ex Algeriet kommer nog att visa sig
kunna köpa varor snabbare än vad många
idag föreställer sig.
Ett annat mycket verkligt problem är
hur det skall gå för de u-länder, som inte
har haft lyckan att ha olja under jorden
och ha låtit (nu nationaliserade) utländska oljebolag leta fram den och ta upp
den. Oljeprishöjningen har fört dessa
länder – Indien, Bangla-Desh, Tanzania
m fl – till avgrundens rand. Att de har
klarat sig det första året och kunnat betala den extra oljeräkningen på kanske 20
miljarder dollar beror på att de har kunnat använda de sista resterna av sina
knappa valutareserver. 1975 hotar katastrofen för dem, om den ännu inte har
kommit. De behöver vår hjälp. De behö-
ver också ryssarna. Men det brukar ryssarna glömma bort.
Frågan om hur – kanske om – de betalningssvaga länderna skall kunna få
låna är ännu i december 1974 inte löst.
Internationella Valutafonden (IMF) har
bara skrapat ihop 3,4 miljarder. Den
engelske finansministerns förslag till en
fond befinner sig på förslagsstadiet. Mycket längre har inte Kissingers 25-miljardersplan på att lösa frågan inom OECD
kommit. En av stötestenarna är vem som
skall stå för förlusterna på de lån, som
många länder inte kommer att kunna betala igen. Araberna vill inte. USA
helst inte, men kommer kanske att
det ändå för att rädda den fria världen
nytt. Så länge detta problemkomplex
är löst, är risken stor att nerverna
skall hålla hos världens
som var och en noga vakar över sin
valutareserv. Det värsta som kan
är, att de var och en får för sig att de
stimulera den egna exporten och
den egna importen i syfte att rädda
egen betalningsbalans. Handlar de så,
kommer världsdepressionen.
Krisen kommer
Den stigande arbetslöshet, vi redan nu
vittnar, och de sjunkande siffrorna
bl a bilproduktionen beror inte på
krisen. Än räcker valutareserverna
oljeräkningarna, men inte många
der till. Den konjunkturnedgång vi
mitt uppe i är en följd av försöken
komma tillrätta med den kraftigaste
flation som världen skådat under
krigstiden. Inflationen har
gjort det svårare för regeringarna att
problemen kring de höjda olj,m·isP.lrna.,•
Bakgrunden är i största korthet
de: Tidigare har världens länder
konjunkturer något i otakt. När det
varit högkonjunktur i USA har det
svagare i Europa, eller omvänt. Men
der 1972 och 1973 hade i stort sett
världen, utom Sverige med sina
de år, gyllene tider. Produktionen
överallt. Men det medförde att
dens totala efterfrågan på i första
på
1te
1te
·ar
en
ffa
all
lra
;m
då
Je·
för
je·
för
1a·
blev så stor, att prisstegringarna
ett språng uppåt. Världens finansmiblev alla oroliga för inflationen
drog samtidigt i bromsen. Det ser
ut som om västvärlden under 1974
1975 skulle råka ut för sin kraftigaste
avmattning under efterkrigsmed
För
procent. Närmare nolltillväxt är det
att komma, och trevligt är det inte
om det var en del som trodde det.
lyckades finansministrarna inte
prisstegringarna. För OECD blev
1974 i genomsnitt över 15 procent. För
räknar OECD med att priserna skall
med 11 procent. Förmodligen räkde för lågt. Detta att uppnå både in-är
att arbetslöshet och stagnation i prom· •itionen brukar kallas att man har nått
er· stagflation.
igt Ekonomer och finansministrar är fortoeniga om hur denna nya föreskall bekämpas. Däremot är de
om att inflationen måste hejdas.
väntar med att stimulera ekonotills inflationen blir under konoch inte längre räknas i tvåsiffriga
tll. Det anses allmänt att tvåsiffrig inflaför med sig starka spänningar i samFörmögenhets- och inkomstfördelpåverkas på ett sätt som många –
rätta – uppfattar som slumpmässigt
orättvist. Regeringarna tvingas till
91
drastiska och impopulära ingrepp för att
förhindra inflationen från att galoppera
iväg okontrollerat. En del pekar på det
faktum att ingen demokrati överlevt
långvarig inflation av denna storleksordning. Det bör också noteras att inflationstakten har varit i stadigt stigande
under efterkrigstiden. Från cirka 3-4
procent per år är den nu uppe i omkring
20 procent i länder som Italien, England
och Japan. I mångas öron ringer Lenins
ord: ”Det bästa sättet att förstöra kapitalismen är att förgå sig på penningvärdet”.
Regeringarna försöker verka handlingskraftiga och vinna kortsiktig popularitet genom subventioner och prisstopp,
något som bara gör saken värre på sikt.
Det är t ex absurt att vi i Sverige genom
prisstopp på maten gjort denna relativt
billigare, när missväxt borde fått oss att
äta mindre – inte mer – för att maten
skall räcka till fler på jorden. Det går
också att försöka stoppa inflationen genom kreditrestriktioner och dämpad efterfrågan, dvs genom ökad arbetslöshet.
Det var på det sättet Sträng skapade de
förlorade åren. Professor Erik Lundberg
skrev för något år sedan: ”Jag tror att inflationen tvingar regeringen till reaktioner, som för oss allt djupare in i en subventions- och regleringsekonomi och
därmed hotar funktionsförmågan hos vårt
ekonomiska system”.
Vad som händer
Om allt går väl kommer inflationstakten
____________________……………
92
att sjunka under 1975. Därefter kommer
de länder i vilka OPEC placerar sina
överskott (USA och Västtyskland) att
låna dessa medel till länder med brist i
valutareserven. USA och Västtyskland
kommer samtidigt att kraftigt öka efterfrågan i sina ekonomier, och Italien och
England m fl kommer att kunna öka sin
export och med exportinkomster betala
åtminstone en del av sin skuld till USA.
ettaeffekten skulle således bli att i första hand USA skulle få underskott i sin
handelsbalans, dvs få varor från Västeuropa utan motprestation. I sinom tid
skulle USA betala igen sina skulder till
OPEC-länderna.
Det kan emellertid som vi alla
framtiden kan svikta. Planer kan
försent. Finansministrar kan spå fel
framtiden. Blir det en kris behöver
visserligen inte betyda världens
men det kan betyda slutet på ae:mokratll
i några stater i Västeuropa, och det
illa nog. Det behövs ingalunda
kris av 30-talsformat för att den
tiska stabiliteten i en del
länder skall råka i fara. Några
standardstegring och med några
högre arbetslöshet kan vara nog.