Tore Sellberg; Oljeprisernas konsekvenser
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TORE SELLBERG:
Oljeprisernas konsekvenser
Prisstegringarna på oljeprodukter har inte
bara ekonomiska konsekvenser för
konsumenterna) de må vara små
villaägare eller storförbrukare. De har
också finansiella konsekvenser. Om dessa
senare skriver här bankdirektör Tore
Sellberg. Mot bakgrunden av senaste
tidens prisrörelser framhåller han) att
prissänkningar blir troliga) även om de
låga priserna från före krisens utbrott inte
kommer tillbaka. Oljeländerna kommer
att få betydande överskott i sin
bytesbalans. De konsekvenser) som detta i
sin tur får för hela valutasystemet) blir
ytterst besvärliga) och de icke
oljeexporterande u-länderna kommer att
bli de som drabbas allra värst) framhåller
författaren.
Panikreaktionerna efter oljeembargochocken håller på att lägga sig. De mest aku·
ta bekymren för själva oljetillförseln har
minskat påtagligt, och myndigheterna i
allt flera länder börjar att få ett någor·
lunda fast grepp om situationen. Efter
hand har i stället oljeprisstegringarnas fi·
nansiella konsekvenser alltmer kommit i
fokus för intresset. Det är naturligt, ty
bortsett från en långsiktig omstrukturering
av hela energiförsörjningen kommer för·
visso prisfrågan att ha störst framtida betydelse för världsekonomin. Det kan därför vara av intresse att något spekulera
över hur oljepriserna kan tänkas komma
att utvecklas och vilka konsekvenser olika
prisalternativ kan förväntas få för världs·
ekonomin.
Det blir alltmera troligt att MellanÖs·
tern-kriget skapade ett ytterst lägligt till·
fälle för oljeembargoutspelet, som de olje·
producerande Arabstaterna grep med stor
iver. Sannolikt hade de blivit tvingade att
göra något liknande även utan kriget,
men det är självfallet att kriget gjorde det
så mycket lättare. Det medförde att den
panik de åstundade infann sig i så hög
grad att de själva blev förskräckta.
Visserligen stiger oljekonsumtionen
snabbt, men det är ändå uppenbart att
produktionen under de tre första kvarta·
len 1973 ökade så mycket snabbare att ett
omedelbart hot förelåg att det skulle uppstå ett stort pristryckande överskott. De
två tungviktarna i sammanhanget, SaudiArabien och Iran, ökade sin produktion
under de tre första kvartalen 1973 med
35% respektive 19%. Produktionsökning·
en var också snabb hos flertalet övriga betydande oljeexportländer i Mellanöstern,
vilket framgår av tabellen. Som synes av
denna ökade produktionen i dessa länder
med icke mindre än 22,6 %· Övriga exportländer ökade inte produktionen riktigt lika snabbt, men totalt för exportländerna låg produktionen i september 1973
17% över nivån motsvarande tid föregå-
ende år.
Det är självklart att risken för ett stort
utbudsöverskott vållade oro. Mellanösterns
oljeexportörer hade länge fått exportera
sin olja till ett oförändrat lågt pris. S k
Posted price – skatte- och royaltyavräkningspriset – hade legat stilla på 1,8 dollar per fat från 1960 ända till februari
1971, då en beskedlig höjning skedde till
2,18 dollar. Ännu så sent som i mars 1973
låg priset på modesta 2,59 dollar. Sedan
193
skedde några raska men ganska blygsamma prishöjningar, men den l oktober 1973
sänktes priset från 3,07 dollar till 3,01 dollar. Detta kunde tas som ett olycksbådande tecken, men sammanhängde uppenbarligen med stegringen av dollarkursen.
I hägnet av oljeembargot kom sedan de
två kraftiga prishöjningarna den 16 oktober till 5,12 dollar och den l januari 1974
till det alltjämt gällande 11,65 dollar. Detta betyder att skatten nästan åttafaldigats
från november 1970 till januari 1974 eller
från 0,91 till 7,00 dollar. Utan panikchocken i samband med kriget hade dessa
prishöjningar säkerligen inte varit möjliga,
men utan kriget hade man likväl fått företaga sig något drastiskt för att över huvud
taget hålla det uppnådda priset av drygt
3 dollar per fat.
Oljeproduktionen i Mellanöstern de tre första kvartalen 1973 i jämförelse med samma
tid 1972
Januari-september
Land 1973 1972 Förändr
l 000 fat/dag l 000 fat/dag i%
Saudi-Arabien 7 826,1 5 797,1 +35,0
Iran 5 842,0 4 907,2 +19,0
Kuwait 3 107,8 3 269,1 – 4,9
Irak l 942,7 l 399,7 +38,8
Abu Dhabi l 349,2 l 022,6 +31,9
Qatar 590,6 453,9 +30,1
Oman 289,7 281,7 + 2,8
Dubai 238,1 132,1 +80,2
Bahrain 68,3 71,7 -4,7
Totalt 21 254,5 17335,1 +22,6
194
Den nuvarande utvecklingen
Vid sidan av posted prices har långt mera
eruptiva prisrörelser skett på auktioner litet varstans i oljeländerna. Den högsta
kända noteringen på sådana auktioner inträffade i Nigeria i början av januari då
ett parti såldes för 22,60 dollar per fat.
Auktionspriser på 16-20 dollar per fat
var en tid mycket vanliga i de flesta länder, och Libyen proklamerade först ett
fast pris på drygt 18 dollar för att efter
några dagar ändra det till nära 16 dollar
per fat.
Detta är emellertid en tid sedan och
därefter har priserna sjunkit lika hastigt
som de tidigare steg.
Den som följde utvecklingen i Rotterdam kunde på ett ganska tidigt stadium
ana sig till hur det skulle gå. I verkligheten nådde dagspriserna (spotnoteringarna) i Rotterdam sin höjdpunkt redan i
slutet av november och början av december och sedan har samtliga kvaliteter
sjunkit i pris – under januari och februari i allt hastigare takt. På vissa kvaliteter
har prisfallet från toppnoteringen varit
ända upp till 60-70 %.
Personligen tror jag prissänkningarna
kommer att fortsätta ännu en tid om än i
mera dämpad takt. Det är nämligen inte
sannolikt att solidariteten bland producenterna räcker till för någon kraftigare
återhållsamhet i utbudet, och det vill det
säkerligen till om de högt uppskruvade
priserna skall kunna hållas någon längre
tid. Många storexportörer är inte intresserade av någon utbudsbegränsning. Det
gäller Iran, Irak, Libyen, Algeriet, Nigeria, Venezuela och Indonesien. De önskar
sälja så mycket de kan producera, bara de
får bra betalt. Hela utbudsbegränsningen
skulle falla på Saudi-Arabien, Kuwait och
övriga småstater i Mellanöstern. Det är
dock föga troligt att dessa stater i längden
vill påtaga sig den ganska kraftiga utbudsreduktion, som skulle behövas för att hålla alltför högt uppdrivna priser. Den Har·
ward-utbildade oljeministern i Saudi-Arabien, Yamani, har för länge sedan insett
detta och föreslagit en sänkning av posted
price.
Det finns för närvarande en mängd
motstridande krafter som påverkar oljeprisbildningen. Marknadskrafterna verkar
utan tvivel i prissänkande riktning. De politiska krafterna verkar i båda riktningarna och vilka som får övertaget kan blott
framtiden utvisa. Det är sannolikt att de
bilaterala avtal, som särskilt Frankrike,
Japan och England samt en del andra stater slutit, verkar bromsande på prissänkningskrafterna. Sammantaget kommer sä-
kert krafterna för en fortsatt prissänkning
att vara starkast, men det är likväl f n
omöjligt att säga var priset kommer att
stanna. Om man skulle våga en gissning
skulle det administrerade eller manipulerade ”jämviktspriset” under våren komma
att ligga mellan 7-10 dollar per fat. Personligen bedömer jag det lägre priset som
mest sannolikt.
Finansiella problem
Även om det framtida priset på olja långt
ifrån blir så högt som många tidigare antog, kommer likväl de finansiella konsekvenserna att bli betydande och svårbemästrade. Jag skall här i några väsentliga
hänseenden belysa frågan med utgångspunkt från ett pris på 10 dollar per fat.
Skulle priset bli lägre kommer givetvis de
finansiella problemen att i motsvarande
grad bli mindre.
OPEC-ländernas oljeinkomster 1973 kan
beräknas till ca 22 mdr dollar. Om man
utgår ifrån att dessa länder utskeppar
samma kvantitet 1974 som 197~, skulle oljeinkomsterna stiga till ca 85 mdr dollar.
OPEC-ländernas import 1973 kan uppskattas till inemot 25 mdr dollar. Trots
vissa länders spektakulära och mycket omskrivna köp av krigsmaterial och industriutrustning är det knappast realistiskt att
räkna med att dessa länders import 1974
skall kunna uppgå till mer än 35 mdr dollar.
Detta skulle betyda att länderna får ett
sammanlagt överskott i bytesbalansen på
ca 50 mdr dollar. Och vad värre är, detta överskott kommer att fördelas mycket
snett. De folkrika staterna Indonesien, Nigeria, Algeriet och Venezuela kommer
utan tvivel att kunna förbruka sina inkomster för ändamål som betraktas som
angelägna. De stora överskotten kommer
att samlas hos en handfull folkfattiga stater, främst inom Saudi-Arabien, Kuwait,
Libyen, Abu Dhabi och några andra små-
stater vid Gulfen. Iran och Irak är visserligen förhållandevis folkrika, men det är
ändå mycket tveksamt om de på ett något
så när vettigt sätt förmår förbruka sina
förväntade höga oljeinkomster.
Detta betyder självfallet ytterst besvä-
195
rande konsekvenser för olika länders bytesbalanser och för hela valutasystemet.
Till bilden hör att vissa länder, som redan
1973 hade stora underskott i bytesbalansen, kommer att drabbas värst. Det gäller
isynnerhet Storbritannien och Italien vilkas underskott i handelsbalansen beräknas
stiga till 8-9 mdr dollar för vardera landet 1974. Men även länder som USA, Japan och Frankrike får, i stället för överskott, underskott på 3-4 mdr dollar vardera. Av industriländerna är det endast
Västtyskland och Kanada som kan påräkna överskott i handelsbalansen 1974, för
Västtysklands del dock kraftigt reducerat.
Sammanlagt skulle OECD-länderna få
vidkännas ett handelsbalansunderskott på
inemot 30 mdr dollar.
Ännu värre blir det för icke-oljeexporterande u-länder. Dessa hade redan under
1973 ett sammanlagt underskott i sina
handelsbalanser på ca 11 mdr dollar. Genom oljeprisstegringen kommer det 1974
att fördubblas till ca 22 mdr dollar. I
dollar räknat drabbas Brasilien och Indien mest, men relativt blir stöten hårdast
för Sydkorea och Filippinerna.
Underskottens konsekvenser
Hur skall dessa väldiga underskott kunna
finansieras? Teoretiskt och kortsiktigt kan
det lätt ordnas genom att överskottsländerna placerar sina överskott på eurovalutamarknaden, så att underskottsländerna får möjlighet att täcka sina underskott
genom upplåning på den marknaden. I
praktiken kommer dock stora svårigheter
att uppstå. Överskottsländerna är svagt fi- 196
nansiellt utrustade, konservativa och misstänksamma. De kommer inte utan vidare
att vilja utnyttja existerande kanaler för
att placera sina formidabla överskott på
en för dem helt okontrollerbar eurovalutamarknad. Därutöver skulle det leda till
att ”hot money” skulle få en än mer dominerande ställning på eurovalutamarknaden med allt vad det innebär ifråga om
våldsamma störningar för hela valutasystemet.
På litet längre sikt är det helt ohållbart.
Det kan inte förväntas att dessa stater för
evig tid vill förse denna marknad med
ständigt ökande utlåning. Dessutom skulle
det leda till rent groteska orimligheter.
Bara inom några få år skulle denna handfull av folkfattiga småstater förvalta huvudparten av världens valutaresurser och
ha möjlighet att köpa upp de flesta aktierna på all världens aktiebörser. För att
illustrera orimligheterna kan ett drastiskt
exempel anföras. Om Abu Dhabi blott
håller utskeppningen från 1972, skulle
landets oljeinkomster 1974 vid priset 10
dollar per fat uppgå till nära 3,5 mdr,
d v s ca 160 000 kr per kapita, vilket i sin
tur betyder ungefär sex gånger så mycket
som den svenska BNP per kapita.
I verkligheten är det väl så att själva
orimligheten i konsekvenserna bara inom
en sikt på 5-6 år utgör det starkaste argumentet för att de kraftigt uppdrivna oljepriserna under inga omständigheter går
att hålla.
På litet kortare sikt kan de dock åstadkomma mycket elände i en mängd olika
avseenden. Många industriländer kommer
att få utstå ekonormska störningar av en
räckvidd som tidigare varit okänd under
efterkrigstiden. Tillväxten i ekonomierna
kommer att drabbas och en tillfredsställande sysselsättning kommer att bli svår
att upprätthålla. Valutasystemet kommer
att utsättas för nya påfrestningar av en
art som bara kan anas.
Värst drabbas de icke-oljeexporterande
u-länderna. Deras stora underskott har tidigare i allt väsentligt finansierats av
OECD-länderna. När nu dessa senare länder får betydande underskott kommervarken benägenheten eller förmågan att fort·
sätta att finansierau-landsunderskotten att
vara särskilt påtaglig. Tyvärr kan man
heller inte förutsätta att de oljeexporterande överskottsländerna skall överta denna finansieringsuppgift I varje fall kommer det knappast i fråga direkt, och man
kan på goda grunder förutsätta att u-länderna inte kommer att vara favoriserade
låntagare på eurovalutamarknaden. De
icke-oljeexporterande u-länderna kommer
därför särskilt i klämma.
Oljeprisstegringen har i blixtbelysning
givit oss en läxa om ett världsdilemma
som vi trots FN, IMF och Världsbanken
saknar remedier för att ta oss ur. Det gäller ett globalt samarbete av icke tidigare
förutsedd räckvidd. Precis som nationalstaterna anser sig ha rätt och förpliktelser
att bestämma om och ta del i exploateringen av respektive lands naturresurser,
måste världen i sin helhet få möjlighet att
bestämma om och ta del i exploateringen
av t ex Abu Dhabis oljeresurser.
Oljeprisernas konsekvenser
Prisstegringarna på oljeprodukter har inte
bara ekonomiska konsekvenser för
konsumenterna) de må vara små
villaägare eller storförbrukare. De har
också finansiella konsekvenser. Om dessa
senare skriver här bankdirektör Tore
Sellberg. Mot bakgrunden av senaste
tidens prisrörelser framhåller han) att
prissänkningar blir troliga) även om de
låga priserna från före krisens utbrott inte
kommer tillbaka. Oljeländerna kommer
att få betydande överskott i sin
bytesbalans. De konsekvenser) som detta i
sin tur får för hela valutasystemet) blir
ytterst besvärliga) och de icke
oljeexporterande u-länderna kommer att
bli de som drabbas allra värst) framhåller
författaren.
Panikreaktionerna efter oljeembargochocken håller på att lägga sig. De mest aku·
ta bekymren för själva oljetillförseln har
minskat påtagligt, och myndigheterna i
allt flera länder börjar att få ett någor·
lunda fast grepp om situationen. Efter
hand har i stället oljeprisstegringarnas fi·
nansiella konsekvenser alltmer kommit i
fokus för intresset. Det är naturligt, ty
bortsett från en långsiktig omstrukturering
av hela energiförsörjningen kommer för·
visso prisfrågan att ha störst framtida betydelse för världsekonomin. Det kan därför vara av intresse att något spekulera
över hur oljepriserna kan tänkas komma
att utvecklas och vilka konsekvenser olika
prisalternativ kan förväntas få för världs·
ekonomin.
Det blir alltmera troligt att MellanÖs·
tern-kriget skapade ett ytterst lägligt till·
fälle för oljeembargoutspelet, som de olje·
producerande Arabstaterna grep med stor
iver. Sannolikt hade de blivit tvingade att
göra något liknande även utan kriget,
men det är självfallet att kriget gjorde det
så mycket lättare. Det medförde att den
panik de åstundade infann sig i så hög
grad att de själva blev förskräckta.
Visserligen stiger oljekonsumtionen
snabbt, men det är ändå uppenbart att
produktionen under de tre första kvarta·
len 1973 ökade så mycket snabbare att ett
omedelbart hot förelåg att det skulle uppstå ett stort pristryckande överskott. De
två tungviktarna i sammanhanget, SaudiArabien och Iran, ökade sin produktion
under de tre första kvartalen 1973 med
35% respektive 19%. Produktionsökning·
en var också snabb hos flertalet övriga betydande oljeexportländer i Mellanöstern,
vilket framgår av tabellen. Som synes av
denna ökade produktionen i dessa länder
med icke mindre än 22,6 %· Övriga exportländer ökade inte produktionen riktigt lika snabbt, men totalt för exportländerna låg produktionen i september 1973
17% över nivån motsvarande tid föregå-
ende år.
Det är självklart att risken för ett stort
utbudsöverskott vållade oro. Mellanösterns
oljeexportörer hade länge fått exportera
sin olja till ett oförändrat lågt pris. S k
Posted price – skatte- och royaltyavräkningspriset – hade legat stilla på 1,8 dollar per fat från 1960 ända till februari
1971, då en beskedlig höjning skedde till
2,18 dollar. Ännu så sent som i mars 1973
låg priset på modesta 2,59 dollar. Sedan
193
skedde några raska men ganska blygsamma prishöjningar, men den l oktober 1973
sänktes priset från 3,07 dollar till 3,01 dollar. Detta kunde tas som ett olycksbådande tecken, men sammanhängde uppenbarligen med stegringen av dollarkursen.
I hägnet av oljeembargot kom sedan de
två kraftiga prishöjningarna den 16 oktober till 5,12 dollar och den l januari 1974
till det alltjämt gällande 11,65 dollar. Detta betyder att skatten nästan åttafaldigats
från november 1970 till januari 1974 eller
från 0,91 till 7,00 dollar. Utan panikchocken i samband med kriget hade dessa
prishöjningar säkerligen inte varit möjliga,
men utan kriget hade man likväl fått företaga sig något drastiskt för att över huvud
taget hålla det uppnådda priset av drygt
3 dollar per fat.
Oljeproduktionen i Mellanöstern de tre första kvartalen 1973 i jämförelse med samma
tid 1972
Januari-september
Land 1973 1972 Förändr
l 000 fat/dag l 000 fat/dag i%
Saudi-Arabien 7 826,1 5 797,1 +35,0
Iran 5 842,0 4 907,2 +19,0
Kuwait 3 107,8 3 269,1 – 4,9
Irak l 942,7 l 399,7 +38,8
Abu Dhabi l 349,2 l 022,6 +31,9
Qatar 590,6 453,9 +30,1
Oman 289,7 281,7 + 2,8
Dubai 238,1 132,1 +80,2
Bahrain 68,3 71,7 -4,7
Totalt 21 254,5 17335,1 +22,6
194
Den nuvarande utvecklingen
Vid sidan av posted prices har långt mera
eruptiva prisrörelser skett på auktioner litet varstans i oljeländerna. Den högsta
kända noteringen på sådana auktioner inträffade i Nigeria i början av januari då
ett parti såldes för 22,60 dollar per fat.
Auktionspriser på 16-20 dollar per fat
var en tid mycket vanliga i de flesta länder, och Libyen proklamerade först ett
fast pris på drygt 18 dollar för att efter
några dagar ändra det till nära 16 dollar
per fat.
Detta är emellertid en tid sedan och
därefter har priserna sjunkit lika hastigt
som de tidigare steg.
Den som följde utvecklingen i Rotterdam kunde på ett ganska tidigt stadium
ana sig till hur det skulle gå. I verkligheten nådde dagspriserna (spotnoteringarna) i Rotterdam sin höjdpunkt redan i
slutet av november och början av december och sedan har samtliga kvaliteter
sjunkit i pris – under januari och februari i allt hastigare takt. På vissa kvaliteter
har prisfallet från toppnoteringen varit
ända upp till 60-70 %.
Personligen tror jag prissänkningarna
kommer att fortsätta ännu en tid om än i
mera dämpad takt. Det är nämligen inte
sannolikt att solidariteten bland producenterna räcker till för någon kraftigare
återhållsamhet i utbudet, och det vill det
säkerligen till om de högt uppskruvade
priserna skall kunna hållas någon längre
tid. Många storexportörer är inte intresserade av någon utbudsbegränsning. Det
gäller Iran, Irak, Libyen, Algeriet, Nigeria, Venezuela och Indonesien. De önskar
sälja så mycket de kan producera, bara de
får bra betalt. Hela utbudsbegränsningen
skulle falla på Saudi-Arabien, Kuwait och
övriga småstater i Mellanöstern. Det är
dock föga troligt att dessa stater i längden
vill påtaga sig den ganska kraftiga utbudsreduktion, som skulle behövas för att hålla alltför högt uppdrivna priser. Den Har·
ward-utbildade oljeministern i Saudi-Arabien, Yamani, har för länge sedan insett
detta och föreslagit en sänkning av posted
price.
Det finns för närvarande en mängd
motstridande krafter som påverkar oljeprisbildningen. Marknadskrafterna verkar
utan tvivel i prissänkande riktning. De politiska krafterna verkar i båda riktningarna och vilka som får övertaget kan blott
framtiden utvisa. Det är sannolikt att de
bilaterala avtal, som särskilt Frankrike,
Japan och England samt en del andra stater slutit, verkar bromsande på prissänkningskrafterna. Sammantaget kommer sä-
kert krafterna för en fortsatt prissänkning
att vara starkast, men det är likväl f n
omöjligt att säga var priset kommer att
stanna. Om man skulle våga en gissning
skulle det administrerade eller manipulerade ”jämviktspriset” under våren komma
att ligga mellan 7-10 dollar per fat. Personligen bedömer jag det lägre priset som
mest sannolikt.
Finansiella problem
Även om det framtida priset på olja långt
ifrån blir så högt som många tidigare antog, kommer likväl de finansiella konsekvenserna att bli betydande och svårbemästrade. Jag skall här i några väsentliga
hänseenden belysa frågan med utgångspunkt från ett pris på 10 dollar per fat.
Skulle priset bli lägre kommer givetvis de
finansiella problemen att i motsvarande
grad bli mindre.
OPEC-ländernas oljeinkomster 1973 kan
beräknas till ca 22 mdr dollar. Om man
utgår ifrån att dessa länder utskeppar
samma kvantitet 1974 som 197~, skulle oljeinkomsterna stiga till ca 85 mdr dollar.
OPEC-ländernas import 1973 kan uppskattas till inemot 25 mdr dollar. Trots
vissa länders spektakulära och mycket omskrivna köp av krigsmaterial och industriutrustning är det knappast realistiskt att
räkna med att dessa länders import 1974
skall kunna uppgå till mer än 35 mdr dollar.
Detta skulle betyda att länderna får ett
sammanlagt överskott i bytesbalansen på
ca 50 mdr dollar. Och vad värre är, detta överskott kommer att fördelas mycket
snett. De folkrika staterna Indonesien, Nigeria, Algeriet och Venezuela kommer
utan tvivel att kunna förbruka sina inkomster för ändamål som betraktas som
angelägna. De stora överskotten kommer
att samlas hos en handfull folkfattiga stater, främst inom Saudi-Arabien, Kuwait,
Libyen, Abu Dhabi och några andra små-
stater vid Gulfen. Iran och Irak är visserligen förhållandevis folkrika, men det är
ändå mycket tveksamt om de på ett något
så när vettigt sätt förmår förbruka sina
förväntade höga oljeinkomster.
Detta betyder självfallet ytterst besvä-
195
rande konsekvenser för olika länders bytesbalanser och för hela valutasystemet.
Till bilden hör att vissa länder, som redan
1973 hade stora underskott i bytesbalansen, kommer att drabbas värst. Det gäller
isynnerhet Storbritannien och Italien vilkas underskott i handelsbalansen beräknas
stiga till 8-9 mdr dollar för vardera landet 1974. Men även länder som USA, Japan och Frankrike får, i stället för överskott, underskott på 3-4 mdr dollar vardera. Av industriländerna är det endast
Västtyskland och Kanada som kan påräkna överskott i handelsbalansen 1974, för
Västtysklands del dock kraftigt reducerat.
Sammanlagt skulle OECD-länderna få
vidkännas ett handelsbalansunderskott på
inemot 30 mdr dollar.
Ännu värre blir det för icke-oljeexporterande u-länder. Dessa hade redan under
1973 ett sammanlagt underskott i sina
handelsbalanser på ca 11 mdr dollar. Genom oljeprisstegringen kommer det 1974
att fördubblas till ca 22 mdr dollar. I
dollar räknat drabbas Brasilien och Indien mest, men relativt blir stöten hårdast
för Sydkorea och Filippinerna.
Underskottens konsekvenser
Hur skall dessa väldiga underskott kunna
finansieras? Teoretiskt och kortsiktigt kan
det lätt ordnas genom att överskottsländerna placerar sina överskott på eurovalutamarknaden, så att underskottsländerna får möjlighet att täcka sina underskott
genom upplåning på den marknaden. I
praktiken kommer dock stora svårigheter
att uppstå. Överskottsländerna är svagt fi- 196
nansiellt utrustade, konservativa och misstänksamma. De kommer inte utan vidare
att vilja utnyttja existerande kanaler för
att placera sina formidabla överskott på
en för dem helt okontrollerbar eurovalutamarknad. Därutöver skulle det leda till
att ”hot money” skulle få en än mer dominerande ställning på eurovalutamarknaden med allt vad det innebär ifråga om
våldsamma störningar för hela valutasystemet.
På litet längre sikt är det helt ohållbart.
Det kan inte förväntas att dessa stater för
evig tid vill förse denna marknad med
ständigt ökande utlåning. Dessutom skulle
det leda till rent groteska orimligheter.
Bara inom några få år skulle denna handfull av folkfattiga småstater förvalta huvudparten av världens valutaresurser och
ha möjlighet att köpa upp de flesta aktierna på all världens aktiebörser. För att
illustrera orimligheterna kan ett drastiskt
exempel anföras. Om Abu Dhabi blott
håller utskeppningen från 1972, skulle
landets oljeinkomster 1974 vid priset 10
dollar per fat uppgå till nära 3,5 mdr,
d v s ca 160 000 kr per kapita, vilket i sin
tur betyder ungefär sex gånger så mycket
som den svenska BNP per kapita.
I verkligheten är det väl så att själva
orimligheten i konsekvenserna bara inom
en sikt på 5-6 år utgör det starkaste argumentet för att de kraftigt uppdrivna oljepriserna under inga omständigheter går
att hålla.
På litet kortare sikt kan de dock åstadkomma mycket elände i en mängd olika
avseenden. Många industriländer kommer
att få utstå ekonormska störningar av en
räckvidd som tidigare varit okänd under
efterkrigstiden. Tillväxten i ekonomierna
kommer att drabbas och en tillfredsställande sysselsättning kommer att bli svår
att upprätthålla. Valutasystemet kommer
att utsättas för nya påfrestningar av en
art som bara kan anas.
Värst drabbas de icke-oljeexporterande
u-länderna. Deras stora underskott har tidigare i allt väsentligt finansierats av
OECD-länderna. När nu dessa senare länder får betydande underskott kommervarken benägenheten eller förmågan att fort·
sätta att finansierau-landsunderskotten att
vara särskilt påtaglig. Tyvärr kan man
heller inte förutsätta att de oljeexporterande överskottsländerna skall överta denna finansieringsuppgift I varje fall kommer det knappast i fråga direkt, och man
kan på goda grunder förutsätta att u-länderna inte kommer att vara favoriserade
låntagare på eurovalutamarknaden. De
icke-oljeexporterande u-länderna kommer
därför särskilt i klämma.
Oljeprisstegringen har i blixtbelysning
givit oss en läxa om ett världsdilemma
som vi trots FN, IMF och Världsbanken
saknar remedier för att ta oss ur. Det gäller ett globalt samarbete av icke tidigare
förutsedd räckvidd. Precis som nationalstaterna anser sig ha rätt och förpliktelser
att bestämma om och ta del i exploateringen av respektive lands naturresurser,
måste världen i sin helhet få möjlighet att
bestämma om och ta del i exploateringen
av t ex Abu Dhabis oljeresurser.