Thede Palm; Tredje gången

Litteratur
mEDE PALM:
Tredje gången
av kapitlen i Tage Erlanders ”1949-
” (Tidens förlag) är skrivet med engage- .-g. Detta är något så sällsynt i hans bok att
är glad över att kunna konstatera det.
· et handlar om Kejneaffären. Det är
att efteråt föreställa sig, hur för 25 år
111m så orimliga påståenden kunde göras
så vilda rykten kunde komma i svang som
10111 förekom i denna sorgliga historia om
IVtllsk ”rättsröta” som inte fanns. En stor
av ansvaret föll på Vilhelm Moberg, som
.ter krigstiden blev en väldig förkämpe för
och rättvisa åt de svaga men som alldeles
igenom när det gällde dem som blev liMie i Kejneaffären.
legeringen gjorde vad som stod i dess
llh för att återställa balans och sunt förnuft.
tillsatte utredningar med för integritet
gott omdöme kända personer som ledaer. Detta hindrade inte nya anklagelser,
noa ur luften och framförda med frenesi.
liKtringen såg sig tvungen att låta utreda
ll,a av utredningsmännens privatliv, bland
e. riksåklagarens! Värst gick det hela ut
en oskyldigt utpekad, statsrådet Quenhans egen del att det inte var han själv
stod upp för att försvara sitt statsråd,
11111 tillfället greps av Gustaf Möller. Denne
Wann sig just då i uppbrottstämning. Man
ba gissa att han, när han gjorde sitt framträ-
dmde för Quensel, menade att någon annan
llarde ha gjort det, nämligen Erlander.
Men denne hade svårt att ge uttryck för
ila upprördhet. Det framgick när ryssarna
1952 sköt ned två svenska flygplan, varav ett
dddningsplan, över internationellt vatten på
a.tersjön. Erlander har inte ett ord om de
.W,mna (eller tillfångatagna?). Han blev
lirilerad – men inte över ryssarna: ”Nu still’ hetsen över alla gränser. Nu kommer alla
pmla reaktionärer att känna nerverna
tllllra.” Han \’äntade besked om spaningsre•ten, men de dröjde: ”Jag har tidigare
märkt hur långsamt rapporteringar sker på
den militära sidan” (l). Han fick t o m vänta
en hel timme på general Nordenskjöld: ”Det
var sannolikt stimulerande för flygvapnets
personal, men att i ett kritiskt läge ha flygvapenchefen sittande i ett jaktplan var inte särskilt lyckat för regeringen.” Nej, det var ju
tråkigt. Men kanske lyckades generalen, eller
lyckades han inte, att förklara för regeringschefen att inom försvaret är personalens tilltro till chefen inte heller någon helt oviktig
sak.
Så lägger Tage Erlander fram sina minnen
och intryck av denna händelse, utan känsla
för att de för läsaren kan vara ganska chockerande. Men den som talar om Tage Erlanders ”minnen” får stå för påståendet att
”1949-1954” skulle vara en memoarbok.
Förlaget gör det, men författaren gör det
inte. På titelbladet står bara de år han behandlar. Detta innebär att han återger vissa
egna minnesanteckningar och annat material
och att han kommenterar detta, ibland under
försök att erinra sig hur han en gång såg det.
Han döljer därvid på intet sätt att han brukade lägga partipolitiska synpunkter på vad
han tänkte och gjorde. Så gör han fortfarande, hela boken igenom, på samma sätt som
i förra delen.
Detta får förklara det envetna klankandet
på Bertil Ohlin – den som hos Erlander vill
hitta ett enda vänligt ord om hans förnämste
motståndare får ett hårt arbete. Så får man
förklara att han en gång kunde skriva, och nu
återger, att han misstänkte ”att Hjalmarsson
innerst inne är A-paktare men att han i sitt
samtal med mig energiskt värjt sig mot detta
påstående”. Sådant är lätt att tolka som om
Erlander absolut ville få fram att Hjalmarsson var ohederlig. Säkerligen är det inte menat så. Det är bara för honom självklart, att
han själv måste ha rätt därför att han tillhörde rätt parti.
Partilojaliteten ger boken dess prägel. Man
skulle för Erlanders egen skull ha önskat att
han inte utsträckt den till de politiska tän- 102
kare, som en gång formulerade ”den tredje
ståndpunkten”. I varje fall Sveriges statsminister borde inte ha fallit för dem. Numera
kan Erlander med fördel studera den intellektuella avrättning som Ingemar Hedenius
bestått dem i sin bok om Tingsten.
Men givetvis är det av stort värde för bedömningen av både Erlander och hans regeringspolitik var gång han redovisar vad han
tänkte ”då” och inte bara vad han tänker
”nu”. Då och nu är inte samma sak, och kan
inte vara det. Det är t ex osannolikt att han
var så utpräglat antiamerikansk vid 50-talets
början som hans bok nu ger sken av. Han var
visserligen påverkad av två män, Unden och
Wigforss, som hade sina huvudsakliga sympatier åt ett annat håll. Han lyssnade på Attlee,
som karakteriserade amerikanska utrikespolitiska metoder som ”en kombination av bluff,
hotelser och viftande med dollar” – det
skulle vara intressant att få veta om Attlee
och Erlander samtidigt kom överens om att
t ex Marshallhjälpen borde betecknas som
ett viftande med dollar, eller om Erlander
kompletterade sin kollegas statsmannauttalande med utdrag ur amerikanska hotelser
mot Sverige, vilka dessa nu skulle ha varit. I
varje fall var det inte amerikaner som sköt
ned några av våra flygplan.
J
f
Naturligtvis kan inte en svensk statsmiDif
ter ha påverkats i sina bedömningar av
som helst stormaktspolitik av rena plattltJidfl
eller, för att tala vänligare, av rundsnack
ter en lunch. För övrigt var tidpunkten
detta skulle ha sagts inte precis den bästa
att hacka på amerikaner. Det var inte
utan Molotov som nyligen åstadkornmit
förhoppningarna om Österrikes
gått om intet. Vad hela historien
förefaller vara att Erlander försöker
åsikter, som han längre fram, och under
nat inflytande, kom att ha, till en tid då
saknade förutsättningar att ha dem.
Det finns förvisso mycket läsvärt i
Erlanders bok. Så som han nu velat
den, blir den alltid av värde för beclörrlllq•
av honom själv. Ibland bryter också ·
ren den trånga gräns han dragit upp
och då lyser det fram vad boken kunnat
Man kommer att tänka på något som
om president Ryti: i honom förenade sig
egna och det allmänna bästa fullständigt
ett. Uttalandet kan visserligen läsas på
sätt, men i fallet Ryti var det avsett
got positivt, och detsamma gäller för
der.
ville
sett
rum
inte
past