Leif Carlsson; Än lever leoparden
1974
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEIF CARLSSON:
1
Än lever leoparden
I anslutning till en nyutkommen bok av
Kai Curry-Lindahl skriver redaktör
Leif Carlsson om de utrotade eller de
utrotningshotade djuren. Inför enkel
utrotning, av sådana djur som örn och
varg och andra, kan man lätt gripas av
ursinne, skriver han, men möjligen går det
att få sådana problem under kontroll.
Värre är det med djur som fördrivs och
går under därför att deras naturliga miljö
förstörs. Men människans expansion måste
förr eller senare få ett slut, eller också
lämnar vi åt kommande generationer en
miljö utarmad på levande liv.
Att svenska böcker översättes till mer exotiska språk, som engelska, är inte helt sällsynt, om också inte så vanligt som våra
författare av naturliga skäl önskar. Motsatsen, att en svensk författares verk först
publiceras på engelska för att sedan översättas till egna landsmäns gagn, torde vara betydligt mer sällsynt.
I äldre tid – bland biblioteksfolk än i
dag – användes uttrycket sueci extra patriam för de svenskar som gjort litterära
eller vetenskapliga insatser utanför fosterlandets gränser. Inte alltid har dessa författare accepterats som profeter hemmavid; själva det faktum att de känt stugan
för trång kan möjligen en eller annan
gång av stabilt folk ansetts tyda på en
opassande äventyrlighet.
Hur det än må vara härmed, säkert är
att det finns några stycken av våra landsmän som är mer världsberömda ute ivärlden än här hemma.
En bland dem är zoologen Kai CurryLindahl, en gång föreståndare för Skansens naturhistoriska avdelning, sedan 1970
FN:s expert i ekologi och naturvård för
Afrika. Även om hans internationella uppgifter- bas: Nairobi- av naturliga skäl
lägger hämsko på hans deltagande i vår
egen naturvårdsdebatt, har vi fortfarande
möjlighet att ta del av hans erfarenheter:
vid FN:s miljökonferens i Stockholm för
ett par år sedan tillhörde han UNESCO:s
delegation. Hans böcker, ett femtital, har
utkommit på sammanlagt sexton språk.
Den senaste, under den karakteristiska titeln Let Them Live (i original utgiven av
William Morrow & Co, New York) föreligger nu även på svenska, Låt dem leva
(Raben & Sjögren, ca 58:-).
Det är de utrotningshotade djuren världen över som denna gång – liksom ofta
förr – är författarens ärende. Ett vemodigt ärende, förvisso.
De utrotade
Skilda meningar kan möjligen råda om
människors vilja och förmåga att ställa
sig en del påfrestande gudomliga bud till
efterrättelse. På en punkt har lydnaden
dock varit stor – när det gäller instruktionen till Adam och Eva att föröka sig
och uppfylla jorden. Succen i detta avseende har redan medfört betydande direkta nackdelar för oss själva; dubbelt
värre, bokstavligt talat, kommer saken
som bekant att te sig vid sekelskiftet.
Till dessa omedelbara olägenheter kommer sedan den förödelse som människans
expansion medfört för annat levande. Det
är viktigt att hålla i minnet, att vi tycks
vara unika i detta stycke.’ Järv och varg
utrotar inte ren eller älg (samer och jä-
gare må säga vad de vill) ; det är inte säl
eller utter som ansvarar för vikande fisktillgång i vissa vatten, utan gifter och industriell överfiskning. Skälet är lätt att inse: ingen djurart kan fortsätta att existera om den naturresurs den själv lever på
pressas ner under en viss nivå.
Rävjägare har sedan länge insett den
djupa sanningen att ingen rävjakt är möjlig utan rävar. Andra grupper har visat
sig mindre planeringsdugliga än dessa
lantliga gentlemän. Utrotningsjakten på
de stora valarna – underlaget för en hel
203
industri, och en väsentlig livsmedelstillgång i en svältande värld – faller i ögonen. Kanske är denna det mest flagranta
exemplet på kombinationen av dårskap
och kortsynt snikenhet i människans umgänge med de övriga djurarter som hon
enligt Bibelns tänkvärda formel satts att
råda över – förvisso något helt annat än
att till ögonblickets gagn, eller mycket ofta till intet gagn alls, fördärva och utplå-
na andra skapande livsformer.
För drygt femtio år sedan uppskattades
antalet blåvalar – jordens största däggdjur- i Södra Ishavet till 200 000; 1971
fanns det kanske ett tusen. Det är en öppen fråga om den fridlysning som genomförts sedan slutet av 1960-talet kommit i
tid och genomförts tillräckligt effektivt för
att förhindra en total utplåning.
Låt dem leva, som sagt. Det är en beklämmande katalog, från pol till pol och
ekvatorn runt som Curry-Lindahl redovisar över arter som decimerats och trängts
undan till den grad att deras fortsatta
existens, till gagn och glädje i det stora
biologiska sammanhang där även vi ingår,
är allvarligt hotad.
Noshörningar hör alla människor till,
har det sagts, men det är inte så många vi
har kvar – 150 sumatranoshörningar,
några tiotal av den javanesiska sorten,
några hundra i Indien, ett par tusen i Afrika.
Av vår nära släkting orangutangen finns
färre än femtusen kvar- varav femhundra bakom galler.
Nilkrokodilen – en av vår barndoms
busar i djurvärlden – har flerstädes ut- 204
rotats, många av dess mindre släktingar
är i farozonen.
Leoparden kan inte förändra sina fläckar – även om han eljest är märkligt
smidig och anpassningsbar – och hans
vackra päls har blivit hans olycka. ”Lokala utrotningar har genomförts i många
länder. Och det kan inte råda något tvivel om att detta . . . håller på att få
högst allvarliga verkningar på den afrikanska populationen i dess helhet”. Vi får
se vad verkan pälshandlamas beslut att
inte befatta sig med de fläckiga kattskinnen kan få.
Den makabra listan kunde göras mycket lång. Sverige skulle inte saknas på den
– det land som låtit vargen försvinna
som inhemsk art och ser örnarna gå mot
en undergång, som i dagens läge ter sig
endast alltför sannolik.
Varför?
Orsakerna till förödelsen är självfallet olika i olika fall. För många arter är det
uppenbart att det helt enkelt är fråga om
ett orimligt hårt jakttryck – valar, leoparder, krokodiler, noshörningar.
Ibland har snikenheten därvid fått verksamt understöd av vidskepelse av olika
slag. Det mest kända, och mest groteska
fallet är återigen noshörningen – redan
för tio år sedan betalades dess horn som
afrodisiacum med tusen kronor per tum.
Den som är benägen för axelryckande
nedlåtenhet inför sådan galenskap kan
med fördel fundera på den sort av vidskepelse – uppfattad som oförmåga eller
ovilja att inse naturliga samband – som
till så stor del ligger bakom decimeringen
(i ett fall utrotningen) av de stora rovdjuren i vårt land.
Som Kai Curry-Lindahl sammanfattar
i en central passage :
”Vargen och renen har alltsedan urminnes tider levat tillsammans på tundran.
Båda arterna var en gång i världen mycket allmänna i både Burasien och Nordamerika och levde i ett nära samband
med varandra. Vargen reglerade renpopulationerna och höll individantalet nere, och förhindrade sålunda utbetning
av de lavar renen lever på och därmed
också hungersnöd bland renarna. Laven, renens stapelföda, reproducerar sig
mycket långsamt. Utsätts den för alltför
hårt betestryck tar det flera decennier
innan den har återhämtat sig igen. Nä-
ringskedjan lavar-renar-vargar är ett
mycket fint exempel på samspelet i en
tundramiljö, där biosamhällena är tämligen enkla.”
Inför enkel utrotning – av öm, varg,
orangutang eller isbjörn – är det lätt att
gripas av ursinne. A andra sidan är den
sortens problem i viss mening bland de
enklare. Tvångsmedel – förbud och kontroll – kan i princip avstyra sådant ofog;
kanske på längre sikt rentav förnuft och
upplysning kan göra nytta.
Värre ligger det till med den utrotning,
lokal eller total, som beror på att människan i sin hejdlösa numerära expansion
undan för undan lägger beslag på eller eljest i enfald eller hänsynslöshet fördärvar
de naturliga miljöer andra djur behöver
för att leva. Fluga, råtta och gråsparv har
en anpassningsförmåga jämförbarmed vår
egen. Vår släkting gorillan har större krav
på sin omgivning och hotas, trots fridlysning, av odlingens obönhörliga framträngande; hon är inte ensam i detta bryderi.
Det säger sig självt att människans expansion förr eller senare måste få ett slut.
Är det verkligen omöjligt att hejda den
innan den gett till resultat att mångdub- 205
helt fler än nu lever fattigare än nu –
fattigare i fråga om dagligt bröd och fattigare i en miljö i fåvitsko utarmad på
annat levande liv?
Än lever leoparden. Låt honom leva.
.\
l
1
Än lever leoparden
I anslutning till en nyutkommen bok av
Kai Curry-Lindahl skriver redaktör
Leif Carlsson om de utrotade eller de
utrotningshotade djuren. Inför enkel
utrotning, av sådana djur som örn och
varg och andra, kan man lätt gripas av
ursinne, skriver han, men möjligen går det
att få sådana problem under kontroll.
Värre är det med djur som fördrivs och
går under därför att deras naturliga miljö
förstörs. Men människans expansion måste
förr eller senare få ett slut, eller också
lämnar vi åt kommande generationer en
miljö utarmad på levande liv.
Att svenska böcker översättes till mer exotiska språk, som engelska, är inte helt sällsynt, om också inte så vanligt som våra
författare av naturliga skäl önskar. Motsatsen, att en svensk författares verk först
publiceras på engelska för att sedan översättas till egna landsmäns gagn, torde vara betydligt mer sällsynt.
I äldre tid – bland biblioteksfolk än i
dag – användes uttrycket sueci extra patriam för de svenskar som gjort litterära
eller vetenskapliga insatser utanför fosterlandets gränser. Inte alltid har dessa författare accepterats som profeter hemmavid; själva det faktum att de känt stugan
för trång kan möjligen en eller annan
gång av stabilt folk ansetts tyda på en
opassande äventyrlighet.
Hur det än må vara härmed, säkert är
att det finns några stycken av våra landsmän som är mer världsberömda ute ivärlden än här hemma.
En bland dem är zoologen Kai CurryLindahl, en gång föreståndare för Skansens naturhistoriska avdelning, sedan 1970
FN:s expert i ekologi och naturvård för
Afrika. Även om hans internationella uppgifter- bas: Nairobi- av naturliga skäl
lägger hämsko på hans deltagande i vår
egen naturvårdsdebatt, har vi fortfarande
möjlighet att ta del av hans erfarenheter:
vid FN:s miljökonferens i Stockholm för
ett par år sedan tillhörde han UNESCO:s
delegation. Hans böcker, ett femtital, har
utkommit på sammanlagt sexton språk.
Den senaste, under den karakteristiska titeln Let Them Live (i original utgiven av
William Morrow & Co, New York) föreligger nu även på svenska, Låt dem leva
(Raben & Sjögren, ca 58:-).
Det är de utrotningshotade djuren världen över som denna gång – liksom ofta
förr – är författarens ärende. Ett vemodigt ärende, förvisso.
De utrotade
Skilda meningar kan möjligen råda om
människors vilja och förmåga att ställa
sig en del påfrestande gudomliga bud till
efterrättelse. På en punkt har lydnaden
dock varit stor – när det gäller instruktionen till Adam och Eva att föröka sig
och uppfylla jorden. Succen i detta avseende har redan medfört betydande direkta nackdelar för oss själva; dubbelt
värre, bokstavligt talat, kommer saken
som bekant att te sig vid sekelskiftet.
Till dessa omedelbara olägenheter kommer sedan den förödelse som människans
expansion medfört för annat levande. Det
är viktigt att hålla i minnet, att vi tycks
vara unika i detta stycke.’ Järv och varg
utrotar inte ren eller älg (samer och jä-
gare må säga vad de vill) ; det är inte säl
eller utter som ansvarar för vikande fisktillgång i vissa vatten, utan gifter och industriell överfiskning. Skälet är lätt att inse: ingen djurart kan fortsätta att existera om den naturresurs den själv lever på
pressas ner under en viss nivå.
Rävjägare har sedan länge insett den
djupa sanningen att ingen rävjakt är möjlig utan rävar. Andra grupper har visat
sig mindre planeringsdugliga än dessa
lantliga gentlemän. Utrotningsjakten på
de stora valarna – underlaget för en hel
203
industri, och en väsentlig livsmedelstillgång i en svältande värld – faller i ögonen. Kanske är denna det mest flagranta
exemplet på kombinationen av dårskap
och kortsynt snikenhet i människans umgänge med de övriga djurarter som hon
enligt Bibelns tänkvärda formel satts att
råda över – förvisso något helt annat än
att till ögonblickets gagn, eller mycket ofta till intet gagn alls, fördärva och utplå-
na andra skapande livsformer.
För drygt femtio år sedan uppskattades
antalet blåvalar – jordens största däggdjur- i Södra Ishavet till 200 000; 1971
fanns det kanske ett tusen. Det är en öppen fråga om den fridlysning som genomförts sedan slutet av 1960-talet kommit i
tid och genomförts tillräckligt effektivt för
att förhindra en total utplåning.
Låt dem leva, som sagt. Det är en beklämmande katalog, från pol till pol och
ekvatorn runt som Curry-Lindahl redovisar över arter som decimerats och trängts
undan till den grad att deras fortsatta
existens, till gagn och glädje i det stora
biologiska sammanhang där även vi ingår,
är allvarligt hotad.
Noshörningar hör alla människor till,
har det sagts, men det är inte så många vi
har kvar – 150 sumatranoshörningar,
några tiotal av den javanesiska sorten,
några hundra i Indien, ett par tusen i Afrika.
Av vår nära släkting orangutangen finns
färre än femtusen kvar- varav femhundra bakom galler.
Nilkrokodilen – en av vår barndoms
busar i djurvärlden – har flerstädes ut- 204
rotats, många av dess mindre släktingar
är i farozonen.
Leoparden kan inte förändra sina fläckar – även om han eljest är märkligt
smidig och anpassningsbar – och hans
vackra päls har blivit hans olycka. ”Lokala utrotningar har genomförts i många
länder. Och det kan inte råda något tvivel om att detta . . . håller på att få
högst allvarliga verkningar på den afrikanska populationen i dess helhet”. Vi får
se vad verkan pälshandlamas beslut att
inte befatta sig med de fläckiga kattskinnen kan få.
Den makabra listan kunde göras mycket lång. Sverige skulle inte saknas på den
– det land som låtit vargen försvinna
som inhemsk art och ser örnarna gå mot
en undergång, som i dagens läge ter sig
endast alltför sannolik.
Varför?
Orsakerna till förödelsen är självfallet olika i olika fall. För många arter är det
uppenbart att det helt enkelt är fråga om
ett orimligt hårt jakttryck – valar, leoparder, krokodiler, noshörningar.
Ibland har snikenheten därvid fått verksamt understöd av vidskepelse av olika
slag. Det mest kända, och mest groteska
fallet är återigen noshörningen – redan
för tio år sedan betalades dess horn som
afrodisiacum med tusen kronor per tum.
Den som är benägen för axelryckande
nedlåtenhet inför sådan galenskap kan
med fördel fundera på den sort av vidskepelse – uppfattad som oförmåga eller
ovilja att inse naturliga samband – som
till så stor del ligger bakom decimeringen
(i ett fall utrotningen) av de stora rovdjuren i vårt land.
Som Kai Curry-Lindahl sammanfattar
i en central passage :
”Vargen och renen har alltsedan urminnes tider levat tillsammans på tundran.
Båda arterna var en gång i världen mycket allmänna i både Burasien och Nordamerika och levde i ett nära samband
med varandra. Vargen reglerade renpopulationerna och höll individantalet nere, och förhindrade sålunda utbetning
av de lavar renen lever på och därmed
också hungersnöd bland renarna. Laven, renens stapelföda, reproducerar sig
mycket långsamt. Utsätts den för alltför
hårt betestryck tar det flera decennier
innan den har återhämtat sig igen. Nä-
ringskedjan lavar-renar-vargar är ett
mycket fint exempel på samspelet i en
tundramiljö, där biosamhällena är tämligen enkla.”
Inför enkel utrotning – av öm, varg,
orangutang eller isbjörn – är det lätt att
gripas av ursinne. A andra sidan är den
sortens problem i viss mening bland de
enklare. Tvångsmedel – förbud och kontroll – kan i princip avstyra sådant ofog;
kanske på längre sikt rentav förnuft och
upplysning kan göra nytta.
Värre ligger det till med den utrotning,
lokal eller total, som beror på att människan i sin hejdlösa numerära expansion
undan för undan lägger beslag på eller eljest i enfald eller hänsynslöshet fördärvar
de naturliga miljöer andra djur behöver
för att leva. Fluga, råtta och gråsparv har
en anpassningsförmåga jämförbarmed vår
egen. Vår släkting gorillan har större krav
på sin omgivning och hotas, trots fridlysning, av odlingens obönhörliga framträngande; hon är inte ensam i detta bryderi.
Det säger sig självt att människans expansion förr eller senare måste få ett slut.
Är det verkligen omöjligt att hejda den
innan den gett till resultat att mångdub- 205
helt fler än nu lever fattigare än nu –
fattigare i fråga om dagligt bröd och fattigare i en miljö i fåvitsko utarmad på
annat levande liv?
Än lever leoparden. Låt honom leva.
.\
l